niskalainen

Note to self: i vecka 37 är man rätt höggravid. Så promenader på flera kilometer ett par dagar i streck då temperaturen i skuggan är typ 25 grader tar lätt ut sin rätt. Samma sak att gå i skogen och springa och busa med valpen. Men det är ok, det är ju för ett gott syfte... ;-)

Igår när jag la Greta sparkade bebisen så mycket att jag trodde Greta skulle bli väckt när hon låg där och ammade med sin kropp nära min mage. Jag får inga kickar högt upp i revbenen, istället är det strax under eller allra mest rakt ut åt höger sida.

Imorgon är det dags att träffa barnmorskan igen. De senaste två gångerna jag kommit hem därifrån har Greta frågat mig om bebisen kommit ut nu. Då förklarar jag att den är kvar i magen och att vi bara kollat så den mått bra och hört hjärtat slå. Greta är fullt införstådd med att vi kommer åka till sjukhuset när det är dags och att hon då kommer vara med farmor och farfar (hur sjutton vi nu får till logistiken...). Och hon pratar med bebben, säger typ "hej lilla bebisen, det är storasyster här", vilket är så gulligt att jag dör lite.

Nu blir det kvällsfika och film.

Idag är det på datumet en månad kvar till det magiska BF-datumet, 21 augusti. Spänningen stiger! Vad blir det? Vem blir det? Hur kommer det dra igång? Hur kommer logistik rörande storasyster, vovve och svärföräldrar fyra mil bort lösa sig? Och hur nära bf kommer Bulan känna sig färdigbakad?

Jag läser på allt jag kan om förlossningens olika skeden, försöker förbereda mig mentalt på smärtan och minns tillbaka på hur det var med Greta:

Hela fredagen på jobbet, sista arbetsdagen inför två veckors ledighet före det planerare kejsarsnittet pga att hon låg i säte, gick jag runt och hade ont. Precis som mensvärk i rygg och runtomkring. Jag hade inte en enda tanke på barnafödande. Jag och William blev bjudna på after work av vår generösa arbetsgivare ("ni ska passa på att göra sånt nu innan bebisen kommer!") och hade en trevlig kväll med dålig grekisk mat (Costas i Umeå är tyvärr bättre på kaffe än de är gällande det grekiska köket...). Jag minns inte om smärtan avtog under natten, men efter en sovmorgon på lördagen klev jag in i duschen och hann inte ut igen förrän vattnet gick. Eller gick och gick, forsade ut är väl en mer korrekt bedömning. Ringde förlossningen som bedömde att vi skulle komma in och kolla om det var vattnet som gått. Vi fattade nada och satte oss och åt frukost i vår nytapetserade lägenhet med möbler kors och tvärs eftersom golvläggarna skulle komma veckan efter, innan vi packade ihop någon slags bb-väska bara för att inse att vi skulle behöva fara förbi Ica på vägen och fylla på med grejer. Vi hade ingen aning om vad vi gjorde, men vid det här laget var min tillvaro lite mer smärtsam. När vi kom till förlossningen konstaterades att jag var öppen 4 cm och det akuta kejsarsnittet var ett faktum. "Akut" klingar brådskande men det hela var åtminstone för oss en rätt lugn historia. De ringde in jourhavande och vi låg och väntade på att allt skulle bli klart med förberedelserna innan vi kunde fara ner på operation, samtidigt som vi ringde våra föräldrar och meddelade att vi skulle få barn på ett tag.

Den här gången kommer det vara annorlunda. Bebisen ligger rättvänd och jag har ingen aning om hur sjutton jag ska veta om det är dags eller inte. Dags att ta fram de urmoderliga krafterna och lita på dem...