Plötsligt potta!

OBS! Inlägget handlar om kiss och bajs.

I somras bestämde vi oss för att låta Greta själv ordna upp det här med hur och var kissandes och bajsandet skulle ske. Visst hade vi någon önskan i våras om att hon skulle vara redo att sluta med blöja innan lillasyster kom men den tanken droppade vi rätt snabbt. Hon har länge varit fullt medveten om när saker och ting sker i blöjan så det kändes som att det bästa vore att bara strunta helt i att snacka potta med henne och bara låta hon själv styra. Med undantag för att hon när hon var en helg hos barnvakt blev mutad av barnvakten med klubba för att kissa (liten klubba) och bajsa (stor klubba som hon inte fick eftersom det inte kom något bajs förrän vi hämtade henne på söndagen och hon inte bajsat sen på torsdagen..) på toaletten så är det precis så vi gjort. Struntat helt i det alltså. Det enda vi börjat med var att bestämma att plats för nr.2 är toaletten, rummet alltså, även om det är med blöja. Plötsligt en kväll för ett gäng veckor sen skulle hon på eget bevåg gå på pottan och bajsa vilket resulterade i kiss. Jag sa inget utan bekräftade bara det hon sa  (typ: det kom kiss i pottan mamma) eftersom det känns oerhört viktigt att hon går på pottan för sin egen skull och inte för någon annans. Efter det kommer pottan fram lite då och då, härom morgonen hade hon torr blöja och berättade att hon var så kissnödig att hon nästan kissade ner sig så jag fick gå och hämta pottan åt henne. Resulterade i både det ena och det andra och hittills har det här pottandet inneburit att hon, som annars bajsat max en gång om dagen, bajsat minst ett par gånger om dagen, på pottan. 

Nu ska jag gå upp ur sängen och äta frukost. Sen ska vi in till stan för att gå på vinterskoj med vovven och ett gäng andra hundar. Ska bli kul!

Greta äter inte grönsaker

Det senaste:

- Jag gillar inte broccoli för stora barn gillar inte broccoli!
-  Nähä, vad gillar stora barn då?
- Morötter och...och...all annan mat!

Eller den här:
- jag gillar inte grönsaker för det gör inte stora barn!

Vad gör man då som förälder? Det ska jag tala om! Man låter bli att berätta vad som gör monstersoppan grön
(broccoli), monstersmoothien grön (spenat och avokado), varför ketchup är röd (den här kan ni, men ja, tomat) och att pastasåsen innehåller såväl tomat som lök och basilika. Vi berättar inte heller att majssoppan (slätmixad) innehåller majs eller att potatis- och purjolökssoppa innehåller en rätt så stor del purjolök. Det är lika bra att inte säga något om svampen i risotton heller. 

Tungt att ungen vägrar grönsaker, verkligen.

Citat från vår 2 1/2-åring

Den här åldern är roligast hittills. Så är det med alla åldrar. När Greta var nyfödd hade jag svårt att verkligen förstå det när folk sa att det bara blir roligare med tiden, jag tyckte ju bebismysandet var hur ljuvligt som helst. Men alltså, en verbal 2 1/2-åring på randen till trotsålder är fantastisk att umgås med!
 
Några citat från de senaste dagarna:
 
- Jag är kär i dig mamma.
- Vilken tur jag har som har dig mamma.
- Tack mamma, vad snällt (när jag strykt på idominsalva efter blöjbyte).
- Jag vill sova i min säng i natt. Mammas och pappas säng är stor, min säng är liten.
- Pappa är pappa, en bra pappa (i en konversation där Greta inte höll med om att pappa är en man. Så hon förklarade vad han är. En bra pappa).
- Pappa, är du arg på mamma? (när vi satt vid frukostbordet och pratade om livet och dagens planer)
 
 

Ni vet de där friskusfamiljerna som orkar göra grejer hela helgerna när vi andra bara räknar dammråttor och tittar på bolibompa?

I helgen var vi en sån. Jag vet inte vad som hände men jag tror att energin från en pizzamiddag på fredagen och en pizzalunch (nej, inte rester. En hel, ny, vedugnsbakad pizza) på lördagen kan ha bidragit.
 
På lördagen pimplade vi. Trots att Greta ropade "Kom då fisken!" så blev det inget napp för henne och farmor.
 
Igår morse drog jag och Greta till badhuset. Jag som själv var rädd för vatten när jag var liten har varit orolig för att jag närt en vattenrädd unge vid min barm. Men på badhuset fick jag motsatsen bevisad. Eller vad tror ni om kommentaren "det är ROLIGT att bada!"?
 
Efter att ha sovit som man bara gör efter två timmar på badhuset var det fikadags. William drog ut i skidspåret och jag och Greta fixade varm choklad och tog med mackor och renfällar ut till Nydalasjön och intog fikat där. Det blåste något överj-ligt och var inte alls skönt, men chokladen var supergod och just på den här bilden sken solen och jag och Greta var mycket nöjda. Det var meningen att vi skulle sitta kvar i idyllen tills William åkt färdigt så vi kunde fika lite tillsammans, men idyllen försvann bakom stora moln och tvååringen gjorde det jag själv hade velat - började gråta - så vi gick hem.
 
 

När jag var liten bodde jag i Thailand.

Fantasinivån hos vår nästan 2 1/2-åring är skyhög. Det berättas de mest sanslösa historier med stort engagemang och man vet inte riktigt vad som är upp eller ner, dröm eller verklighet, dagisminnen eller småbarnsminnen eller andras minnen eller allt blandat i en enda härlig tvåårskompott.
 
Vid ett tillfälle igår lät det så här:
 
Greta (kör med sin bobcar): jag måste köra till huset där jag bodde förut.
Jag: jaså? Till huset där du bodde förut?
Greta: Ja, när jag var liten.
Jag: Aha, var bodde du när du var liten?
Greta: I Thailand.
Jag (i tanken): Var har hon hört talas om Thailand????

Jag: jaså, hur var det att bo i thailand då?
Greta: Jag flög flygplaaan, och... när jag var stor hade jag jättemånga blommor!
Jag: hade du jättemånga blommor när du var stor?
Greta: ja, jättemånga blommor hade jag då!
 
 
Men å andra sidan, vad vet jag? Hon kanske berättar om tidigare liv här. Märkligare saker har ju hänt...

Ljuset faller och då börjar det brinna.

Alltså. Greta kan ha de mest fantastiska utläggningar om allt möjligt, ofta på morgnarna. Imorse kröp hon upp till mig när jag vaknat efter min lilla sovmorgon och la sig och mös med mig under täcket. Sen drog storyn igång. Jag måste erkänna att det är svårt att hänga med när hon berättar så engagerat och inlevelsefullt, men det var något om "lampan ramlar, ljuset faller ner och då börjar det brinna. Här. Inte här i sovrummet, i badrummet." Jag frågade om hon hade drömt det och då svarade hon ja, vilket hon alltid gör om man frågar om hon drömt det hon berättat så det säger egentligen inte så mycket... "Ja" är också ett mycket vanligt svar om man ställt en fråga som hon absolut inte har förstått, men då brukar man ana på betoningen hur det ligger till.

Två 2 1/2-åringar och en tiomånaders.

På onsdagar hämtar jag Greta från dagis 13:30 och just idag var vi bjudna hem till Isabelle som är två månader äldre än Greta och som vi lärde känna genom en umeåmammortråd på familjeliv när våra ungar var spädbarn. Nu går Greta och Isabelle på samma dagis fast på olika avdelningar, och eftersom Isabelle också går hem 13:30 passade det ju himla bra att ses idag.
 
Det hela började bra, de gav varandra lite komplimanger i stil med "vilken fin tröja du har" och "vilken fin mössa du har" och gick sen och utforskade Isabelles rum. Isabelles lillebror var väldigt nyfiken och är i "ställa sig upp mot allt jag kan"-åldern vilket var en tålamodsprövning för Greta som är van vid att ha grejer för sig själv. Efter att vi fikat lite mellis fortsatte leken, Greta mös ner sig i Isabelles säng och Isabelle fick lägga sig bredvid och mysa en stund. Sen gick Isabelle till leksaksspisen och lekte vilket gick bra tills Greta fick för sig att hon ville göra samma sak och argumenten "Isabelle hade den först" och "ni kan leka tillsammans" lades fram uppenbart auktoritetslöst och var fullständigt befängda idéer till att börja med enligt 2 1/2-åringarnas reaktioner. Så ja, till slut fick ingen leka med spisen. Men ett riktigt praktgräl behöver vi väl alla ibland? ;-)
 
Nästa gång får de komma hit, vi får se vad som blir populärast att leka med då...
 
 

Barngympa

På måndagar kl.17-18 är det barngympa i en gympasal på en skola här i närheten. Egentligen är det från tre år, men det är en bekant till oss som håller i gympan så vi fick veta det genom honom och att det gick bra för även yngre barn att komma dit. Förra måndagen skulle William gått dit med Greta men en kombination av stenhård mage på väg att tömmas (dottern) och tidskrävande matlagning (pappan) gjorde att det inte blev möjligt. Men igår gick vi dit allihop och hjälp vad kul det var! 
 
Först var Greta ganska reserverad, lekte med några ballonger och racket som låg placerade vid en vägg. Sen tittade hon sig omkring och upptäckte en studsmatta med intilliggande tjockmatta där hon glatt hoppade runt. Sen plötsligt upptäckte hon Golvet - den stora plätten tomt golv i mitten av salen och innanför stationerna som befann sig längs med kanterna av gympasalen. Golvet i kombination med Musiken som spelades i högtalarna var en stor hit och det skulle springas runt, runt, runt, runt, runt och runt. "Gangnam style!" utbrast hon glatt när den låten kom på, och fortsatte sina ärevarv under skratt och tjut. Sen upptäckte hon en bänk som var uppställd mot en plint där man kunde klättra upp som en tiger (roooaaauur) och såna där minihäckar som stod uppställda tätt som en tunnel där man kunde krypa under. På slutet hjälpte alla till att städa och Greta tog sig an att putta på ena långsidan på tjockmattan där massa barn och ledaren Robert hjälptes åt att putta mattan till platsen där den skulle hängas upp på väggen igen. Efter den här timmen fick vi erfara hur orutinerade vi var som inte hade med oss vattenflaska till Greta, den missen gör vi inte om...
 
Nästa vecka är det sportlov men efter det är det ett par gånger kvar och vi kommer absolut gå dit igen :-)
Både jag och Greta somnade som stockar kl.19:30...

Mardrömmar, 2 år och 4 månader

Senaste tiden har Greta börjat drömma väldigt mycket mardrömmar. Vi hoppas verkligen att det inte ska utvecklas till nattskräck, än så länge är det lindrigt. Hon kan vakna upp skrikandes med eller utan oss i sängen och hon pratar väldigt mycket i sömnen. Inatt var det fokus på "nej, nej, nej" och hon hade väldigt svårt att komma till ro efter att hon somnat igår kväll. Jag bestämde mig efter ett tag för att gå in och lägga mig med henne så hon fick komma upp medans jag gjorde mig iordning för natten. Hon var verkligen ledsen och berättade för oss att hon drömt en mardröm om grannarna ovanför (hon är mycket uppmärksam på ljud runtomkring och har alltid varit det) och att hon blir jätteledsen när hon drömmer mardrömmar. 
 
Ikväll somnade hon ammandes i soffan tjugo i sju och jag tyckte hon verkade lite varm, så kanske väntas vab imorgon. Jag hoppas hon får en mardrömsfri natt, hjärtat vårt.
 

Utifrånstyrda barn?

När ordet "duktig" kommer upp till diskussion står vi föräldrar ofta på olika sidor i debatten. Jag kommer ihåg när jag och William, som är restriktiva med "onödigt" beröm (förklarar mer sen) och ordet "duktig", tog upp ordet till diskussion vid svärföräldrarnas köksbord och fick till svar "klart barnen måste få höra att de är duktiga!". Och jag kan ärligt förstå hur otroligt väl man menar när man känner så. 
 
Jag har själv vuxit upp med ordet "duktig" och har lärt mig att det är ett sätt att ge bekräftelse, det kommer liksom automatiskt. Ju äldre man är desto längre har man använt det, och desto svårare blir det att säga andra saker istället. För det är väl klart vi vill att våra egna barn ska få veta hur himla fantastiska vi tycker att de är, eller hur? 
 
Mitt val att inte lära Greta bli beroende av yttre bekräftelse kommer av min egen upplevelse av ordet "duktig". Jag fokuserar mycket på duktig i det här inlägget, men det gäller även annan typ av slentrianberöm som används på samma sätt. Jag har lärt mig att åsikterna inte bara skiljer sig gällande användandet av "duktig" utan även kring hur vi själva upplever ett sånt "beröm". Jag blir tokig om någon kallar mig duktig. Ordet säger inget om mig och visar ingen förståelse för min upplevelse, däremot visar det hur den andra personen bedömde mig - något jag inte alltid bett om. Jag har ägnat åratal hittills och fortsätter hela tiden försöka komma över "duktiga flickan"-syndromet, det där då jag ska vara fröken Perfekt i andras ögon. 
 
Om jag spelar upp en nyskriven låt jag skrivit för någon och den personen bara svarar med ett "bra, vad duktig du är" blir jag nog lite besviken. Jag spelar nog inte upp nästa nyskrivna låt för den personen. Äkta, ärlig feedback - sån som jag som lärare är väldigt noga med att mina elever lär sig använda - är att sätta ord på det man gillade, gärna så detaljerat som möjligt. Det visar att man på ett engagerat sätt hängett sig till lyssnandet, eller vad det än må vara. Nu låter det kanske som att jag är världens odrägligaste person som kräver oerhört mycket av mina medmänniskor men så är det inte, det kan räcka med ett "åh, jag gillade verkligen texten på refrängen, kul att höra". Sen om det åker med något "vad duktig du är" av gammal vana, så dör jag ju inte. Det hamnar helt enkelt i skymundan då eftersom jag kan må bra över att min refrängtext tydligen nått en annan människa. Tilläggas bör att jag, kanske inte helt förvånande, har en fantastisk omgivning som fokuserar på annat än att bara berömma. 
 
Jag försöker med det ovanstående få fram en poäng i min bakgrund och vad som får mig att tänka som jag gör.
 
Hur vi berömmer, hur ärligt vi berömmer gör skillnad. Inte bara på vuxna utan även på våra barn. När jag kommer för att hämta Greta på förskolan och hon visar mig hur hon åker på mage nerför rutchkanan i lekhallen är det fullständigt onödigt av mig att ropa "vad duktig du är!". Vad visar jag för intresse då? Skrattet som bubblar fram, energin när hon tar sig upp och springer upp för att åka igen och igen och igen är betydligt mer relevant. Berömma för något hon tycker är tokroligt? Nej, då väljer jag att säga "vad kul det ser ut" och stanna tiden en stund. Greta blir utsatt för "duktig" ändå, särskilt hos mor- och farföräldrar (men vi älskar er vet ni!). Skulle hon hela tiden få höra "vad duktig du är" vid irrelevanta situationer som t.ex:
 
när hon äter mat
när hon ritar med en krita på ett papper
när hon bläddrar i en bok
när hon bygger lego
när hon stänger en dörr
när hon tänder en lampa
när hon sätter på sig mössan
osv…
 
...kommer det väl aldrig ta slut? Då riskerar vi att få en dotter som blir fullständigt beroende av yttre bekräftelse, av att alltid få höra av sin omgivning att hon gör rätt och är fin, som visar upp teckningar för beröm istället för av egen stolthet (möjligtvis kommer stoltheten efter berömmet) och om utifrånstyrningen fortsätter upp i tonåren och vuxenvärlden har vi grupptryckssituationer och annat som på sitt sätt ska ge den yttre bekräftelsen till vår dotter.
 

"Det ligger el över hela snön!"

När vi var ute efter middagen dök det upp en del funderingar och resonemang hos Greta gällande el.

Sammanfattat lyder det så här enligt vår tvååring:
El är vitt.
Man trycker på knappen och så kommer det el överallt.
Det ligger el över hela snön.

Vi la även till att elen gör så lampor kan lysa, och att det kommer el i motorvärmarkabeln så att bilen kan bli varm. Det där med lamporna tror jag inte hon riktigt köpte, men hon la till

El gör bilen varm

till listan.


Amning av verbal tvååring

Jag och Greta sitter i soffan och morgonammar.

Jag: Aj Greta, det gör lite ont när du ammar på det där bröstet.
Greta tittar på mig och fortsätter amma, ändrar taget så det känns lite bättre för mig.
Greta (efter en stund): jag är jätteförsiktig.

Kloka unge. <3


Att vara förälder till Greta, två år och tre månader

För några veckor sen blev Greta två år och tre månader. Jag och William konstaterade att det kändes konstigt att det bara var tre månader sen Gretas tvåårsdag, eftersom det hänt så otroligt mycket sen dess. Bara över jullovet skedde någon slags explosionsartad social kompetensutveckling hos vår tjej, och hon ägnade julen åt att bossa runt såväl farbröder som kusiner och alla däremellan. William har ju sex brorsor och eftersom julen spenderades hos Williams föräldrar hade vi så många barnvakter att vi rätt ofta frågade varandra om den andra visste var Greta var. Svaret hörde man ofta rätt lätt - uppe i Johns rum och spelade trummor. 
 
Och som hon pratar. Det är ju lite skrämmande att höra sig själv ibland, som den gången då Greta, jag och William var på väg uppför de tre trapporna till Gretas mormor och morfar när vi var där runt nyår. William hade väl sagt typ "kom nu Greta, nu ska vi fortsätta gå" varav Greta replikerade "Sluta pappa, jag orkar inte!". Blicken jag fick av William alltså. Det är roligt att få ta del av hennes berättelser om vad som händer på dagis. Allt sägs i presens även om hon också testar att böja ord. Rim är tokroligt! "Ajsanbajsan" hade en av förskolelärarna sagt för någon vecka sen och Greta skrattade åt det hela helgen. Hon testar även att rimma själv, ofta blir det samma ord t.ex. "tröja-tröja" men det är också tillräckligt roligt att skratta åt. "Busmus" var väldigt roligt igår, det körde vi med hela dagen.
 
Varje kväll när Greta somnat (jo, vi har slutat nattamma också, men mer om det i ett annat inlägg) börjar det med att jag och William sitter och pratar om roliga och spännande saker Greta gjort eller sagt. Det är så himla fantastiskt att vara förälder åt den där donnan alltså.
 
Visst provar era barn också era bikinis mitt i vintern?
 

Greta 23 månader!

Idag blir vår skrutta 23 månader. Hur sjukt är inte det? Det betyder att hon blir två år snart - TVÅ ÅR!
 
Hon har gått fyra veckor på förskolan hittills och den här veckan har hon verkligen börjat stortrivas känns det som. Jag får tigga åt mig en hejdåkram när jag lämnar eftersom hon redan är på väg in och hon har lärt sig namnen på massor av barnen på sin avdelning. Hon har satt igång att räkna och pappan har bevittnat att hon tycks besitta räknekunskaper upp till och med siffran tio (10). Ett till fem är starkast, siffran sju är svårast. Men nån gång slutade William räkna vid siffran åtta och då sa Greta nio. Jodåsåatte.
 
Greta firade 23-månadersdagen med en enmansshow på coops mejeriavdelning. Vi skulle inte handla men vi hängde med mamma och pappa som är uppe i västerbotten igen för att bo i svärföräldrarnas lillstuga medans stambytet (=kaoset) pågår i deras lägenhet hemma i berga. Greta var i gasen redan från start, och de två bananerna och tryckte i sig från "varsågoda alla barn, vi bjuder på en frukt"-korgen gav den korta en extra skjuts anar jag. Mejeriavdelningen på coop är inget ställe vi hänger på så ofta, laktosintoleranta mjölkundvikare som vi är. Men om jag säger så här - den är stor. Mycket golvyta. Lite eko. Som en världsscen för en nästantvååring att husera och domdera i. Dessutom kan man gå och sortera lite bland kräft- och räkostarna sen, ett jobb hon tog på största allvar. Och publiken byts ut hela tiden! Ingen tid att spilla, bäst att showa lite till.
 
Igår berättade William att han hade frågat Greta om hon tyckte mamma och pappa skulle skaffa en bebis. "Då växer den i mammas mage och sen kommer den ut därifrån", förklarade William pedagogiskt. "Bebis, gå UT!", hade Greta snappat upp. Det måste ha sett hysteriskt roligt ut när hon pekade mot ytterdörren. Förtydligande: William förde en ren hypotetisk konversation med Greta. Det växer ingen bebis i Gretas mammas mage.
 
Älskade gullunge som firar 23-månadersdagen med att få ett gäng ärr över näsa och mun efter ansiktsplasket i lekparken imorse.
 


 
 
 

Gretas senaste grej:

Rädd.

"Rädd! Rädd!", kan hon komma och säga och peka, oftast mot ytterdörren. "Vad blev du rädd för?", frågar jag då och kan få olika svar. Oftast svarar hon att hon blev rädd för dörren, inte så konstigt eftersom ytterdörren föregås av en mörk korridor, men igår svarade hon "traktorn" och pekade in mot sovrumsdörren som vetter ut mot vardagsrummet. Hon älskar ju traktorer, men jag undrar om det hänger ihop med att hon har börjat hålla sig tätt intill oss när det kommer bilar om vi är ute och går. Det är som att hon förstått hur det hänger ihop, det där med att bilar kan köra över en om man inte håller sig kring de tryggaste, starkaste, bästa människorna i världen (vi).


Vår finaste, underbaraste, snart 21-månader gamla dotter.

För någon månad sen började Greta sätta ihop ord två och två, typ "mammas stol", "pappa gå" och så vidare. I samma veva började hon utforska "mammas" och "pappas". Hon började klättra upp för alla möjliga typer av stolar med stor säkerhet och hon vet precis vad jag menar när jag säger "vill du åka i selen på ryggen?". Då ställer hon sig redo så jag kan ta tag i hennes överarmar och svinga upp henne på ryggen där hon sitter finfint. Ibland kommer hon själv och säger "rygg! rygg", och då vet jag vad hon menar.

Hon snappar upp alla uttryck. Rätt som det är slänger hon ur sig ett ord eller ett uttryck som vi får tänka efter länge var hon kan ha fått det ifrån. Häromdagen cyklade några förbi och då räknade hon "ett, to, te". Hon har springenergi till tusen och ikväll satte hon ihop tre ord för första gången (som jag lagt märke till iallafall). Vi var ute och lekte på gräsmattan och Greta, som just innan för första gången kommit till mig när jag stod i köket, sträckt fram handen och sagt "hålla hand" för att sedan dra ut mig i den soliga kvällen, gick upp och ner för brunnslocket på tomten. "Mamma också stå", sa hon när hon klättrat upp.  Tre ord i en mening! Vad kom det ifrån? :-)

Hon sjunger melodin på första frasen "Bä, bä vita lamm" och hon härmar ljud som en tok. Det händer verkligen grejer hela tiden och när hon blev 20 månader för snart en månad sen vaknade en liten  spjuver inom henne som dyker fram ibland och busar loss. Det syns direkt i blicken och många gånger måste jag anstränga mig hårt för att inte bara le och tycka det är gulligt. Där kompletterar vi verkligen varandra, William och jag. Han är betydligt bättre än mig på att behålla allvarsmasken på...

Igår körde hon världens snyggaste avväpning när vi var på konsert. Hon hade ätit en Ländia-chokladboll som bjöds som dessert på konserten och efter den rusade hon runt, runt, runt bordet vi satt vid resten av konserten. Sockerhög, tror ni? Efter att ha varvat oss minst 180 gånger såg hon plötsligt gitarristens 12-strängade gitarr och gick rakt fram till den och skulle spela. Jag hade varit beredd på det enda dyrbara i hennes framfart den senaste halvtimmen och var framme vid henne och gitarren på en nanosekund. Jag lyfte snabbt bort henne från instrumentet och satte mig på huk och pratade i hennes öra (eftersom konserten pågick under tiden) och förklarade att den gitarren fick vi INTE spela på och underströk det nogrannt. "Den ajaj", sa hon och pekade på gitarren efter att spjuvern blänkt till i hennes ögon och gjort ett till försök att rusa fram till den. "Precis, den är ajaj", svarade jag men hann knappt avsluta meningen förrän världens pussmun riktades mot mig som jag självklart besvarade, och därefter lades två beslutsamma, varma armar om min hals i en hård kram. Avväpnande? Jajemen.

Det här som alla sa när man fick barn, att det bara blir roligare, stämmer verkligen. Det roliga eskalerar totalt, eftersom just nu är så himla fantastiskt och så visar det sig att det kunde bli ännu mer fantastiskt! Allt nytt är så häftigt och att utvecklingen sker i såna enorma språng är verkligen häftigt att få uppleva!


 



Kulturnatta

Okej, ikväll fick Greta typ spunk när hon såg en äldre tjej stå och hoppa till musiken på Rådhustorget. Plötsligt ser jag hur det liksom klickar till hos Greta: hon böjer knäna, sträcker de igen och upprepar detta till musiken. Leendet blir bredare än bredast och check! dansen är komplett! Efter det var hon liksom helt betagen av sin egen värld, och en femåring i publiken var helt betagen av Greta. Femåringens lillasyster var helt betagen av mig och jag, ja jag satt på huk och kvävde skrattattack efter skrattattack medan jag njöt av min dotters fulländade dansmoves.

Greta, 18 månader, gillar bilar.

Greta gillar bilar. Och traktorer. Ja, allt med däck. Dessutom gillar hon hundar, katter, hästar, halsband, böcker, rutchkanor och att pussas och kramas, för att nämna några saker.

Idag är det ett och ett halvt år sen Greta ploppade ut och på den tiden uppskattade hon mest sömn och amning (det gör hon iof fortfarande, hon firade 18-månadersdagen med att somna ammandes vid köksbordet kl.19:00. Skippade kvällsfika och allt, är man trött så är man).

Jag vill inte ha så mycket sagt mer än att kommentarer som "ja, hon gillar ju verkligen killiga saker som bilar och sånt" inte fyller så stor funktion. Mer än att, i värsta fall och antagligen, sakta men säkert påverka vår dotter att förstå hon gillar något som hon egentligen inte borde gilla eftersom hon är tjej.

Jag tycker vi säger så här: Greta får gilla allt hon vill och om vi vill kommentera det kan vi ju säga "oj, tänk vad mycket olika intressen man har som barn", eller något liknande. För hon är ju ett barn.

Alltså, de här pussarna och kramarna!

Nu för tiden ska det pussas, kramas och klappas för fullt här hemma. En morgon förra veckan vaknade jag av att jag hade en dotter som bokstavligt talat tryckte sin mun mot min mun och därmed väckte mig med en rejäl puss. Det kan vara det mysigaste jag någonsin varit med om! Och varje morgon när man slår upp ögonen möts man av ett störtförtjust ansikte som bara ler, för att därefter komma och pussas. Och när den ena fått en puss, då är det dags för den andra att få sin puss. Rättvist ska det vara! Och de här kramarna, då hon kommer emot en och lägger sina armar runt ben/hals/arm/mage/närmsta kroppsdel, de värmer verkligen ett föräldrahjärta! Hon kan komma och sätta sig i famnen på en och pussas, kramas och börja klappa en. På huvudet, på armen, på bröstet, på kinden, på hakan. Och så en puss till på det.

För nån månad sen var jag och Greta iväg och fikade med min kompis Dijana och hennes som Nemo. När vi var i kapprummet och klädde på oss var det en kille i typ 3-årsåldern som i tysthet hängde i vår närhet. Han satte sig på en kartong i kapprummet och bara var, han hade inte sagt något eller tagit någon aktiv kontakt med vare sig Greta, Nemo eller oss. Jag vet inte ens om han hade någon vuxen i samma rum. Men när Greta fått på sig sin overall och lämnade mitt knä till förmån för min egen påklädnad, så gick hon direkt fram till den här killen som satt på sin kartong, la armarna runt hans midja och lutade huvudet mot hans mage i en riktig myskram. Sen lyfte hon på huvudet, höll kvar armarna runt midjan och lutade sitt huvud mot honom igen. Så otroligt fint att se!


Jag tror att barns förmåga till spontana kärleksuttryck skulle kunna skapa världsfred faktiskt.

Ute och spatserar

Jodå, våren är på väg hit till Umeå också. Det ser ni väl? Det är ju knappt nån snö på marken. Här är jag ute och spatserar med Gretisen. Det är helt galet att vi plötsligt har ett sånt där stort barn som promenerar själv, i riktning till och med. Idag berättade hennes far att hon hittade hem själv från kyrkan. För dig och mig är det kanske inte nån big deal, det är väl typ 250 meter. Men för en tjej som är 17 månader och några äpplen hög (och därmed knappt ser över snövallarna som är kvar) så är det rätt stort, tycker vi föräldrar iallafall! :-)



Tillägg: bara för att hon hittade hem själv från kyrkan fick hon inte gå hem själv. Det är en jävla skillnad.


Tidigare inlägg
RSS 2.0