niskalainen

I somras bestämde vi oss för att låta Greta själv ordna upp det här med hur och var kissandes och bajsandet skulle ske. Visst hade vi någon önskan i våras om att hon skulle vara redo att sluta med blöja innan lillasyster kom men den tanken droppade vi rätt snabbt. Hon har länge varit fullt medveten om när saker och ting sker i blöjan så det kändes som att det bästa vore att bara strunta helt i att snacka potta med henne och bara låta hon själv styra. Med undantag för att hon när hon var en helg hos barnvakt blev mutad av barnvakten med klubba för att kissa (liten klubba) och bajsa (stor klubba som hon inte fick eftersom det inte kom något bajs förrän vi hämtade henne på söndagen och hon inte bajsat sen på torsdagen..) på toaletten så är det precis så vi gjort. Struntat helt i det alltså. Det enda vi börjat med var att bestämma att plats för nr.2 är toaletten, rummet alltså, även om det är med blöja. Plötsligt en kväll för ett gäng veckor sen skulle hon på eget bevåg gå på pottan och bajsa vilket resulterade i kiss. Jag sa inget utan bekräftade bara det hon sa  (typ: det kom kiss i pottan mamma) eftersom det känns oerhört viktigt att hon går på pottan för sin egen skull och inte för någon annans. Efter det kommer pottan fram lite då och då, härom morgonen hade hon torr blöja och berättade att hon var så kissnödig att hon nästan kissade ner sig så jag fick gå och hämta pottan åt henne. Resulterade i både det ena och det andra och hittills har det här pottandet inneburit att hon, som annars bajsat max en gång om dagen, bajsat minst ett par gånger om dagen, på pottan. 

Det senaste:

Rädd.

"Rädd! Rädd!", kan hon komma och säga och peka, oftast mot ytterdörren. "Vad blev du rädd för?", frågar jag då och kan få olika svar. Oftast svarar hon att hon blev rädd för dörren, inte så konstigt eftersom ytterdörren föregås av en mörk korridor, men igår svarade hon "traktorn" och pekade in mot sovrumsdörren som vetter ut mot vardagsrummet. Hon älskar ju traktorer, men jag undrar om det hänger ihop med att hon har börjat hålla sig tätt intill oss när det kommer bilar om vi är ute och går. Det är som att hon förstått hur det hänger ihop, det där med att bilar kan köra över en om man inte håller sig kring de tryggaste, starkaste, bästa människorna i världen (vi).

För någon månad sen började Greta sätta ihop ord två och två, typ "mammas stol", "pappa gå" och så vidare. I samma veva började hon utforska "mammas" och "pappas". Hon började klättra upp för alla möjliga typer av stolar med stor säkerhet och hon vet precis vad jag menar när jag säger "vill du åka i selen på ryggen?". Då ställer hon sig redo så jag kan ta tag i hennes överarmar och svinga upp henne på ryggen där hon sitter finfint. Ibland kommer hon själv och säger "rygg! rygg", och då vet jag vad hon menar.

Hon snappar upp alla uttryck. Rätt som det är slänger hon ur sig ett ord eller ett uttryck som vi får tänka efter länge var hon kan ha fått det ifrån. Häromdagen cyklade några förbi och då räknade hon "ett, to, te". Hon har springenergi till tusen och ikväll satte hon ihop tre ord för första gången (som jag lagt märke till iallafall). Vi var ute och lekte på gräsmattan och Greta, som just innan för första gången kommit till mig när jag stod i köket, sträckt fram handen och sagt "hålla hand" för att sedan dra ut mig i den soliga kvällen, gick upp och ner för brunnslocket på tomten. "Mamma också stå", sa hon när hon klättrat upp.  Tre ord i en mening! Vad kom det ifrån? :-)

Hon sjunger melodin på första frasen "Bä, bä vita lamm" och hon härmar ljud som en tok. Det händer verkligen grejer hela tiden och när hon blev 20 månader för snart en månad sen vaknade en liten  spjuver inom henne som dyker fram ibland och busar loss. Det syns direkt i blicken och många gånger måste jag anstränga mig hårt för att inte bara le och tycka det är gulligt. Där kompletterar vi verkligen varandra, William och jag. Han är betydligt bättre än mig på att behålla allvarsmasken på...

Igår körde hon världens snyggaste avväpning när vi var på konsert. Hon hade ätit en Ländia-chokladboll som bjöds som dessert på konserten och efter den rusade hon runt, runt, runt bordet vi satt vid resten av konserten. Sockerhög, tror ni? Efter att ha varvat oss minst 180 gånger såg hon plötsligt gitarristens 12-strängade gitarr och gick rakt fram till den och skulle spela. Jag hade varit beredd på det enda dyrbara i hennes framfart den senaste halvtimmen och var framme vid henne och gitarren på en nanosekund. Jag lyfte snabbt bort henne från instrumentet och satte mig på huk och pratade i hennes öra (eftersom konserten pågick under tiden) och förklarade att den gitarren fick vi INTE spela på och underströk det nogrannt. "Den ajaj", sa hon och pekade på gitarren efter att spjuvern blänkt till i hennes ögon och gjort ett till försök att rusa fram till den. "Precis, den är ajaj", svarade jag men hann knappt avsluta meningen förrän världens pussmun riktades mot mig som jag självklart besvarade, och därefter lades två beslutsamma, varma armar om min hals i en hård kram. Avväpnande? Jajemen.

Det här som alla sa när man fick barn, att det bara blir roligare, stämmer verkligen. Det roliga eskalerar totalt, eftersom just nu är så himla fantastiskt och så visar det sig att det kunde bli ännu mer fantastiskt! Allt nytt är så häftigt och att utvecklingen sker i såna enorma språng är verkligen häftigt att få uppleva!

 

Greta gillar bilar. Och traktorer. Ja, allt med däck. Dessutom gillar hon hundar, katter, hästar, halsband, böcker, rutchkanor och att pussas och kramas, för att nämna några saker.

Idag är det ett och ett halvt år sen Greta ploppade ut och på den tiden uppskattade hon mest sömn och amning (det gör hon iof fortfarande, hon firade 18-månadersdagen med att somna ammandes vid köksbordet kl.19:00. Skippade kvällsfika och allt, är man trött så är man).

Jag vill inte ha så mycket sagt mer än att kommentarer som "ja, hon gillar ju verkligen killiga saker som bilar och sånt" inte fyller så stor funktion. Mer än att, i värsta fall och antagligen, sakta men säkert påverka vår dotter att förstå hon gillar något som hon egentligen inte borde gilla eftersom hon är tjej.

Jag tycker vi säger så här: Greta får gilla allt hon vill och om vi vill kommentera det kan vi ju säga "oj, tänk vad mycket olika intressen man har som barn", eller något liknande. För hon är ju ett barn.

Nu för tiden ska det pussas, kramas och klappas för fullt här hemma. En morgon förra veckan vaknade jag av att jag hade en dotter som bokstavligt talat tryckte sin mun mot min mun och därmed väckte mig med en rejäl puss. Det kan vara det mysigaste jag någonsin varit med om! Och varje morgon när man slår upp ögonen möts man av ett störtförtjust ansikte som bara ler, för att därefter komma och pussas. Och när den ena fått en puss, då är det dags för den andra att få sin puss. Rättvist ska det vara! Och de här kramarna, då hon kommer emot en och lägger sina armar runt ben/hals/arm/mage/närmsta kroppsdel, de värmer verkligen ett föräldrahjärta! Hon kan komma och sätta sig i famnen på en och pussas, kramas och börja klappa en. På huvudet, på armen, på bröstet, på kinden, på hakan. Och så en puss till på det.

För nån månad sen var jag och Greta iväg och fikade med min kompis Dijana och hennes som Nemo. När vi var i kapprummet och klädde på oss var det en kille i typ 3-årsåldern som i tysthet hängde i vår närhet. Han satte sig på en kartong i kapprummet och bara var, han hade inte sagt något eller tagit någon aktiv kontakt med vare sig Greta, Nemo eller oss. Jag vet inte ens om han hade någon vuxen i samma rum. Men när Greta fått på sig sin overall och lämnade mitt knä till förmån för min egen påklädnad, så gick hon direkt fram till den här killen som satt på sin kartong, la armarna runt hans midja och lutade huvudet mot hans mage i en riktig myskram. Sen lyfte hon på huvudet, höll kvar armarna runt midjan och lutade sitt huvud mot honom igen. Så otroligt fint att se!


Jag tror att barns förmåga till spontana kärleksuttryck skulle kunna skapa världsfred faktiskt.

Jodå, våren är på väg hit till Umeå också. Det ser ni väl? Det är ju knappt nån snö på marken. Här är jag ute och spatserar med Gretisen. Det är helt galet att vi plötsligt har ett sånt där stort barn som promenerar själv, i riktning till och med. Idag berättade hennes far att hon hittade hem själv från kyrkan. För dig och mig är det kanske inte nån big deal, det är väl typ 250 meter. Men för en tjej som är 17 månader och några äpplen hög (och därmed knappt ser över snövallarna som är kvar) så är det rätt stort, tycker vi föräldrar iallafall! :-)

Tillägg: bara för att hon hittade hem själv från kyrkan fick hon inte gå hem själv. Det är en jävla skillnad.