Titta vad jag hittade!
Dagen D!!
Det här är antagligen det sista bloggandet innan konserten tar fart. Elflygeln har åkt hiss upp till Gräddhyllan, fikat är på plats, jag har burit och kånkat soffor med Sebastian och Markus (TACK!) så svetten rann för att placeringen ska bli optimal. Nu väntar soundcheck och repande. Tack Simon för att du tittade förbi mitt i allt iordningställande av bänkar och soffor, det värmde verkligen! Tänk vad en gest kan göra för en nervös kvinna... i övrigt försöker jag andas lugnt och göra saker i slowmotion så blir det antagligen normalt tempo på det.
Igår frågade någon hur jag hinner blogga när jag ändå gör så mycket grejjer. Christian svarade det jag tänkte: för att du vill, tycker det är roligt och prioriterar det. Så är det. Klart och betar´t.
Jag älskar det här, nu gör jag det jag vill göra resten av livet.
Igår frågade någon hur jag hinner blogga när jag ändå gör så mycket grejjer. Christian svarade det jag tänkte: för att du vill, tycker det är roligt och prioriterar det. Så är det. Klart och betar´t.
Jag älskar det här, nu gör jag det jag vill göra resten av livet.
EGO - installation i foajen inför kvällen
Så här bra kan det bara bli när man arbetar med en upplevelseproducent. Scenen får ta ett litet marknadsföringsstopp innan den i eftermiddag bärs upp på Gräddhyllan. Det här är torsdageftermiddagen i Musikhögskolans foaje:
Jadå, det är Rebecca under lampskärmen.
Med affisch i och allt.
Mer fåtölj och affisch.
Bara affischen.
Jadå, det är Rebecca under lampskärmen.
Med affisch i och allt.
Mer fåtölj och affisch.
Bara affischen.
Nå?
För lite sömn. Men pigg ändå. Har precis kokat ett stackars ägg i en kvart. Ätit lite halvbränd havregrynsgröt. Pratat med älskade mamma som ringde för att höra hur det var med mig och hur det känns inför kvällens konsert. Stel i vänster axel, ska tvinga någon massera den senare. Fan, trots tusenlappar i massagekurs kan jag inte massera mig själv än.
Kl.13 ska jag, Rebecca och andra starka människor dra elflygeln bort till medis och släpa upp den för trappan till Gräddhyllan. Sen väntar väl repande, soundcheck, uppiffande av gräddhyllan, rep med gäster och djembefolk och sista finishen på livebloggandets röda tråd.
Kl.13 ska jag, Rebecca och andra starka människor dra elflygeln bort till medis och släpa upp den för trappan till Gräddhyllan. Sen väntar väl repande, soundcheck, uppiffande av gräddhyllan, rep med gäster och djembefolk och sista finishen på livebloggandets röda tråd.
EGO-information!
Oh yes vilken käck rubrik.
Konserten börjar alltså 19:oo imorgon, fredag och äger rum på gräddhyllan nere på mediadelen. Gå ner till utgången vid baksidan men istället för att gå ut tar du trappen upp (det kommer synas var du ska...) och då är du framme!
Nu är prorgammen tryckta och vikta, otroligt fina måste jag säga! kan ju bara bli bra när man tar hjälp av en upplevelseproducent, som det gamla ordspråket lyder!
Vi ses imorgon kväll!
(Från 18:30 finns det fika)
Konserten börjar alltså 19:oo imorgon, fredag och äger rum på gräddhyllan nere på mediadelen. Gå ner till utgången vid baksidan men istället för att gå ut tar du trappen upp (det kommer synas var du ska...) och då är du framme!
Nu är prorgammen tryckta och vikta, otroligt fina måste jag säga! kan ju bara bli bra när man tar hjälp av en upplevelseproducent, som det gamla ordspråket lyder!
Vi ses imorgon kväll!
(Från 18:30 finns det fika)
Program för EGO-konserten 30/11
Heaven on their minds - (från musikalen Jesus Christ Superstar)
Paper cup words - (Elin Sigvardsson)
Liveblogg part I
Bed of roses - (Bon Jovi)
Liveblogg part II
Improvisation - feat. Göran Wretling
Liveblogg part III
Chess - (från musikalen Chess)
The quiz - (Hello Saferide)
Variation på The Quiz à la Niska
I´m yours - (Jason Mraz) Jonas Strandgård, gitarr
Liveblogg part IV
Djembesession, ett minne från Sydafrika - feat. Sebastian Lönberg, Jenny Högström, Rebecca Dahl, Emil Råberg, Amanda Björnerås
Liveblogg part V
Foolish games - (Jewel)
I dreamed a dream - (från musikalen Les Miserables)
Avslutningsbloggande, första och sista delen -
Målet är nått. Linda kallar sig numera musiker. Bland annat.
Farewell pride - (Linda Niska)
Mamma förlåt! - (Linda Niska)
Paper cup words - (Elin Sigvardsson)
Liveblogg part I
Bed of roses - (Bon Jovi)
Liveblogg part II
Improvisation - feat. Göran Wretling
Liveblogg part III
Chess - (från musikalen Chess)
The quiz - (Hello Saferide)
Variation på The Quiz à la Niska
I´m yours - (Jason Mraz) Jonas Strandgård, gitarr
Liveblogg part IV
Djembesession, ett minne från Sydafrika - feat. Sebastian Lönberg, Jenny Högström, Rebecca Dahl, Emil Råberg, Amanda Björnerås
Liveblogg part V
Foolish games - (Jewel)
I dreamed a dream - (från musikalen Les Miserables)
Avslutningsbloggande, första och sista delen -
Målet är nått. Linda kallar sig numera musiker. Bland annat.
Farewell pride - (Linda Niska)
Mamma förlåt! - (Linda Niska)
Mardröm
Kallsvettig inser jag att jag inte hunnit byta om. klockan är 21:50 och om tio minuter ska jag in på scen. Jag måste hinna få på mig mina svarta stay-ups. Men vilket par var de hela??? Rotar snabbt igenom väskan, tar fram alla par jag hittar. Byter om. Jag är i en källarlokal full med bråte, det hemska dripp-droppandet från rören vid väggarna tar mig tillbaka till mina återkommande mardrömmar som barn. Jag svettas och har andan i halsen, det kommer aldrig gå att sjunga såhär. Var är Rebecca? Jag har inte sett henne på hela dagen. Fan, vi har glömt fixa fika. Fanjävlahelvetesskitdetvardettrasigaparet. Jaja. In på scen. Det är mörkt. Fyra personer står på scenen som är en gräsmatta med trasmattor på. Långt från Gräddhyllans röda vägg. Elpianot! HELVETE; INGET PIANO! Låtsas som ingenting, sjunger första låten a capella. Publiken köper det inte, det här är ingen riktig konsert.
6:48. Vaknar när William kysser mig på kinden, säger jag älskar dig och önskar mig en bra dag innan dörren går igen bakom honom. Det är på riktigt. Drömmen går snabbt igenom mitt huvud igen. Det var en dröm. En mardröm.
Konserten är inte förrän om två dagar.
Jag är nog lite nervös iallafall.
Min konsert 30 november!
Kvällen den 30 november har jag alltså konsert på Gräddhyllan! Det är ett helt nytt koncept kan jag lova, jag och Rebecca Dahl som är upplevelseproducent har arbetat fram detta tillsammans och ni kommer inte ångra att ni besökte konserten. Så mycket kan jag säga.
Jag kan också nämna att det kommer vara en intim känsla över konserten, så du som är orolig över att behöva sitta rakryggad och vara en "duktig" publik behöver inte oroa dig mer. Det finns utrymme för bensträckare och dialoger under tiden. Jag har även en röd tråd av tankar som jag redan ventilerat på bloggen, sådant som visar mig som person och sådana tankar som jag är stolt över men också skäms över. Ett litet avslöjande kanske. Som min blogg fast live inför publik! Jag hoppas att några kommer gå hem efter konserten och ha känt igen sig bland några av de texter och tankar jag delat med mig, kanske med tanken "vad skönt att jag inte är ensam".
Så under kategorin EGO - konsert på Grädhyllan 30:e november hittar ni de texter och tankar jag baserar konserten på. Om ni är nyfikna innan, det vill säga.
Nu ska jag vara lite EGO och titta på Kanalen (analoga nätet i piteå, studentkanalen) där en intervju med mig ska sändas 12:45 och 20:00 idag.
Dessutom kommer affischerna upp snart!
Ni som missar konserten den 30:e kan se samma konsert på Krokodil lördag den 2:a februari 2008!
Eller varför inte gå igen... :)
Ny vana!
Jag kan verkligen, verkligen, verkligen vänja mig vid att få frågan vad gör dig lycklig idag? ställd till mig varje dag. Tack älskling.
Förändring
Det är dags för förändring. Gårdagen påminde mig om det på ett bestämt sätt. Feber igen, hostan har blivit värre och jag som just börjat bli bra. Har väl fattat att kroppen försöker säga något till mig, typ "ta det lugnt". hade ett långt samtal med Ella på eftermiddagen och fick fantastiska råd. Råd som inspirerade mig. Efteråt satte jag mig ner och räknade ut antalet timmar jag jobbar /termin samt hur mycket det motsvarar av 100%.
En termin är 800 timmar, alltså 100%. Ett läsår är alltså 1600 timmar.
Min arbets/studietid är ca. 1110 timmar/termin. Det är 2220 timmar/läsår.
Det är inte rimligt.
Ella ställde frågan varför?
Jag har så löjliga svar på den frågan. Jag kan inte vara nöjd över min egen prestation om den inte är övermänslig, som Ella uttryckte det. Jag vill duga. Jag vill vara duktig. Jag vill göra skillnad och märkas. Jag vill hinna med så mycket som möjligt.
Mn det sorgliga är att som jag håller på nu går det inte. Jag hinner inte med så mycket som möjligt, kvaliteten går bort. Jag vill egentligen bara sjunga och ha konserter, öva öva och öva. Sång. Men som det är nu hinner jag knappt ha sånglektionerna jag har kvar.
Och då kommer jag till valet. Vad tar jag bort? Det måste bli instrumentalkurser, det är något som är klart. Antagligen fiol och piano. Hinner jag med kammarkören? Jag vet inte.
Räcker det?
Flera gånger den här terminen har jag känt att jag vill gå ner i 75% men jag är långt därifrån. Ska försöka lösa det med att göra av lite kurser tidigt under våren istället så slutet blir lugnare, för någon gång i april slutar jag fungera. Så mycket har jag lärt mig av mig själv.
William påminde mig om vad som borde vara viktigt i livet, om det nu skulle ta slut nästa vecka. Att vara lycklig. Att älska. Att ha lugn och ro i sig själv och i det man gör.
Så enkelt. Så svårt. Så rätt.
Tänk att tidningen Studentliv kom igår och där stod det lämpligt nog om studenter och utbrändhet. Varningstecken: trött när man inte borde vara det, sömnproblem, går upp eller ner i vikt pga att man "inte hinner sköta maten", glömmer saker. Check, check, check, check.
Jag är trött på att ha svårt att somna och vakna tidigt. När natten börjar känns det som att det bara är slöseri med tid att ligga där i sängen och göra ingenting. Det är faktiskt sjukt.
Nu är jag inte utbränd men det är hög tid att prioritera om. Lägga min entusiasm på det jag brinner för mest. Börja känna mig nöjd med mig själv på riktigt. Hinna älska mer, skratta mer och känna lycka och lugn. Satsa på sången.
Vem vill jag vara? Jag börjar här och nu.
//Linda Niska
sångerska, sångpedagog, körledare, massör
En termin är 800 timmar, alltså 100%. Ett läsår är alltså 1600 timmar.
Min arbets/studietid är ca. 1110 timmar/termin. Det är 2220 timmar/läsår.
Det är inte rimligt.
Ella ställde frågan varför?
Jag har så löjliga svar på den frågan. Jag kan inte vara nöjd över min egen prestation om den inte är övermänslig, som Ella uttryckte det. Jag vill duga. Jag vill vara duktig. Jag vill göra skillnad och märkas. Jag vill hinna med så mycket som möjligt.
Mn det sorgliga är att som jag håller på nu går det inte. Jag hinner inte med så mycket som möjligt, kvaliteten går bort. Jag vill egentligen bara sjunga och ha konserter, öva öva och öva. Sång. Men som det är nu hinner jag knappt ha sånglektionerna jag har kvar.
Och då kommer jag till valet. Vad tar jag bort? Det måste bli instrumentalkurser, det är något som är klart. Antagligen fiol och piano. Hinner jag med kammarkören? Jag vet inte.
Räcker det?
Flera gånger den här terminen har jag känt att jag vill gå ner i 75% men jag är långt därifrån. Ska försöka lösa det med att göra av lite kurser tidigt under våren istället så slutet blir lugnare, för någon gång i april slutar jag fungera. Så mycket har jag lärt mig av mig själv.
William påminde mig om vad som borde vara viktigt i livet, om det nu skulle ta slut nästa vecka. Att vara lycklig. Att älska. Att ha lugn och ro i sig själv och i det man gör.
Så enkelt. Så svårt. Så rätt.
Tänk att tidningen Studentliv kom igår och där stod det lämpligt nog om studenter och utbrändhet. Varningstecken: trött när man inte borde vara det, sömnproblem, går upp eller ner i vikt pga att man "inte hinner sköta maten", glömmer saker. Check, check, check, check.
Jag är trött på att ha svårt att somna och vakna tidigt. När natten börjar känns det som att det bara är slöseri med tid att ligga där i sängen och göra ingenting. Det är faktiskt sjukt.
Nu är jag inte utbränd men det är hög tid att prioritera om. Lägga min entusiasm på det jag brinner för mest. Börja känna mig nöjd med mig själv på riktigt. Hinna älska mer, skratta mer och känna lycka och lugn. Satsa på sången.
Vem vill jag vara? Jag börjar här och nu.
//Linda Niska
sångerska, sångpedagog, körledare, massör
Nedräkning!
4 dagar till CSN och lön.
5 veckor till julafton.
11 dagar till konserten på gräddhyllan.
18 dagar till ensemblespelningen på kåren.
26 dagar till min första, helt lediga helg på 5 veckor.
1 timme till ensemblelektion.
Najs.
Timmar.
Jag räknar mycket av min tid i timmar. Eller minuter. Sällan i sekunder, men nog händer det. Och dagar. Min kalender är fylld av stora fyrkanter som visar hur mycket min fria tid minskat just den och den dagen. Har jag kalendern uppslagen ser jag hela veckans fyrkantiga "måstegöra"-block och hur lite fri tid som finns där emellan. Jag kommer sällan i säng före halv tolv fast jag skulle behöva det. Jag har sällan tv-kvällar. Jag är mitt inne i ett block på fem veckor utan två lediga dagar på raken förrän helgen 15-16 december. Det ska bli skönt. Jag är lite sliten nu faktiskt. Pluggar 125%, jobbar 25% plus lite till som körledare. Far och flyger mellan allt möjligt; körjobb, kårjobb, kammarkör, huvudinstrument, biinstrument, extrainstrument, ensembler, AUO, metodikelever och Livet. Den icke-existerande lediga tiden. För nog skulle allt det här kunna ses som Livet. Det är ju Livet, mitt liv. Men så fort det blir en fyrkant i min kalender förvandlas det till ett måste, tid som tas ifrån mig. Det blir motigt, ångestladdat och segt att motivera mig att göra det. Men jag gör det som står där. Och står det inget så gör jag just inget. Men det händer sällan.
Jag har så otroligt svårt att sluta rita in fyrkanter i den där kalendern. När det är tomt blir jag nästan kallsvettig. Så då hamnar en fyrkant där tillslut. Och kvällen innan sitter jag där, lite orolig och stressad inför allt som ska göras i morgon.
Men det fyller mig med en tillfredställdhet. Jag får saker gjorda. Jag lyckas. Jag gör skillnad. Jag märks. Och tyvärr den gamla klassikern: jag är duktig.
Jag vill inte ens dra den gamla valsen "men allt är ju så roligt!". För visst är det kul, men kanske inte rogivande för den sakens skull.
Jag väljer själv. Jag bestämde mig i somras för hur året skulle se ut och det var just såhär. Mycket alltså. Så nog förberedde jag mig.
Men det ska ändå bli skönt med jullov.
Aaaah.
Jag har så otroligt svårt att sluta rita in fyrkanter i den där kalendern. När det är tomt blir jag nästan kallsvettig. Så då hamnar en fyrkant där tillslut. Och kvällen innan sitter jag där, lite orolig och stressad inför allt som ska göras i morgon.
Men det fyller mig med en tillfredställdhet. Jag får saker gjorda. Jag lyckas. Jag gör skillnad. Jag märks. Och tyvärr den gamla klassikern: jag är duktig.
Jag vill inte ens dra den gamla valsen "men allt är ju så roligt!". För visst är det kul, men kanske inte rogivande för den sakens skull.
Jag väljer själv. Jag bestämde mig i somras för hur året skulle se ut och det var just såhär. Mycket alltså. Så nog förberedde jag mig.
Men det ska ändå bli skönt med jullov.
Aaaah.
Tankens makt
Jag vill verkligen aldrig glömma bort tankens makt. Mina tankar kan då rädda mig från vilken besvärlig situation som helst och sätta mig i en betydligt angenämare.
Nu så.
Svar från lungröntgen: allt ser normalt ut.
Skönt. Får ny hostmedicin , ska ta en promenad i solnedgången snart och hämta ut den. Det blir intressant att se om den fungerar, jag har höga förväntningar minsann.
I övrigt håller känslan av tristess i sig lite för mycket för min smak, tror det har att göra med bristen av motion som i sin tur haft något att göra med febern. Men nu trotsar jag det och ska ta mig ut på minst 45 min promenad varje dag tills jag kan börja träna ordentligt igen. Ni vet det här när tankarna börjar infiltrera i det faktum att man är sjuk? Då kan det hålla i sig längre än nödvändigt tror jag, så det är dags att börja hålla tankarna i schack med positiva affirmationer och mer meditation. Från och med nu. Vardagen är som en jo-jo just nu, men med dålig spin-upfunktion. Den spinnar liksom mest ner.
Nu ändrar jag det.
Parfenomenet
Det uttalas inte parf-enome-net.
Inte heller parfen-omen-et.
Utan par-fenomenet.
I Microsoft Word skulle det antagligen vara en röd, bubblande linje under ordet.
Haha, jag bara måste berätta något som roade mig idag. Först och främst ska jag nämna att det har bildats otroligt mycket nya par på skolan den här hösten, det är helt galet! Jag tillhör ju dessa par iof, men kan ändå fascineras av beteendena som tydligen ska komma på köpet när man blir ihop. Vi snackar gemensamma matlådor, umgänge med vänner max en kväll i veckan (kanske drar man ihop någon förfest en fredag så man kan slänga in alla vänner samma kväll) för resten av tiden är tillägnad den man är tillsammans med, införskaffande av någon pryl som på något underligt sätt verkar ha samma funktion som någon slags viharbaravaritihopenochenhalvveckamenvillvisavårgemenskapfastdetärförtidigtförförlovning-grej. Det kan vara likadana cyklar, någon plojgrej från coolstuff.se eller likadana mössor. T.ex. Mycket pussande och gullande i korridorer och gemensam planering av dagen (luncher, raster, hemgång, m.m.). Jag ska erkänna att även jag och min karl (haha, tycker "karl" är så otroligt skoj så jag måste använda det...hehe) anammar lite av detta. Men på en schysst nivå måste jag ändå få tillägga.
Så, till det roliga. Jag och W står i korridoren och möter en kompis (hoppas du inte tar illa upp här Venla, jag tycker bara det var himla underhållande). Vi snackar lite, jag frågar hur det är och då kommer motfrågan: hur mår ni då? Ni. Haha!
På kåren, tre timmar senare, möter vi David. Samma fråga: Hur mår ni? Ni! Hahaha!
Då kunde jag inte hålla mig längre, vad vill personen som frågar veta egentlig? Att svara på frågan "hur mår ni?" kan ju bli lite privat. Typ: jo, vi har väl haft det lite kämpigt ett tag nu men det börjar reda upp sig. W var så jävla tjafsig förre veckan och jag hotade med att göra slut om han inte skärpte sig men nu har vi nästan rett ut allt.
För undrar personen hur jag mår och hur W mår så går det jättebra att ta det med oss en och en. Alltså, även om jag står bredvid W så får du fråga honom Hur mår du? Jag är rätt säker på att det gäller vice versa också. Vi talar gärna för oss själva. Eeehh...ja. Fast vi är ihop.
Jag är ju trots allt dotter till en lingvist.
Inte heller parfen-omen-et.
Utan par-fenomenet.
I Microsoft Word skulle det antagligen vara en röd, bubblande linje under ordet.
Haha, jag bara måste berätta något som roade mig idag. Först och främst ska jag nämna att det har bildats otroligt mycket nya par på skolan den här hösten, det är helt galet! Jag tillhör ju dessa par iof, men kan ändå fascineras av beteendena som tydligen ska komma på köpet när man blir ihop. Vi snackar gemensamma matlådor, umgänge med vänner max en kväll i veckan (kanske drar man ihop någon förfest en fredag så man kan slänga in alla vänner samma kväll) för resten av tiden är tillägnad den man är tillsammans med, införskaffande av någon pryl som på något underligt sätt verkar ha samma funktion som någon slags viharbaravaritihopenochenhalvveckamenvillvisavårgemenskapfastdetärförtidigtförförlovning-grej. Det kan vara likadana cyklar, någon plojgrej från coolstuff.se eller likadana mössor. T.ex. Mycket pussande och gullande i korridorer och gemensam planering av dagen (luncher, raster, hemgång, m.m.). Jag ska erkänna att även jag och min karl (haha, tycker "karl" är så otroligt skoj så jag måste använda det...hehe) anammar lite av detta. Men på en schysst nivå måste jag ändå få tillägga.
Så, till det roliga. Jag och W står i korridoren och möter en kompis (hoppas du inte tar illa upp här Venla, jag tycker bara det var himla underhållande). Vi snackar lite, jag frågar hur det är och då kommer motfrågan: hur mår ni då? Ni. Haha!
På kåren, tre timmar senare, möter vi David. Samma fråga: Hur mår ni? Ni! Hahaha!
Då kunde jag inte hålla mig längre, vad vill personen som frågar veta egentlig? Att svara på frågan "hur mår ni?" kan ju bli lite privat. Typ: jo, vi har väl haft det lite kämpigt ett tag nu men det börjar reda upp sig. W var så jävla tjafsig förre veckan och jag hotade med att göra slut om han inte skärpte sig men nu har vi nästan rett ut allt.
För undrar personen hur jag mår och hur W mår så går det jättebra att ta det med oss en och en. Alltså, även om jag står bredvid W så får du fråga honom Hur mår du? Jag är rätt säker på att det gäller vice versa också. Vi talar gärna för oss själva. Eeehh...ja. Fast vi är ihop.
Jag är ju trots allt dotter till en lingvist.
Svartsjukan & jag - ett accepterande
Just nu händer något väldigt märkligt i min kropp. Jag är ruskigt förälskad. Inte bara förälskad, utan riktigt riktigt kär. Inte bara kär, jag älskar den här personen. Det är stort. Det är på riktigt. Och för första gången sedan mitt första förhållande när jag var 17 till nu när jag är 23 har jag stött på den där berömda svartsjukan.
Jag har ju haft det så lätt hittills. Inte varit svartsjuk alls i mina förhållanden. Försökt ge råd till mina vänner när svartsjukan kommit krypande inpå dem. Men nu när jag själv känt på det så är det en märklig känsla. Tvetydig. Bland det värsta jag någonsin känt och samtidigt det bästa, en otroligt stark känsla som bara försvinner med mer självkänsla och tillit. Det kräver sina affirmationer och några djupa andetag. Men den försvinner. Och när den gör det är jag lämnad kvar med känslan av hur fantastiskt det är att älska någon som älskar mig tillbaka till och med när jag visat den här sidan.
För visst ingår det rädsla i de starkaste relationer? Visst är det i de relationer man har mest att vinna som man också har mest att förlora? Men det är ju de relationerna som berikar mitt liv, som jag inte kan vara utan. Och så är den här relationen. Jag har gått runt i flera år och varit så otroligt rädd för att kasta mig ut och blotta strupen på det här sättet, jag har gjort allt för att vara "stark" och "självständig". Det har ju då inneburit att jag undvikit de personer som gjort att mitt hjärta bultat extra, de personer som jag respekerat starkt och som jag inte skulle vilja leva mitt liv utan. Tills nu.
Men det innebär att min relation till ordet "svartsjuka" är lite infekterad. Jag tänker såhär: Man ska inte vara svartsjuk. Det är inte en känsla jag accepterar hos mig. Om jag visar mig svartsjuk så är jag svag. Då blir jag också ointressant och grå. Jag blir en dålig flickvän, en sån där jobbig, tjatig flickvän som kräver ständig bekräftelse av min partner. En sån där flickvän som ingen vill ha och ingen vill va. Så jag försöker låtsas som ingenting istället. Kväver svartsjukan. Om jag ens känt någon överhuvudtaget. Tidigare har jag sett till att alltid vara först med att få min partner svartsjuk på mig för behålla överläget.
Men jag är trött på det nu och jag bryter mönstret. Jag bryter mönstret.
Jag har ett nytt sätt jag ska lära mig se svartsjuka på: Svartsjuka är en ofta irrationell känsla. Men en känsla som avslöjar mig som mänsklig. En känsla som kan dyka upp snabbt och försvinna lika snabbt och inte betyder något alls men samtidigt betyder väldigt mycket. Det är en känsla som avslöjar mina starka känslor för min partner. Och om jag talar om att jag vid det här tillfället blivit svartsjuk bekräftar jag dessa känslor för min partner. Det finns ingen anledning att vara skrämd av tanken på att känna en känsla som är lika mänsklig som sorg, glädje, lycka, besvikelse och tillfredställdhet. Ibland är jag lycklig utan förklaring. Ibland gråter jag utan att något verkligt sorgligt hänt. På samma sätt kommer jag ibland känna mig svartsjuk. Men svartsjukan är en del av mig och en del av det jag älskar hos mig själv. En del av det den jag älskar älskar hos mig.
Jag är helt ny på det här och vill därför lära mig.
Jag har ju haft det så lätt hittills. Inte varit svartsjuk alls i mina förhållanden. Försökt ge råd till mina vänner när svartsjukan kommit krypande inpå dem. Men nu när jag själv känt på det så är det en märklig känsla. Tvetydig. Bland det värsta jag någonsin känt och samtidigt det bästa, en otroligt stark känsla som bara försvinner med mer självkänsla och tillit. Det kräver sina affirmationer och några djupa andetag. Men den försvinner. Och när den gör det är jag lämnad kvar med känslan av hur fantastiskt det är att älska någon som älskar mig tillbaka till och med när jag visat den här sidan.
För visst ingår det rädsla i de starkaste relationer? Visst är det i de relationer man har mest att vinna som man också har mest att förlora? Men det är ju de relationerna som berikar mitt liv, som jag inte kan vara utan. Och så är den här relationen. Jag har gått runt i flera år och varit så otroligt rädd för att kasta mig ut och blotta strupen på det här sättet, jag har gjort allt för att vara "stark" och "självständig". Det har ju då inneburit att jag undvikit de personer som gjort att mitt hjärta bultat extra, de personer som jag respekerat starkt och som jag inte skulle vilja leva mitt liv utan. Tills nu.
Men det innebär att min relation till ordet "svartsjuka" är lite infekterad. Jag tänker såhär: Man ska inte vara svartsjuk. Det är inte en känsla jag accepterar hos mig. Om jag visar mig svartsjuk så är jag svag. Då blir jag också ointressant och grå. Jag blir en dålig flickvän, en sån där jobbig, tjatig flickvän som kräver ständig bekräftelse av min partner. En sån där flickvän som ingen vill ha och ingen vill va. Så jag försöker låtsas som ingenting istället. Kväver svartsjukan. Om jag ens känt någon överhuvudtaget. Tidigare har jag sett till att alltid vara först med att få min partner svartsjuk på mig för behålla överläget.
Men jag är trött på det nu och jag bryter mönstret. Jag bryter mönstret.
Jag har ett nytt sätt jag ska lära mig se svartsjuka på: Svartsjuka är en ofta irrationell känsla. Men en känsla som avslöjar mig som mänsklig. En känsla som kan dyka upp snabbt och försvinna lika snabbt och inte betyder något alls men samtidigt betyder väldigt mycket. Det är en känsla som avslöjar mina starka känslor för min partner. Och om jag talar om att jag vid det här tillfället blivit svartsjuk bekräftar jag dessa känslor för min partner. Det finns ingen anledning att vara skrämd av tanken på att känna en känsla som är lika mänsklig som sorg, glädje, lycka, besvikelse och tillfredställdhet. Ibland är jag lycklig utan förklaring. Ibland gråter jag utan att något verkligt sorgligt hänt. På samma sätt kommer jag ibland känna mig svartsjuk. Men svartsjukan är en del av mig och en del av det jag älskar hos mig själv. En del av det den jag älskar älskar hos mig.
Jag är helt ny på det här och vill därför lära mig.
Övertorneå lördag 27/10
Övertorneå kyrka till höger.
Jag har visst inte nämnt så mycket om vår resa till Övertorneå med Kammarkören förra lördagen. Den var fantastisk. För det första var det väldigt tveksamt i början av hösten om vi överhuvudtaget skulle åka för det skulle vara så många borta på höstlov och vi saknade repertoar. Men konserten var utannonserad och vi bestämde oss för att göra det bästa vi kunde av situationen. Ca. 13 tappra kammarkorister (av ca.25) satte sig (efter lite förmiddagsrepande i aulan) på bussen vid lunch på lördagen. Halv tre var vi framme i Övertorneå och stillheten var total. Det är det där med att lämna allt vad E4 heter till förmån för mer buckliga vägar med renar vid vägkanten som gör att jag kan känna mig så hiskeligt mycket stockholmare. Det är så exotiskt på ett högst positivt sätt.
Väl framme i kyrkan var det repdags och det gick effektivt så de korister som skulle göra lite solonummer under konserten hann repa i lugn och ro. Alla hann dessutom äta (på den lokala pizzerian. Kalles kan slänga sig i väggen, det är här man hänger på fredagkvällen) i lugn och ro innan konsertn skulle börja kl.18:00. Helt sjukt otippat som Martin Fabian skulle uttrycka sig.
Allt var så skönt! Vi blev så otroligt varmt välkomnade och det blev en fin konsert. En musikalisk konsert där det verkligen kändes som att vi som var där verkligen ansträngde oss för att det skulle bli så bra det bara kunde bli. Solisterna gjorde jättebra ifrån sig och det var härligt att få njuta av att lyssna på sina vänner också. Är för lite sånt annars. När Amanda spelade sitt Chopin-stycke och resten av oss i kammarkören satt i bänkarna och lyssnade fick jag en överväldigande känsla. Det var känslan av total och fullkomlig lycka. Just där och just då stämde allt för mig.
Jag minns att jag tänkte att: just nu, just i denna stund, kan saker och ting i mitt liv inte vara bättre.
Efter konserten blev vi bjudna på fika i församlingshemmet och vi kunde konstatera att det var en nöjd kör med de rätta blodsockernivåerna som åkte hem till Piteå igen på kvällen.
Måndagströtthet. Hur bota?
Gå hem från skolan.
Slumra till på pojkväns säng. Vakna av dreggelpölen mot din kind.
Få asbråttom till fikadejt med kompis (Ann.Sofie). Rusa till skolan.
Kliv in i Ann-Sofies bil, åk till stan.
Gå på Apoteket, köp Ipren, vitamintillskott och Listerin.
Gå till Wayne´s och köp en chailatte samt scones. Förtär detsamma.
Börja prata middag med Ann-Sofie, få ett fantastiskt uppslag.
Gå till Ica, inhandla räkor och te (eftersom detta är den inofficiella intedrickakaffe-veckan).
Åk hem, hämta den öppnade flaskan Riesling och gå till Ann-Sofie där det bjuds på skaldjurssoppa och sallad. Najs.
Bättre blir det inte, trots mörker kl.16:00 och regn.
Slumra till på pojkväns säng. Vakna av dreggelpölen mot din kind.
Få asbråttom till fikadejt med kompis (Ann.Sofie). Rusa till skolan.
Kliv in i Ann-Sofies bil, åk till stan.
Gå på Apoteket, köp Ipren, vitamintillskott och Listerin.
Gå till Wayne´s och köp en chailatte samt scones. Förtär detsamma.
Börja prata middag med Ann-Sofie, få ett fantastiskt uppslag.
Gå till Ica, inhandla räkor och te (eftersom detta är den inofficiella intedrickakaffe-veckan).
Åk hem, hämta den öppnade flaskan Riesling och gå till Ann-Sofie där det bjuds på skaldjurssoppa och sallad. Najs.
Bättre blir det inte, trots mörker kl.16:00 och regn.
Apropå att bli frisk
Jag kan inte rekommendera att man skjuter upp kurering av sjuk kropp. Inte heller att man förtränger att man är sjuk genom att fylla all sin vakna tid med jobb, plugg och andra aktiviteter. För när det väl blir dags för kurering så blir det en smärtsam upplevelse.
Lite som gårdagen när vi skulle sjunga med Kammarkören på Wei Wei-konserten i Studio Acusticum. För er som inte vet så är Wei Wei Kinas svar på Madonna. Hon bor en del i sthlm där hon kan vara anonym men när hon är i Kina har hon typ 7 livvakter runt sig. Den här konserten skulle sändas via mobilnätet till typ 200 miljoner kineser så jag ville verkligen verkligen inte få en hostattack under konserten. Därför inhandlades hostmedicin vid 16-tiden och när klockan var 21 och vi skulle dra ner en sväng på 1906 för att svalka halsarna med öl så hade jag hunnit få i mig en hel dagsdos. På fem timmar. Jag kände att jag hade ordentlig huvudvärk så jag tog en Panodil. Sen läste jag bipackssedeln på hostmedicinen: "Vanliga biverkningar: huvudvärk och dåsighet". Huvudvärken var ju ett faktum redan såväl som dåsigheten. Kändes som att benen skulle vika när som helst.
Här någonstans kan man tänka att jag la ner ölplanerna och gick hem? Nope. Efter tre klunkar öl kändes min tunga som betong och jag kunde inte riktigt prata normalt. Skrev även lite skumma sms som jag glömde bort strax efteråt och kände att jag var på väg att nå ett helt nytt universum av flamsighet. Tänkte att en cappuccino skulle hjälpa. Jag trodde allvarligt att koffeinet på något magiskt sätt skulle neutralisera min sjuka kropp som hade ådrorna fulla av hostmedicin, panodil och 0.5 l starköl. Jag trodde faktiskt det. Men det hände inget mer än att jag konstaterade att jag mådde riktigt jävla pissdåligt och gick hem med Ann-Sofie.
Alltså, jag känner mig så himla ynklig. Ska spendera kvällen i soffan och bli frisk. Har hört att chips är bra för sånt.
Lite som gårdagen när vi skulle sjunga med Kammarkören på Wei Wei-konserten i Studio Acusticum. För er som inte vet så är Wei Wei Kinas svar på Madonna. Hon bor en del i sthlm där hon kan vara anonym men när hon är i Kina har hon typ 7 livvakter runt sig. Den här konserten skulle sändas via mobilnätet till typ 200 miljoner kineser så jag ville verkligen verkligen inte få en hostattack under konserten. Därför inhandlades hostmedicin vid 16-tiden och när klockan var 21 och vi skulle dra ner en sväng på 1906 för att svalka halsarna med öl så hade jag hunnit få i mig en hel dagsdos. På fem timmar. Jag kände att jag hade ordentlig huvudvärk så jag tog en Panodil. Sen läste jag bipackssedeln på hostmedicinen: "Vanliga biverkningar: huvudvärk och dåsighet". Huvudvärken var ju ett faktum redan såväl som dåsigheten. Kändes som att benen skulle vika när som helst.
Här någonstans kan man tänka att jag la ner ölplanerna och gick hem? Nope. Efter tre klunkar öl kändes min tunga som betong och jag kunde inte riktigt prata normalt. Skrev även lite skumma sms som jag glömde bort strax efteråt och kände att jag var på väg att nå ett helt nytt universum av flamsighet. Tänkte att en cappuccino skulle hjälpa. Jag trodde allvarligt att koffeinet på något magiskt sätt skulle neutralisera min sjuka kropp som hade ådrorna fulla av hostmedicin, panodil och 0.5 l starköl. Jag trodde faktiskt det. Men det hände inget mer än att jag konstaterade att jag mådde riktigt jävla pissdåligt och gick hem med Ann-Sofie.
Alltså, jag känner mig så himla ynklig. Ska spendera kvällen i soffan och bli frisk. Har hört att chips är bra för sånt.
Jag är hellre avskydd av vissa än omtyckt av alla!
Sådär. Då fick jag det sagt. Jag har funtat lite på det och kommit fram till att jag faktiskt inte har som mål att vara älskad av alla, även om det varit en outtalad önskan i hela mitt liv hittills. Jag vet att jag har starka åsikter som jag gärna hävdar är rätt, även efter att motsatsen är bevisad. Jag vet att jag driver en feministisk linje som kan vara oerhört provocerande för vissa. Jag är inte den bästa förloraren, min tävlingsinstinkt kommer fram i tid och otid. Och jag vet att jag kan vara väldigt rak mot folk utan att alltid tänka över hur de kommer ta det jag säger. Jag skulle antagligen komma på kant med mig själv lite lätt om jag skulle stå öga mot öga med mig.
Men det är så jag är och så har jag valt att vara.
Men när jag är fördomsfull, låt mig veta det för sån vill jag inte vara.
När jag är en dålig lyssnare, säg till mig på skarpen.
När jag inte har tid med mina vänner eller med just dig, säg till mig att börja ta mig tid.
När jag bara ser mig själv och mina behov, ta bort mina skygglappar.
När jag slutar försöka sätta mig in i andras situationer, sätt på mig dina skor för en dag.
När jag glömmer bort att älska, driv mina känslor genom sorg och rädsla till kärleken för allt.
Låt mig veta det för sån vill jag inte vara.
Men utför jag handlingar i mitt liv som du inte skulle göra i ditt, så anser jag inte det vara skäl nog att döma mig.
Men om du ändå dömer mig för det, så anser jag det vara skäl nog att ta upp det med mig öga för öga.
Sådär. Då fick jag det sagt.
Men det är så jag är och så har jag valt att vara.
Men när jag är fördomsfull, låt mig veta det för sån vill jag inte vara.
När jag är en dålig lyssnare, säg till mig på skarpen.
När jag inte har tid med mina vänner eller med just dig, säg till mig att börja ta mig tid.
När jag bara ser mig själv och mina behov, ta bort mina skygglappar.
När jag slutar försöka sätta mig in i andras situationer, sätt på mig dina skor för en dag.
När jag glömmer bort att älska, driv mina känslor genom sorg och rädsla till kärleken för allt.
Låt mig veta det för sån vill jag inte vara.
Men utför jag handlingar i mitt liv som du inte skulle göra i ditt, så anser jag inte det vara skäl nog att döma mig.
Men om du ändå dömer mig för det, så anser jag det vara skäl nog att ta upp det med mig öga för öga.
Sådär. Då fick jag det sagt.
