Ätstörningar
Jag är en slumrande kvinna. Det är det jag gör bäst nu, så imorgon hoppas jag må bättre än jag gjort idag och under helgen.
Men nu till något annat.
Igår kväll lästa jag lite bloggar och hamnade jag av en slump på en blogg med inriktning ätstörtning. Personen som hade bloggen var uppenbarligen riktigt sjuk i någon form av ätstörning och eftersom ämnet intresserar mig fortsatte jag vidare in på andra bloggar skrivna av andra i samma situation. Det är inte svårt att se ett mönster. De här bloggarna (som jag vågar säga i de flesta fall är tjejer) har inte uppe någon profilbild eller beskrivning av sig själva, de lägger inte ut några bilder från sitt liv eller sin vardag och de kastas mellan tanken på sin målvikt och känslan av att bara vilja försvinna. De kommenterar varandras bloggar med uppmuntrande ord och de bilder de har på bloggen är på trådsmala modeller eller "feta" kändisar.
I ett inlägg kan personen skriva att hon mår så dåligt att hon bara vill försvinna fast egentligen vill hon inte dö, hon skulle bara inte bry sig så mycket om hon gjorde det. I nästa inlägg kan det stå att bara hon når målvikten så kommer det kännas bättre och den här äckelkänslan kommer försvinna.
Det skär i hjärtat att läsa.
De personer vars bloggar jag besökte (det var bara en handfull så ta det jag skriver med en nypa salt om ni så vill) skrev ofta upp dagens matsedel och träning. Det handlar om timmar av träning varje dag, men med bara 0-200 kalorier intag om dagen.
Det handlar om mål som -6 kg på 2 veckor. Det handlar om att aldrig synda, fast det är det de ständigt gör. En halv fralla dit, en chokladkaka dit. Och sedan äckelkänslan, känslan av misslyckande.
De här personerna vet precis vad de gör, och att de är sjuka. Men det finns ingen ledtråd bland det de skriver om att de försöker bli friska. Det är inte det sjukdomen handlar om.
"Aldrig mer ska jag vara den fula, tjocka tjejen på stranden".
Tårarna bara rinner och anonymiteten hos de här tjejerna är nästan det värsta. Hur anonyma är de egentligen? VEM ser vad som händer? Var i processen är de? Å ena sidan skriker de efter hjälp, å andra sidan är de i sitt esse när de "hanterar" sina kalorier.
Alla tankar kretsar kring mat och kalorier, vilken tonårstjej har inte varit där någon gång? Det är förknippat med otroligt mycket ångest och är oerhört energislukande. Men det här är så mycket mer, det är en sjukdom med en spiral så snäv och så djup att jag sitter handfallen vid datorn med en känsla av att inte kunna göra något. Vem gör något?
Men nu till något annat.
Igår kväll lästa jag lite bloggar och hamnade jag av en slump på en blogg med inriktning ätstörtning. Personen som hade bloggen var uppenbarligen riktigt sjuk i någon form av ätstörning och eftersom ämnet intresserar mig fortsatte jag vidare in på andra bloggar skrivna av andra i samma situation. Det är inte svårt att se ett mönster. De här bloggarna (som jag vågar säga i de flesta fall är tjejer) har inte uppe någon profilbild eller beskrivning av sig själva, de lägger inte ut några bilder från sitt liv eller sin vardag och de kastas mellan tanken på sin målvikt och känslan av att bara vilja försvinna. De kommenterar varandras bloggar med uppmuntrande ord och de bilder de har på bloggen är på trådsmala modeller eller "feta" kändisar.
I ett inlägg kan personen skriva att hon mår så dåligt att hon bara vill försvinna fast egentligen vill hon inte dö, hon skulle bara inte bry sig så mycket om hon gjorde det. I nästa inlägg kan det stå att bara hon når målvikten så kommer det kännas bättre och den här äckelkänslan kommer försvinna.
Det skär i hjärtat att läsa.
De personer vars bloggar jag besökte (det var bara en handfull så ta det jag skriver med en nypa salt om ni så vill) skrev ofta upp dagens matsedel och träning. Det handlar om timmar av träning varje dag, men med bara 0-200 kalorier intag om dagen.
Det handlar om mål som -6 kg på 2 veckor. Det handlar om att aldrig synda, fast det är det de ständigt gör. En halv fralla dit, en chokladkaka dit. Och sedan äckelkänslan, känslan av misslyckande.
De här personerna vet precis vad de gör, och att de är sjuka. Men det finns ingen ledtråd bland det de skriver om att de försöker bli friska. Det är inte det sjukdomen handlar om.
"Aldrig mer ska jag vara den fula, tjocka tjejen på stranden".
Tårarna bara rinner och anonymiteten hos de här tjejerna är nästan det värsta. Hur anonyma är de egentligen? VEM ser vad som händer? Var i processen är de? Å ena sidan skriker de efter hjälp, å andra sidan är de i sitt esse när de "hanterar" sina kalorier.
Alla tankar kretsar kring mat och kalorier, vilken tonårstjej har inte varit där någon gång? Det är förknippat med otroligt mycket ångest och är oerhört energislukande. Men det här är så mycket mer, det är en sjukdom med en spiral så snäv och så djup att jag sitter handfallen vid datorn med en känsla av att inte kunna göra något. Vem gör något?
Kommentarer
Trackback
