niskalainen

Nej, ovanstående är inte taget från fantasin. Det är en verklig kommentar om en femårings teckningar.

Jag satt på toa och började fundera (funderingar+toalett=sant?) över det här med duktighetsgrejen. Det går riktigt bra att låta bli ordet duktig måste jag säga faktiskt, ett års träning börjar ge resultat ;-) Det ger utmaningar, istället för att slänga ur mig "vad duktig du är!" får jag slänga ur mig något annat. Ibland ett "jag ser!" och ibland mer utförliga frågor och funderingar beroende på situation och person. Jag tänker på när jag tog upp det här med mina svärföräldrar, det här med att ungar (eller vuxna heller förstås, inlägget lämpar sig att applicera på alla åldrar...) inte behöver få allt värderat hela tiden. "Klart barn måste få veta att de är duktiga!!!" ljöd protesterna, och jag förstår vad de menar för det finns saker vi vill att våra barn ska få veta. Men jag tror att  ett "vad duktig du är" många gånger får betyda mycket mer som vi helt enkelt antar att barnen läser in: du är älskad, jag finns här, jag ser dig, jag gläds med dig, jag förstår vad du känner, jag ser att du trivs nu och säkert mycket, mycket mer. "Duktig" är helt enkelt en liten slapp, kortfattad undanflykt för att slippa gå in på de djupa grejerna om man vill se det rent krasst. Då menar jag inte att man alltid ska slänga ur sig långa haranger för säg den unge som orkar lyssna på det när man precis ska bege sig ner för rutschkanan, men ett äkta uttryck vid det tillfället när barnet står redo att rutscha ner t.ex. "åh, vad roligt du ser ut att ha det!" eller bara "Tjohoo!".

Jag tänker på mig själv, vad ordet "duktig" betytt och betyder för mig. Jag är inget fan av ordet och var i sjunde himlen när jag läste Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" första gången. Äntligen någon som sätter ord på det här! Jag har, som de flesta jag känner tror jag mig våga påstå, blivit kallad duktig många gånger och själv kallat andra duktig många gånger. Jag har fått höra att jag är duktig när det kommer till musik och ridning men inte har det gjort mig oemottaglig för dåliga dagar. Kanske tvärtom istället. Det värsta jag vet är nämligen att få höra "du är ju så duktig" när det inte alls gått som jag hade tänkt, jag hade ju högre ambitioner och vet i mig själv att jag hade kunnat bättre. Då är en ren, professionell bedömning i stil med "jaha, det gick ju inte så bra som jag hade tänkt" kanske det bästa för stunden. Om nån då häver ur sig ett "men åååh, det var ju så fint. Du är ju så duktig!" kan jag gå i taket. Respektlöst, tror du inte jag kan bättre eller? Fast det där sista säger jag inte för jag vet ju att kommentaren är välvillig.

Att få höra att jag är duktig har inte gett mig bättre självförtroende eller självkänsla. Det eliminerar inte heller att tillfällen dyker upp då jag känner mig riktigt, riktigt kass av olika anledningar. Men att någon är på riktigt intresserad av vem jag är och vad jag håller på med, DET om något är inspirerande! Så med den utgångspunkten, eftersom jag inte kan utgå från nån annan än mig själv, säger jag inte till Greta att hon är duktig. Jag säger inte till någon annans ungar heller att de är duktiga utan visar intresse på annat sätt. Hittills har varken barn eller föräldrar reagerat så det kanske inte är så himla märkvärdigt? ;-)

Imorse vaknade Greta lite extra tidigt och med nya tiden inställd gick vi upp vid tjugo i sju. Efter lite frukost kände jag för att ta en promenix i den ljuvliga, soliga, nollgradiga morgonen. Vi promenerade bort mot strömpilen och följde sen älven till Umeå Östra där vi gick upp igenom stationen, svängde in på Ica Berghem för att köpa bröd och DN och sen hemåt till mariehem igen. Två och en halv timme var vi ute och jag kan meddela att knappt elva kg bebis i sjal på magen blir liiiite tungt när man kommit över tvåtimmarsgränsen. Men hon var trött och ledsen när jag skulle knyta upp henne i sjalen och med de förutsättningarna funkar sällan ryggknytningen tyvärr. Sen tycker jag att det är extremt mysigt att kunna pussa på henne så det är bara att passa på så länge magknytning funkar ;-) Vid tolv väckte vi maken som var ute och firade sin brorsas födelsedag igår och alltså hade lite...hrm...sömnbrist (a.k.a bakfylla). Passade på att njuta av en till frukost, jag älskar frukostar och äter gärna två...

Greta har för övrigt blivit en riktig bokmal. De tre Maxböckerna vi har går varma men även Vilda djur (födelsedagspresenten från mormor och morfar), bildboken Brandbilen (tack Lisa, Felicia och Fanny) och ett gäng andra böcker funkar. Hon pekar mot bokhyllan och blir fullkomligt överlycklig när man plockar fram rätt bok ("Är det den här du menar?"), då får man ett brett leende innan hon tar boken och sen ger en den igen, för då ska det läsas. Imorse läste vi tygboken "Djungelns djur" ca.10 gånger efter frukosten. Bra bok.

Igår visade det sig att Greta hade en förkylning på G som till slut glatt bröt ut med dunder och brak. Snor, snor, snor och mer snor. Och vad tycker de små om att bli torkade runt näsan? Precis. Hon fick alvedon på kvällen eftersom hon inte kunde somna fast hon var så varm, trött och eländig. Fem minuter efter 5 ml alvedon somnade hon och jag la mig bredvid henne i sängen och kollade på Landet Brunsås på svtplay. Jag och maken missförstod tydligen varandra för han stannade i vardagsrummet hela kvällen. Jag tolkade det som att han ville vara ifred eftersom han annars är väldigt snabb på att ta initiativ till umgänge så jag lät han vara det. Ifred alltså. Kl.21:00 kommer han in i sovrummet, tandborstad och klar, och blir liksom lite arg av förvåning över att jag låg där med datorn i knäet - han hade ju trott att jag sov och därför suttit i vardagsrummet för att inte störa. Ja, så kan det gå.

Idag är Greta fortfarande vissen och febrig vilket i praktiken innebär att jag har en liten invånare på min kropp. Ringsjal och långsjal går varma om vartannat. Just nu sover skruttan, W är iväg och firar sin brorsa som fyller 40 och jag? Jag cravar vuxensällskap och choklad.

Senast jag köpte kläder var i mars (om man bortser från bröllopsklänningen jag köpte i maj då, och det anser jag att jag får göra eftersom jag inte använder den nu). Då köpte jag en amningströja för 149:- och två par jeans för 99:-/styck på H&M. Om jag inte minns fel så bjöd mamma mig på ett av de plaggen. Ett par av de jeansen har nu hål (surprise) och joinar därför resten av mina byxor/kläder i garderoben som är A. För stora och B. Har hål.

Anledningen till det här är att vi sparat på dagar första året så att William ska ha kvar sina dagar. På det sättet kan han vara hemma tio månader med Greta, alltså januari-oktober nästa år. Då börjar hon förskola lagom till 2-årsdagen och William får förmånen att vara hemma med henne i fyra årstider, nästan ett helt år. Helt självvalt med trasiga och för stora kläder alltså eftersom min man inte drar in storkovan med en nästanhundraprocentig lärartjänst.

Men så var vi ju och jobbade i helgen vilket gav lite klirr även i min egen kassa. Jag lovade mig själv att köpa nya kläder för en del av de pengarna så i eftermiddag ska vi ut och handla lite, William, Greta och jag. Åt mig. Redan igår började jag reka och hittade en skitsnygg body och en skitsnygg jumpsuit. I storlek 80 givetvis... ;-) (Greta går inte heller runt i sprojlans kläder. Hon har en generös garderob full av snygga, begagnade kläder som är hela och i rätt storlek).

Jag vill bara gå in på nån webshop och beställa hem kläder alt. gå till typ myrornas. När blev det så? Vad hände med de fem åren i piteå då varje fredagkväll föranleddes av ett besök på systemet och sen ett litet klädinköp på Gina tricot (behöver jag nämna att varenda tjej på kåren hade samma eller liknande kläder på sig sen, haha)?

Mode och heminredning. Mina två akilleshälar.

Våra ungar kommer ju vara IT-genier innan de kan cykla, så är det bara. De behöver inte ringa och prata med en förälder för att få reda på om XX är hemma och kan leka - istället skickar man iväg ett sms eller något ännu mer avancerat som dyker upp. Bluetoothtelepati kanske?  Här hemma får iallafall Greta veta att en hemtelefon ser ut såhär:

Jag har alltid hävdat att vi inte ska väcka Greta när hon sover eftersom hon vet bäst varför hon sover. Vi vet inte om hon har en tand på g, en analkande förkylning eller en överhop av intryck att smälta som gör att hon är trött när hon är trött. Det vi vet är att när hon är trött behöver hon sova, det går liksom inte att ändra på det. Ibland vaknar hon säkert tidigare av att hon blir störd av något ljud eller så men sånt är naturligt. Är hon jättetrött så sover hon vidare trots kastrullslammer, grannens generösa musikvolym eller mitt elefantliknande smygeri (william har påpekat att jag inte ska smyga eftersom jag då blir mer högljudd än någonsin). När vi för några veckor sen kände att vi behövde få hennes dygn att starta ett par timmar tidigare så började vi inte korta ner tupplurar eller sätta igång med nån sömnmetod utan jag ställde helt enkelt klockan på 08:00 varje morgon och det var den enda förändringen.

Igår sov Greta en timme mitt på dagen och sen var hon toktrött halv fem. Så då somnade hon halv fem. Ett tag nån timme efter det trodde vi hon skulle vakna men icke, hon sov vidare. Jag förberedde mig mentalt på en vaken natt men så blev det inte. Hon vaknade som vanligt och nu sover hon middag som vanligt. Simple as that. Och då är jag så glad över att jag inte - av ren och skär oro över min kommande natt - väckte henne utan hade is i magen och lyssnade på intuitionen.

Hon sover fortfarande. Antingen kommer jag snart påbörja ett filmmaraton och gå och lägga mig efter midnatt eller så kommer min morgonstund ha guld i mun väääldigt tidigt imorgon bitti. Eller så sover hon till 08:00. Några gissningar?

Greta presenterar sitt senaste ord: kack = klocka. Ej att förväxlas med tack (finlandssvensk brytning på detta också om vi får be). Idag var vi på ÖF på ålidhem med Lisa och hennes dotter Felicia och där fanns det en kack på väggen. Det är märkligt ändå, jag vet inte ens hur hon lärt sig klocka men rätt som det var en dag kröp hon till klockan i köket och sa kack. Hennes förtjusning när jag tog ner klockan till henne och alltså hade fattat vad hon menade gick inte att ta miste på. Så just nu är det kack och ljuschhh (ljus) som är hetast på ordfronten. Att sen klockan säger tick-tack, ja det är ju nästan bara lite för roligt ibland.

När Gretas mormor kom upp i fredags hade hon med sig ett par presenter till Greta, bland annat en bok med världens djur och tillhörande djurläten. Just nu har Greta suttit en halvtimme i pappas knä och fascinerats av märkliga grodor, apor, rovfåglar, leoparder med mera med mera och deras läten. Vargen var lite läskig men lejonet var mest spännande. Tror den där boken kommer bli välanvänd.

Vi blev lite förvånade när vi vaknade vid 07:00 igår morse och det låg snö över storumans gator. Vackert var det dock, och lite mysigt. Vissa som bor söderut och är ovana/aldrig har varit i norrland (alltså riktiga norrland, norr om Örnsköldsvik) tror att snö är lika med extra kallt och jävligt. Men så är det verkligen inte, snö innebär torrare kyla istället för den där råa, hemska "här går jag på drottninggatan två dagar före julafton på barmark och med små miniregndroppar som tränger in genom alla fibrer på min alldeles för kalla jacka och när det skymmer innebär det att jag snart inte kommer se ett skit förrän imorgon igen"-känslan som är så vanlig söderöver.

När snön faller, då blir det skönt. Då är det bara att klä på sig så klarar man sig. Då vet man att det inte kommer regna igen förrän till sommaren. Då vet man att man inte kommer bli lerig eller sandig på ett halvår. Då vet man att man kommer se något när man är utomhus fast det blivit mörkt. Och ljuset på dagen! Sol, vita vidder och gnistrande träd - finns det något bättre?

Men som alltid med den första snön så varar den högst ett dygn, så också denna. Vi hade det väldigt bra i helgen, jag har käkat thaimat tre måltider den här helgen och då var två av dem samma maträtt eftersom det var så sjukt gott (thairestaurangen låg mittemot hotellet och där fick vi skriva upp våra måltider på arbetsgivaren så det var ett givet matställe med andra ord). Eleverna vi jobbade med på folkhögskolan var jättehärliga; så himla positiva och öppna till att testa nya saker och lära sig mer. Antagligen kommer vi åka tillbaka dit och ha en till workshophelg efter jul någon gång, det skulle vara jättekul!

Men nu ska jag gå och lägga mig. Jag är inte van vid det här att jobba så intensivt på kort tid känner jag och nu är huvudet fullt av intryck och inspiration att smälta. Såna här tillfällen påminns jag verkligen över varför jag utbildat mig till lärare - jag lär mig så mycket själv och får så mycket energi av att undervisa och i mötet med eleverna. Det är verkligen ett fantastiskt yrke!

Igår ringde mamma och meddelade att hon hänger med mig, maken och Greta till storuman i helgen och är lite gretasällskap. Toppen! Så imorse kom hon med flyget och nu sitter vi och väntar på att william ska komma hem så vi kan stoppa i oss mat och sätta oss i bilen. I storuman kommer vi bo på ett stängt hotell (japp) och imorgon kl.09:00 drar vår sångworkshop igång på folkhögskolan. På lördagen har vi 6 sångelever var i privata 30-minuterslektioner och dessutom har vi kör, masterclass i interpretation och masterclass i performance/för trubadurer. På söndag blir det mer kör och sen en kort masterclass om sångare i studion, efter det blir det lunch och sen avslutas helgen med uppträdanden av alla elever med de låtar de jobbat med. Puh!

Det ska bli jättekul och sjukt intensivt att undervisa så mycket. Jag har laddat med mjölkfri choklad och vi kommer äta thaimat hela helgen så vad kan gå fel liksom? Det finns tydligen en godkänd restaurang i storuman så där äter vi lunch, middag och åter lunch på söndagen. Tröttna på thai? Finns det? Blogguppdatering sker via sms :-)

Om en timme är det dags att vikariera och ha körlektion ute på strömbäck. Lalalalaaaaa! Greta somnade för ett tag sen efter vårt besök på mariakyrkans öppet hus (där vi dagen till ära hade en alldeles nykläckt, färsk bebis placerad i sele på mammas mage. Hur kan någon vara så liten?) där Greta som vanligt frossade i leverpastejssmörgåsar. Jag vill så gärna ha leverpastej åt henne här hemma eftersom hon älskar det men det är ju bara massa skit i de man köper så tills vidare blir det en torsdagslyx för unga fröken. Kanske jag ska kolla med Gretas farmor, KRAV-nötköttsuppfödaren, om möjligheten att fixa lite hemmagjord lyxpastej..? I allafall, leverpastejssmörgåsar i all ära men sångstunden var det roligaste. Greta satt inte i mitt knä, oh nej inte det dammiga knäet inte, hon satt på första parkett rakt framför sångledaren som spelade gitarr. Och diggade. Dansade. Klappade på knäna. Njöt. Gullunge.


Och apropå det där med min eventuella PMDS så ringde min läkare häromdagen och berättade att just ni jobbar det en psykiater på min vårdcentral så hon har bokat in mig på ett möte med denna nu på måndag. Wonderbar att bli tagen på allvar!

På bland annat Amningsbloggen har det skrivits om vad som skulle vara en övre åldersgräns för amning. En del säger att amning är till för bebisar, när de är över ett halvår/ett år där någonstans är de inte bebisar längre och då ska man sluta amma. Att vår biologiska amningstid säger 3-4 år försvinner lätt bort så snart det nämnts.

En annan vanlig kommentar är något i stil med "när barnet själv börjar be om det är det dags att sluta". Om man bortser från det faktum att barnet faktiskt bett om det rätt tydligt från dag ett så tycker jag kommentaren är så sinnesrubbad att jag rekommenderar att vi instiftar samma tänk i flertalet vardagliga händelser i barnets utveckling:

Jag har alltid varit stolt över mina one liners. Om ingen annan skrattar så skrattar åtminstone jag och då står jag där som vinnare iallafall, ett gott skratt förlänger ju livet.

Så idag fick jag till det. Jag berättade för William att filen jag bifogat i mailet med schemat för helgen i storuman förstörts så jag fick skicka filen igen.

(Okej, här kommer den:)

- Men jag skickar den som A-fil den här gången.


(Höhöhöhöhöhö.)

Idag behöver inte alla lampor i lägenheten vara tända klockan nio på morgonen för att man ska se något. Hoppas det fortsätter så. Det där regnet igår skulle nog varit himla mysigt egentligen om det inte var för att jag var så obalanserad som människa...

Imorgon ska jag tillbaka till Strömbäck och vikariera som körlärare precis som förra veckan, kul! På fredag ska jag och William packa med Greta och ett gäng noter och köra till Storuman där vi ska ha sångclinic med ett gäng elever som läser digital musikproduktion på folkhögskolan där. Det ska bli riktigt roligt! Vi har ett ganska späckat schema på lördagen men hoppas Greta tycker det ska bli roligt att se och lyssna på alla dessa människor som sjunger. Greta får följa med på körlektionen imorgon också, tror hon kommer uppskatta det :-)

Idag var det dags för månadens mamma/pappa-lunch på norrlandsoperan. Det är betydligt färre nu än i våras då vi var typ 25 mammor med bebisar som träffades. Nu har ett gäng mammor bytts ut till pappor och några har droppat av utav andra anledningar. Det är fortfarande himla kul att ses, äta god mat och se hur våra små blir större och större! Greta är första ettåringen i gänget men snart kommer födelsedagarna börja droppa in tätare och tätare :-)

Idag satte ungarna våra fart mot en specifik plats i lokalen vi var i, tur vi har hela den delen för oss själva... Bara för en månad sen när vi sågs sist kröp de rätt mycket för sig själva men idag drogs de till varandra som magneter och hade sin egna lilla öppna förskola. Det var bara för oss föräldrar att ta med oss kaffe och kaka till ungarna (alltså inte till ungarna utan till ungarna. Ja, ni fattar) för de visste precis var de ville vara och jag kan meddela att det var ett par småtrappor inblandade på vägen dit...

Nu har regnet börjat vräka ner här, tur dryga milen promenixande är avklarad idag.

Här kommer en liten sammanfattning av de mest begripliga orden i Gretas ordförråd just nu. Tack övade hon in på egen hand igår och ljus lärde hon sig vid middagsbordet i torsdags så det är de färskaste orden.

Gack = tack
Hjuuuus = Ljus (alltså levande ljus)
Jajaj = ajaj (föregås alltid av ett bus)
Otta = Borta! (t.ex när någon matbit "ramlat" ner på golvet)
Ampa = Lampa
Mamma = mamma alt. amma
Pappa = pappa
jöja = öra
Ussshh = Usch alt. puss
Ovve = vovve


Något jag gärna skulle vilja veta vad det betyder är den långa harrang hon drar när hon är less eller förbannad. Det låter typ "didledaledlidladloledli!!"

En nyvaken Greta i soffan är bland det bästa som finns. Hon babblar på och växlar mellan rörelse och återgång till myspys om vartannat. Och där nånstans mitt i det hela får man pussas hur mycket man vill med henne, mys!

Den här helgen är fantastisk. Solig och skön, och så där krispigt höstkylig. Igår var vi ute i Gullmark hos Gretas farmor och farfar. Efter middagen lämnade vi William där eftersom han skulle på garagefesten i bygdeå (årets händelse om jag förstått det hela rätt) och åkte hem. Greta somnade i bilen och fortsatte sova när vi kom hem så lördagskvällen spenderade jag iklädd mjukisbyxor i soffan. Stickandes med en kopp rooibuste som sällskap. Gick och la mig 22:30. Ljuv lördag.

Idag ska vi möta upp Dijana och hennes son Nemo för ett besök på Folkkök. Det är ett ställe dit man kan gå på söndagar och äta veganskt käk för 25 spänn, idag är det libanesiskt tema och jag älskar libanesiskt så det ska bli smarrigt som tusan!

Nej, det är verkligen inte jag som tycker så. Och jag kommer nog aldrig förstå att såna rekommendationer kan kastas ut så lättvindigt från t.ex. BVC-sköterskor.

I måndags var jag på en väldigt bra föreläsning med Göran Larsson som är präst och terapeut vid S:t Lukas i Falun. Han pratade om skuld och skam och i ett av hans exempel blev jag så påmind om det här med hur anpassningsbara vi människor är. Jag gör ett försök att återberätta kontentan av historien:
En äldre man hade vuxit upp med sin mamma och mormor och varje gång han blev arg eller liknande så gick det till på samma sätt. Mamman och mormodern började prata över huvudet på honom i stil med:
- Var tog vår snälle åke vägen?
- Ja du, jag vet inte. Och jag vet verkligen inte vad det här är för liten arg unge!
- Kanske om vi sätter ut honom på farstubron att någon kommer och hämtar honom?
Och så satte de ut den där arga åke på farstubron. Innan de stängde dörren sa någon av dem:
- Och så får vi verkligen hoppas att vår snälle åke kommer tillbaka!
Efter ca 10 sekunder ringer det på dörren. Och vem står där? Jo, snälle Åke!
Här skulle någon, lite oempatiskt sådär, kunna påstå att metoden fungerade. Men till vilket pris?
I nio fall av tio, sa Göran Larsson, väljer vi hellre bort en del av oss själva än riskerar att inte tillhöra.

Och det vill jag verkligen försöka behålla i bakhuvudet när jag kommer till situationer då jag själv känner att jag står i utanförskap eller i situationer då mitt barn riskerar att uppleva utanförskap. En sömnmetod för bebisar som inlägget började med t.ex. blir ju en väldigt skör historia att våga använda sig av eftersom bebisen tillslut anpassar sig, hur otäck metoden än är. Det är bara det att vi inte vet hur mycket bebisen/barnet valt bort av sig själv till förmån för att målet med metoden uppnåtts.

Jag skulle nog vilja säga att alla metoder som riskerar att sluta med att bebisen/barnet anpassar sig är riskabla.


(I och med det här kritiserar jag inte någon av mina vänner eller släktingar som har småbarn i eget rum eller gav sin/sina bebis/ar eget rum tidigt av olika skäl. Jag har förstått och har full förståelse för att inte alla människor kan tänka sig att samsova med sina barn i flera år även om jag själv känner annorlunda. En liten parantes bara :-) )

Så, det här har ingen bett om men jag måste förstås dela med mig av hur jag gör min hummus och tapenade.

Hanna A tipsade mig om att göra egen havremjölk - betydligt billigare (typ 3 kr/liter och betydligt bättre för miljön). Så jag googlade och hittade ett recept här som funkade jättebra och nu delar jag med mig av det här på bloggen på Jonnas request.


Jag köpte en turkos 1l-butelj på lagerhaus, deras stora genomskinliga buteljer var slut men jag hoppas få tag på en sån snart.


Inte nog med detta - Avanai tipsade mig om ett recept på mandelmjölk som jag modifierade lite. Delar med mig av det modifierade receptet här också förstås!


Även den lilla buteljen på bilden är köpt på lagerhaus.

De senaste två månaderna har jag inte varit mig själv. Jag har varit riktigt, riktigt nere, haft självmordstankar och ångest, raseriutbrott och tårkanalerna har liksom inte haft någon sluss som kontrollerar forsandet. Jag, fru Optimist, har inte känt igen mig själv. Jag har känt mig så ensam, övergiven och oerhört, oerhört ledsen. Och förstås har jag mitt i detta haft väldiga skuldkänslor över mina mörka tankar när jag har en så fantastisk man och dotter som jag absolut inte vill lämna för något i världen.

(Nu sitter en representant från Jantelagen på axeln och säger "Vem tror du att du är egentligen?". Jag gillar inte att skriva om det här men känner samtidigt att jag har blivit så hjälpt av det jag läst att jag nu kanske kan få hjälpa någon annan någon gång med det jag skriver.)

När det kom tillbaka den här månaden och jag insåg att det var precis samma två veckor före mens precis som förra månaden så slutade jag tänka att det kanske hade med mörkret att göra utan att det var PMS. Fast ändå inte. När jag har PMS känner jag mig ful, fet, finnig, otillräcklig och gråter lite lättare än vanligt. Det här är en helt annan dimension. Jag hade nämnt för mamma förra månaden att jag tror min pms blivit värre sen jag fick barn och hon skickade mig massa utskrifter om det som kallas PMDD, eller på svenska PMDS - Premenstruell Dysforisk Störning.

Igår satt jag på nätet och googlade det här och det jag läste var så befriande. Folks berättelser kunde lika gärna vara min egen! Lättnanden jag känner över att det finns en orsak till hur jag mått (och kommer må igen antagligen) är obeskrivlig. Det finns vissa kriterier för att ha PMDS och jag kan skriva under på allt.

Jag har ångest. Jag vaknar på nätterna och ligger och är orolig. Jag har självmordstankar. Jag har koncentrationssvårigheter, glömmer pinkoder t.ex. Jag vill inte göra saker jag vanligtvis gör. Jag är övermäktigt trött. Jag blir inte mätt. Jag förstår inte hur jag någonsin ska orka något någonsin igen t.ex städa, tvätta, diska, bädda osv. Jag får raseriutbrott. Jag vill bara försvinna. Sen när mensen kommer försvinner dessa tankar och känslor.

Ja, så har jag haft det två veckor före mens under september och oktober. Nu har jag kontaktat vårdcentralen och jag fick ett jättebra bemötande av sköterskan som skulle se till att min läkare ringer mig på måndag när hon är tillbaka på jobbet. Om någon av er har PMDS får ni gärna maila eller kommentera, jag är nybörjare på det här och lär mig gärna mer.

Häromdagen fick jag en förfrågan om att vikariera som körledare idag (tack Jenny som tipsade om mig :-) ). Så Gretas farmor kom och var barnvakt medans jag satte mig i bilen och for iväg till Strömbäcks folkhögskola där elever från allmänna linjen skulle ha körsång i nittio minuter. Jag hann inte ens bli nervös över att jag inte undervisat kör på ett år och det visade sig att jag inte heller hade någon anledning att bli nervös. Det gick jättebra! Vilka elever! Jag körde bara utantill-låtar med dem eftersom jag tycker det är ett fantastiskt sätt att jobba med körsång utantill när man bara har eleverna vid ett tillfälle. Det är betydligt lättare att lära sig allas namn och få kontakt om man inte har femton pappersbaksidor i en halvmåne framför sig när man tittar dit. Dessutom blir lyssnandet på ett helt annat sätt och de lärde sig faktiskt tre (3!) låtar utantill under den här lektionen.

Jag hoppas och tror att de var nöjda, de gav positiv feedback efteråt och jag var alldeles hög av glädje av att haft med en så positiv grupp att göra!

Nästa helg åker jag, Greta och William till Storuman och har sångworkshopshelg med eleverna som läser digital musikproduktion. Det ska bli fantastiskt spännande och inspirerande, jag tror det här var en bra uppvärmning.

I lördags sken solen från en klarblå himmel och jag var pepp på att springa halvmara. Jag kände mig verkligen stark konditionsmässigt och tog det lugnt i början, vi var ca 100 som startade kl.11 och jag lät folk springa förbi mig under den första kilometern (det är extra svårt när motionärer och tävlare startar samtidigt, vilken rusning det blir! Men det ger sig ganska snabbt) . Tog det verkligen lugnt tyckte jag men när jag tittade på klockan hade jag inte tagit det fullt så lugnt som jag tänkt. Så jag sänkte tempot ett snäpp till och det var det fler som gjorde. Efter fem kilometer ökade jag lite igen och hittade en liten klunga som passade mig tempomässigt. Jag hade så mycket kraft!

Men sen vid åtta kilometer började jag känna en bekant och orande molande värk vid vänster knä. "Löparknä - skit!", tänkte jag. Sänkte tempot lite och kände efter vad som hände med smärtan. Den blev värre. Gick i uppförsbackarna. Vid 10 km stannade jag och stretchade ut löparknämusklerna ordentligt vilket har hjälpt tidigare men det var försent. Jag satte igång i luuuugn jogg och tänkte typ "jaja, jag kan kanske jogga i mål iallafall". Efter typ en halv kilometer kändes det som om jag hade ett par knivar i knäet varpå jag vände tillbaka till närmaste funktionärer och avbröt loppet. Jag fick skjuts tillbaka till Tegs centralskola av en snäll man som stod parkerad där för att heja på sin son som sprang maraton, han hade själv sprungit flera maraton och var ett bra stöd just den där första stunden då jag var så besviken över att ha behövt avbryta.

Nu på torsdag har jag fått tid hos en sjukgymnast på Rehab center Norr som jag mailade när jag kom hem i lördags. Jag ska verkligen ta tag i det här på riktigt nu, bygga upp muskulaturen och slippa löparknän i fortsättningen. Så det var bara bra det som hände i lördags egentligen - i slutändan.

Från BVC-sköterskan på hembesöket då BOEL-testet gjordes (runt 7 månader) och jag nämnde att Greta hittills varit förkyld ett par gånger: "Det är nog tack vare att ni ammar fortfarande som hon inte varit sjuk oftare"

Från äldre par som satt bakom oss på ett kafé i Norrtälje en lördag vid lunchtid och kommenterade förloppet då Greta gråtit och skulle få bröstet: "Jaha, och nu ska hon få äta (jag drar upp tröjan). Åååh, ja titta vad bra, det är riktig mat du får där!"

Från en äldre bekant som jag egentligen inte känner när vi fikat och Greta kommer för att amma för första gången under fikat: "jaha, du ammar fortfarande! Åh vad bra, verkligen bra!"

Från Gretas gammelfarmor: "jaha, du har mjölk än! Det var då himla bra vad din mjölk räcker länge!" (jag har försökt förklara det här med tillgång-efterfrågan men det har inte riktigt rotts i land så nu ler jag bara och säger ja :D)

Lägger till: Otaliga positiva kommentarer om vår amning från min mamma. Puss!

Enbart positiva kommentarer alltså och det är jag så tacksam över!

Sen har jag ett par gånger fått höra följande från amningspositiva bekanta: "men du tänker väl inte bli en sån som ammar tills hon är två, tre år?" och då svarar jag "jo, det kommer jag nog faktiskt om Greta vill. Jag skulle kunna tänka mig att fortsätta amma även när jag fått syskon om det är så att Greta vill det". Och det svaret har inte mötts med någon kritik än iallafall.

Var det någon som såg Människans planet igår?

Det var awa guajafolket det handlade om som hade apor som husdjur (och som stor proteinkälla i deras kost - dock åt man bara vilda apor som man jagat, inte de tama). En kvinna som tyckte om att föda upp apor berättade att om hon en apunge var utan mamma tog hon hand om ungen som om det var hennes eget barn. Sen fick man se henne amma sitt barn, därefter ammade hon apungen. Det var samma sak sa hon och la till att om hennes mjölk kunde ge apungen den näring den behövde för att överleva, varför skulle hon låta bli?

Kolla in från 14:30 min.

Idag var det ett år sen Greta stormade ut till oss, tre veckor tidigare än beräknat. Dagen har varit full av kalasande och Greta har bara sovit en timme på hela dagen, tre timmar var hon vaken på morgonen och innan hon somnade för kvällen höll hon sig vaken i 8 timmar. Rekort hittills... :-)

Mer uppdatering från kalaset imorgon! Godnatt!

Snart byter jag och Emmelies man plats med varann - William ska hålla i Chuck Norris-kväll och då känner jag ett trängande behov att fly hemmet med Greta. Så Parre kommer hit och jag åker dit. Har redan fått en hint om vad tonight is all about: Njutning!

Imorgon är det Umemaran här i Umeå och de har även en halvmara samma dag. Klart jag anmälde mig. Så imorgon kl.11 får ni skicka hejarop för då startar jag!

(Med reservation för dåligt, alltså riktigt dåligt väder. För jag har inga långbeningar att springa i och så viktigt är det inte att jag riskerar att vakna förkyld på Gretas födelsedag på söndag. Men om jag springer vill jag verkligen komma under två timmar den här gången. Sex minuter snabbare än stockholm klarar jag väl eftersom jag inte hade sprungit på tre veckor innan det loppet...)

Som jag skrev så har vi ju ett lyxproblem. Vi har inte gjort så mycket åt det eftersom det inte stört oss, jag har ju tid att ligga i sängen till tio om man säger så. Men nu har hennes läggtid gått och blivit senare och senare, senare än jag och W vill gå och lägga oss. Och då blir det lite tradigt faktiskt. Så idag var andra dagen i rad som jag ställde klockan på ringning. Igår vaknade vi tjugo över åtta och idag tjugo i åtta. Det går åt rätt håll alltså. Däremot får man nog ge det några dygn innan hon fått in den nya morgonrutinen så pass att hon börjar somna ett par timmar tidigare på kvällen. Till dess har vi långa, härliga dagar tillsammans! ;-)

När vi satt på föräldrarutbildningen i vintras och pratade mat och amning så berättade jag att jag hade blivit helt överrumplad av amningen och att jag, som innan jag fick barn trodde att en bebis ammades i sex månader och sen började den äta mat - punkt, nu verkligen ville fortsätta amma Greta så länge som det bara är möjligt för oss två. Helt plötsligt kunde jag tänka mig att amma henne i flera år. BVC-sköterskan sa då att det är viktigt att barnet börjar äta också eftersom den behöver tillskott av järn efter sex månader.

?- tänkte jag. Det är väl klart hon ska äta också? Förstår hon inte att jag såklart pratar om att helamma i sex månader och sen fortsätta delamma i flera år efter det? Men så läser jag på och inser att det är väldigt vanligt att delamning knappt finns i folks vokabulär. Och det är ju synd för delamning är ju fantastiskt! Greta äter mycket mat. Hon äter av allt. Kanske inte av kolhydrat- protein och fettkälla varje måltid men hon får ju i sig det hon behöver. Vad hon behöver har hon betydligt bättre koll på än vi. Om hon någon gång äter dåligt är det för att hon är hård i magen. Då äter hon glatt päron och andra lösande råvaror men tackar nej till banan, för att ge ett exempel. Eftersom vi kör BLW, baby-led weaning, i kombination med amning har vi aldrig bekymmer med matvägran. Greta får i sig maten själv och har till och med börjat använda gaffeln så här några dagar före ettårsdagen.

I och med att Greta äter mer, undersöker världen mer krypandes och gående med gåvagnen så har amningen har blivit mer och mer tröst, närhet och trygghetstankning. Amningen är den där trygga hamnen dit man kan ta sig för en tiosekundersslurk och sen fortsätter man leka, eller där man kan ta sig en hel måltid om man är lite hård i magen. Genom amningen kan Greta försäkra sig om att jag är där, nära henne så länge hon behöver. Och tiden varierar verkligen mellan några sekunder under lek till en halvtimme eller mer innan hon somnar för natten och allt däremellan.

Det har nu gått en månad sen jag läste Höstlyckas inlägg Ett bittert manifest. I inlägget länkar hon till en föreläsning jag tittade på, Udderly amazing. Efter att ha sett den var det inte särskilt svårt att bestämma mig för att det här med mejeriprodukter kan jag tacka nej till.

Och tänk så lustigt! Helt plötsligt hade jag inte ont i magen längre. Jag som har ont i magen flera gånger om dagen annars. Och den där uppblåstheten som jag fascinerats av framför spegeln innan jag går och lägger mig, den där uppblåstheten som gör att jag ser ut att vara i nionde månaden, den är borta. Väck! Hmm. Och tänk, om jag tar en skvätt komjölk i kaffet eller i potatismoset så kommer allt tillbaka - med råge.

Jag har ju tidigare märkt att jag inte har ont i magen om jag dricker kaffet svart istället för med typ en deciliter mjölk som jag annars har i och jag har länge undvikit att dricka mjölk som dryck eftersom jag får ont i magen omedelbart efteråt. Det får mamma också så hon dricker inte heller mjölk. Kan det vara så att vi har någon slags laktosintolerans? Ja, för egen del kan jag ju svara att det verkar så.

Det märkliga (eller kanske inte?) är just att jag märker att om jag får i mig en gnutta mjölk nu så får jag så himla mycket värre symptom än tidigare när jag hade mjölk i kaffe och till gröt varje dag. Och det gör det ju så mycket lättare att låta bli. Så nu har jag Oatly's ekologiska havremjölk i kylskåpet och har det till gröten. Kaffet dricker jag svart för det mesta (har dock dragit ner på kaffet till förmån för te) eller med lite havremjölk om jag är sugen på det. Gårdagens spenatsås gjorde jag på en redning baserad på havremjölk och jag varvar påläggen på smörgåsen betydligt mer nu än tidigare då det var smör och ost som gällde (tapenade is da shit!).

För det är inte bara laktosen jag vill undvika, ser ni föreläsningen kommer ni förstå att jag även vill undvika mjölkprotein överhuvudtaget även om jag kan få i mig creme fraishe, smör, keso och ost utan att få ont i magen.

Jag är så himla glad över att inte ha ont i magen längre.

När jag har inspirationsbrist gällande middagen brukar jag antingen googla råvara jag gillar + recept eller så går jag in på icas billiga veckan recept. Idag hittade jag det här: Ärtpasta med ört- och citronmarinerad fetaost. Sjukt gott!

Det var ju tur att jag råkar ha pms, ont i halsen och att det regnar ute samtidigt som det är kanelbullens dag! Då måste jag ju äta minst fyra.

Greta har varit besatt av Snorets härskare sen i lördags morse och natten till igår vaknade hon vid fem och kunde inte somna om eftersom hon fick ner för mycket snor och slem i halsen. Så i natt sov W i gästrummet (a.k.a musik/massagerummet) och det var bra det. William sov som en stock hela natten och det gjorde vi med. Greta ammade kanske fyra gånger i stället för tjugoarton och tänk vad anpassningsbara vi människor kan vara. Jag kunde vakna upp med huvudet i hennes spjälsäng och benen på andra sidan vår säng, helt på tvärsan alltså. Vet inte hur jag hamnade så men det var väl Gretas framfart som jag hängde med i i sömnen helt enkelt. Vi sov på härsan och tvärsan, varje gång jag vaknade låg jag på ett nytt ställe.

Greta vaknade klockan 10:00 så nu har vi just borstat tänder och klätt på oss (nåja, jag sitter i pyjamas). Ska ner på stan och se om det finns ett Nordea med kontanthantering kvar.

...har Greta lärt sig styra gåvagnen! Hon har gått med den i nån månad men just idag fick hon själv till det här med att styra, så nu slipper vi vara där varannan meter och styra om vagnen :-)

Superstolta som vi är var jag förstås där och filmade så fort jag kunde och lägger här ut filmen till allmän beskådan. :-)

En sån här gråmulen dag är det säkert det bästa att ägna sig åt.

Det här är något som jag ofta tänker på och så har det varit ett bra tag. Ta bara rekommendationerna vi har att äta fem portioner frukt och grönt om dagen. Om vi glömmer bort grönsaker och frukt som vi har här i norden (vem har inte glömt bort rotfrukter nån gång liksom?) och bara fyller de där fem portionerna med färsk ananas, mango, kiwi, holländsk vinterpaprika och spanska tomater så har vi ju ett stort problem. Transporter, bekämpningsmedel, transporter igen och så vidare. Men allt för hälsan! Eller? Skitsamma då om omega3-tabletterna från hälsokosten kostar liv i någon avlägsen plats av tillverkskedjan, skitsamma om vi äter kyckling (som är sååååå nyttigt) typ sju gånger i veckan som innehåller lite allt möjligt annat än just kycklingkött bara för att den ska kunna växa upp och bli slaktfrodig snabbt som bara den så vi kan köpa den till ett rejält underpris. Skitsamma om bananerna, kaffebönorna och kakaobönorna drabbas av såna kraftigt miljöfarliga bekämpningsmedel att människor som tvingas jobba på dessa odlingar lider all helvetes kval pga dessa. För bananer måste vi ju ha, och kaffe, och choklad. Men vadå, ska vi behöva tvingas betala vad det egentligen är värt?? För VET ni hur DYRT det är med rättvisemärkta chokladkakor gjord på ekologisk kakao när euroshoppers bara kostar en femma???

Jag har nyligen fått skäl att tänka till angående soyabönor och soyaprodukter eftersom jag skurit ner drastiskt på mjölkprodukter i min kost (tänk att jag inte har ont i magen flera gånger varje dag längre, är det inte fantastiskt?) och därmed skulle hitta ett substitut till mjölken jag häller i kaffet varje morgon. Jag har alltid gillat soyamjölk men då återstod problemet regnskogsskövling till förmån för hardcoreodling av soyabönor. Allt handlar om tillgång och efterfrågan och vi är ett gäng laktosintoleranta/vegetarianer/hälsofreaks som gått loss på allt som börjar på soy- i några år nu. Så då inser jag att jag måste hitta 1. Ekologisk soyamjölk (eftersom ekosoyabönor inte kommer från regnskogsskövlade områden) 2.Med så få ingredienser som möjligt på innehållsförteckningen. Annars innehåller soyamjölk oftast socker - but why?

Jag hittade en soyamjölk som var 1. Ekologisk 2.Innehållsförteckningen bestod av soya och vatten. MEN. Den importeras såklart från...Tyskland.

Ska jag då göra mig skyldig till att bidra en hel massa till massa transport från tyskland då alltså? Näe, sa jag och bestämde mig för att Oatly's ekologiska havremjölk - svensk produktion - får bli da shit i mitt morgonkaffe.

Men så här håller det ju på. Det är svårt, jättesvårt. För någonstans i kedjan tycks man misslyckas ändå. Fisken från norge kan i slutändan ha åkt längre än kokosmjölken från thailand och då står man där med skägget i brevlådan och vet varken ut eller in. Men nånting tycker jag man kan göra, försöka handla efter säsong för att nämna något.

Men jag tror det absolut, överlägset viktigaste vi kan göra för såväl hälsa som miljö är att gå emot kostråden och variera oss mer. För öppnar du ett hälsomagasin så står det ofta samma sak: "ät si och så många gram XXX om dagen"... Nope, fel. Jag tror verkligen inte vi eller världen ser ut så att vi ska ha samma tillgång eller samma efterfrågan varje dag.

Variera grönsakerna, variera frukten, variera smörgåspåläggen (och, gudförbjude, variera brödets vara/ickevara), variera kolhydratkällorna, variera animaliska och vegetabiliska källor. Variera, variera, variera.

Variera.

Idag har det varit helt fantastiskt underbart soligt höstväder. Greta har varit väldigt snorig men pigg som sjutton, pratar på och kryper omkring som bara den. Dessutom verkar det nya vara att stå och gunga med händer och fötter i backen, det händer grejer med balansen minsann.

Jag hade en härlig 16-kilometers löptur i höstsolen. Här är några bilder från sträckan längs Umeälven: