Niskalainen

Att vara Greta, snart 19 månader, måste vara det roligaste i världen. Hennes ordförråd växer varje dag och hon gör sig förstådd gällande det mesta. Hon visar klart och tydligt när hon vill byta blöja (går in i badrummet och pekar på skötbordet), få hjälp att tvätta händerna efter maten (sitter i barnstolen och pekar uppfodrande mot badrummet). När hon vill rita (nya roliga grejen, bokläsning får ställa sig lite åt sidan för tillfället) säger hon "rita", när hon vill gå ut säger hon "korna, korna" (=skorna, skorna), när hon ser en trappa hon vill gå upp för säger hon trapp och så vidare. En av de skönaste sakerna är att hon lärt sig säga "ja" och vad det innebär. Så är vi osäkra på vad hon egentligen försöker förmedla kan vi ställa hundra frågor tills hon säger ja.

Greta härmar och snappar upp allt. Små suckar, sånguppvärmningsövningar, låtar (nya hiten här hemma är "Ekorrn satt i granen", när vi sjunger den dansar Greta som om det inte finns någon morgondag), ord och allt annat som låter. Och det är mycket här i världen som låter kan jag meddela.

Hon får heltokiga känsloutbrott där hon vill kramas och pussas så mycket att hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen. Det resulterar i att Williams skägg fått sig några rejäla slittag medans jag än så länge är priviligerad med att få de mest varma, bestämda omfamningarna med inkluderade pussar hennes armar och läppar kan ge. Fullständigt underbart!

Greta hälsar på alla. Hej hej, och så en vinkning på det. Nu har hon dessutom lärt sig säga och när man säger hejdå, med vinkning förstås. Så vart man än går med henne agerar hon välkomst- och avskedskommité där få människor lämnas oberörda.

Även om hon glatt utforskar saker och ting när vi är ute och promenerar så märker vi verkligen att hon har en tydlig omkrets kring oss som hon håller - står hon i yttersta delen av den och vi flyttar oss bortåt nån meter så följer hon med. Det är väldigt skönt att det är så och vi gör vårt bästa för att inte börja komma efter henne om vi i själva verket vill att hon ska komma med oss.

Jag började inlägget med att skriva om hur roligt det måste vara att vara Greta, men jag menade kanske egentligen hur roligt det är att leva med Greta :-)

I helgen var vi i göteborg på en av mina bästa vänners bröllop. Jag, William och Greta hann strosa runt i stan på fredagen där vi hängde en stund med min piteåklasskompis Anna och dessutom träffade vi Amningshysteri-Jonna i egen hög person. Det var första gången jag träffade en bloggerska irl och jag var rätt nervös. Men det gick ju bra och jag hoppas vi ses igen, nu när förstanervöstillfället är avklarat :-) Jag fick även riktigt bra information av Jonna, som är hjälpmamma för Amningshjälpen, angående Gretas för tillfället oerhört intensiva ammande (hoppas jag återger det här hyfsat korrekt): En undersökning hos ett folk som lever som jägare/samlare visade att amningsfrekvensen ökade markant när barnen var runt ett och ett halvt år. Det var så skönt att höra det, att det är vanligt. Och som Jonna sa så är det många som känner att de ledsnar på amningen runt den här tiden på grund av det. Jag har själv tänkt att jag inte vet om jag verkligen kan fortsätta nattamma längre när det är så här mycket snuttande nätterna igenom. Men nu känner jag att det är som det ska vara och jag vet att det kommer gå över. Om det var norm i vårt samhälle att amma 2-4 år skulle varenda kvinna som ammat säkert kunna berätta att alla ett och ett halvtåringar, precis som Greta, ammar mycket mer än vanligt under den här perioden. Som mamma sa, man vill veta exakt vad det är i bröstmjölkssammansättningen som barnet har behov av vid den här tiden. Kanske är det ett speciellt ämne som det finns mer av vid den här perioden? Eller är det som Jonna påpekade helt enkelt så att barnet ska växa så mycket kring den här åldern. Tittar man på en ett och ett halv-åring och jämför med en två-åring är det milsvida skillnader.

Gretas mormor och morfar kom ialladall också ner och bodde på samma vandrarhem som oss eftersom de skulle vara barnvakter på lördagen då vi var på bröllop en liten bit därifrån. På lördagsförmiddagen var Greta supermammig och superammig (hon har samma ord för mamma och amma, slumpen? Skulle inte tro det...). Jag åkte vid halv tolv för att träffa bruden och de andra brudtärnorna, så sista gången Greta ammade var vid  kl.11. Bröllopet och bröllopsfesten var helt fantastiska tillställningar, och jag och William hade väl varit beredda på att promenera till vandrarhemmet senast vid tolv-snåret på natten. Men tolvsnåret passerade och tre timmar senare (!!!) sa vi hejdå till brudparet och traskade till vandrarhemmet. Då började även bröllopsfesten i helhet rundas av, även om jag inte har några siffror på när de sista gästerna gick hem.
Vid 03:30 knackade vi på mina föräldrars rum för att hämta vår rumsnyckel och vårt barn. Min pappa öppnade dörren och sträckte fram rumsnyckeln, samt stängde dörren igen. Snopna tittade jag och William på varandra - Greta då? Jag visste att Greta hade somnat tätt nära mamma under kvällen och jag hörde henne inte när pappa gav oss nyckeln. Så ja, Greta sov gott. Jag och William insåg att det här skulle bli första natten för oss utan henne. Fyra timmars sömn blev tre, eftersom Greta kom in till oss vid halv sju på morgonen då det hade varit mamma som gällde. Jag hade inte ammat på typ tjugo timmar så det var mest tacksamt att hon kom in till oss faktiskt...

Greta gillar bilar. Och traktorer. Ja, allt med däck. Dessutom gillar hon hundar, katter, hästar, halsband, böcker, rutchkanor och att pussas och kramas, för att nämna några saker.

Idag är det ett och ett halvt år sen Greta ploppade ut och på den tiden uppskattade hon mest sömn och amning (det gör hon iof fortfarande, hon firade 18-månadersdagen med att somna ammandes vid köksbordet kl.19:00. Skippade kvällsfika och allt, är man trött så är man).

Jag vill inte ha så mycket sagt mer än att kommentarer som "ja, hon gillar ju verkligen killiga saker som bilar och sånt" inte fyller så stor funktion. Mer än att, i värsta fall och antagligen, sakta men säkert påverka vår dotter att förstå hon gillar något som hon egentligen inte borde gilla eftersom hon är tjej.

Jag tycker vi säger så här: Greta får gilla allt hon vill och om vi vill kommentera det kan vi ju säga "oj, tänk vad mycket olika intressen man har som barn", eller något liknande. För hon är ju ett barn.

Det här med att ha varit sjuk/vissen/sänkt sen slutet av januari tär fortfarande på krafterna, även om jag är friskare nu än på länge. Men varje kväll tvingar jag mig att hålla ut och klara av att vara uppe till åtminstone klockan 21. Okej, sen ägnar jag kanske en stund åt att spela wordfeud i sängen och förlora mot amningshysteri (bland andra) men jag somnar pang bom när jag väl lägger undan iFånen. Så nu okynnesbloggar jag. Helt enkelt för att lyckas hålla mig vaken en liten stund till.

Ja, jag har blivit min mamma.

Nu för tiden ska det pussas, kramas och klappas för fullt här hemma. En morgon förra veckan vaknade jag av att jag hade en dotter som bokstavligt talat tryckte sin mun mot min mun och därmed väckte mig med en rejäl puss. Det kan vara det mysigaste jag någonsin varit med om! Och varje morgon när man slår upp ögonen möts man av ett störtförtjust ansikte som bara ler, för att därefter komma och pussas. Och när den ena fått en puss, då är det dags för den andra att få sin puss. Rättvist ska det vara! Och de här kramarna, då hon kommer emot en och lägger sina armar runt ben/hals/arm/mage/närmsta kroppsdel, de värmer verkligen ett föräldrahjärta! Hon kan komma och sätta sig i famnen på en och pussas, kramas och börja klappa en. På huvudet, på armen, på bröstet, på kinden, på hakan. Och så en puss till på det.

För nån månad sen var jag och Greta iväg och fikade med min kompis Dijana och hennes som Nemo. När vi var i kapprummet och klädde på oss var det en kille i typ 3-årsåldern som i tysthet hängde i vår närhet. Han satte sig på en kartong i kapprummet och bara var, han hade inte sagt något eller tagit någon aktiv kontakt med vare sig Greta, Nemo eller oss. Jag vet inte ens om han hade någon vuxen i samma rum. Men när Greta fått på sig sin overall och lämnade mitt knä till förmån för min egen påklädnad, så gick hon direkt fram till den här killen som satt på sin kartong, la armarna runt hans midja och lutade huvudet mot hans mage i en riktig myskram. Sen lyfte hon på huvudet, höll kvar armarna runt midjan och lutade sitt huvud mot honom igen. Så otroligt fint att se!


Jag tror att barns förmåga till spontana kärleksuttryck skulle kunna skapa världsfred faktiskt.

Kära du.

Minnena från låg- och mellanstadiet är fulla av minnen från kvartsamtal med lärarkommentarer som "Linda ska inte vara så känslig" fast i många olika varianter. Än idag är det en hård smäll rakt i ansiktet att få höra att du är känslig, det har ju alltid varit en så dålig sida av dig. En sida du ska jobba bort för andras skull, för det var helt enkelt för jobbigt för dem att tampas med en tjej som kunde storma ut ur klassrummet vid minsta lilla orättvisa och låsa in sig på toaletten och gråta en hel rast över det. De menade nog väl när de verkade tro att livet skulle bli lättare för dig om du lyckades tuffa till dig lite och "sluta vara så känslig" men det blev så fel. Den systematiska mobbningen på fritids, den som pågick varje eftermiddag i det stora lekrummet i veckor eller månader (vem vet?), den som bara var ett sätt för killarna att visa att de nog tyckte om dig fast de inte kunde på något annat sätt, den var bara något du reagerade lite väl känsligt över som fritidspedagogen sa när du tog mod till dig och berättade.

Tänk att du fortfarande sitter här nu, 28 år, och är lika känslig. Kanske lite ärrad, visst, och det kan nog ge ett lite tuffare intryck. Men innerst inne vet både du och jag att du fortfarande är en riktigt känslig plutt. Men vet du vad? Nu tänker jag hylla känsligheten.

Tack vare att du är så känslig har du nolltolerans för orättvisor - du tänder till direkt, högt och livligt. Du känner så väl till känslan av att bli orättvist behandlad att du är en utmärkt talare för de som blir kränkta eller orättvist behandlade. Du har en förmåga till empati som gör att du kan ägna timmar åt att sätta dig in i situationer från olika håll. Din känsliga sida gör att du är en människokännare som kan lyfta fram människor i en grupp utan att sätta dem i en obehaglig spotlight. Din känsliga sida är ett verktyg för lyssnande, tröst, medkänsla och humor.

Din enda ventilationskanal för den känsligheten är Skapande. Vare sig det är i skrift, i tal, i musicerande, i rörelse eller i låtskrivande så är det där utloppet sker. Det kanske helt enkelt är ett sätt för dig att berätta din historia fast i förklädnad? Det spelar ingen roll egentligen. Det funkar.

Din känslighet, den som de vuxna ville att du skulle jobba bort, gör att du kan känna ett sånt lyckorus att du vill skänka hela världen till dina medmänniskor. Du kan känna lycka extremt långa perioder i följd och du kan uttrycka den lyckan.

Vem skulle du blivit om du lyckades med det de bad dig om där på kvartsamtalen? Om din dotter växer upp till en känslig person så grattis! Det är inget att vara rädd för och vem skulle bättre kunna guida henne igenom de snåriga  tjusningarna av en sån personlighet?


Lite osvenskt, jag vet. But I don't give a shit.

Idag hade jag ett gäng elever i kör. Jag ska försöka formulera varför det är så himla roligt att undervisa i.

Nio elever som aldrig annars skulle stått och sjungit tillsammans, sjunger nu tillsammans. Vissa sjunger i andra sammanhang, ett par har sång som huvudinstrument. En del är helt ovana och jobbar med att greppa hur man lyckas få ut den ton man vill sjunga. Men alla står där och sjunger tillsammans, och det låter riktigt bra! För det gör det nämligen, låter bra alltså. Det behövs inga sångproffs, inga fantastiska teknikövningar eller nån vansinnespedagog à la "Så som i himmelen". Det räcker med en gnutta sångglädje.

Jag tvingade på dem hade förberett Tom Pettys "Free Fallin'" och Dannys "Amazing" till dagens lektion. Den första hade jag redan förberett veckan före sportlovet och Amazing bestämde jag mig för att ta med igår, när jag haft låten i huvudet sen i lördags kväll. Ikväll när jag låg i sängen med Greta då hon skulle sova roade jag mig med att arra upp just Amazing i huvudet. Jag hoppas jag får tillfälle att ha med den vid något tillfälle då vi har en större kör och kan lägga fler stämmor, för det kan bli fett som tusan. Och så liveband på det, även om man absolut inte ska förakta musikaliska bakgrunder av stilen "Karaoke - 50 rockhits!".

Jodå, våren är på väg hit till Umeå också. Det ser ni väl? Det är ju knappt nån snö på marken. Här är jag ute och spatserar med Gretisen. Det är helt galet att vi plötsligt har ett sånt där stort barn som promenerar själv, i riktning till och med. Idag berättade hennes far att hon hittade hem själv från kyrkan. För dig och mig är det kanske inte nån big deal, det är väl typ 250 meter. Men för en tjej som är 17 månader och några äpplen hög (och därmed knappt ser över snövallarna som är kvar) så är det rätt stort, tycker vi föräldrar iallafall! :-)

Tillägg: bara för att hon hittade hem själv från kyrkan fick hon inte gå hem själv. Det är en jävla skillnad.

Pappa gör megapussmun!


Måste testas!

Greta håller som bäst på att utveckla sitt språk. Det är en fantastisk resa att följa!

Topplistan just nu (utan inbördes ordning):

Tutteee = tutte (napp)
Tack = tack (sägs när man får något man bett om, t.ex de omåttligt populära pumpakärnorna. Oerhört artigt.)
Mamma = mamma, kvinna, amma
Pappa = pappa, man
Mammu = farmor, väldigt ofta följt av ordet...
...Kacko = traktor (eftersom det finns en sån hos farmor och farfar som Greta dessutom fått åka i)
bäbäh = baby (t.ex. när mamma eller pappa säger yeah baby)
G'nga = gunga
G'ngatt = godnatt (sägs runt 12:00 och runt 19:30, då är det bara att hämta tutte och snutte och lägga sig i sängen)
Ok = bok

Tänk, om tre veckor blir Greta ett och ett halvt år. Tiden. Vad händer med den egentligen?

Den 26:e januari gick jag hem från jobbet eftersom jag blivit pangbom!sjuk i influensan. Efter sex dagar hemma gick jag tillbaka till jobbet, lite för tidigt. Så här har jag gått runt vecka efter vecka, jobbat på dagarna, gått och lagt mig strax efter Greta på kvällarna (vid typ åtta) och tänkt att det nog skulle ge sig automatiskt det där. Helgerna har inte bjudit på speciellt mycket action på grund av min trötthet. Eller jo, helgen efter min 28-årsdag for jag till stallet och red, den kvällen somnade jag 18:15 och sov till 07:00.

Förra fredagen fick jag iallafall sportlov. Hur firade jag? Planen var att jag och Greta skulle flyga ner till sthlm och hälsa på mina nära och kära under lovet men det blev inget av det. Jag åkte nämligen raka vägen från jobbet och ner i sjuksängen. 39-40 graders feber härjade i min stackars kropp till i torsdags morse då jag tog min sista febernedsättande och sen dess har jag varit feberfri. Nu är jag trött, så oerhört, enormt, galet trött. Jag skakar i benen av att gå mellan soffan och köket. Jag kan sova k.o.n.s.t.a.n.t. Jag är inte riktigt sjuk och inte riktigt frisk utan bara jätteless på mig själv.

Jag har inte orkat blogga nånting under de här veckorna som gått sen jag blev sjuk i januari men jag har verkligen inga planer på att lägga ner bloggandet - jag har bara varit alldeles för trött för att orka öppna datorlocket eller pillepilla ner någon text på iFånen.

Så nu stannar jag hemma från jobbet tills jag är helt Frisk. Det känns ju som en utopi men rent förnuftigt förstår jag ju att även jag kommer bli det så småningom.

Greta med sin mormor.

 

Greta med sin farmor.

 

Greta med sin pappa.

 

Greta med sin moster Tintin och kusin Gabriel.

 

Greta med sin farfar.

 

Greta med morsan.

Veckan började med en fantastisk laxburgare...

 

...fortsatte med gudomliga, hembakade semlor...

 

...på onsdagen fyllde jag år och öppnade paket från mamma. Två gjutjärnsgrytor och en kokbok!

 

Eftersom Gretas farmor (a.k.a Barnvakt) fick förhinder tog vi lyxmiddagen hemma istället. Supermysigt och jättegott!

 

Räksmörgåsar med guacamole, äkta majonäs, ägg och tångkaviar. En ekologisk riesling till det = glad 28-åring.

 

Greta njöt inte lika friskt av räkorna så hon hämtade spöket Laban-boken.

 

På fredagen firade jag ihop med fina vänner. Här satt vi i backen och drack varm choklad efter att åkt lite skrana. Efteråt bastade vi innan vi tog oss hem och åt en god middag följd av chokladsmakandeätande och prat.

 

Lördagen avnjöts från hästryggen.

Min utsikt.

 

Nu är jag vissen och sjuk igen. Är sååå trött, igår gick jag och la mig kvart över sex och sov till klockan sju imorse. Det måste ju säga allt. Dessutom gör halsen ont och jag är febrig så nu tänker jag gå och lägga mig igen och hoppas det försvinner snabbt.

Dagen har inletts med att jag nästan svultit ut mig själv till förmån för dessertfrossan jag och Dijana ska på om en dryg timme. Och DÄR ljög jag. Svälta ut mig? Jag? Skulle aldrig hända. Men Dessertfrossa ska vi på!