niskalainen

De senaste två månaderna har jag inte varit mig själv. Jag har varit riktigt, riktigt nere, haft självmordstankar och ångest, raseriutbrott och tårkanalerna har liksom inte haft någon sluss som kontrollerar forsandet. Jag, fru Optimist, har inte känt igen mig själv. Jag har känt mig så ensam, övergiven och oerhört, oerhört ledsen. Och förstås har jag mitt i detta haft väldiga skuldkänslor över mina mörka tankar när jag har en så fantastisk man och dotter som jag absolut inte vill lämna för något i världen.

(Nu sitter en representant från Jantelagen på axeln och säger "Vem tror du att du är egentligen?". Jag gillar inte att skriva om det här men känner samtidigt att jag har blivit så hjälpt av det jag läst att jag nu kanske kan få hjälpa någon annan någon gång med det jag skriver.)

När det kom tillbaka den här månaden och jag insåg att det var precis samma två veckor före mens precis som förra månaden så slutade jag tänka att det kanske hade med mörkret att göra utan att det var PMS. Fast ändå inte. När jag har PMS känner jag mig ful, fet, finnig, otillräcklig och gråter lite lättare än vanligt. Det här är en helt annan dimension. Jag hade nämnt för mamma förra månaden att jag tror min pms blivit värre sen jag fick barn och hon skickade mig massa utskrifter om det som kallas PMDD, eller på svenska PMDS - Premenstruell Dysforisk Störning.

Igår satt jag på nätet och googlade det här och det jag läste var så befriande. Folks berättelser kunde lika gärna vara min egen! Lättnanden jag känner över att det finns en orsak till hur jag mått (och kommer må igen antagligen) är obeskrivlig. Det finns vissa kriterier för att ha PMDS och jag kan skriva under på allt.

Jag har ångest. Jag vaknar på nätterna och ligger och är orolig. Jag har självmordstankar. Jag har koncentrationssvårigheter, glömmer pinkoder t.ex. Jag vill inte göra saker jag vanligtvis gör. Jag är övermäktigt trött. Jag blir inte mätt. Jag förstår inte hur jag någonsin ska orka något någonsin igen t.ex städa, tvätta, diska, bädda osv. Jag får raseriutbrott. Jag vill bara försvinna. Sen när mensen kommer försvinner dessa tankar och känslor.

Ja, så har jag haft det två veckor före mens under september och oktober. Nu har jag kontaktat vårdcentralen och jag fick ett jättebra bemötande av sköterskan som skulle se till att min läkare ringer mig på måndag när hon är tillbaka på jobbet. Om någon av er har PMDS får ni gärna maila eller kommentera, jag är nybörjare på det här och lär mig gärna mer.

... så att jag inte skulle ana MÖHIPPAN som jag fick igår! AAaaaaahhh var överraskad jag blev och idag är jag överfylld av tacksamhet, kärlek och glädje över dessa fantastiska människor jag har i mitt liv. Att så många var inblandade och att ni känner mig så himla väl att jag fick en oförglömlig dag igår är ju bara helt fantastiskt.

Ni som varit med på det här, i stort eller litet, knappt eller massivt - TACK!
Idag har jag sjuuuuk träningsvärk men jag är fortfarande ren... ;-)

Det var längesen jag var vaken tills morgontidningen dimper ner i brevinkastet...

Jag var inne på Lady Dahmers blogg och lyssnade på hennes fantastiska sång. Sångpedagog som man är kände jag mig manad att kommentera och berätta om känslorna sången framkallade hos mig. Och tänk, jag blev citerad av självaste Lady Dahmer! :-)

Jag blir alldeles glad! :-D