niskalainen

Att vara Greta, snart 19 månader, måste vara det roligaste i världen. Hennes ordförråd växer varje dag och hon gör sig förstådd gällande det mesta. Hon visar klart och tydligt när hon vill byta blöja (går in i badrummet och pekar på skötbordet), få hjälp att tvätta händerna efter maten (sitter i barnstolen och pekar uppfodrande mot badrummet). När hon vill rita (nya roliga grejen, bokläsning får ställa sig lite åt sidan för tillfället) säger hon "rita", när hon vill gå ut säger hon "korna, korna" (=skorna, skorna), när hon ser en trappa hon vill gå upp för säger hon trapp och så vidare. En av de skönaste sakerna är att hon lärt sig säga "ja" och vad det innebär. Så är vi osäkra på vad hon egentligen försöker förmedla kan vi ställa hundra frågor tills hon säger ja.

Greta härmar och snappar upp allt. Små suckar, sånguppvärmningsövningar, låtar (nya hiten här hemma är "Ekorrn satt i granen", när vi sjunger den dansar Greta som om det inte finns någon morgondag), ord och allt annat som låter. Och det är mycket här i världen som låter kan jag meddela.

Hon får heltokiga känsloutbrott där hon vill kramas och pussas så mycket att hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen. Det resulterar i att Williams skägg fått sig några rejäla slittag medans jag än så länge är priviligerad med att få de mest varma, bestämda omfamningarna med inkluderade pussar hennes armar och läppar kan ge. Fullständigt underbart!

Greta hälsar på alla. Hej hej, och så en vinkning på det. Nu har hon dessutom lärt sig säga och när man säger hejdå, med vinkning förstås. Så vart man än går med henne agerar hon välkomst- och avskedskommité där få människor lämnas oberörda.

Även om hon glatt utforskar saker och ting när vi är ute och promenerar så märker vi verkligen att hon har en tydlig omkrets kring oss som hon håller - står hon i yttersta delen av den och vi flyttar oss bortåt nån meter så följer hon med. Det är väldigt skönt att det är så och vi gör vårt bästa för att inte börja komma efter henne om vi i själva verket vill att hon ska komma med oss.

Jag började inlägget med att skriva om hur roligt det måste vara att vara Greta, men jag menade kanske egentligen hur roligt det är att leva med Greta :-)

I helgen var vi i göteborg på en av mina bästa vänners bröllop. Jag, William och Greta hann strosa runt i stan på fredagen där vi hängde en stund med min piteåklasskompis Anna och dessutom träffade vi Amningshysteri-Jonna i egen hög person. Det var första gången jag träffade en bloggerska irl och jag var rätt nervös. Men det gick ju bra och jag hoppas vi ses igen, nu när förstanervöstillfället är avklarat :-) Jag fick även riktigt bra information av Jonna, som är hjälpmamma för Amningshjälpen, angående Gretas för tillfället oerhört intensiva ammande (hoppas jag återger det här hyfsat korrekt): En undersökning hos ett folk som lever som jägare/samlare visade att amningsfrekvensen ökade markant när barnen var runt ett och ett halvt år. Det var så skönt att höra det, att det är vanligt. Och som Jonna sa så är det många som känner att de ledsnar på amningen runt den här tiden på grund av det. Jag har själv tänkt att jag inte vet om jag verkligen kan fortsätta nattamma längre när det är så här mycket snuttande nätterna igenom. Men nu känner jag att det är som det ska vara och jag vet att det kommer gå över. Om det var norm i vårt samhälle att amma 2-4 år skulle varenda kvinna som ammat säkert kunna berätta att alla ett och ett halvtåringar, precis som Greta, ammar mycket mer än vanligt under den här perioden. Som mamma sa, man vill veta exakt vad det är i bröstmjölkssammansättningen som barnet har behov av vid den här tiden. Kanske är det ett speciellt ämne som det finns mer av vid den här perioden? Eller är det som Jonna påpekade helt enkelt så att barnet ska växa så mycket kring den här åldern. Tittar man på en ett och ett halv-åring och jämför med en två-åring är det milsvida skillnader.

Gretas mormor och morfar kom ialladall också ner och bodde på samma vandrarhem som oss eftersom de skulle vara barnvakter på lördagen då vi var på bröllop en liten bit därifrån. På lördagsförmiddagen var Greta supermammig och superammig (hon har samma ord för mamma och amma, slumpen? Skulle inte tro det...). Jag åkte vid halv tolv för att träffa bruden och de andra brudtärnorna, så sista gången Greta ammade var vid  kl.11. Bröllopet och bröllopsfesten var helt fantastiska tillställningar, och jag och William hade väl varit beredda på att promenera till vandrarhemmet senast vid tolv-snåret på natten. Men tolvsnåret passerade och tre timmar senare (!!!) sa vi hejdå till brudparet och traskade till vandrarhemmet. Då började även bröllopsfesten i helhet rundas av, även om jag inte har några siffror på när de sista gästerna gick hem.
Vid 03:30 knackade vi på mina föräldrars rum för att hämta vår rumsnyckel och vårt barn. Min pappa öppnade dörren och sträckte fram rumsnyckeln, samt stängde dörren igen. Snopna tittade jag och William på varandra - Greta då? Jag visste att Greta hade somnat tätt nära mamma under kvällen och jag hörde henne inte när pappa gav oss nyckeln. Så ja, Greta sov gott. Jag och William insåg att det här skulle bli första natten för oss utan henne. Fyra timmars sömn blev tre, eftersom Greta kom in till oss vid halv sju på morgonen då det hade varit mamma som gällde. Jag hade inte ammat på typ tjugo timmar så det var mest tacksamt att hon kom in till oss faktiskt...

Jag tänkte att nu när jag har en iFån och en femtonmånaders så borde jag kunna kombinera det här till en amningsfilm. Så här kan det vara att amma Greta helt enkelt! Just det här är filmat en vardagkväll strax innan Greta borstar tänderna och går och lägger sig. Direkt efter att jag filmat klart tog hon mig i hand och styrde kosan mot badrummet för att borsta tänderna, så det är nog det hon säger till mig där i slutet av filmen :-)

Jag var mentalt förberedd på att det skulle bli mer nattamning den här veckan - en naturlig reaktion på min plötsliga frånvaro. Jag fick rätt, amningsfrekvensen nattetid måste ha ökat med tretusen procent eller något sånt. Dessutom har jag haft svårt att somna om framåt den berömda vargtimmen hela veckan så det känns som att jag varit vaken hela nätterna och bara ammat, ammat, ammat, ammat och ammat. Jag har käkat pmspiller hela veckan så jag funderar på om det finns något som heter serotoninöverskott för jag har varit så jäkla laddad och speedad när jag legat där, vaken och oförmögen att somna om...

Och varför är det förresten så att de timmarna man ligger vaken på natten råkar vara de timmar barnet sover som bäst? Har det något samband eller är det bara en slump för att riktigt gnugga in verkligheten i huvudet på en?

Igår när jag låg i sängen och skulle sova funderade jag över varför jag inte var mer nervös än jag var. Jag brukar bli väldigt nervös eftersom jag så gärna vill prestera bättre än bäst på en gång. Plötsligt insåg jag att jag inte känner så längre. Visst, jag har träffat eleverna tidigare och haft en del lektioner med dem, jag är bekant med lokalerna och jag kan ringa William tusen gånger och fråga om allt möjligt utan att vara rädd för att störa. Men nya kollegor, ny arbetsmiljö och sånt som vanligtvis skulle gjort mig nipprig och sömnlös natten före.

Men så slog det mig, när jag låg där. Nej. Det här, det jag har här hemma när jag kommit hem på eftermiddagen, är det viktigaste för mig. Inte hur jag presterar. Inte hur duktig, smart, engagerad, intelligent, strukturerad och fantastisk lärare jag är. Det är mitt jobb, inte den jag är. Däremot är det jag har här hemma, de jag har här hemma, en stor del av den jag är. De är ju mitt allt.

Och det var, för någon som mig, en helt vansinnig och underbar upptäckt.

Svar: trettonmånadersbarnet tar ett starkt grepp om tröjlinningen och drar den rakt ut. Tolkas jakande av mamman.

På bland annat Amningsbloggen har det skrivits om vad som skulle vara en övre åldersgräns för amning. En del säger att amning är till för bebisar, när de är över ett halvår/ett år där någonstans är de inte bebisar längre och då ska man sluta amma. Att vår biologiska amningstid säger 3-4 år försvinner lätt bort så snart det nämnts.

En annan vanlig kommentar är något i stil med "när barnet själv börjar be om det är det dags att sluta". Om man bortser från det faktum att barnet faktiskt bett om det rätt tydligt från dag ett så tycker jag kommentaren är så sinnesrubbad att jag rekommenderar att vi instiftar samma tänk i flertalet vardagliga händelser i barnets utveckling:

Från BVC-sköterskan på hembesöket då BOEL-testet gjordes (runt 7 månader) och jag nämnde att Greta hittills varit förkyld ett par gånger: "Det är nog tack vare att ni ammar fortfarande som hon inte varit sjuk oftare"

Från äldre par som satt bakom oss på ett kafé i Norrtälje en lördag vid lunchtid och kommenterade förloppet då Greta gråtit och skulle få bröstet: "Jaha, och nu ska hon få äta (jag drar upp tröjan). Åååh, ja titta vad bra, det är riktig mat du får där!"

Från en äldre bekant som jag egentligen inte känner när vi fikat och Greta kommer för att amma för första gången under fikat: "jaha, du ammar fortfarande! Åh vad bra, verkligen bra!"

Från Gretas gammelfarmor: "jaha, du har mjölk än! Det var då himla bra vad din mjölk räcker länge!" (jag har försökt förklara det här med tillgång-efterfrågan men det har inte riktigt rotts i land så nu ler jag bara och säger ja :D)

Lägger till: Otaliga positiva kommentarer om vår amning från min mamma. Puss!

Enbart positiva kommentarer alltså och det är jag så tacksam över!

Sen har jag ett par gånger fått höra följande från amningspositiva bekanta: "men du tänker väl inte bli en sån som ammar tills hon är två, tre år?" och då svarar jag "jo, det kommer jag nog faktiskt om Greta vill. Jag skulle kunna tänka mig att fortsätta amma även när jag fått syskon om det är så att Greta vill det". Och det svaret har inte mötts med någon kritik än iallafall.

Var det någon som såg Människans planet igår?

Det var awa guajafolket det handlade om som hade apor som husdjur (och som stor proteinkälla i deras kost - dock åt man bara vilda apor som man jagat, inte de tama). En kvinna som tyckte om att föda upp apor berättade att om hon en apunge var utan mamma tog hon hand om ungen som om det var hennes eget barn. Sen fick man se henne amma sitt barn, därefter ammade hon apungen. Det var samma sak sa hon och la till att om hennes mjölk kunde ge apungen den näring den behövde för att överleva, varför skulle hon låta bli?

Kolla in från 14:30 min.

När vi satt på föräldrarutbildningen i vintras och pratade mat och amning så berättade jag att jag hade blivit helt överrumplad av amningen och att jag, som innan jag fick barn trodde att en bebis ammades i sex månader och sen började den äta mat - punkt, nu verkligen ville fortsätta amma Greta så länge som det bara är möjligt för oss två. Helt plötsligt kunde jag tänka mig att amma henne i flera år. BVC-sköterskan sa då att det är viktigt att barnet börjar äta också eftersom den behöver tillskott av järn efter sex månader.

?- tänkte jag. Det är väl klart hon ska äta också? Förstår hon inte att jag såklart pratar om att helamma i sex månader och sen fortsätta delamma i flera år efter det? Men så läser jag på och inser att det är väldigt vanligt att delamning knappt finns i folks vokabulär. Och det är ju synd för delamning är ju fantastiskt! Greta äter mycket mat. Hon äter av allt. Kanske inte av kolhydrat- protein och fettkälla varje måltid men hon får ju i sig det hon behöver. Vad hon behöver har hon betydligt bättre koll på än vi. Om hon någon gång äter dåligt är det för att hon är hård i magen. Då äter hon glatt päron och andra lösande råvaror men tackar nej till banan, för att ge ett exempel. Eftersom vi kör BLW, baby-led weaning, i kombination med amning har vi aldrig bekymmer med matvägran. Greta får i sig maten själv och har till och med börjat använda gaffeln så här några dagar före ettårsdagen.

I och med att Greta äter mer, undersöker världen mer krypandes och gående med gåvagnen så har amningen har blivit mer och mer tröst, närhet och trygghetstankning. Amningen är den där trygga hamnen dit man kan ta sig för en tiosekundersslurk och sen fortsätter man leka, eller där man kan ta sig en hel måltid om man är lite hård i magen. Genom amningen kan Greta försäkra sig om att jag är där, nära henne så länge hon behöver. Och tiden varierar verkligen mellan några sekunder under lek till en halvtimme eller mer innan hon somnar för natten och allt däremellan.

Idag hade jag tänkt att jag och Greta skulle ta oss till mariakyrkans öppet hus för stora och små. Det är så himla mysigt där, bra sångstund och trevliga vuxna och barn. Dessutom ligger det bara tre minuter härifrån. Men nu är det så att det är en liten chansning att hinna dit till sångstunden 09:45 eftersom Greta vaknar mellan 9-10. Idag vaknade hon visst kl.10 och då var det ju kört.

Jag vill ju inte ställa väckarklockan för att hinna till öf med mitt barn liksom, men det verkar vara det som krävs... Fast jag klagar egentligen inte, det är ju bara drygt tre månader kvar av min del av föräldraledigheten och om det innebär att ligga i sängen til 10 på förmiddagen så accepterar jag det. ;-) När William är hemma kommer hon med all sannolikhet inte ligga lika länge eftersom hon inte kommer kunna morgonamma i typ tre timmar.

Så nu ligger en helt ambitionsfri dag framför oss och snart kommer Emmelie över på kaffe :-)

I Amningsnytts granskning av amningsrådgivning på 73 barnavårdscentraler var det en (1!) som gav rätt rådgivning.

Kanske kan bvc sluta pusha för att ungarna ska börja äta när de är fyra månader och kanske kan amningsrådgivningen sluta styras av decennierlånga myter?

Jag är så less på amningstoppar. Jag ledsnade för längesen. Jag tycker det ska vara okej att bara dra upp tröjan/dra ner linnet, dra ner bh:n (om man använder sån) och amma på! Kör, ba'! Men i vissa lägen känns det bara inte bekvämt. Inte för att jag är rädd att visa kroppen eller så, utan för att det ibland blir så tydligt att det är fel plats att göra det på. Skumt.

Men en sak måste jag få nämna och det är mina favoritamningsplatser. Det är de platser där man helt enkelt fått sätta sig och amma oavsett var man råkade befinna sig. I en trappa, under ett träd, på ett golv i en butik eller liknande. Det är fantastiskt! Där sitter man så länge det behövs och kan inte göra något annat under tiden. Underbart.

På Amningsbloggen har det de senaste dagarna skrivits om amning efter 1-årsdagen. Jag har slukat texterna med hull och hår eftersom det är blott 6 veckor (AAAAAAHH!!!) kvar tills vi passerar den osynliga gränsen och blir - i en del människors ögon - långtidsammare. Jag tycker väl själv att långtidsammare är något man blir efter kanske 2-3 år eller så men det är olika vilka upplevelser man har helt enkelt.

Jag tycker det som står på slutet av Amma efter ettårsdagen 1 är så himla fint, läs gärna det.

Just nu har vi en väl fungerande delamning. Vi ammar på dagen och vi ammar på natten, vi ammar efter att ha tappat balansen och brakat i golvet och vi ammar när vi myser i sängen innan, under och efter en tupplur. Vi ammar för att släcka törsten (även om vatten ur såväl glas som sugkopp blir mer och mer intressant på dagtid) och vi ammar när mammas chili sin carne blivit lite för stark. Vi ammar när jag kommer tillbaka från en löptur och vi ammar innan jag sticker till stallet. Ibland dröjer det till eftermiddagen innan första amningen efter att vi klivit upp på morgonen blir aktuell, ibland är det dags redan efter frukost.

Vissa nätter ammas det ofta, ofta. Det är den fasen, tänker jag även om jag är sjukt trött, och jag är glad att kunna erbjuda den närhet och intimitet som amningen skänker för att göra Greta trygg nattetid utan att hon eller jag behöver vakna nämnvärt eller ens resa oss ur sängen. Det handlar för mig om att vila igen mig på dagtid eller be om hjälp att få den tiden att vila som jag behöver för att orka. För amingen är värd det!

Jag lär mig så mycket om mig själv av amningen, att släppa dagstrukturen och vara mer i nuet. Att lyssna på Gretas signaler (om mitt bröst börjar läcka är hon med största sannolikhet på väg att vakna ur sin tupplur, om än bara för en slurk) och att lyssna på mina signaler - nej, disken är inte prio ett. Inte smulorna på golvet heller. Just nu är prio ett att lägga mig ner med Greta i sängen och följa hennes krypande, buffande och knuffande tills sömnro infinner sig. Och då kan jag lägga mig nära, nära, snusa henne i håret och prata lugnt med henne tils hon somnar. Sen kan jag faktiskt fortsätta ignorera disken och ta upp en bok och läsa medans jag ligger där bredvid, eller sova tillsammans med henne.

Jag tror inte min halvmarathonträning hade gått lika bra om det inte varit för amningen - jag har prioriterat min hälsa och min kost för att försöka hålla mig i form för amningen. Det har inneburit att en del träningsveckor helt försvunnit eftersom jag varit i ofas på grund av en begynnande förkylning, trötthet eller liknande. Jag har inte saknat dessa träningsveckor eller förfasat mig över att ha missat dem eftersom prioriteringen legat vid att jag ska ha tillräckligt med energi i min kropp för amningen och därmed min mentala och fysiska hälsa. Och se, så bra det går med träningen ändå (eller kanske tack vare?)!

En del människor blir provocerade av amning, att den tar så mycket tid, tanke, plats, är visuellt provokativ (för en del, tack och lov inte för alla) och att den förändrar. För den förändrar såväl mammor som pappor. Livet är inte detsamma utan det förändrades faktiskt när Greta kom och det är jag glad över. Om vi hade velat fortsätta svira runt på krogen ett par helger i månaden eller fara runt som innan utan att känna oss bundna av att ha en bebis att amma hade vi väl börjat med flaska men vi har inte velat det. Det här är en oerhört begränsad del av vårt liv och det sker nu. Kommer aldrig mer igen sen. Jag trivs med den insikten i mitt liv, det får mig att må bra.

Amningen sker när den sker, den behövs när den behövs och den går numera hand i hand med allt annat i livet. Oavsett om det är amning på marken i skuggan av ett träd under en promenad i gassande majväder eller vid honnörsbordet på vårt bröllop i en oamningsanpassad brudklänning strax innan gästerna sätter sig. Och det är så det ska vara! Jag mår fantastiskt bra av att anpassa mig efter en amning jag så medvetet valt att ge förutsättningar för att stanna (blw, vägra nappflaska osv.) och för Greta är amningen något hon inte ens behöver fundera över så jag antar att hon trivs också. Och jag hoppas hon och jag kommer vilja fortsätta amma i flera år till.

Det är inte alltid jag vinner någonting. Inte ofta alls faktiskt. Men så, tre dagar innan bröllopet, så fick jag ett mail från Glammom.se 's tjejer Vanja och Malin att jag vunnit en amningsbh från Glammom. Några dagar tidigare hade jag nämligen deltagit i Sagogrynets tävling om att vinna en Cake, french vanilla-bh från Glammom. Och jag vann den! Dessutom fick jag ett par matchande trosor till, som en bröllopsbonus (eftersom jag råkat nämna att jag skulle gifta mig i bomullstrosor från KappAhl...). Paketet skickades på torsdagen och hann tyvärr inte fram på fredagen så jag fick ändå gifta mig i bomullstrosor från kappAhl på lördagen men ändå, så himla glad jag blev när jag fick deras supergulliga vinnarmail.

När vi kom hem från Klimpfjäll kunde jag äntligen åka och hämta ut paketet och underkläderna sitter som en smäck. De är snygga, sköna och jag kan ta paus från min svarta, hemska amningsbh som jag köpt på babyproffsen. Den gamla amningsbh:n är skön, visst. Praktisk, jodå. Fyller sin funktion, jadå. Men ful som stryk och gör inte brösten rättvisa.

Den nya är praktisk, funktionell, snygg, sexig och betydligt skönare än den gamla.

En vecka som gifta firade vi igår, min man och jag. Än så länge kan jag rekommendera det här med giftermål, shit vilken grej! Jag ska berätta mer om själva Dagen D och lägga upp bilder vid något tillfälle framöver men till dess kan jag berätta att vigseln var superfin, vilka solister vi hade (Greta inkluderad som hade lessnat på andras famnar vid det laget)! Middagen och festen var något utöver det vanliga, våra nära och kära stod för härliga tal och finfin underhållning. Williams brorsa Joel var en fantastisk toastmaster och det var så mycket kärlek i Bygdegården som rymde våra hundra närmaste. När vi nämner bröllopsdagen (vilket händer minst en gång om dagen) så säger vi oftast bara "alltså, vilken fest det var!". Den lilla meningen innehåller alla känslor, massa minnen och tacksamhet över de vi har i våra liv. Jag är så extra stolt över mina vänner som bjöd på tårfyllda tal och fick min svärfar att säga "alltså Linda, vilka vänner du har". Jajemen, det är mina vänner det.

Den här veckan då vi har varit i Klimpfjäll och varvat ner kunde inte komma lägligare. Det var inte vår bröllopsresa, den kommer sen, utan ett litet retreat om man så vill efter några hektiska sommarveckor med mycket planerande och fixande. Vi fick rå om varandra och promenixade i fjällen några timmar om dagen, spanade in makalösa vyer, massa fjällämmlar och blev inspanade av en hel del renar. Drack kaffe och åt äggmackor (och mossa - Gretas anm.) i lä på en fjällsida i solen. Smakade blåbär som gått på fjällstereoider (jag hade glömt hur stora de är där till fjälls!) och åt smörstekta kantareller som William plockat bakom huset. Fyllde vattenflaskan med alldeles klart vatten från en fjällbäck. Åt våffla på Norgefarargården. Bastade. Njöt.

Och ammade. Ammade, ammade, ammade, nätterna igenom. Greta hade vad det verkade ett jättestort närhetsbehov hela nätterna. Jag förstår henne, dels var det hektiska dagar innan bröllopet och på själva bröllopsdagen fick man inte heller gå till mamma och pappa när man ville! Så när vi kom till Klimpfjäll och var bara vi tre (äntligen) så var det väl rätt lugnt på dagtid men på nätterna befann vi oss i ett nytt rum, ny säng (vi hade tagit alla fyra madrasser från våningssängarna och lagt på golvet till en lite tjockare dubbelsäng där vi kunde ligga alla tre) och vi fick sova med lampa tänd hela nätterna. Och visst var jag trött efter femte natten av vad som kändes som konstant ammande. Men samtidigt så oooooerhört glad att jag har kvar amningen. För vad hade alternativet varit? En skrikande bebis? Ett nattvak i köket en våning ner med vällingflaska på gång (nu blev det nattvak en natt då Gretas pappa fick gå ner och stoppa i ungen pannkakor kl.01 på natten men det berodde på en lite tidig insomning hos damen som vaknade efter en fyra timmars tupplur när vi gick och la oss kl.23 och tyckte livet var HUR NAJS SOM HELST. Något som aldrig hänt tidigare så vi är rätt förskonade...)?

Nej, jag tycker alla alternativ verkar för skrämmande än så länge för att jag ska vilja överväga att ens sluta nattamma. Det är just läskiga nätter och vid sjukdom som amningens fördelar visar sig på riktigt - och vid sommarvärme som den vi haft här uppe i umeå hela juli. Vi behöver ju inte ens resa oss upp på nätterna och sen jag blev haj på att amma bägga brösten liggandes från en och samma sida behöver jag oftast inte ens flytta på Greta.

Amning rules! :-)