niskalainen

Var: hallen på Ditt barns förskola

När: vid lämning och hämtning, säkraste kortet vid hämtning

Förutsättningar: alla kan delta, gärna efter att ha pulsat två kilometer i oplogad snö på väg till förskolan. Behåll sedan jacka, mössa, halsduk, täckbyxor och skot på samt låt den sovande bebin sova kvar i sjalen på magen.

Pris: Se barnomsorgstaxan i din kommun.

OBS! Kom ihåg att hålla humöret uppe även när överraskningar (blöjbyte, plötsligt pratsam personal eller liknande) dyker upp samtidigt som åttiogradig ånga stiger upp från halslinningen på din marginellt neddragna dragkedja på jackan. Tänk på bikramyogans fysiska och mentala vinster, le och tala lugnt till ditt barn.

Bra att ha: ett torrt ombyte "all through" som väntar innanför dörren där hemma. För hem kommer ni, även om det inte känns så under de sju till femton minuter passet håller på.

Det är sportlov här uppe den här veckan och för en halvdeppig individ som jag så är det ett ypperligt tillfälle att fylla på serotonindepåerna med lite fysisk aktivitet. Så igår begav jag mig till simhallen för att simma för första gången sen jag väntade Greta, vilket var typ 2 1/2 år sen. Jag hade inga höga förväntningar på min prestation och blev förvånad över hur lätt det kändes i vattnet. Jag brukar inte simma mindre än en kilometer när jag simmar men igår hade jag sagt till mig själv att jag skulle börja med tjugo längder och bara försöka njuta av det eftersom det var så himla länge sen. Lättheten till trots blev jag efter två längder (!) varse musler som borde existera men uppenbarligen har emigrerat på grund av understimulans. Tydligen bör det bo musker i underarmarnas och skulderbladens grannskap, någon som känner igen det?

 

Men det blev faktiskt bara lättare och lättare, jag kände mig verkligen i min kropp och njöt av att känna mig tyngdlös i vattnet. Efter tjugo längder var det bara att räkna ner igen och köra tjugo till. Jag kände verkligen målmedvetenheten i blicken för varje längd och inbillade mig att varenda en i simhallen kunde se att här, här simmar en oerhört målmedveten motionär! Visserligen utan teknik men ändå, alla som såg mig kunde se min potential och hastigheten jag hade i vattnet trots bristande teknik - så man kan ju bara föreställa sig hur det skulle vara om den där målmedvetna tjejen fick till teknikbiten!

 

Jajemen, jag varvade några tonårstjejer i motionsbanan (som visserligen stod mer än simmade men ändå) och fick upp pulsen och värmen i kroppen. Blicken vara av stål, ingen och inget kunde stoppa min framfart. Vilken kvinna jag är. 40 längder senare varav de sista tio med spurt var det dags att avsluta och bege sig upp för välförtjänt bastu och dusch. Jag var så stolt, vad lätt det kändes!

 

Tills jag klev upp ur vattnet och mötte tyngdlagen. Jävla Newton. För varje centimeter av min kropp som omringades av luft istället för vatten ökade jag exponentiellt i vikt. Till slut vägde jag 350 kg, minst, och skulle ta mig till omklädningsrummet via den ramp som går mellan motionsbassängerna och hoppbassängen. 350 kg kvinna med mjölksyra i muskler som inte ens finns går på en metallramp (dunk, dunk, dunk) nån meter ovanför vattenytan där de andra befinner sig. Det kändes inte bättre än det låter.

 

Jag måste uppenbarligen ta mig iväg till simhallen lite oftare.