niskalainen

Jag och Ann-Sofie gick på bio idag. Coolidge Corner Theatre visade An American in Paris och det var härligt att försvinna in i 1951 ett par timmar. Nu är jag fruktansvärt trött. Innerligt trött skulle jag kunna säga. Jag vill bara krypa ner under heltäckningsmattan och försvinna några månader och när det blir varmt här ska jag stiga upp, packa väskan och åka hem. Jag känner inte riktigt vad jag är bra på just nu. Det känns som att jag försöker och försöker och det jag vet att jag kan gör jag inte. Det jag vet att jag har talang för bortprioriterar jag ständigt. Och alla andra går det bättre för. Så känns det. Och så skäms jag för att det känns så. Och så vill jag bara gråta. Men så upptäcker jag att jag är rädd att gråta inför folk bara sådär. Jag som alltid fick höra att jag var för känslig för mitt eget bästa när jag gick i skolan. Och nu, nu känns det som om det värsta i världen vore om jag råkade börja gråta inför någon annan. När blev det så? Och varför i hela fridens namn skriver jag om det på bloggen? Många frågetecken i huvudet just nu.

Åh. Suck. Dags att ta fram "The War Of Art" igen tror jag.

Någon som har ett måbra-tips som inte innefattar att krypa ner under en heltäckningsmatta?

 
I Got Rhythm från An American in Paris