niskalainen

I somras bestämde vi oss för att låta Greta själv ordna upp det här med hur och var kissandes och bajsandet skulle ske. Visst hade vi någon önskan i våras om att hon skulle vara redo att sluta med blöja innan lillasyster kom men den tanken droppade vi rätt snabbt. Hon har länge varit fullt medveten om när saker och ting sker i blöjan så det kändes som att det bästa vore att bara strunta helt i att snacka potta med henne och bara låta hon själv styra. Med undantag för att hon när hon var en helg hos barnvakt blev mutad av barnvakten med klubba för att kissa (liten klubba) och bajsa (stor klubba som hon inte fick eftersom det inte kom något bajs förrän vi hämtade henne på söndagen och hon inte bajsat sen på torsdagen..) på toaletten så är det precis så vi gjort. Struntat helt i det alltså. Det enda vi börjat med var att bestämma att plats för nr.2 är toaletten, rummet alltså, även om det är med blöja. Plötsligt en kväll för ett gäng veckor sen skulle hon på eget bevåg gå på pottan och bajsa vilket resulterade i kiss. Jag sa inget utan bekräftade bara det hon sa  (typ: det kom kiss i pottan mamma) eftersom det känns oerhört viktigt att hon går på pottan för sin egen skull och inte för någon annans. Efter det kommer pottan fram lite då och då, härom morgonen hade hon torr blöja och berättade att hon var så kissnödig att hon nästan kissade ner sig så jag fick gå och hämta pottan åt henne. Resulterade i både det ena och det andra och hittills har det här pottandet inneburit att hon, som annars bajsat max en gång om dagen, bajsat minst ett par gånger om dagen, på pottan. 

Att vara drygt fem månader ung innebär att en hittar sina fötter, bland annat.

Det senaste:

Utanför fönstret tar Ivar i så gott det går. Är det inte intressant att det knappt hörs alls från blåsten och regnet när en befinner sig i originaldelen av huset (1910), medan det viner som tusan när en sitter i vardagsrummet (utbyggt 1991)?

Idag är Sigrid en månad och jag måste säga det jag känner med en gammal klyscha: hjälp vad tiden går fort! 

Igår förmiddag kände jag mig något orolig över hur jag skulle klara av att vara själv med barn, bebis och vovve. Någonsin. Orostårarna sköljde över mig i samband med att jag av någon outgrundlig anledning tagit fram djävulens verktyg mot småbarnsföräldrar (fingerfärg) och ackompanjerades sen av en lunchhungrig mage i min helammande mödrakropp som fick vänta på tok för länge på mat på grund av djävulens verktyg mot småbarnsföräldrar (fingerfärg. Aldrig mer). William peppade mig oerhört (a.k.a resonerade som en frisk, fullt fungerande människa som sovit gott en hel natt och vars kropp pumpar ut en jämn dos välbekanta hormoner i systemet varje dag) vilket fick mig att bestämma mig för att jag ska skratta åt vilket elände som än kommer min väg under dygnet han skulle vara borta. Det slutade med att jag kände mig så nöjd över min nyfunna syn på livet att jag bröstade upp mig rejält och bestämde mig för att William inte skulle lämna vovven hos svärmor för nu skulle jag klara av att ta hand om Greta, Sigrid och Emmylou utan problem. 

Det här har jag funderat på i olika sammanhang där man sitter och äter med mer eller mindre små barn vid bordet. Jag har hört kompisar få kommentaren när jag var liten och åt hemma hos nån, och jag har hört det sägas även till barn idag. Jag frågade W igår vad han trodde syftet kunde vara med att säga så till ett barn som suttit och ätit en måltid, oavsett mängd mat som hamnat i magen, och nu markerade att hen är klar. I mina öron blir det ett maktutövande från den vuxnes sida. Till och med ett maktövertagande från ett barn som ätit en måltid (igen: oavsett mängd!) och kommit fram till att hen är klar, till att den vuxne tar sig friheten att bestämma att barnet ska få i sig en tugga till. Tji fick barnet som trodde det fick sköta det här själv

Den här veckan har flygit fram. Det har gått mycket bättre än jag trott att kliva upp 06:00 varje morgon, efter två morgnar insåg Greta att det går jättebra att ligga kvar i sängen och sova med pappa även fast morsan klivit upp. Igår fick jag ett handfast bevis på att jag varit frånvarande - jag var inte up to date med hur jag skulle bete mig i en viss lek som Greta utvecklat med sin pappa under den här veckan.

I musikrummet finns Gretas lilla keyboard. Där finns även hennes gosedjurskatt som Greta ville att jag skulle ta, så jag tog den. Willam, som lekt leken hundrasjuttioåttagånger under dagen som varit, förstod vad Greta ville göra. "Greta ska slå på en låt på keyboarden och katten ska dansa!" ropade han från köket. Men Greta slog inte på någon låt utan tittade på mig och jag trodde hon ville att jag skulle slå på låten. Så jag gjorde m.i.s.s.t.a.g.e.t. att slå på en låt på hennes keyboard. Ajajaj. "Det är jätteviktigt att Greta väljer låt!" ropade William, men försent. Greta visade tydligt sitt missnöje, gnällde på mig och slängde det hon höll i i golvet. Sen gick hon ut i köket, hämtade sin pappa, drog med honom in i musikrummet, satte katten i hans hand och sen slog Greta på en låt på keyboarden och katten i pappas hand dansade varav Greta höll på att kikna av skratt.

Och jag? Jag kände mig i stort behov av kompetensutveckling.

Jag och William är väldigt bra på att vårda vår vuxenrelation. När William är på väg hem från jobbet ringer han och säger hur mycket han älskar mig och att han är på väg hem, sen frågar han om det är något vi ska ha från affären och i såna fall passar han på att köpa det. Sen äter vi middag ihop alla tre med tända ljus följt av myspysumgänge med Gretisen innan hon får kvällsfika och sen ammar till sömns. När Greta somnat brukar vi ge varann lite massage och prata och skratta om saker som hänt under dagen. Sen ser vi en film eller ett avsnitt av True Blood innan vi går och lägger oss vid typ halv elva.

Or not.

Igår ringde William förvisso när han var på väg hem och frågade hur det var. Jag svarade att jag hade inte dött iallafall. "Jaså, det är på den nivån. Samma här", svarade han. På frågan om vi behövde något från affären kunde jag inte tänka fram något svar eftersom hjärncellerna frös i det tillfället och vägrade vakna till liv.

Men vi åt faktiskt middag ihop, med tända ljus och allt som vi faktiskt brukar. Och sen läste vi lite bok med Greta innan hon fick kvällsfika följt av insomningsammande runt 20:00. Men sen då? Vad hände med massagen? Vad hände med filmen? Myspyset oss vuxna emellan? Jo, det ska jag berätta. William gick och la sig 20:30. I gästrummet. Jag la mig kl.21:00. I sovrummet med Den Lilla. Sjukt romantiskt.

Men till vårt försvar får jag tillägga att vi gör så ibland, lägger Den Store i gästrummet alltså. De perioder då Greta vill amma ofta under nätterna (som nu) är det lättare för William att sova gott och ostört i eget rum och så kan jag vakna upp med fötterna på ena nattduksbordet och huvudet i fotändan följt av att jag bara hängt med Greta utan att behöva oroa mig för någon annan.

När William eller jag berättar att det snart är dags för W att vara hemma med Greta har vi inte en, inte två, utan betydligt fler gånger fått så sjuka reaktioner över längden William ska vara hemma. Senast var det i söndags, då vi var ute hos svärföräldrarna en sväng och satt och fikade. Williams föräldrar och två av hans brorsor satt där och så kom det, allt på en gång:

- 10 månader??????? Varför ska du vara hemma 10 månader???
- Vad SKA du HITTA PÅ under den tiden??
- Men FY vad tråkigt!!!

...och så vidare. Nu vet jag att de är kloka människor och inte tycker det är fel av W att vara hemma eller så, det är bara ingenting de är bekanta med så det låter ju som en lång tid för oinvigda. Men less som jag är på såna kommentarer kunde jag inte låta bli att häva ur mig följande (och det kändes så jävla skönt):

- Alltså, nu får ni ju ta och ge er! Jag är hemma i 15 månader och ni har inte sagt nånting sånt här till mig. Men när William ska vara hemma 10 månader DÅ är det värsta långa tiden?? Är det SÅ ovanligt med pappaledighet???

Tyst i stugan. Allt frid och fröjd. (1-0 till mig och 12000 spänn i jämställdhetsbonus till oss men det ville jag inte ens slänga i ansiktet på dem).

På kvällen kunde jag inte låta bli att koka över lite inombords över det här. Inte över makens familj utan över själva grejen, att pappor i mångas ögon tydligen ska ta ut föräldraledighet max 3-4 månader och då gärna under sommaren för säkerhetsskull. En far ska liksom inte klara av att vara hemma längre, han har väl viktigare saker för sig. Att inte fler män ställer sig upp och säger ifrån till alla dessa superlåga förväntningar folk har på deras roll som förälder!

Och så tänker jag på vilken förebild och föregångare William är. Han kommer ha en helt fantastisk tid hemma med vår dotter, fyra årstider kommer de uppleva tillsammans och tänk bara alla utvecklingssprång hon kommer hinna ta från att vara en 15-månaders till en 2-åring som ska skolas in på dagis nästa höst. W är skitnervös men ska ändå göra det. Han tänker inte släppa ifrån sig den här tiden till mig även om det säkert skulle vara lättare än tanken på att inte ha någon aning om vad han ska hitta på när han är hemma. Allt sånt kommer falla på plats och han kommer få en sån otrolig livserfarenhet. Visst är det bra att vara tillsammans hela familjen men det är även en otrolig gåva att få skapa en egen relation två individer emellan. Vilken värdefull grej.

Varför? Hon kommer ju göra det när det blir dags, eller?

Lite så ligger jag och tänker när jag ammar Greta till sömns. Just nu är vi inne i en riktig rutinperiod då Greta somnar tidigt på kvällen och vaknar ca. 12 timmar senare (ja, hon sover hela natten och hon tankar lite då och då). Ibland somnar hon innan middagen, ibland precis efter och ibland som ikväll, en liten stund efter kvällsmelliset. Så här går det till:

Greta blir trött och sträcker sig efter napp och snutte.
Jag går in i sovrummet och Greta typ kastar sig mot sängen.
Vi lägger oss i sängen och ammar.
Greta somnar.
Jag ligger och lyssnar på hennes andetag och funderar seriöst på att somna jag med innan jag går ut (vardagsrummet är bredvid sovrummet och dörren är inte helt stängd, försök har gjorts att ha Greta i soffan med oss efter att hon somnat men sen nån gång i somras vill hon bara liggammas till sömns och  hon blir bara störd av oss i soffan så hon ligger kvar i sängen som är uppbullad på kanterna och säker).

Ikväll tänkte jag extra intensivt när jag låg där och ammade: Vad är det som är så himla viktigt med att barnet snabbt lär sig somna själv? Vad är det jag missat? Vad är det för jätteproblem som stundar av att vi har en fullständigt omärkbar nattningsrutin som ändå är så oerhört klar och tydlig (eftersom vi bara följer Gretas behov just där och då)? Vad är det för hemskt som kommer hända? Och när?

Jag menar inte att folk har gjort fel som har tyckt det har varit viktigt att barnen snabbt ska lära sig somna själva, utan det jag undrar är varför det verkar vara kutym? Det är som om folk rätt ofta skäms litegrann över att säga att de ammar barnet till sömns eller ligger bredvid tills barnet somnat, eller vyssjar barnet i famnen.

Jag återkopplar till mig själv. Den plats där jag alltid, oavsett tid på dygnet eller hur uppe i varv jag är, blir avslappnad och dåsig är när jag ligger med huvudet på min makes bröstkorg. Där har jag somnat måååånga gånger mitt under något samtal och vaknat av att jag ligger på min egna, avsvalnade dreggelpöl. Jag ÄLSKAR att somna så, även om jag vaknar till i dreggelpölen och måste byta ut W mot en huvudkudde istället. Somna själv får man göra så oerhört många gånger i livet, tänk tillbaka på tonåren bara. Sex år av olycklig kärlek där man inte hade velat något annat än att somna bredvid någon som höll om en. Så vad skulle göra mig till den som bestämmer att Greta, ett snart tretton månader gammalt barn, nu är redo att somna själv på kvällarna?

Så angående rubriken, det kan ju bli lite som att skapa något som kan bli ett stort problem.

Hon kommer ju ändå göra det när det är dags, eller?

Nej, ovanstående är inte taget från fantasin. Det är en verklig kommentar om en femårings teckningar.

Jag satt på toa och började fundera (funderingar+toalett=sant?) över det här med duktighetsgrejen. Det går riktigt bra att låta bli ordet duktig måste jag säga faktiskt, ett års träning börjar ge resultat ;-) Det ger utmaningar, istället för att slänga ur mig "vad duktig du är!" får jag slänga ur mig något annat. Ibland ett "jag ser!" och ibland mer utförliga frågor och funderingar beroende på situation och person. Jag tänker på när jag tog upp det här med mina svärföräldrar, det här med att ungar (eller vuxna heller förstås, inlägget lämpar sig att applicera på alla åldrar...) inte behöver få allt värderat hela tiden. "Klart barn måste få veta att de är duktiga!!!" ljöd protesterna, och jag förstår vad de menar för det finns saker vi vill att våra barn ska få veta. Men jag tror att  ett "vad duktig du är" många gånger får betyda mycket mer som vi helt enkelt antar att barnen läser in: du är älskad, jag finns här, jag ser dig, jag gläds med dig, jag förstår vad du känner, jag ser att du trivs nu och säkert mycket, mycket mer. "Duktig" är helt enkelt en liten slapp, kortfattad undanflykt för att slippa gå in på de djupa grejerna om man vill se det rent krasst. Då menar jag inte att man alltid ska slänga ur sig långa haranger för säg den unge som orkar lyssna på det när man precis ska bege sig ner för rutschkanan, men ett äkta uttryck vid det tillfället när barnet står redo att rutscha ner t.ex. "åh, vad roligt du ser ut att ha det!" eller bara "Tjohoo!".

Jag tänker på mig själv, vad ordet "duktig" betytt och betyder för mig. Jag är inget fan av ordet och var i sjunde himlen när jag läste Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" första gången. Äntligen någon som sätter ord på det här! Jag har, som de flesta jag känner tror jag mig våga påstå, blivit kallad duktig många gånger och själv kallat andra duktig många gånger. Jag har fått höra att jag är duktig när det kommer till musik och ridning men inte har det gjort mig oemottaglig för dåliga dagar. Kanske tvärtom istället. Det värsta jag vet är nämligen att få höra "du är ju så duktig" när det inte alls gått som jag hade tänkt, jag hade ju högre ambitioner och vet i mig själv att jag hade kunnat bättre. Då är en ren, professionell bedömning i stil med "jaha, det gick ju inte så bra som jag hade tänkt" kanske det bästa för stunden. Om nån då häver ur sig ett "men åååh, det var ju så fint. Du är ju så duktig!" kan jag gå i taket. Respektlöst, tror du inte jag kan bättre eller? Fast det där sista säger jag inte för jag vet ju att kommentaren är välvillig.

Att få höra att jag är duktig har inte gett mig bättre självförtroende eller självkänsla. Det eliminerar inte heller att tillfällen dyker upp då jag känner mig riktigt, riktigt kass av olika anledningar. Men att någon är på riktigt intresserad av vem jag är och vad jag håller på med, DET om något är inspirerande! Så med den utgångspunkten, eftersom jag inte kan utgå från nån annan än mig själv, säger jag inte till Greta att hon är duktig. Jag säger inte till någon annans ungar heller att de är duktiga utan visar intresse på annat sätt. Hittills har varken barn eller föräldrar reagerat så det kanske inte är så himla märkvärdigt? ;-)

Nej, det är verkligen inte jag som tycker så. Och jag kommer nog aldrig förstå att såna rekommendationer kan kastas ut så lättvindigt från t.ex. BVC-sköterskor.

I måndags var jag på en väldigt bra föreläsning med Göran Larsson som är präst och terapeut vid S:t Lukas i Falun. Han pratade om skuld och skam och i ett av hans exempel blev jag så påmind om det här med hur anpassningsbara vi människor är. Jag gör ett försök att återberätta kontentan av historien:
En äldre man hade vuxit upp med sin mamma och mormor och varje gång han blev arg eller liknande så gick det till på samma sätt. Mamman och mormodern började prata över huvudet på honom i stil med:
- Var tog vår snälle åke vägen?
- Ja du, jag vet inte. Och jag vet verkligen inte vad det här är för liten arg unge!
- Kanske om vi sätter ut honom på farstubron att någon kommer och hämtar honom?
Och så satte de ut den där arga åke på farstubron. Innan de stängde dörren sa någon av dem:
- Och så får vi verkligen hoppas att vår snälle åke kommer tillbaka!
Efter ca 10 sekunder ringer det på dörren. Och vem står där? Jo, snälle Åke!
Här skulle någon, lite oempatiskt sådär, kunna påstå att metoden fungerade. Men till vilket pris?
I nio fall av tio, sa Göran Larsson, väljer vi hellre bort en del av oss själva än riskerar att inte tillhöra.

Och det vill jag verkligen försöka behålla i bakhuvudet när jag kommer till situationer då jag själv känner att jag står i utanförskap eller i situationer då mitt barn riskerar att uppleva utanförskap. En sömnmetod för bebisar som inlägget började med t.ex. blir ju en väldigt skör historia att våga använda sig av eftersom bebisen tillslut anpassar sig, hur otäck metoden än är. Det är bara det att vi inte vet hur mycket bebisen/barnet valt bort av sig själv till förmån för att målet med metoden uppnåtts.

Jag skulle nog vilja säga att alla metoder som riskerar att sluta med att bebisen/barnet anpassar sig är riskabla.


(I och med det här kritiserar jag inte någon av mina vänner eller släktingar som har småbarn i eget rum eller gav sin/sina bebis/ar eget rum tidigt av olika skäl. Jag har förstått och har full förståelse för att inte alla människor kan tänka sig att samsova med sina barn i flera år även om jag själv känner annorlunda. En liten parantes bara :-) )