niskalainen

Hej hej!

Jag lever!

Om en stund ska jag och Ann-Sofie ta oss ut och promenera längs floden i solskenet. Hon har lite presentshopping kvar så det blir lagom att baka in en promenad i det hela. Hon ska ju dessutom sitta still på ett flygplan i  rätt många timmar efter det så det är nog den bästa förberedelsen inför flygresan.

Så eftersom jag kommer vara den ensammaste själen ikväll ska jag bänka mig framför Australia och gråta floder. Jag hoppas det finns något att gråta till i den men enligt vad jag kan utröna från trailern så kan den nog öppna mina tårkanaler. Jag älskar sånt, att bara sätta igång en film för att man vill gråta av ingen särskild anledning alls och så gör man det. Fullt ut, inga hämningar. Jag försöker intala mig själv att det är sunt.

Förresten kan jag som varit 25 i snart en vecka meddela er som inte fyllt 25 än att livet förändras helt. Det blir så himla spännande, aktivt, roligt och galet så det är inte klokt. Bara över en natt liksom. Det enda negativa är att man känner ju av i kroppen att man inte är 24 längre precis.

Kram!

Egentligen är ordningen Smärta, Solsken, Yoga. Eller Solsken, Smärta, Yoga. Eller Smärta, Solsken, Smärta, Solsken, Yoga, Värre smärta, Bubbelbad och bastu, Ingen smärta.

Jag köper yogaberoendet. Helt och hållet. Min kropp är beroende efter två gånger inom en vecka. Jag har yogat förut men jag hade kanske inte samma behov av det då som jag har nu. Min kropp har seriösa problem. Knäna börjar göra ont emellanåt, det ömmar mellan skuldrorna och i axlarna (ömmar är en lätt underdrift), jag är stel som en planka av sten (eller av diamant eftersom det är jag) och jag får huvudvärk flera gånger i veckan. Jag är generellt sett en rätt smart brud men när det kommer till att tyda kroppens signaler är jag som en blind/döv mullvad i svart betong.

Skitsamma.

Nu ska jag skriva klart texten på min låt som jag ska spela in i studion imorgon (tjohoo!!) och sen ska jag sova. Jag har upptäckt hemligheten bakom en god natts sömn - gå och lägga sig när man blir trött. Funkar ju skitbra, varför håller folk på och tjafsar om varm mjölk och ingen mat efter klockan sju när tumregeln är så naturligt enkel? Så naturligt enkel att jag glömt den. Men hjälp vad gott jag sov inatt! Jag var medvetande när jag somnade in och kommer ihåg att jag tänkte "åh vad avslappnad min kropp är nu och det gör verkligen inte ont någonstans". Är det inte något sjukt med att tänka så när man håller på att somna? Det klingar ju urtöntigt.

Jag och Ann-Sofie kom hem från yogan nyss och avrundar med lite frozen yoghurt. En höjdare.


Godnatt på er!

Bara genom att läsa vänners statusar på Facebook kan man utröna att dagens nyhet är Viktoria och Daniels förlovning. Dessutom har Linda Rosings nya serie dragit igång på femman och jag försökte börja titta på webbtv men det var bara smärtsamt och långtråkigt.

Är det något mer av vikt som hänt i Sverige idag som jag bör veta? Förutom att mitt nordeakort har lagt ner?

För övrigt så sov jag inte många timmar inatt och hade sen lektion 10-20 med lunchpaus och tepaus. Te sitter mycket bra på tisdagseftermiddagar, för er som inte provat kan jag rekommendera detta starkt.

När jag satt på min sista lektion började det göra ohyggligt ont i kroppen. Det kändes som om jag var tokbakis (ont i leder och muskler), hade dundermensvärk (extra ont i mage och ländrygg) och superträningsvärk i låren (nej, det var bara ren smärta). Så jag och Ann-Sofie tog oss hem och lagade till lite middag bestående av kycklingkorv, spaghetti, ruccola och avokado. Det toppade vi med tzatziki vitlök ++. Mmm. Mat är bra - kropp blir glad. Nu har vi grym slappstund, eller lång nedvarvning kallar vi det. Jag har lovat mig själv att slappna av de kommande 24 timmarna.

En dag i taget, inte sant?

Jag och Ann-Sofie gick på bio idag. Coolidge Corner Theatre visade An American in Paris och det var härligt att försvinna in i 1951 ett par timmar. Nu är jag fruktansvärt trött. Innerligt trött skulle jag kunna säga. Jag vill bara krypa ner under heltäckningsmattan och försvinna några månader och när det blir varmt här ska jag stiga upp, packa väskan och åka hem. Jag känner inte riktigt vad jag är bra på just nu. Det känns som att jag försöker och försöker och det jag vet att jag kan gör jag inte. Det jag vet att jag har talang för bortprioriterar jag ständigt. Och alla andra går det bättre för. Så känns det. Och så skäms jag för att det känns så. Och så vill jag bara gråta. Men så upptäcker jag att jag är rädd att gråta inför folk bara sådär. Jag som alltid fick höra att jag var för känslig för mitt eget bästa när jag gick i skolan. Och nu, nu känns det som om det värsta i världen vore om jag råkade börja gråta inför någon annan. När blev det så? Och varför i hela fridens namn skriver jag om det på bloggen? Många frågetecken i huvudet just nu.

Åh. Suck. Dags att ta fram "The War Of Art" igen tror jag.

Någon som har ett måbra-tips som inte innefattar att krypa ner under en heltäckningsmatta?

 
I Got Rhythm från An American in Paris

Ella skrev ett väldigt fint grattisinlägg på sin blogg igår, ni kan läsa det här

Jag tackar varmt för de fina gratulationerna och de fantastiska presenter jag fick under gårdagen, allt från marabouchoklad till NY-hotellvistelse, en fantastisk födelsedagsbrunch med ett fantastiskt sällskap 52 våningar över Boston, kaffe, jeans, Broadwaybesök och en roadtripp norrut med en soffa i ett släp på en bil med en Ella i. Jag har verkligen fina vänner och familj. Jag älskar er.

Hej hej! 6 timmar kvar på min amerikanska 25-årsdag.

Jag och Ann-Sofie har ätit en brunch från himmelriket i himmelriket. Bilder och detaljerad information kommer senare. Nu är vi så slutkörda av detta underbara födelsedagsfirande att vi ska ägna resten av kvällen åt att lyssna på regnet, se Crossroads (Britney-filmen) och anstränga oss å det minimalaste möjligt.

Jag har fått fantastiska presenter och jättefina grattanden, tack tack TACK!

Myskläder på. Nu kör vi.

Hej där. Nu går vi och lägger oss. Sara tog med oss till en jättemysig pub på Brighton Ave som innehöll just det som krävdes för en öl. Alltså öl, en bardisk, några stolar och en jukebox. Jag har saknat ett sånt ställe här, typ som tommys i åkersberga fast med ett klientel som inte var ens mobbare från det coola gänget när man gick i mellanstadiet och nu är trebarnsmammor utan jobb och med veckobesök på sos. Eller, det är helt ok det med fast jag vill helst inte känna igen dem och ha konversationer i stil med "åh, hej! Hur är det med dig nuförtiden? Vi måste ju ses någon dag och ta en fika! Kommer du ihåg den där gången..." osv. Brrr. Får man svara "jag är en superlyckad akademiker, visserligen med en studieskuld på en halv miljon fast jag är intelligent, andlig, snygg, vältränad, förlovad med världens bästa man och med en fin, stöttande familj och underbara vänner så tack för att du mobbade mig på mellanstadiet. Verkligen tack. Får jag bjuda på en öl?"

Allt sånt slapp vi ikväll. Det enda som hände var väl att ann-sofie som var supertrött blev lite uppraggad av en amerikanare som klagade lite på att a (brunett) var svensk och oblond eftersom alla svenskar är blonda. Nej, sa A. Jo, sa amerikanaren. Pizzaslice, vin och cheesecake satt underbart och jag är nu 25 år i båda mina tidszoner. Nu blir det sova så vi orkar med brunch i prudential building (våning 52) imorgon kl.13.

Kram och godnatt!

Nu firar vi! Jag har fått sex timmar extra som tjugofyraåring, så även om jag är född 22 februari 1984 kl.00:34 så är hon ju fortfarande bara 20:20 den 21 februari här i boston än så länge. Jag och Ann-Sofie njöt av yogan och har ägnat eftermiddagen åt shoppingstrosande och cheesecake- samt pizzasliceinköp. Nu väntar vi på Anneli och Luisa så kan firandet sätta igång på riktigt sen. Vid elva får Sara barnvakt så då dyker hon upp också. I datorn spelas Britney Spears samlingsskiva och i glasen har vi mousserande vin.
Så här klokt skrev William i ett mail till mig imorse:

Nu har jag och Ann-Sofie lyckats vakna efter underliga drömmar och tung sömn. Vi har även intagit frukost, jag har hunnit dejta William på skype och fått en födelsedagspresent av honom (jeansen!) och så har jag och A hunnit med lite glotid också :)

Men nu, mot yoga som ska följas av jaccuzzi!

Klockan är fem i elva på kvällen. Det är fredag. Ann-Sofie somnade för 20 minuter sen (ej nerbäddad för tillfället men jag sa att det är tillåtet att somna till ett avsnitt av Simon & Thomas på 3:ans webbtv.) och jag är redo att krypa till kojs jag med.

Vi har gått idag. Mycket. Sista lektionen blev inställd så mellan 14-20 gjorde vi stan, inklusive mat- och vininköp. Det blev mycket promenerande, helt underbart. Det bästa var när vi av en slump hamnade på en otroligt pittoresk gata som vi nu försöker komma på om det var italienska kvarteren eller ej. Mycket bra avslut på dagen. Ann-Sofie är en grym shopperska på tal om annat, hon hittade en tröja och en sjal och har dessutom lagt undan en jättesöt klänning som jag är ganska säker på att hon redan har köpt mentalt. Det visar sig imorgon, men när man redan planerar vilka skor man ska ha till klänningen så spelar det liksom inte så stor roll om den hänger i affären eller i ens egen garderob än... ;)

Jo förresten, 00:34 i natt (svensk tid, alltså natten mot söndag) fyller jag 25. Coolt va? Då blir jag alltså närmre 30 än 20 i ålder. Det var därför vi började fira idag, både inträde och utträde ska ju uppmärksammas. Men det är jobbigt att familj, fästman och vänner är så långt borta. Himla bra att Ann-Sofie är här! Imorgon ska vi på yoga klockan 13. Najs.

Och jo, jag har hittat ett par jeans. 45 dollar på Urban Outfitters och perfekt passform. Sådär tajta så det håller sig även några timmar efter tvätt och torktumling men utan att vara för tajta i midjan eller lämna en glipa mellan ryggslut och jeanstyg som kräver skärp vid varje användning. Jag äger två par hela byxor varav ett par (jeansen) är för stora, kanske är det dags för ett inköp? Inte ofta man hittar ett par med så bra passform för ett så bra pris...

Sov gott!

Jag hämtade Ann-Sofie på Boston logan vid kl.14 EST, då hade Ann-Sofie varit på resande fot i 16 timmar. Stackarn säger jag bara, jetlag är icke att förakta. Hon bad mig att hjälpa till att hålla henne vaken så hon kan skapa någon slags dygnskänsla snarast och det måste ju ändå sägas att det var imponerande att hon var vaken till nyss, 24 timmar efter att hon steg upp ur sängen efter ett par timmars sömn.

Själv ska jag ta itu med lite plugg; skriva ett bossa-groove till groove writing-kursen och ett leadsheet till ensemblen imorgon. Jag känner mig lugn. Jag tror det har att göra med en middag bestående av tortillachips, guacamole (vitlök++), smoothie, lantbröd, getost (ååååååååååååååååhhhhsågott) och hallonmarmelad. Bra grejjer. Och ja, jag tror att the presens av Ann-Sofie har en lugnande effekt på mig också. Imorgon är det 52 veckor sedan jag fyllde år sist. På eftermiddagen gick jag och Ann-Sofie ner på stan (Piteå) och tog en kaffe (Wayne's?) där jag fick veta att hon och Emelie gav mig ett byxpresentkort i födelsedagspresent. Vi gick in på Vila och jag köpte ett par svarta byxor som används flitigt, det är därför de ligger i smutspåsen nu. Tänk vad saker kan ändras på ett år. Nu befinner jag mig i Boston och ska fylla 25 på söndag, Ann-Sofie är här och det känns väldigt bra. Vi börjar fira imorgon med kaffe på stan (Boston, downtown) och sen fortsätter vi fira helgen ut.

Igår kväll snöade det när jag gick hem från gymmet. Idag var det vår. Boston får ett par pluspoäng.

Jag måste verkligen sticka nu, har inte tid med det här längre. Jag ska ju hämta Ann-Sofie och hinna ha en lektion före det, så sluta dra i mig! Intressanta bloggar, mailkoll och facebookbilder ni lagt upp. Fy säger jag. Sluta med det nu, jag måste verkligen gå nu!
Om 2 1/2 timme är Ann-Sofie på flygplatsen!

Ha det fint :)

Om 13 timmar ska jag åka till Boston Logan Airport och hämta Ann-Sofie som ska hälsa på här i 10 dagar :)

Så det är väl bäst att jag tar och sover lite innan dess... Godnatt!

Idag fyller min mamma år och det firar vi givetvis på bloggen! Har du en födelsedagshälsning till henne som du inte har möjlighet att skicka till henne personligen så kan du skriva en grattiskommentar här så ser jag till att hon läser det sen. Hon heter Gunilla. Annars finns hon ju på Facebook om du vill gratta henne där, hipp som hon är för sina 66 år :)

Det var skönt att träna ikväll. Ibland är det sådär extra skönt och ikväll var en sån kväll.

Nu ska jag plugga och slappa lite. Lisa har kommit hem tryggt till Potsdam och på torsdag kommer Ann-Sofie hit. Det är drygt två månader sen hon bokade biljetten och helt plötsligt är det bara 1 1/2 dygn kvar! Tid är en bra grej ibland :)

Godnatt!

Ps. Det gick jättebra att sjunga på labben idag och sånt blir man ju glad av.

Det var inte lite jobbigt att gå upp halv sex i morse. Fy. Men sen tog jag igen det med 4 timmar sömn när jag kom hem vid åtta istället. Nu ska jag ta mig iväg till skolan och ha performance lab. Det är en sån där dag då jag känner för att slippa sjunga, men det blir nog bra i vilket fall.

Ha det fint.

Ska du ut på dejt inom kort? Hoppas du på att den ska sluta under samma täcke? Ta då till dig detta:

Jag har av säkra källor (du vet vem du är) fått veta att sparris är ett big no-no på din tallrik om du önskar få utbyta intimare kroppsvätskor samma kväll utan att uppfattas avskräckande. Sparrisintag skapar nämligen en smak av geturin på en plats hos tjejer där dejten eventuellt kommer gå på upptäcktsfärd. Alltså:

Gå in i mappen Mina bilder. Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen. Släng upp bilden på bloggen och skriv något om den. Utmana sex andra personer och länka till dem, samt tala om att de är utmanade....

Har ni sett filmen "The curious case of Benjamin Button" än? Om inte tycker jag ni ska göra det. Bra gråtfilm kan jag skvallra om, tårarna flödade och jag svalde hårt för att inte börja hulka. Lämnar sinnet med nya tankar och funderingar kring livet och det kan ju vara nyttigt.

Om sex timmar ska jag och Lisa åka iväg till South Station. Lisa ska ta sig tillbaka till Potsdam, en bussresa som tar 13 timmar inklusive ett längre stopp i Albany. Jag ska hem och sova igen när jag vet att hon är tryggt på plats i rätt buss. Jag fick en idé om att köra ett nattrace nu med pluggande så jag kan gå och lägga mig imorgon bitti istället men jag vet att det kommer strula upp allt för resten av veckan så jag skippar det. Ska sova nu istället, kort och koncist OCH jag ska sova imorgon bitti/lunch/eftermiddag. Imorgon kör vi måndagsschema i skolan eftersom de flesta helgdagar här i USA infinner sig på måndagar och vi ska slippa förlora alla måndagslektioner. Det innebär att jag har en lektion 16-18 vilket passar mig ypperligt.

Godnatt på er, eller godmorgon om ni befinner er i Sverige eller i en liknande tidszon.

Vi gick ju längs Charles River idag. Det var soligt, kallt men mysigt ändå. Här får ni lite bilder att njuta av, själv ska jag till Anneli där Lisa också är så ska vi se klart The Curious Case of Benjamin Button.

Jag är väldigt frustrerad för tillfället. Jag tycker inte om när dagar bara går åt till att vänta på saker som inte händer. Jag vill bara ut och springa, springa och springa bort den här känslan av myror i kropp och själ. Springa tills det smakar järn i munnen och svetten rinner i floder nerför tinningen. Jag vill stanna vid en klippa och skrika ut högt. Det skulle vara jätteskönt.

Som vanligt i USA så märker man inte mycket av de här helgmåndagarna mer än att skolan är stängd. Jag har pratat med William på Skype, Lisa har gått till frisören och Anneli kommer hit kl. 15 då vi ska ta en promenad runt Charles River. Det är soligt ute och fint, snöhögarna har smält bort och våren är på väg även om det fortfarande är lite för kyligt.

Om en stund ska jag prata med mina föräldrar på skype, det var ett tag sen sist. På söndag fyller jag 25 och på torsdag kommer Ann-Sofie hit.

Inatt drömde jag att jag körde ståupp på norra brunn. Det var en mardröm.

Imorgon ska jag och Lisa sticka hemifrån 5:45 så hon hinner med bussen hem till Potsdam. 5:45 är riktigt tidigt.

Jag förstår att många av er är nyfikna på vad min fästman William håller på med i Piteå när jag är i Staterna.

Han går stavgång med bästisen Jonas Strandgård.




Visst är de himla fina de där två? :)

Mycket kärlek!

Klockan är snart 01:00 på måndagmorgonen och ännu en helgdag väntar. Jag och Lisa har kollat på Bridget Jones Dagbok och lite vänneravsnitt samt täckt en del viktiga samtalsämnen. Det finns så mycket att hantera här i livet, som att lyckas till exempel. Varför är det så läskigt?

Imorgon hoppas vi på lika fint väder som idag, soligt med en doft av vår. Då ska vi ta en promenad runt Charles River. Men för att orka det måste vi sova lite nu tror jag allt. Det känns så iallfall.

Godnatt!

Imorgon är det president's day här i USA vilket innebär att vi inte har någon skola. Så trots att det är söndag i almanackan idag så är det lördag en gång till för oss. Ljuvligt.

Jag och Lisa har just vaknat till liv, men pigga är vi nog inte än. Bara så ni vet.

Kram kram

Jag, Lisa och Anneli stack iväg och gymmade efter 18 ikväll. Det var lugnt och skönt på gymmet vid den tiden på alla hjärtans dag, vår gissning är att det bara var singeltjejer och mammor där. Och så jag då, som har min fästman ett världshav härifrån i en annan världsdel nära polcirkeln. Efteråt badade vi jaccuzzi och när vi var klara var vi hungriga och letade fram ett ställe som hade pizzaslice. Där har vi suttit nu i över tre timmar och snackat om allt möjligt från religion till pingviner. De där två är väldigt intelligenta kvinnor kan jag säga, får ni någonsin möjlighet att prata med dem om pingviner så kan jag rekommendera det starkt. Eller religion. Eller något annat. Kiss och bajs funkar det med.

Godnatt på dig, fina människa!

Ps. Mamma och pappa, jag mailade er två gånger under lördagen men fick ett meddelande från hotmail att ett av mailen levererats försent eller något sånt. Jag frågade iallafall om ni hade lust att ge mig ett tidsförslag det funkar för er att ses på skype imorgon om ni skulle ha tid och lust? Jag skulle då verkligen ha lust men efter 13:30 min tid har jag inte tid för då ska jag och lisa ner på stan. Så vad tror ni, har ni tid vid 12:00, 12:30 (18:00 svensk tid)? Puss & kram

Hej hallå!

Jag vill bara berätta att jag är så himla glad med ett stänk av trött. Det är jättekul att nya personer hittar min blogg, välkomna och hoppas att ni hittar något läsvärt!

Tröttheten ska botas med träning. Jag, Lisa och Anneli ska dit nu och ge järnet en stund innan vi väl lägger oss i jaccuzzin och pyser en stund.

En observation jag har gjort idag är att extremt många människor går i par just idag. Valentine, vem är du?

Tjingeling!

Jag är verkligen ingen alla hjärtans dag-firare. Har aldrig varit riktigt. Kanske är det för att jag är en chokladkännare och i de där läbbiga hjärtarna de tvingar i en på alla hjärtans dag är det billig mjölkchoklad som knappt smakar kakao. Det var alltså med motstånd som jag skrev in den käcka mainstreamrubriken med ett utropstecken.

Men här får ni en amerikansk Valentine's Day-hälsning från mig - kanske den första och sista:



Well you can tell by the way I walk that I'm a women's man. Yeah. Visst.

Idag är en sån där dag när det är fullt ös medvetslös. Just nu sitter jag med den svåraste läxan jag haft hittills på Berklee, om 45 minuter ska jag gå till skolan. Sen är det lektion 9-16 med paus för lunch mellan 1-2. Efter det ska jag och Anneli på Reason Basic-kurs vilket ska bli jätteroligt, det är på tiden att man lär sig sina program nu... Halv sex ikväll när den är klar så ska vi sticka till South Station och hämta Lisa, hoppas hon är på hugget att göra något riktigt lugnt ikväll och sova tidigt... :P

Ha det gott!

Vi har en stor svart råtta i köket. Jojomensan. Inte en liten mus som vi trott i några månader, nej nej. Johanna såg den nämligen igår, den lilla musen, och den visade sig vara en stor, svart råtta. UÄCK! Så jävla äckligt. Jag bara ryser alltså. Det är så SNUSKIGT att ha en Stor Svart Råtta i köket som hoppar runt bland kastruller, på spisen, in i diskstället och överallt den kan komma åt. Dessutom lämnar den svarta små bajskorvar efter sig och jag vill bara springa och kräkas när jag skriver det här. Det är bara så. jävla. äckligt. Så. det. finns. inte. Jag har aldrig saknat Nikita så här mycket tidigare.

Jag kan inte med ord uttrycka det jag känner för Äcklet i köket. Råttan är härmed min allra största fiende i hela världen.

Bring it.

Nu är det minsann dags att sova.

Kan inte alla jag älskar komma hit på en gång, gärna till min födelsedag nästa vecka. Tur att Ann-Sofie kommer, ni andra får straff-fira mig i sommar. Jag vet att ni vill det. Moahaha.

För att styra mina tankar bort från sambagroove som jag suttit och svurit över de senaste timmarna, så vill jag delge er lite av min önskelista (tunga saker behöver ni inte skicka hit):


Sa jag att Lisa kommer hit imorgon och stannar över helgen? Hon pluggar i Potsdam i år så nu ska hon komma hit och njuta av en storstad :)

okej hörrni, sorry. Jag drack lite kaffe här nu och jag hade verkligen lyckats med kaffet den här gången, ni vet när man får ett mörkrost att vara mörkrost men ändå smaka mellanrost fast mörkrost? Så smakade det. Mmmm. Perfekt med mjölk.

Så nu har jag en lite nyktrare vision av den här torsdagen. Jag hade lektion 11-13 (vocal recording lab) och sen träffade jag Sara (hasses dotter) och fikade, Sara hjälpte mig massor när jag kom till Boston i höstas och sen dess har vi inte setts. Då var det typ 30 grader och sensommar. Så allt som allt känns det här som en riktigt bra dag måste jag säga!

Om jag bara får prata med min fästman på skype i eftermiddag så vore allt som det ska. Vad säger du älskling?

Ofta är jag väldigt käck och ska se det positiva i det mesta, vilket gör livet lite roligare. Men ibland blir livet lite roligare av att vara bitter. Bara en halv dag eller så. Torsdag den 12 februari 2009 kommer ha en sån stund.

Sen är det bra.

Att känna av när det ska regna. Tack huvudvärken för att du hjälper mig välja rätt par skor idag.

Min dolda specialitet är    ...vänta nu. Jag kom ju just på det. Skit också.

Jaha gott folk, såna här dagsavslut kan man ha ibland.

Nä men om man skulle kasta in handduken för idag då.

Jag är hemma från skolan och jag är jättetrött. Jag ska utnyttja det och gå och träna. Yes.

En lektion är avklarad så nu spenderas någon timme i övningsrummet. Jag ska öva lite på en italiensk aria som är obligatorisk att sjunga på slutprovet i slutet av terminen och så övar jag lite på Listen från dreamgirls, Chain of Fools och (you make me feel like a) Natural Woman.

För er som är intresserade av att veta hur det ser ut när jag övar så lägger jag härmed upp två extremt seriösa bilder från nuvarande övningssessionen i ett av Berklees sjukt osexiga övningsrum:

När jag skivade bananen som skulle i frukostgröten så insåg jag att jag blivit grym på det. Att skiva banan alltså. Jag tar bort halva skalet och använder skalsidan av bananen som skärbräda. Sen skivar jag. Jag får upp såna är supertunna skivor då och då och då för jag kniven mot munnen och äter upp skivan. Rakt från knivbladet, bara sådär liksom. Jag vill gärna se det som de där i ninjafilmer som skivar blåsfisk till sushin med en superskarp kniv och de bryr sig liksom inte. De tar en bit blåsfisk som är skivad snabbt och effektivt även fast man dör om den är skivad fel, precis som jag tar mina bananskivor. Direkt från knivbladet.

Nu ska jag till skolan, ha det fint!

Jag har försökt komma in på bloggen ett stort antal gånger ikväll utan att lyckas. Jag har uppdaterat och uppdaterat och uppdaterat sidan, men bara fått en blank sida och ett "done" till svar. Så nu kör jag på safari och vips så kom jag in redan på uppdatering 1!

Godmorgon.

Det tog sin lilla tid att somna inatt men några timmar (typ 5) blev det ändå. Rätt illa faktiskt. Nu ska jag testa att lägga ner både dator och plugg senast kl.22:30, det tar ju ändå tid att komma ner i varv. Dessutom har jag bra böcker som behöver läsas.

Nu ska jag iväg och ha gehör, den här dagen känns oerhört ostrukturerad men det ger sig om ett par timmar.

Här kommer en bild från Boston igår (boston är inte svartvitt egentligen, jag vet inte vad ni tror men så är det iallafall):

Jag känner mig lite ledsen. Lite missnöjd med mig själv. Jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt, vad som saknas. Men just nu är det något, imorgon kanske det inte känns likadant. De här konstiga drömmarna i natt också, vad var de bra för egentligen? Jag förstår inte mycket just nu. Ska ta och förlora mig själv i "Kvinnor på ett tåg" så blir det nog bättre. Det gnager i magen.

Jag måste berätta om det roligaste msn-samtalet jag just hade med min kompis Pia. Pia jobbar i tornet på Arlanda och tv3 har tydligen en dokusåpasatsning som heter just "Arlanda" och görs på samma koncept som "Sjukhuset" som tidigare sänts på tv3. Det innebär att de kommer filma från tornet onsdag och torsdag den här veckan då Pia jobbar. Haha, det är ju underbart!

Men inte nog med det, samma Pia ska på kryssning på fredag och vad spelar de in då? "Färjan" såklart! Hahaha, det är helt fantastiskt! Jag hoppas Pia kommer med i båda, det skulle jag tycka var väldigt, väldigt rolig. Men hon är kompetent, snygg och rolig så det ska nog inte bli några problem. Däremot nämnde hon något om att målet nog var att inte komma med i "Färjan". Men jag röstar för.

Ha så kul i veckan, Pia! :D

Mer om "Arlanda" hittar ni här
Mer om "Färjan" hittar ni här


Jag läste förresten HaHaHasses blogg och såg en bild på ett glasspaket. Eftersom glass för mig är det finaste människan skapat ska jag gå och köpa glass nu. Jag är ju ändå i USA, utbudet är inte direkt tunnt.

Ni vet när man ska göra något som man måste göra? Då vet ni också hur det just i den sekunden man ska börja göra det här måstet, alltid dyker upp något roligare. Vad som helst faktiskt.

Det hände mig nyss när jag precis var på väg att sätta mig med arrangeringsläxan. Kan ni tänka er va, att i nästa sekund stod jag där med dammsugaren i handen och dammsög både mitt rum och köket och tänkte "men alltså, vad himla mysigt det här är!".

Så kan det gå.

Klockan är kvart över ett i Boston och jag har just intagit frukost. Jag har haft väldigt underliga drömmar i natt, bland annat hade mina rumskompisar rullat över kylskåpet så det stod upp och ner eftersom de ville prova att ha det så ett tag. Resten av drömmarna var också konstiga även om jag har glömt dem just för tillfället.

I helgen var hela min familj ute på Aspa herrgård och firade min pappas pension. Iallafall var det vad mamma skrev till mig för någon vecka sen att de skulle göra. Det var jättetråkigt att inte kunna vara där känner jag, men å andra sidan hade jag kanske inte kunnat vara det även om jag varit i Sverige. Det är ju trots allt fortfarande ett visst avstånd mellan Piteå och resten av landet. Det är ju till och med långt till Kiruna från Pite, vem hade kunnat tro det liksom.

På tal om Sverige så måste jag hitta ett sommarjobb. Jag vill inte ringa till Smörkransen och jobba en hel sommar i Åkersberga Centrum, det vill jag bara inte. Brevbärare vill jag vara. Posten eller Citymail spelar ingen roll, men helst posten. Jag har gjort citymail redan, det räckte då. Eller något coolt sommarjobb, typ kyrkogårdsvaktmästare. Egentligen vad som helst som inte innebär att stå och sälja saker till kunder som klagar över priset men betalar ändå.

Helst skulle jag vilja ha ett jobb som betalar fantastiskt. Men jag kanske får skjuta just det kriteriet till sidan till förmån för ett sommarjobb över huvudtaget.

Men är det någon som har ett tips på jobb från slutet av maj till slutet av augusti i norrort/stockholm/umeå/piteåtrakten så får ni gärna höra av er till [email protected]

Jag har b-körkort, har ledaregenskaper, är socialt kompetent, tar ansvar, gör jobbet, bidrar till god stämning på arbetsplatsen och lär mig gärna nya saker.

Och ja. Jag kan hålla flera bollar i luften samtidigt.

13:31. Piip.

Vem sa att det var enkelspårigt?

Vad är egentligen det här vi kallar egenskaper? Ni vet; hos en vän, hos oss själva eller hos någon vi inte känner än. Vad är det som gör att vi tycker den här människan verkar vara så himla reko liksom?

Om vi skulle utgå ifrån att vi människor är ett, att vi hör samman allihop, så blir det kanske lättare (eller krångligare?) att försöka förstå. Då behöver vi inte förklara med ord vad det är som gör att den här människan är så betydelsefull för oss, det räcker med att känna vad den här människan gör med mig som person. Hur personen får mig att må, vem jag är runt personen i fråga och om jag känner kontakt med personen även när vi inte är tillsammans fysikt.

En standardfråga vi får och ställer till andra många gånger är "Om du fick beskriva dina främsta egenskaper med tre ord, vilka skulle det vara?"

Det är en fullständigt meningslös fråga om man vill få veta personens styrkor, men det kan avslöja en del om hur personen ser på sig själv eller vilken förmåga denne har att känna in miljön och kamoflera sig för att ge de svar frågeställaren verkar vilja höra.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag skulle kunna svara ansvarsfull, positiv och envis. Dessa tre egenskaper skulle i ett annat sammanhang kunna vara mina sämsta egenskaper, eller åtminstone mitt sämsta svar. Jag skulle kunna svara initiativrik, ambitiös och snäll. Jag skulle också kunna svara rak, ärlig och bestämd. Men det finns ett par problem med de här svaren.

1. Vem som helst kan passa in på flera av de egenskaperna.
2. Jag börjar tro egenskaper är en myt.

Vet vi egentligen vad människor i vår närhet älskar med oss? Fråga, men var beredd på att svaren kanske inte blir de sidor hos oss som vi själva skulle svara. Går du runt med en livspartner som du älskar för att "hon är så underbart bra på att ha många bollar i luften", eller säger du någonsin "alltså, du kommer verkligen gilla XXX. Vi har varit kompisar i flera år  och han är verkligen en härlig person för han är så himla ambitiös!".

Eller det här med ordet "snäll". Tänk på tre personer som står dig närmst. Är någon av dessa så betydelsefull i ditt liv för att ordet du får upp i huvudet när du tänker på honom/henne är "snäll"?

Ja, det var lite kvällstankar det.

Här kommer lite bilder från lördagen på Harvard Square och söndagen på the Otherside:

Nu har jag intagit en enorm kopp kaffe  med Luisa och Gabriela på the Otherside.Det var mysigt. De är fina. Jag är glad. Nu ringer William, jag är jätteglad.

William berättar att Ronny Eriksson som äger Krokodil ringde nyss eftersom han hört att de gjorde så stor succé med Johnny Cash-spelningen förra lördagen, så han undrar om de vill vara jury till en tävling som äger rum varje år som heter "Kompledigt". Där tävlar band från olika arbetsplatser och det brukar vara väldigt uppskattat. Så bor du i Piteå, gå till krokodil på onsdag klockan 20:00 och se första deltävlingen! Men kom i tid, det brukar vara fullt. :-)

Det vore intressant att få veta om fler folk än jag och Anneli kan se bloggens nya design eller inte. Har fått veta att W inte kan det iallafall så därför är jag lite nyfiken. Jag har ändrat det mesta så det är inte mycket att hålla utkik efter, ser man det så ser man det. Det är inte den oranga bakgrunden längre alltså, så du som är ny på bloggen och ser lite blommbuketter och sånt får gärna lämna lite feedback på utseendet! :)

Ha det fint idag, jag ska äta frukost och ta mig down town för en kaffe med Luisa och Gabriela. :)

Nu är det sovdags för mig. jojo, skratta ni bara ni som är i sverige där klockan passerat nio på morgonen och ni redan fått en natts sömn. Här är klockan bara tre på morgonen och jag har för första gången i mitt liv fastnat vid något som har att göra med internet och design och koder och tjo och tjim i ett. Nu ska bloggen få vila så får vi se om jag ställer tillbaka allt som det var imorgon eller fortsätter på projektet.

Vad tycker ni om bloggens nya utseende?

Godnatt!

Som ni ser så har jag fastnat i html-träsket. Det är så himla kul, värsta hjälpen får man från en blogg som ligger här

Så, nu kommer en riktig EGO-tripp här. Tre världsdelar, tre länder, minst tre årstider under tre år. Kolla noga, du kanske finns med? :)

Min fina klasskompis i pite och skolkompis på Berklee sjunger Gnarls Barkley's låt Crazy. Visst är hon grym? :) Håll tillgodo och NJUT!

Häromdagen skrev jag ett sms till en person som står mig mycket nära. Jag var väldigt trött tror jag, för jag kunde för allt i världen inte komma på hur många dagar det är på ett år.

Vissa saker kan man bara, eller hur? Som att februari har 28 dagar, året har tolv månader och fyra årstider. Men hur många dagar har året då? Jag blev sjukt irriterad på mig själv eftersom den informationen ingår i samma mapp som de om månaderna och februari.

352 dagar, kom jag på sen. Året har ju 352 dagar. Skönt, då kunde jag skicka iväg sms:et.

Långt därinne kände jag att det klingade fel. 352, näää. Det är typ...356! ja, jag har det! 356 dagar på ett år. Nej, det klingade inte rätt, jag kände mig inte säker. Jag fick ta fram kalkylatorn på mobilen och räkna 31+28+31+30+31 osv... jag kom fram till 334 dagar. Fan, jag glömde oktober. Ett år har tolv månader...

Jag la ner. Sent på kvällen kom jag på att ett år har 365 dagar. Men jag vet vad modal interchange är, vet du?

(Självklart gjorde jag research på google innan jag publicerade det här inlägget och kollade så att året verkligen har 365 dagar. Jag fick IG i matte B för att jag inte gick på lektionerna men jag slutade gå på lektionerna för att jag inte kunde räkna.)

Det händer inte ofta. Men plötsligt händer det.

Ikväll hände det. Jag kom hem efter att ha gjort Harvard Square med Anneli, Anna och Julia och blir sjukt inspirerad att installera.

Installera vadå tänker du förstås. Program, svarar jag då. Jag har ägnat två timmar åt att installera program som jag har på datorn men inte installerat sen jag fick datorn i september. "Fick" är för övrigt en sanning med viss modifikation eftersom 3000 dollar av terminsavgiften gick till den här lilla skönheten...

Så jag har installerat, skrivit in licenskoder och serienummer, registrerat min programvara och öppnat program jag inte ens vet vad de är bra för. Reason ska bli roligt att lära sig iof, så jag kan göra grymt sköna låtar på datorn! Men noteshare och smartmusic, va?? Jag vet ju knappt hur man använder iCal.

Jag har för övrigt en mycket lugn lördagkväll med mysbyxor och munktröja, liggandes under en vit fleecefilt med en varm laptop på magen. Det är lycka det.

Det är väldigt lyxigt att ha både mjölk och honung i en kopp earl grey. Det tycker jag iallafall.

Kommer ni ihåg tiden då man kunde fastna framför MTV för att musikvideosarna var så himla fängslande och gjorda med lite eftertanke? Det var innan kortkorta bootydansöser ur grodperspektiv för er som behöver ett förtydligande. Det var när Michael Jackson fortfarande hade världsturnéer och släppte album med ny musik på.

Den här videon är en sån video. Skön låt också:


Med det säger jag godnatt. Det blir en tidig fredagkväll ikväll.

Jag blev inte irri över att läraren inte dök upp på första lektionen.

Jag blev däremot sjukt irriterad på killen som jobbade i Media Center idag. Vuxen och mogen som jag är så utnyttjade jag förstås tiden jag fick över på morgonen till att förbereda saker som jag annars skulle ha gjort nu på lunchen. Jag skulle börja med att skriva ut en låttext till ensemblen. En ynka låttext. Problemet var att ethernetuppkopplingen inte funkade så det gick inte att skriva ut från laptopen. Två tekniker fick komma ner och försöka fixa problemet, när jag gick därifrån 35 minuter senare var det inte löst än.

Killen som jobbade idag (placerar ut studenterna till olika stationer med stationär dator eller för sin laptop) blev väldigt stressad över situationen. Det var galet lugnt därinne eftersom det var på morgonen men den här killen blev helt överlycklig över att det blev lite action.

Han var den där typen som gör allt väldigt omständigt och långsamt, samt dramatiserar upp allt i enorma proportioner. Ojojoj, det var sååå mycket för honom att hjälpa mig med utskriftsproblemet när det dessutom kom in nya studenter lite då och då som ville sitta någonstans. Han suckade och tittade stirrigt lite överallt hela tiden och deklarerade för alla att laptoputskrivningen inte fungerade för tillfället. Men vet ni hur han sa det?

"We are facing some issues with that right now, but it is being currently solved as we speak."

Ni fattar. Vilken människa runt 25 pratar så? Han älskade hela situationen.

Hade han bara varit lite effektiv i sitt varande så hade det inte alls varit någon stor grej. Det är ett litet rum, ändå måste han säga "I will be right back with you in just a moment" varje gång någon student kom in i salen och istället för att bara ta deras id-kort och gå tillbaka till mig så måste han prata lite om skrivarproblemen och kolla till teknikern. Jag kan ju säga att vi kanske var 5-6 personer i rummet så det fanns inga särskilda skäl att vara så formell.

Efter ett tag bad jag honom hjälpa mig scanna de dokument jag skulle scanna (vilket jag berättat för honom i början) så jag åtminstone kunde få någonting gjort. Men förstår ni, så fort en tekniker kom in i rummet för att fixa skrivaren så skulle den här killen dit och titta på sladdarna, förklara situationen som om det var ett dödsfall och stå och kolla på när teknikern laborerade med kablarna.

Alltså. Mer detaljerad än så orkar jag inte bli, men den här killen njöt varje sekund. Jag tittade på klockan och fascinerades över att han inte bara kunde säga till mig hur jag skulle göra så scanningen av två sidor hade kunnat gå snabbare än 15 minuter.

Nu ska jag köpa kaffe och gå på den lektion idag som jag är mest förberedd för - Groove Writing. Jag är så grymt förberedd att jag får för mig att jag gjort allting fel. Det visar sig om en kvart.

Nu går vi.

Nu sitter jag här i korridoren med mina harmoniläraklasskompisar och väntar på läraren. Vi började för en kvart sen och vi väntar fem minuter till.

Jag har sovit sjukt lite i natt men lyckades ta mig upp i tid, hoppa på T:n som kom precis när jag kom ut på trottoaren och dessutom hade värsta flytet, det tog nämligen bara 15 minuter att komma till skolan (det kan ta nästan 40 minuter om man har otur). Tre minuter över nio satt jag här på korridorsgolvet, alltså sju minuter för tidigt. Hallå, sånt händer aldrig mig.

Jag skulle kunna bli jätteirri nu. Jättejätteirri. Jag menar, jag skulle ju kunnat sova en timme till eller övat på låten jag ska kunna till ensemblen om två timmar, skriva ut låttext osv. Men jag blir inte irriterad. Inte idag. Jag står över det. För allt det hade jag kunnat göra igår om jag hade planerat bättre.

DET däremot är lite irri.

6 timmars sömn fick jag, lite knappt. Fast det var mitt eget fel så jag biter mig igenom det.

Tre saker har jag lyckats med det senaste dygnet:

- känna av var T:n är och när den ska komma inrullandes på perrongen. Jag räknar till 120 sekunder. T:n kommer efter 119.
- känna att det finns ett skäl till att jag borde ta med mig mobilen fast jag bara ska gå och handla och ingen brukar ringa på den. På väg hem från affären ringer Johanna som glömt nyckeln och det är -10 grader ute.
- känna på mig att jag har ett mail i inkorgen från min trumlärare. Loggar in på morgonen och har fått terminens första klassmail från vem? Trumläraren såklart.

Småsaker och kanske sammanträffanden, men övning ger färdighet.

Nu ska jag inte sitta här längre. Vissa av oss har lektion 9-16 idag.

Ha det fint!

Haha, jag är helt lyrisk över min rubrik. ;-)

Jag funderar över det här med kroppen. Alltså, jag har en kropp som är hyfsat vältränad och tar mig dit jag ska med den hastighet jag önskar (förutom när jag startar för sent...). Jag har två fungerande ben, två armar, ett bålparti, en rygg, ett par fötter och händer, ett huvud med ögonnäsamunöron osv. Hela kitet ni vet. Varje dag ser jag hundratals människor som ser likadana ut som jag, men jag vet att inte alla är lika nöjda med det de har. Hur blev det där så kallade idealet så starkt?

Jag ska inte snöa in på det här för jag skulle kunna skriva hur långt som helst om alla tankar som börjar snurra just nu, så istället ska jag delge er min favoritkroppsdel för tillfället.

Ni vet när man säger "Åh, det här var verkligen fruktansvärt gott!" eller "Det här var ju förfärligt trevligt, det får vi göra om någon gång!" osv?

Så kan jag beskriva min lunch. Min lunch som bestod av broccoli som jag stekte ihop med lite stark chilisås och oystersås och serverade med couscous blev verkligen fruktanvärt gott. Eller förfärligt gott. Snarare äckligt gott, nu när jag tänker efter.

Det är något med broccoli som är så äckligt men ändå så gott. Jag kom på mig själv med att tänka "nästa gång får jag göra broccoligratäng, tänk så gott det skulle vara". Jag har aldrig. förut. tänkt. tanken. på. att. laga. broccoligratäng.

Nu när vi är inne på ord och sånt så vill jag ta upp något som jag tycker är väldigt störande.

Exempel 1: Bernt har gjort audition till ett gig han verkligen vill ha. När Bernts kompis Anna frågar Bernt hur auditionen gick och vad han tror om att få jobbet så säger Bernt "jag tror faktiskt det är ganska stor risk att jag får det, auditionen kändes bra och de verkade gilla det jag gjorde."

Exempel 2 (kanske ett vanligare misstag): Louise har försovit sig. Det första som händer på jobbet på morgonen är ett viktigt möte med nya kunder så hon får inte komma försent. Hon slänger sig in i garderoben, in i bilen, kör för fort förbi 8 vägkameror och dubbelparkerar precis framför ett övergångsställe utanför ingången till jobbet. När det är dags för förmiddagsfika berättar Louise i förtroende om sitt morgonbilkörande för sin närmsta arbetskollega. Louise avslutar med att säga: "så jag antar att chansen är ganska stor att jag fått åtminstone en böter den här morgonen".

Chans? Risk? Ååååh, det kan göra så ont. Riktigt ont.

Jag vet inte om det är fel, eller vad det kallas eller om det är jag som har "fel" när jag stör mig på såna saker men visst ligger det något i det?

Idag var det riktigt svårt att stiga upp. Ofta när jag känner så är det för att jag inte orkar ta tag i det jag ska göra först som att ta mig till badrummet, duscha, klä på mig osv. Men idag var det för att något i rummet hade förändrats. Temperaturen var perfekt. Jag tror att den fantastisk temperaturen (varm för en gångs skull men inte för varm) gjorde sängen, täcket och kudden mjukare. Det måste ha skett någon kemisk förändring för jag kan inte komma på när det var så här skönt att ligga kvar i sängen sist.

Nu sitter jag iallafall här, nyduschad, påklädd och med havregrynsgröt i magen och apelsinklyftor i munnen. Idag har jag en sån där skön dag, 2 lektioner direkt efter varandra. Först gehör i kyrkan (G-sus; skämt som uppfattas bäst av musiker som kan uttala ackord på engelska) och sen studio recording lab. Det innebär att jag börjar kl 10 och slutar kl 13, en fantastisk dag alltså!

I eftermiddag tror jag att jag ska ta mig till någon rolig plats och plugga. Kanske det där stället med extremt gott kaffe som jag inte testat än.

Ha de!

Om man pratar fler en två personer samtidigt på skype så heter det "Conference call". Jomen. Det var precis vad jag, Lisa (i Potsdam) och Anneli (fyra t-stopp härifrån) hade nyss. Conference call. Lisa kommer hit till Boston i slutet av nästa vecka vilket innebär att vi ska fira alla hjärtansdag ihop. Som en trio alltså. Vi kommer ge allt. Vi ska ut på romantisk middag, äta chokladhjärtan, vada i rosa och rött samt kolla upp om det går någon riktigt amarettodrypande, överromantisk film på bio.

Jag tycker det är precis vad man ska göra på alla hjärtansdag i usa. Go all in.

Nu ska jag gå till Anneli och lämna hennes kofta, sen ska jag äntligen gå och handla det jag ska laga till middag.

Hej svej!

Jennifer Hudson - And I Am Telling You

Idag förstår ni, har William överraskat mig på ett ytterst positivt sätt. Ni kan inte gissa. Få av er har fått veta. Så det så.

Eller som Malou skulle ha sagt: mata på mata på
                                                   MATA PÅ!!

Idag har varit en helt vanlig dag. En friskare dag, full av slem och snor i näsa och hals. Det låter mysigt va? "Friskare" kommer av att jag har varit feberfri hela dagen och det är jätteskönt. Jag hade sånglektion idag, det var en mycket intressant upplevelse att sjunga Beyonces "Listen" med halsen full av förkylningsrester. EN växel hade jag, och den körde jag stenhårt på. Det gick faktiskt bra vilket var sjukt inspirerande. Men som jag skrivit tidigare så kan man ofta sjunga även om man inte kan prata, så länge det inte gör ont. Det är väldigt skönt att jag förstår vad min sånglärare säger, det kanske låter självklart men alla lärare funkar inte med alla elever och vice versa (tur är väl det). Min lärare lyckas förklara saker på ett sätt som motiverar mig att öva öva öva övaövaöva, vilket också resulterar i att varje gång jag kommer dit så har det hänt grejjer. Och det är ju det jag betalar för, så varför inte? :)

Nu är klockan halv sex och jag måste hitta på något att äta till middag. Jag förstår inte varför men äpple fungerar aldrig som mellanmål för mig. Jag blir bara hungrigare, ungefär som om äpplet fräter ett ännu större hål i magsäcken på mig. Som efterätt funkar frukten finfint, men inte om jag är lite hungrig innan. Släng med lite vatten med äpplet också så blir katastrofen ett faktum.

Nu antar jag att ni ville få reda på det om mig, det var säkert jätteintressant läsning.

Jag känner för att köpa ett paket djupfryst broccoli och woka med chilisås. Lite groddar och ärtskidor till det vore ju kalas faktiskt.

Vi kör på det.



ps. Ella, jag fick ditt sms och jag blev jätteglad! Du är så otroligt viktig i mitt liv också, en sann vän som jag älskar otroligt mycket. Hoppas datorer och mobiler börjar samarbeta med dig igen snart! Puss!

...när man får en bröllopsinbjudan från en av sina nära vänner!

Kärleken spirar!

Det snöar på ledden där ute. Alltså, inte uppifrån och ner utan till höger och vänster. Det innebär i sin tur att det mesta av snön hamnar på väggar och inte på marken.

Imorgon ska det visst bli snöstorm igen.

Jag har feber och är en snorpöl inside out, men jag kickade rumpa på rocklabben. Det kändes bra.

Nu ska jag vila till klockan fyra då jag har lektion, songwriting. Man kan ju ha det värre faktiskt.

Puss o kram

Jag är en slumrande kvinna. Det är det jag gör bäst nu, så imorgon hoppas jag må bättre än jag gjort idag och under helgen.

Men nu till något annat.

Igår kväll lästa jag lite bloggar och hamnade jag av en slump på en blogg med inriktning ätstörtning. Personen som hade bloggen var uppenbarligen riktigt sjuk i någon form av ätstörning och eftersom ämnet intresserar mig fortsatte jag vidare in på andra bloggar skrivna av andra i samma situation. Det är inte svårt att se ett mönster. De här bloggarna (som jag vågar säga i de flesta fall är tjejer) har inte uppe någon profilbild eller beskrivning av sig själva, de lägger inte ut några bilder från sitt liv eller sin vardag och de kastas mellan tanken på sin målvikt och känslan av att bara vilja försvinna. De kommenterar varandras bloggar med uppmuntrande ord och de bilder de har på bloggen är på trådsmala modeller eller "feta" kändisar.

I ett inlägg kan personen skriva att hon mår så dåligt att hon bara vill försvinna fast egentligen vill hon inte dö, hon skulle bara inte bry sig så mycket om hon gjorde det. I nästa inlägg kan det stå att bara hon når målvikten så kommer det kännas bättre och den här äckelkänslan kommer försvinna.

Det skär i hjärtat att läsa.

De personer vars bloggar jag besökte (det var bara en handfull så ta det jag skriver med en nypa salt om ni så vill) skrev ofta upp dagens matsedel och träning. Det handlar om timmar av träning varje dag, men med bara 0-200 kalorier intag om dagen.

Det handlar om mål som -6 kg på 2 veckor. Det handlar om att aldrig synda, fast det är det de ständigt gör. En halv fralla dit, en chokladkaka dit. Och sedan äckelkänslan, känslan av misslyckande.

De här personerna vet precis vad de gör, och att de är sjuka. Men det finns ingen ledtråd bland det de skriver om att de försöker bli friska. Det är inte det sjukdomen handlar om.

"Aldrig mer ska jag vara den fula, tjocka tjejen på stranden".

Tårarna bara rinner och anonymiteten hos de här tjejerna är nästan det värsta. Hur anonyma är de egentligen? VEM ser vad som händer? Var i processen är de? Å ena sidan skriker de efter hjälp, å andra sidan är de i sitt esse när de "hanterar" sina kalorier.

Alla tankar kretsar kring mat och kalorier, vilken tonårstjej har inte varit där någon gång? Det är förknippat med otroligt mycket ångest och är oerhört energislukande. Men det här är så mycket mer, det är en sjukdom med en spiral så snäv och så djup att jag sitter handfallen vid datorn med en känsla av att inte kunna göra något. Vem gör något?

Jag vaknade med ett oförändrat tillstånd. Eller, näsan rinner mer nu än den har gjort tidigare och snoret liksom stockar sig där inne. Mmmmm.

Tur att jag inte har lektion förrän kl.16 idag så jag kan ta det lugnt tills dess. Då är det tydligen tänkt att man ska sjunga men jag tror jag får säga tack och hej till det idag. Visserligen går det att sjunga när man är sjuk och sångrösten fungerar ofta fint när inte talrösten gör det, men jag väljer att spara de tillfällena till konserter då man inte har så mycket val.

Ibland kan lärare resonera så att "men det här ska du se som ett konserttillfälle" fast så kan man inte säga. Jo, det kan man i och för sig, men jag har rätt att säga att jag känner till skillnaden. Det ligger någon romantik i att leka hård famelärare liksom.

Jaja, tur att det finns andra som gärna sjunger när man själv är sjuk.  :)

Kram på er!

Ni vet den där känslan när man legat sjuk i sängen i ett par dygn? Den har jag nu. Jag känner mig alldeles fantastiskt sunkig och dessutom har jag bränt mig på plattan som inte funkade häromdagen. Hur intelligent är man om man sätter tre fingrar på plattan för att känna om den funkar eller inte? Alltså, jag måste ju ha varit säker på att den inte funkade eftersom jag tryckte dit mina fingrar men om jag nu var så säker, varför behövde jag kolla om den funkade eller inte? Jag måste ju ha vetat att OM den funkar så är det ett dumt, dumt sätt att ta reda på det. Så jag har legat i sängen och hållt ett glas iskallt vatten i handen. Nu tror jag dock att jag klarar att duscha utan att det ska brännas för mycket, tur att det var högerhanden som jag iallafall kan kontrollera lite.

Anneli var förbi och lämnade min laddare. Hon lämnade även av sin kofta här, det är tydligen varmt i Boston idag. Det vet jag inget om, jag är nämligen snorig och sjuk med halsont och lite feber. varje gång jag är sjuk så blir jag jättesugen på att sjunga, det är som att all övningsmotivation kommer när jag inte kan eller orkar. Ååååh vad frustrerande. Jaja, kanske kan jag skriva lite leadsheets eller nåt. Till på onsdag har jag dessa låtar i sångläxa:

Chain of Fools


Every breath I take


Listen

Jag har nått kulmen på förkylningen. Åtminstone så hoppas jag att jag har gjort det. Har dessutom hunnit prata med William så nästa gång jag är fylld av energi ska jag berätta om i fredags.

Kram

Nu är det sängdags för mig. Klockan är ju ändå ett på natten och jag har mest halvslumrat tills nu.

Imorgon hoppas jag att få avrapportera om ett mycket spännande möte jag och Anneli hade på fredagkvällen. Jag måste berätta för William först bara, det är väldigt viktigt. Det är iallafall något som gjorde oss båda väldigt glada och jag längtar verkligen tills William får veta. Aaaahh, tålamod är inte min starkaste egenskap... :P

Godnatt!

Det är något mycket speciellt med den första säsongen av bevvan. Det har med modet att göra, tidigt 90-tal.

Den ska användas.

Det är därför jag just nu är på väg till Trader Joe's för att köpa honung. Hela eftermiddagen har ägnats åt sömn, eller först såg jag första avsnittet (säsong 1) av Beverly Hills 90210 och det var ett riktigt sömnpiller. Vaknade vid sex på kvällen och insåg att det var dags för lunch. Det halsonda är oförändrat så för att lindra det ska jag använda mig av supermetoden: en kopp hett vatten, i med några rejäla skivor citron och lite honung. Drick. Det lindrar det halsonda rejält.

Och en promenad skadar ju inte, då kanske jag till och med får sova i natt också...