@fyraårsdejt @norrlandsoperan
@fyraårsdejt @norrlandsoperan
Jubileumsdag!
Idag fyller min pappa, Gretas morfar år. Hurra hurra hurra hurra!
Dessutom firar jag och William fyra år tillsammans. Det har vi tänkt fira med en after work på NO! och under tiden kommer Greta vara med sin farmor här hemma. Om det går åt skogen så är det helt mitt fel för jag är skitnervös av någon underlig anledning men jag gör mitt bästa för att inte projicera det på Greta... Fast jag fixar pannkakor åt barn och barnvakt till middag och eftersom Greta äääälskar pannkakor så borde det inte bli annat än succé för farmor ;-)
Mitt stora projekt för dagen är att piffa till mig lite. Typ duscha, tvätta håret, hitta rena hela kläder i rätt storlek och kanske till och med slänga på lite mascara.
Varför känns det här så avlägset? När blev jag typ 102 år?
Dessutom firar jag och William fyra år tillsammans. Det har vi tänkt fira med en after work på NO! och under tiden kommer Greta vara med sin farmor här hemma. Om det går åt skogen så är det helt mitt fel för jag är skitnervös av någon underlig anledning men jag gör mitt bästa för att inte projicera det på Greta... Fast jag fixar pannkakor åt barn och barnvakt till middag och eftersom Greta äääälskar pannkakor så borde det inte bli annat än succé för farmor ;-)
Mitt stora projekt för dagen är att piffa till mig lite. Typ duscha, tvätta håret, hitta rena hela kläder i rätt storlek och kanske till och med slänga på lite mascara.
Varför känns det här så avlägset? När blev jag typ 102 år?
Dagens ambition hanns inte med
Idag hade jag tänkt att jag och Greta skulle ta oss till mariakyrkans öppet hus för stora och små. Det är så himla mysigt där, bra sångstund och trevliga vuxna och barn. Dessutom ligger det bara tre minuter härifrån. Men nu är det så att det är en liten chansning att hinna dit till sångstunden 09:45 eftersom Greta vaknar mellan 9-10. Idag vaknade hon visst kl.10 och då var det ju kört.
Jag vill ju inte ställa väckarklockan för att hinna till öf med mitt barn liksom, men det verkar vara det som krävs... Fast jag klagar egentligen inte, det är ju bara drygt tre månader kvar av min del av föräldraledigheten och om det innebär att ligga i sängen til 10 på förmiddagen så accepterar jag det. ;-) När William är hemma kommer hon med all sannolikhet inte ligga lika länge eftersom hon inte kommer kunna morgonamma i typ tre timmar.
Så nu ligger en helt ambitionsfri dag framför oss och snart kommer Emmelie över på kaffe :-)
Jag vill ju inte ställa väckarklockan för att hinna till öf med mitt barn liksom, men det verkar vara det som krävs... Fast jag klagar egentligen inte, det är ju bara drygt tre månader kvar av min del av föräldraledigheten och om det innebär att ligga i sängen til 10 på förmiddagen så accepterar jag det. ;-) När William är hemma kommer hon med all sannolikhet inte ligga lika länge eftersom hon inte kommer kunna morgonamma i typ tre timmar.
Så nu ligger en helt ambitionsfri dag framför oss och snart kommer Emmelie över på kaffe :-)
Felaktig amningsrådgivning - surprice!
I Amningsnytts granskning av amningsrådgivning på 73 barnavårdscentraler var det en (1!) som gav rätt rådgivning.
Kanske kan bvc sluta pusha för att ungarna ska börja äta när de är fyra månader och kanske kan amningsrådgivningen sluta styras av decennierlånga myter?
Kanske kan bvc sluta pusha för att ungarna ska börja äta när de är fyra månader och kanske kan amningsrådgivningen sluta styras av decennierlånga myter?
Att samsova
Vi samsover. Jag och William samsov långt innan Greta kom kan jag erkänna, jag är väl möjligtvis lite osjälvständig på det där sättet att jag gillat att ha honom nära ända från början och det har inte gått över än. Så nu applicerar vi samma vinnande koncept på Greta. Vi har tagit bort ena spjälsängens långsida och ställt spjälsängen längs med min sida av sängen. Det är verkligen jättebra! Där kan jag slänga upp ett knä eller ett ben om natten när det blivit lite trångt, eller lägga ifrån mig boken jag läser innan jag släcker lampan om kvällen. För Gretchen, hon ligger oftast mellan oss. Lite mer på min sida av naturliga skäl eftersom det är där hon somnar om under amning men det händer även rätt ofta att hon somnar med ett ben uppslängt mot William eller den nya stilen - På Tvärsan.
När hon var yttepytte fick vi höra och läsa några varningens ord om samsovning. Barnet kunde ju bli överrullat av en förälder! Eller klassikern: "det är lika bra ni vänjer henne att sova i spjälsängen nu för annars är det försent!". Försent? Det beror ju på vad man har satt för tidsram tycker jag. Försent för dig är sannolikt inte försent för mig. Vi kände hela tiden att det var så logiskt att ha henne med oss i sängen. Då blev jag lugn och kunde sova och ingenstans, jag upprepar - ingenstans! - upplevde jag att jag riskerade att rulla över henne. Vi röker inte, vi dricker oss inte fulla och herregud, instinkterna är på helspänn och instinkterna sa att det här är rätt, det är ingen fara!
Tänk om jag hade slutat lyssna på mina instinkter som så många välmenade råd verkar vädja till att vi föräldrar ska göra. En kväll efter att vi fått "det är lika bra ni vänjer henne att sova i spjälsängen nu för annars är det försent!" slängt i örat på oss försökte vi få henne att sova i spjälsängen som stod bredvid vår säng. Greta grät, jag grät, William led. "Nej", sa jag, "hon har bara varit ute i den här världen i tio dagar, så här kan vi inte göra!" och så la vi henne hos oss i vår säng. Då kändes det sjukt och vi gjorde inte om det, nu känns det ännu sjukare att vi ens tyckte oss behöva testa det rådet.
Och jag är så tacksam för all bra litteratur och alla bra bloggar jag hittat på internet och så pass tidigt i mitt föräldrarskap. Tänk om jag inte kommit över den läsningen? Men antagligen sökte jag för att hitta något som passade mig eftersom så mycket av informationen man fick som nybliven förälder i mitt tycke, och enligt mina instinkter, var ologiskt.
När hon var yttepytte fick vi höra och läsa några varningens ord om samsovning. Barnet kunde ju bli överrullat av en förälder! Eller klassikern: "det är lika bra ni vänjer henne att sova i spjälsängen nu för annars är det försent!". Försent? Det beror ju på vad man har satt för tidsram tycker jag. Försent för dig är sannolikt inte försent för mig. Vi kände hela tiden att det var så logiskt att ha henne med oss i sängen. Då blev jag lugn och kunde sova och ingenstans, jag upprepar - ingenstans! - upplevde jag att jag riskerade att rulla över henne. Vi röker inte, vi dricker oss inte fulla och herregud, instinkterna är på helspänn och instinkterna sa att det här är rätt, det är ingen fara!
Tänk om jag hade slutat lyssna på mina instinkter som så många välmenade råd verkar vädja till att vi föräldrar ska göra. En kväll efter att vi fått "det är lika bra ni vänjer henne att sova i spjälsängen nu för annars är det försent!" slängt i örat på oss försökte vi få henne att sova i spjälsängen som stod bredvid vår säng. Greta grät, jag grät, William led. "Nej", sa jag, "hon har bara varit ute i den här världen i tio dagar, så här kan vi inte göra!" och så la vi henne hos oss i vår säng. Då kändes det sjukt och vi gjorde inte om det, nu känns det ännu sjukare att vi ens tyckte oss behöva testa det rådet.
Och jag är så tacksam för all bra litteratur och alla bra bloggar jag hittat på internet och så pass tidigt i mitt föräldrarskap. Tänk om jag inte kommit över den läsningen? Men antagligen sökte jag för att hitta något som passade mig eftersom så mycket av informationen man fick som nybliven förälder i mitt tycke, och enligt mina instinkter, var ologiskt.
Mystiska kroppsåkommor.
Upptäckte en knöl på armen, mellan armbågen och axeln. Googlade och insåg att det måste vara biceps. Fascinerande. Kan detta hänga ihop med förhårdnaderna jag upptäckt över magpartiet?
Porrgubbe!
Efter kvällens löptur (4 km upp/nedvärmning och 6X500 m intervaller, gick för övrigt galant ikväll) ställde jag mig som vanligt utanför porten och stretchade. Plötsligt fångar jag upp en rörelse i ögonvrån, en monoton fram- och tillbakarörelse på bild. Platt-TV. Stor. Granne på bottenvåning med vardagsrum mot gården tittar på porr. Iiiinte särskilt hemligt när typ 44 tum kvinnolår i märklig vinkel med ett tillhörande ansikte i fjärran tornar upp sig om man råkar slänga en blick åt det hållet.
Men, han tittade inte. Eller det vet jag inte egentligen. Han (55+, normalt svennigt utseende) gick liksom runt i lägenheten och... fixade. Ni vet, sådär som man kan göra med tv:n på. Stöka undan lite i köket, hänga upp nån handduk i badrummet, vattna nån blomma. Då och då stannade han till i dörröppningen och slängde en blick mot tv:n. Det såg ut som om han hade på Rapport och drogs till något intressant nyhetsinslag som han inte ville missa. Sen fortsatte han med sina bestyr.
Ja hörrni, vad säger man. Jag stod mest och fnissade för mig själv när jag stretchade och längtade efter att ventilera med William (som hade sett samma sak häromdagen).
Men, han tittade inte. Eller det vet jag inte egentligen. Han (55+, normalt svennigt utseende) gick liksom runt i lägenheten och... fixade. Ni vet, sådär som man kan göra med tv:n på. Stöka undan lite i köket, hänga upp nån handduk i badrummet, vattna nån blomma. Då och då stannade han till i dörröppningen och slängde en blick mot tv:n. Det såg ut som om han hade på Rapport och drogs till något intressant nyhetsinslag som han inte ville missa. Sen fortsatte han med sina bestyr.
Ja hörrni, vad säger man. Jag stod mest och fnissade för mig själv när jag stretchade och längtade efter att ventilera med William (som hade sett samma sak häromdagen).
Jag känner att begreppet "hjälpreda" faler...
Jag känner att begreppet "hjälpreda" falerar litegrann.
Älskade, underbara make
Igår var ju verkligen ingen bra dag. Tydligen var det här med att blogga om det ett riktigt lyckokast, inte bara för att jag fick upplyftande kommentarer från er läsare utan även för att min make läste bloggen. Han kom hem efter jobbet med en stor dos energi och lyssnade på mitt neggande, lagade middag innan hans tandläkarbesök och uppmuntrade mig att ta en kvällspromenad. När jag kom tillbaka från promenaden med Greta går han runt och dammsuger lägenheten - "jag tar bara det värsta". Sen tog han hand om tvätten och jag bara njöt.
Amningstoppar och amningsplatser
Jag är så less på amningstoppar. Jag ledsnade för längesen. Jag tycker det ska vara okej att bara dra upp tröjan/dra ner linnet, dra ner bh:n (om man använder sån) och amma på! Kör, ba'! Men i vissa lägen känns det bara inte bekvämt. Inte för att jag är rädd att visa kroppen eller så, utan för att det ibland blir så tydligt att det är fel plats att göra det på. Skumt.
Men en sak måste jag få nämna och det är mina favoritamningsplatser. Det är de platser där man helt enkelt fått sätta sig och amma oavsett var man råkade befinna sig. I en trappa, under ett träd, på ett golv i en butik eller liknande. Det är fantastiskt! Där sitter man så länge det behövs och kan inte göra något annat under tiden. Underbart.
Men en sak måste jag få nämna och det är mina favoritamningsplatser. Det är de platser där man helt enkelt fått sätta sig och amma oavsett var man råkade befinna sig. I en trappa, under ett träd, på ett golv i en butik eller liknande. Det är fantastiskt! Där sitter man så länge det behövs och kan inte göra något annat under tiden. Underbart.
Testar att mobilBlogga. Visar upp min puss...
Testar att mobilBlogga. Visar upp min pussmun.
Men hörrni, kan det vara en årstidsdepression?
Det är väl ingen hemlighet att jag varit lite neråt i humöret den senaste tiden. Det känns som att hela september har varit en mulen, grå, trist, trött och ledsen period i livet. Men! Så plötsligt kommer solen! Och då blir allt bra! Jag orkar visst med livet igen!
Kan det vara en höstdepression jag har fått på halsen? Jag som annars blir nedstämd på våren men det kan kanske ha förändrats i och med att jag fått barn. Dessutom har vi haft det väldigt regnigt och grått här uppe sen mitten av augusti. Nån som vet?
Kan det vara en höstdepression jag har fått på halsen? Jag som annars blir nedstämd på våren men det kan kanske ha förändrats i och med att jag fått barn. Dessutom har vi haft det väldigt regnigt och grått här uppe sen mitten av augusti. Nån som vet?
Finjustering av kryptekniken?
Gretas krypteknik är effektiv men lite självdestruktiv visade det sig igår. Hon kryper på alla fyra fast istället för höger knä så tar hon höger fot i golvet. Igår kväll när hon, trött och bestämd att inte sova än, kröp runt nakenfis i vardagsrummet visade det sig att den där ack så praktiska högerfoten kunde vara ack så opraktisk i kombination med friktion. Hon kröp på i all världens fart och tog i ordentligt med högerfoten samtidigt som båda händerna var fast i parketten. Detta resulterade i en framåtkullerbytta och en ledsen Greta. Tröstad och klar satte hon fart igen och upprepade kullerbyttan.
Kanske behöver tekniken finjusteras något?
Kanske behöver tekniken finjusteras något?
Åtgärder till föregående inlägg:
- Stänga dörren till badrummet
- Stänga dörren till sovrummet
- Hänga upp den där j**** tvätten så jag kan tvätta lakanen
- Flytta fikaträffen från hemmet till det lokala kaféet
- Väl på kaféet avnjuta två koppar kaffe och en bit mintkladdkaka
- Gråta ut mot en väns axel (tack D)
- Ladda iPoden inför stundande långpromenad
- Blogga med sovande bebis på bröstet
Vad jag gråtit över hittills idag:
- En nerkissad säng (död åt pampers)
- Inga rena underlakan
- En maskin tvätt som behöver hängas upp innan lakansituationen kan ordnas
- En maskin tvätt som skulle behövts hängas upp för ett dygn sen
- Ett äckligt badrum i behov av städning
- En död spindel i Gretas potta (bevis på vårt snuskiga badrum)
- Tjugoarton amningstillfällen under natten (bidrog nog till läckande pampers) = halvdöd mamma på morgonen
- Ej undanplockad madrass i gästrummet från helgens övernattningsgäster
- Ouppackad resväska (jag kom hem för fyra dagar sen)
- Ren tvätt i badrummet som behöver komma till garderob
- Smutsig tvätt i badrummet som behöver komma in i maskin
- Och så åter igen den där maskinen tvätt som behöver hängas upp för att kunna åtgärda åtskilliga punkter på listan
- Smutsigt köksgolv
- Disk från frukosten
- Kombinationen av alla ovanstående
Krav och principer i matkorgen.
Vi har inte råd att köpa ekologiskt av allt vi handlar men vi gör vårt bästa. En del principer har vi dock, sånt vi aldrig tummar på och jag presenterar härmed dessa principer.
Sånt vi alltid köper ekologiskt OCH rättvisemärkt av:
Bananer
Kaffe
Kakao
Chokladkakor (gäller mig, William är lite mer lössläppt på den punkten men så inhandlar han inte så mycket chokladkakor heller)
Sånt vi alltid köper ekologiskt av:
Honung (och svenskt)
Havregryn
Mjölk och fil
Turkisk yoghurt
Sojaprodukter (mjölk, bönor osv)
Havremjölk
Jordnötssmör
Morötter
Kokos
Äkta vanilj
Torkad frukt
Sånt vi köper ekologiskt av så ofta vi tycker oss ha råd (innebär i praktiken rätt ofta men vi tummar på det ibland):
Äpplen
Mjöl och andra bakprodukter
Frön, bönor och linser
Frukt och grönt i övrigt (lite på måfå sådär, på grund av priserna)
Sånt vi undviker:
Palmolja
Tillsatser (W har intygat att falukorv och senap endast består av rena råvaror)
Sånt jag hyser personlig agg emot:
Drycker på flaska.
Lustigt, det ser väldigt mycket ut att hålla i huvudet när man ser det så här men det känns inte allt så svårt i praktiken. Bananer, kaffe och kakao är ju enkelt, resten flyter också.
Sånt vi alltid köper ekologiskt OCH rättvisemärkt av:
Bananer
Kaffe
Kakao
Chokladkakor (gäller mig, William är lite mer lössläppt på den punkten men så inhandlar han inte så mycket chokladkakor heller)
Sånt vi alltid köper ekologiskt av:
Honung (och svenskt)
Havregryn
Mjölk och fil
Turkisk yoghurt
Sojaprodukter (mjölk, bönor osv)
Havremjölk
Jordnötssmör
Morötter
Kokos
Äkta vanilj
Torkad frukt
Sånt vi köper ekologiskt av så ofta vi tycker oss ha råd (innebär i praktiken rätt ofta men vi tummar på det ibland):
Äpplen
Mjöl och andra bakprodukter
Frön, bönor och linser
Frukt och grönt i övrigt (lite på måfå sådär, på grund av priserna)
Sånt vi undviker:
Palmolja
Tillsatser (W har intygat att falukorv och senap endast består av rena råvaror)
Sånt jag hyser personlig agg emot:
Drycker på flaska.
Lustigt, det ser väldigt mycket ut att hålla i huvudet när man ser det så här men det känns inte allt så svårt i praktiken. Bananer, kaffe och kakao är ju enkelt, resten flyter också.
Upplyftande MMS från Island:
Tandsprickning deluxe
Greta har hittills fått fem tänder, två uppe och tre nere. Den senaste tanden kom i onsdags och nu verkar det vara full fart i käkarna, det är svårt att gissa sig till om det är de två tänderna i mitten uppe som ska komma nu (de har sett startklara ut där under skinnet i ett par veckor nu), eller om det är kusintanden till den senaste som ska komma i underkäken. Kanske kommer de alla på en gång. Greta haft feber sen i fredags men den verkar ha gått över en del idag, hon har varit vaken i över tre timmar nu och det är den längsta vakentiden sen vi bilade hem i torsdags. Om febern beror på förkylning eller tandsprickning eller en kombo av bägge är som alltid svårt att veta men det i vilket fall är det skönt att hon är på bättringsvägen, hon har varit så himla vissen.
Och om två veckor blir hon ett år. Hur sjutton gick det till när det här året försvann?
Och om två veckor blir hon ett år. Hur sjutton gick det till när det här året försvann?
Krav, krav, krav. Från mig - till mig.
Jag måste släppa kraven på mig själv.
Så, där har jag ett till krav att leva upp till.
Så, där har jag ett till krav att leva upp till.
UUUUUTveckling
Jag och Greta kom hem igår kväll efter åtta härliga dagar söderöver. Under de här åtta dagarna har det hänt väldigt mycket med Gretisen.
- När vi körde ner förra onsdagen tog vi lång lunchpaus på Wayne's i Härnösand och där fick Greta sitt allra första offentliga raseriutbrott. Mammas älskling, vad stolt jag blir! ;-) Anledningen? Hon fick inte gå bakom disken och in i köket - den enda plats hon ville gå till. Så det slutade med att jag satt på golvet i lekhörnan med salladstallriken i knäet och åt medans Greta klättrade upp för en rutschkana.
- När vi kom hem till mamma och pappa tog Greta matpaus. Vi trugade inte alls med maten utan erbjöd henne och hon fick äta det lilla hon ville. Lite gröt, lite päron, lite bröd och vatten slank ner. När vi kom till Östhammar i måndags fortsatte det med skillnaden att det fanns melon där som Greta frossade i. Det här var Gretas sätt att fixa till magen som blivit lite hård, med mer amning och lösgörande mat. Efter nästan fem dagars matpausande bajsade hon löst istället och sen drog aptiten igång igen. Tänk vad kompetenta våra barn är!
- I förrgår kväll upptäckte jag en ny tand i Gretas underkäke, på vänster sida om de två mittentänderna. Jag hade inte märkt någon gnölighet eller så hos Greta, tvärtom hade hon varit på ett sprudlande humör i flera dagar. Den måste ha kommit typ under en middagslur.
- Greta ääääälskar hundar! En Alice modell äldre och en Frankie modell fem månader fanns i Östhammar och Greta var fullkomligt överförtjust så fort nån av de rörde på sig. Frankie och Greta fann varandra, föga förvånande kanske eftersom båda var bebisar. Greta skrattade förtjust och kröp efter så fort Frankie närmade sig eller gick förbi. Frankie kunde till och med springa fram och pussa Greta i ansiktet (och ett tungslick innebar verkligen hela ansiktet) men efterhand lärde sig Greta att sträcka ut armen och putta bort hunden när det blev lite för intimt. Ett par gånger blev det lite för nära och Greta började gråta, men sen var det bra igen.
- Greta har hittat ett nytt språk. De senaste månaderna har vi verkligen märkt hur hon försöker härma oss och hon vill gärna peka på något och säga vad det heter. Men nu har det liksom tagit ett stort kliv och hon jollrar inte längre, hon joddlar. "Dildladildlidoldla" och så vidare. Hur charmigt som helst att lyssna på! I och med detta så har hon helt andra ljud att ta till när hon ska säga vad saker och ting heter.
- Imorse när vi var i badrummet och jag satt på toa pekade Greta mot toaletten och sa typ "babuba". Hon gjorde samma sak igen och såg lite plågad ut. "Bajsa?" frågade jag, avslutade mina bestyr och tog av Greta blöjan. När jag höll henne över toan tog det en liten stund och sen bajsade hon mycket riktigt. Det här var första gången hon sagt till (så tydligt att jag fattat iallafall) i tid och visat att hon vill bajsa över toan. Annars har vi liksom skyndat oss dit med henne de gånger vi hunnit, särskilt om hon varit hård i magen.
Följ mina tider under halvmaran imorgon!
Imorgon smäller det! Då är det dags för DN Stockholm Halvmarathon och jag är SÅÅÅÅÅ laddad!
(Eller... jag hade årets sämsta löprunda igår, det kändes som om jag sprang med släp och hade tyngder i skorna. Men konditionen är det inget större fel på så nu peppar vi - sämre än igår kan det inte kännas imorgon!)
Jag kräver inte att alla mina vänner ska ta sig till stockholm och springa med mig 21098 meter med plakat som säger "heja Linda!" (även om det vore trevligt), men ni får gärna följa mina tider om ni är intresserade!
Så här gör ni:
SMS:a följande till nummer 72700: SHM 14726 (glöm ej mellanslaget)
Då får ni mina mellantider vid 5, 10, 15 km samt sluttiden. Jag har satsat på att komma under två timmar så vi får se hur det slutar :-) Tjänsten kostar 30 kr plus operatörens avgifter men det är det ju lätt värt, eller hur? ;-) Min startgrupp startar kl. 16:20 så ni kan ändå ta sovmorgon...
(Eller... jag hade årets sämsta löprunda igår, det kändes som om jag sprang med släp och hade tyngder i skorna. Men konditionen är det inget större fel på så nu peppar vi - sämre än igår kan det inte kännas imorgon!)
Jag kräver inte att alla mina vänner ska ta sig till stockholm och springa med mig 21098 meter med plakat som säger "heja Linda!" (även om det vore trevligt), men ni får gärna följa mina tider om ni är intresserade!
Så här gör ni:
SMS:a följande till nummer 72700: SHM 14726 (glöm ej mellanslaget)
Då får ni mina mellantider vid 5, 10, 15 km samt sluttiden. Jag har satsat på att komma under två timmar så vi får se hur det slutar :-) Tjänsten kostar 30 kr plus operatörens avgifter men det är det ju lätt värt, eller hur? ;-) Min startgrupp startar kl. 16:20 så ni kan ändå ta sovmorgon...
 |
Trött.
Jag har aldrig varit så här trött tidigare, någonsin. Jag antar att jag numera officiellt sett är förälder.
Dessutom verkar det inte bli någon halvmara på lördag om jag inte plötsligt skulle bli superfrisk typ imorgon. Men då får jag mer tid med familjen nere i Åkersberga och det är ju inte heller helt fel.
Imorgon kör jag ner med Greta och jag vet i gudarnas om vi kommer hinna fram innan det är natt, inte om det är som det varit ställt idag iallafall.
Ja, jag är bitter. Och trött.
Dessutom verkar det inte bli någon halvmara på lördag om jag inte plötsligt skulle bli superfrisk typ imorgon. Men då får jag mer tid med familjen nere i Åkersberga och det är ju inte heller helt fel.
Imorgon kör jag ner med Greta och jag vet i gudarnas om vi kommer hinna fram innan det är natt, inte om det är som det varit ställt idag iallafall.
Ja, jag är bitter. Och trött.
Ajaj, säger jag.
Greta kryper med raska tag till hörnet av vardagsrummet där eldosan finns. Ajaj, säger jag när hon närmar sig sitt mål. Greta sätter sig ner omedelbums på rumpan och bara tittar förundrat på mig. Sen fortsätter hon fram, sträcker händerna efter den orangelysande knappen varav jag säger "nej" och lyfter bort henne därifrån. Sen fortsätter proceduren. Tredje (eller fjärde?) gången hon sätter sig på rumpan börjar hon asgarva. Åt mig. Det kan ha varit det roligaste en mamma sagt någonsin enligt henne. Och jag börjar skratta. Och så sitter vi där båda två och bara skrattar. När Greta skrattat färdigt kastar hon sig raskt över dosan, jag lyfter bort henne och hittar en boll åt henne istället.
Hur sjutton gör såna där överauktoritära föräldrar?
Hur sjutton gör såna där överauktoritära föräldrar?
Vardagsmotion
Jag är en vardagsmotionär. Det betyder att det enda jag kallar träning är den träning som görs ombytt, i mitt fall har det den här sommaren inneburit löpning. Det är inte så många timmar på en vecka. Men vardagsmotionen däremot, där far timmarna iväg. Det kan vara att gå ut med en bebis på ryggen enbart för att slänga sopor eller att promenixa en sväng till och från stan (11 km) och det kan vara allt däremellan. Spontana solhälsningar eller allmän utevistelse i sakta mak - allt är vardagsmotion.
Egentligen borde man kanske inte få "träningskörkort" förrän man fått upp en rejäl vardagsmotion? Jag är övertygad om att det är alla timmar vi lägger på vardagsmotion som står för H-Ä-L-S-A, allt annat är blingbling och extra tillval som man kan ta till om man har tid, lust och råd. Inget fel med det alls, men jag tror stenhårt på att vardagsmotionen ska överträffa träningspassen i timmar och vara en naturlig och prestationslös del av - just det - vardagen.
Men vardagsmotionen behöver lite pepp även den, och träning! Just nu tränar jag på att göra det lättare rent mentalt att gå ut ofta. Det kan vara att gå ut en stund och gunga med Greta strax efter frukost och sen gå ut ett par, tre gånger till under dagens lopp. Sånt är skitbra för kropp och tarmar (ja, speciellt tarmarna skulle jag säga.) och det blir verkligen lättare och lättare att sätta på skor, strumpor, jacka och mössa bara för en liten stunds utevistelse istället för att, som jag är mästare på, slå ihop det till en lååååångpromenad och sen inget alls resten av dagen. Men jag gillar det här nya jag håller på med :-)
Egentligen borde man kanske inte få "träningskörkort" förrän man fått upp en rejäl vardagsmotion? Jag är övertygad om att det är alla timmar vi lägger på vardagsmotion som står för H-Ä-L-S-A, allt annat är blingbling och extra tillval som man kan ta till om man har tid, lust och råd. Inget fel med det alls, men jag tror stenhårt på att vardagsmotionen ska överträffa träningspassen i timmar och vara en naturlig och prestationslös del av - just det - vardagen.
Men vardagsmotionen behöver lite pepp även den, och träning! Just nu tränar jag på att göra det lättare rent mentalt att gå ut ofta. Det kan vara att gå ut en stund och gunga med Greta strax efter frukost och sen gå ut ett par, tre gånger till under dagens lopp. Sånt är skitbra för kropp och tarmar (ja, speciellt tarmarna skulle jag säga.) och det blir verkligen lättare och lättare att sätta på skor, strumpor, jacka och mössa bara för en liten stunds utevistelse istället för att, som jag är mästare på, slå ihop det till en lååååångpromenad och sen inget alls resten av dagen. Men jag gillar det här nya jag håller på med :-)
Konsertsugen.
Jag är så gryyyymt sugen på att ha konsert! Jag kan tänka mig att ha en liten konsert på nåt kafé här i stan i samma stil som den Egoshow jag hade för några år sen i Piteå. Typ 8-9 låtar, orginallåtar och covers, och så lite livebloggande däremellan. Så om jag skriver några nya låtar nu kanske jag blir überpepp och faktiskt bokar ett datum. Då vill jag ha med goda vänner som gästmusiker här och där.
Ja, känner jag.
Ja, ja, ja.
...och en Greta låg visst i magen här :-)
Ja, känner jag.
Ja, ja, ja.
...och en Greta låg visst i magen här :-)
För vems skull ställs diagnosen?
Det här med adhd och andra bokstavskombinationer. För vems skull ställs diagnosen? Jag blir så himla ledsen när jag hör om att barn med adhd nekas full sjukförsäkring. Jag är inte tillräckligt insatt i själva sakfrågan för att skriva mer om det men jag blir bara ledsen. Är det inte för människans skull som diagnosen sätts? Har inte barn och vuxna haft kombinationer av bokstäver i alla tider? Men diagnosen kanske har uppkommit mer för samhällets skull, så att vi ska klara av att hantera olikheter trots våra snäva normer?
Ur artikeln:
"Länsförsäkringar vill inte kommentera det enskilda fallet. Men Johan Negert, medicinsk riskbedömningsansvarig på bolaget, säger att man bedömer varje fall individuellt. Och när det gäller adhd kan vara svårt att avgöra framtida risker. Bland annat har barn med adhd större risk att få depression än andra barn, enligt Johan Negert."
Vad jag vet så finns det väl en hel del andra grejer under ett barns uppväxt som kan orsaka depression? Jag har lite svårt för kommentarer i stil med att man bedömer varje fall individuellt men samtidigt tittar på risken med gruppen. Vad betyder det liksom?
Ur artikeln:
"Länsförsäkringar vill inte kommentera det enskilda fallet. Men Johan Negert, medicinsk riskbedömningsansvarig på bolaget, säger att man bedömer varje fall individuellt. Och när det gäller adhd kan vara svårt att avgöra framtida risker. Bland annat har barn med adhd större risk att få depression än andra barn, enligt Johan Negert."
Vad jag vet så finns det väl en hel del andra grejer under ett barns uppväxt som kan orsaka depression? Jag har lite svårt för kommentarer i stil med att man bedömer varje fall individuellt men samtidigt tittar på risken med gruppen. Vad betyder det liksom?
Men vi är väl smartare än så hoppas jag!
Tydligen kunde Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd hindra frihandeln. Så nu lägger de ner dessa helt enkelt. Men trots att de inte rekommenderar oss att köpa närodlat längre så kan väl vi komsumenter ändå ta vårt ansvar och fortsätta göra det? Vi är ju inte dumma i huvudet liksom.
Halvmarapepp!
Om nio dagar smäller det, då ska jag springa mitt livs första halvmaraton! Det känns bra faktiskt och jag oroar mig inte nämnvärt (men ändå lite eftersom jag skriver det här inlägget...) över hur det ska gå. Jag kan springa sträckan och ska verkligen satsa på att ta mig i mål under två timmar.
Nu blev jag ju tyvärr förkyld ihop med resten av familjen i början av förra veckan så jag har inte sprungit en meter sen förra söndagens 20 kilometer. Istället peppar jag med bra mat, mat som gör gott för kroppen och ger energi, bra mage och ger kraft att kämpa emot förkylningsviruset. Inte lite mat - sånt tänk är förbjudet när man ammar och löptränar! Bra mat, så mycket bra mat som möjligt. Jag tänker att det ihop med lite solhälsning och stretch får duga tills jag kan springa igen.
Bra plan? Det visar sig om inte annat :-)
Nu blev jag ju tyvärr förkyld ihop med resten av familjen i början av förra veckan så jag har inte sprungit en meter sen förra söndagens 20 kilometer. Istället peppar jag med bra mat, mat som gör gott för kroppen och ger energi, bra mage och ger kraft att kämpa emot förkylningsviruset. Inte lite mat - sånt tänk är förbjudet när man ammar och löptränar! Bra mat, så mycket bra mat som möjligt. Jag tänker att det ihop med lite solhälsning och stretch får duga tills jag kan springa igen.
Bra plan? Det visar sig om inte annat :-)
Musik och massagerum!
Vi bor i en trea och det lilla sovrummet har ett bra tag varit musik- och skräprum. Från början var det musik- och arbetsrum men sen blev skrivbordet överfullt och i takt med att Greta växte ur sina kläder så eskalerade till att gälla även golv och allt däremellan. Dessutom har folk övernattat i oredan, stackars människor (förlåt Ella!).
Men så i tisdags, ni vet den där extremregniga dagen då jag var en superduktig mamma som tog ut min dotter i skogen med devisen "inga dåliga kläder, bara dåligt väder, tjo och tjim!", så fick jag ett plötsligt tokryck och ordnade till det där.
Men så i tisdags, ni vet den där extremregniga dagen då jag var en superduktig mamma som tog ut min dotter i skogen med devisen "inga dåliga kläder, bara dåligt väder, tjo och tjim!", så fick jag ett plötsligt tokryck och ordnade till det där.
Före:
Efter:
Efter:
Jodå, det är en massagebänk som står uppfälld. Den går att vika ihop men om det nu ska bli något av det här med masserandet är det nog säkrast att den står redo. Jag masserade en hel del när jag gick på högskolan och ska väl sätta igång igen så smått. Hör av er för pris och bokning!
Nu skulle jag ju även kunna bjuda på före och efterbilder av vår klädkammare a.k.a slaffsförråd i hallen utan Hopp Om Ordning men jag tog inga. Det hade varit för sorgligt.
Nu skulle jag ju även kunna bjuda på före och efterbilder av vår klädkammare a.k.a slaffsförråd i hallen utan Hopp Om Ordning men jag tog inga. Det hade varit för sorgligt.
Att ha tid över!
Jag tycker om mig själv. Visst känns det inte så precis hela tiden men i det stora hela så tycker jag att jag blir en bättre version av mig själv hela tiden. Men för den sakens skulle ska jag inte börja tycka illa om den jag har varit för jag har inte vetat bättre, visst är det så? Man gör det bästa man kan och fattar de bästa beslut man kan fatta baserat på de erfarenheter man har just nu. Och när man blickar tillbaka kan man tänka "wow, att jag iddes!" eller "men hur sjutton tänkte jag där?".
Jag hittade ett gammalt inlägg från min allra första månad som bloggare, september 2007. Jag hade precis börjat tredje året på högskolan och var i slutet på min singelperiod eftersom jag träffade W men vi ännu inte hade blivit tillsammans. Jag fyllde mina dagar med allt jag kunde komma på. När jag läser inlägget minns jag så tydligt hur jag tänkte och kände men jag minns också hur det egentligen var, innerst inne. Jag minns att det jag skrev i inlägget var en protest mot att folk inte verkade förstå att jag trivdes med att ha så mycket att göra. Men jag minns även att jag hade en hel del ångest, inte stod ut med att ha luckor i mitt schema, var fast i ett hamsterhjul som snurrade snabbt som attan ju mer jag tog mig för. Jag hann inte med att ta det lugnt, att ha massa tid för de jag verkligen brydde mig om (jag skulle ju ha tid för alla) och jag hamnade i något konstigt liv som mest gick ut på att prestera, vara spindel i nätet i olika sammanhang och hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag pluggade 150% och jobbade som kårordförande 25%. Jag ledde en damkör på tisdagkvällar och var med i kammarkören på torsdagkvällar. Dessutom hade jag ett socialt liv, jag dejtade ju till och med! Jag var överallt, hela tiden. Och jag gick verkligen med bestämda steg jämt för jag var alltid på väg någonstans.
Min bästa bortförklaring om någon undrade över min situation var "jag vet att jag gör mycket men jag tycker ju allt är roligt och vet inte vilket jag ska lägga ner!".
Det är en klassisk undanmanöver. Jag har använt den många gånger och jag hör ofta andra använda den, människor som jag känner igen beteendet hos. Undanmanövern är fantastiskt effektiv eftersom det är svårt att säga emot. Vad ska man säga liksom? "Jag tycker inte du ska göra så mycket roliga saker hela tiden". Är inte det lite missunnsamt? Njae. Men man måste nog komma på det själv för att våga förändra.
Idag ser jag på det så här: Man behöver verkligen inte göra allt som är roligt, hela tiden, samma tider, varje vecka. Tvärtom. Det gäller att ha tid över till att göra roliga saker som dyker upp, när de dyker upp. Det gäller att ha tid över för de i ens liv som betyder så mycket för en själv att man vill vara en del av deras liv också. Det gäller att ha tid över för tråkigheter, annars riskerar man att det som man egentligen tycker är roligt blir tråkigt, kanske i form av dåligt samvete, ångest eller i värsta fall en utmattningsdepression.
All energi behöver inte användas hela tiden! Det är okej att längta efter mer och det är okej att ha energi över. Hade inte jag börjat inse det här innan jag fick barn hade jag inte stått ut med föräldraledigheten, det är jag säker på.
Ja, vad ska man säga? Livet förändras verkligen när man blir förälder... ;-)
Jag hittade ett gammalt inlägg från min allra första månad som bloggare, september 2007. Jag hade precis börjat tredje året på högskolan och var i slutet på min singelperiod eftersom jag träffade W men vi ännu inte hade blivit tillsammans. Jag fyllde mina dagar med allt jag kunde komma på. När jag läser inlägget minns jag så tydligt hur jag tänkte och kände men jag minns också hur det egentligen var, innerst inne. Jag minns att det jag skrev i inlägget var en protest mot att folk inte verkade förstå att jag trivdes med att ha så mycket att göra. Men jag minns även att jag hade en hel del ångest, inte stod ut med att ha luckor i mitt schema, var fast i ett hamsterhjul som snurrade snabbt som attan ju mer jag tog mig för. Jag hann inte med att ta det lugnt, att ha massa tid för de jag verkligen brydde mig om (jag skulle ju ha tid för alla) och jag hamnade i något konstigt liv som mest gick ut på att prestera, vara spindel i nätet i olika sammanhang och hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag pluggade 150% och jobbade som kårordförande 25%. Jag ledde en damkör på tisdagkvällar och var med i kammarkören på torsdagkvällar. Dessutom hade jag ett socialt liv, jag dejtade ju till och med! Jag var överallt, hela tiden. Och jag gick verkligen med bestämda steg jämt för jag var alltid på väg någonstans.
Min bästa bortförklaring om någon undrade över min situation var "jag vet att jag gör mycket men jag tycker ju allt är roligt och vet inte vilket jag ska lägga ner!".
Det är en klassisk undanmanöver. Jag har använt den många gånger och jag hör ofta andra använda den, människor som jag känner igen beteendet hos. Undanmanövern är fantastiskt effektiv eftersom det är svårt att säga emot. Vad ska man säga liksom? "Jag tycker inte du ska göra så mycket roliga saker hela tiden". Är inte det lite missunnsamt? Njae. Men man måste nog komma på det själv för att våga förändra.
Idag ser jag på det så här: Man behöver verkligen inte göra allt som är roligt, hela tiden, samma tider, varje vecka. Tvärtom. Det gäller att ha tid över till att göra roliga saker som dyker upp, när de dyker upp. Det gäller att ha tid över för de i ens liv som betyder så mycket för en själv att man vill vara en del av deras liv också. Det gäller att ha tid över för tråkigheter, annars riskerar man att det som man egentligen tycker är roligt blir tråkigt, kanske i form av dåligt samvete, ångest eller i värsta fall en utmattningsdepression.
All energi behöver inte användas hela tiden! Det är okej att längta efter mer och det är okej att ha energi över. Hade inte jag börjat inse det här innan jag fick barn hade jag inte stått ut med föräldraledigheten, det är jag säker på.
Ja, vad ska man säga? Livet förändras verkligen när man blir förälder... ;-)
Lunch och öppet hus
Igår var det dags för första mamma/pappa-lunchen på Norrlandsoperan efter sommaruppehållet. Det var härligt att se hur de små vuxit och satt igång att krypa och grejer, tur vi har möjlighet att sitta för oss själva för vi tar inte upp mindre och mindre plats direkt om man säger så! ;-) Och så himla smarrig mat, varje gång. Det är verkligen månadens lyx!
Natten var speciell, Greta vaknade av att blöjan läckt så det var alldeles fuktigt där hon låg. Andra gången på ett par veckor så det måste nog till att införskaffas lite plastad frotté om vi vill kunna ha kvar vår bäddmadrass ett tag till... Att Greta vaknade var nog en överdrift eftersom hon inte öppnade ögonen direkt men sen kunde hon iallafall inte komma till ro. Eftersom vi då hade hälften av min sida av sängen till godo (eftersom resten låg i upptorkningsläge) och W sov så gott så jag inte hade hjärta att väcka honom för att få några decimeter från honom så gick jag upp och satte mig i soffan för att amma. Greta kom till ro och jag la henne i sängen där hon snabbt somnade. Då tog jag täcke och kudde och la mig på soffan och sov fantastiskt bra. Vaknade till några gånger bara av den totala tystnaden, den var väldigt märklig och främmande. Inga andetag, inget prassel av lakan. Bara jag och inget annat.
När jag så småningom vaknade av Greta så hade sängen torkat så pass att jag kunde lägga över en filt och lägga mig på den tidigare blöta sidan och amma. Sen sov vi gott resten av natten och Greta vaknade - kors i taket - strax före klockan 9! Så vi hann upp och ta oss i väg till öppet hus på mariakyrkan. Det är den enda öppna förskolan jag verkligen vill hinna gå på varje vecka, jag tycker det är så himla mysigt! Sångstunden är jättebra och fikat är generöst för en extremt billig peng. Det är alltid trevlig stämning och idag var det dessutom ganska lugnt, en hel del småttisar och några storasyskon. Dessutom finns det leverpastej vilket vi aldrig har hemma och det tycker Greta är supergott! Veggomorsan kanske ska ut och införskaffa lite åt henne. Men finns det köpesleverpastej som inte innehåller massa skit eller måste man göra egen?
Natten var speciell, Greta vaknade av att blöjan läckt så det var alldeles fuktigt där hon låg. Andra gången på ett par veckor så det måste nog till att införskaffas lite plastad frotté om vi vill kunna ha kvar vår bäddmadrass ett tag till... Att Greta vaknade var nog en överdrift eftersom hon inte öppnade ögonen direkt men sen kunde hon iallafall inte komma till ro. Eftersom vi då hade hälften av min sida av sängen till godo (eftersom resten låg i upptorkningsläge) och W sov så gott så jag inte hade hjärta att väcka honom för att få några decimeter från honom så gick jag upp och satte mig i soffan för att amma. Greta kom till ro och jag la henne i sängen där hon snabbt somnade. Då tog jag täcke och kudde och la mig på soffan och sov fantastiskt bra. Vaknade till några gånger bara av den totala tystnaden, den var väldigt märklig och främmande. Inga andetag, inget prassel av lakan. Bara jag och inget annat.
När jag så småningom vaknade av Greta så hade sängen torkat så pass att jag kunde lägga över en filt och lägga mig på den tidigare blöta sidan och amma. Sen sov vi gott resten av natten och Greta vaknade - kors i taket - strax före klockan 9! Så vi hann upp och ta oss i väg till öppet hus på mariakyrkan. Det är den enda öppna förskolan jag verkligen vill hinna gå på varje vecka, jag tycker det är så himla mysigt! Sångstunden är jättebra och fikat är generöst för en extremt billig peng. Det är alltid trevlig stämning och idag var det dessutom ganska lugnt, en hel del småttisar och några storasyskon. Dessutom finns det leverpastej vilket vi aldrig har hemma och det tycker Greta är supergott! Veggomorsan kanske ska ut och införskaffa lite åt henne. Men finns det köpesleverpastej som inte innehåller massa skit eller måste man göra egen?
Regn. Regn. Regn. Ja, och så lite blåst då.
Vad gör man om det regnar ute, är tråkigt hemma och maken har tagit bilen till jobbet så det inte finns en chans att hinna till öppna förskolan om man ska åka dit kommunalt?
Jo, man inser att torkskåp finns till för en anledning, att just den här regnnivån inte dödar någon och att det är roligare ute än inne. Så vi bytte det här..:
...mot det här:
Sammanfattning: löv från rönn fastnar lätt i halsen. Mossa är mysigt att plocka loss från stenarna men lite jordigt att äta.
Jo, man inser att torkskåp finns till för en anledning, att just den här regnnivån inte dödar någon och att det är roligare ute än inne. Så vi bytte det här..:
...mot det här:
Sammanfattning: löv från rönn fastnar lätt i halsen. Mossa är mysigt att plocka loss från stenarna men lite jordigt att äta.
Så enkelt. Så skönt. Dessutom mötte vi, förutom tre-fyra söndertrasade soppåsar på skogsstigen, en vovve. Hurra! Gretas favvo. "Hehehe" hör man upprepade gånger från henne när hon ser en hund. Och så försöker hon säga vovve "wue-wue". Rätt så nära faktiskt om jag får säga det själv.
Att befinna sig på IKSU Sport samma dag som studenterna börjar...
...kan sammanfattas med ett ord: KÖ.
Alla studenter ska tydligen börja träna och därför köper alla sina kort samtidigt (jag själv är varken student eller en av de som köpte kort). Så att man kan komma igång så snart som möjligt antar jag. När jag satt där och väntade på min tur kände jag doften av nybliven student och jag längtade inte tillbaka. Jag har fantastiska minnen av min studietid men det bästa jag fick med mig är, förutom en examen, de vänner som fortfarande är en del av mitt liv. När jag började i Piteå var jag 21 år, ballast i världen, drack lätt en flaska vin själv på förfesten och fyllde snabbt min kalender med flera aktiviteter varje dag, varje vecka.
Idag då? 27 år, nygift mamma, klarar ett glas vin (men det tar ett par timmar), har alldeles för mycket tid att fundera över vad jag vill göra när jag blir stor (så vi kör på musiklärare ett tag till) och kalender? Vad är det? Låter lite 00-tal tycker jag. Inte ens kalendern i mobilen används. De aktiviteter jag deltar i är så få att de får plats i hjärnbanken, coolt va?
Det är underbart att äntligen ha lärt sig att stora luckor är bättre än blyertssvarta sidor!
Alla studenter ska tydligen börja träna och därför köper alla sina kort samtidigt (jag själv är varken student eller en av de som köpte kort). Så att man kan komma igång så snart som möjligt antar jag. När jag satt där och väntade på min tur kände jag doften av nybliven student och jag längtade inte tillbaka. Jag har fantastiska minnen av min studietid men det bästa jag fick med mig är, förutom en examen, de vänner som fortfarande är en del av mitt liv. När jag började i Piteå var jag 21 år, ballast i världen, drack lätt en flaska vin själv på förfesten och fyllde snabbt min kalender med flera aktiviteter varje dag, varje vecka.
Idag då? 27 år, nygift mamma, klarar ett glas vin (men det tar ett par timmar), har alldeles för mycket tid att fundera över vad jag vill göra när jag blir stor (så vi kör på musiklärare ett tag till) och kalender? Vad är det? Låter lite 00-tal tycker jag. Inte ens kalendern i mobilen används. De aktiviteter jag deltar i är så få att de får plats i hjärnbanken, coolt va?
Det är underbart att äntligen ha lärt sig att stora luckor är bättre än blyertssvarta sidor!
Idag är ingen vanlig dag, idag är Williams födelsedag -
HURRA HURRA HURRA!!!
Idag är det inte bara min älskade makes 29-årsdag (ja, jag vet att det inte är hans riktiga ålder men nu har han bett att få gå neråt i ålder i år och det är hans födelsedag så hans ord är min lag) utan det är även fyra år sen vi skulle haft vår första dejt.
Då fyllde W år en onsdag och fredagen innan hade vi setts (jaja, hånglat) på en efterfest efter kick-offen på musikhögskolan i Piteå. Jag var nykter, W smakade snus och öl. Detta resulterade i lite sms:ande (jag tog tydligen hans nummer innan jag gick från efterfesten vilket var konstigt eftersom det var han som tog mitt) och vi bestämde att vi skulle ta en dejt på onsdagen. På tisdagen kommer ett sms i stil med "oj då, jag kom visst på att jag fyller år imorgon. Om du vill kan vi ändå ta den där dejten men annars kan du komma hit på födelsedagsfika". Jag vill ju inte hindra en människa från att fira sin födelsedag så jag skrev att vi kunde ta dejten en annan gång och istället gick jag och min kompis Venla på hans födelsedagsfika. Ett par såna där djupfrysta tårtor bjöds det på och vi gav honom ett par ölglas och pizzatallrikar i födelsedagspresent. Det var tider det.
Nu till några frågor:
Idag är det inte bara min älskade makes 29-årsdag (ja, jag vet att det inte är hans riktiga ålder men nu har han bett att få gå neråt i ålder i år och det är hans födelsedag så hans ord är min lag) utan det är även fyra år sen vi skulle haft vår första dejt.
Då fyllde W år en onsdag och fredagen innan hade vi setts (jaja, hånglat) på en efterfest efter kick-offen på musikhögskolan i Piteå. Jag var nykter, W smakade snus och öl. Detta resulterade i lite sms:ande (jag tog tydligen hans nummer innan jag gick från efterfesten vilket var konstigt eftersom det var han som tog mitt) och vi bestämde att vi skulle ta en dejt på onsdagen. På tisdagen kommer ett sms i stil med "oj då, jag kom visst på att jag fyller år imorgon. Om du vill kan vi ändå ta den där dejten men annars kan du komma hit på födelsedagsfika". Jag vill ju inte hindra en människa från att fira sin födelsedag så jag skrev att vi kunde ta dejten en annan gång och istället gick jag och min kompis Venla på hans födelsedagsfika. Ett par såna där djupfrysta tårtor bjöds det på och vi gav honom ett par ölglas och pizzatallrikar i födelsedagspresent. Det var tider det.
Nu till några frågor:
- Vem glömmer bort sin födelsedag?
- Vem gifter sig med någon som glömmer bort sin egen födelsedag...
- ...OCH skaffat barn med honom?
Fula känslor och taggiga sidor av en människa
Först vill jag tacka för de fina kommentarerna som droppat in på sistone, snacka om peptalk!
Nu till något jag velat skriva om länge, sen jag fick barn tror jag:
Här i världen ska man vara glad. Nöjd, glad, lycklig, peppad, ambitiös, energisk, pigg är alla "egenskaper" som är ganska så sköna att känna själv och lätta att vara omkring som medmänniska. Jag har tänkt så mycket på det här med "fula" känslor; sorg, bitterhet, självömkan, ilska och säkert några till. De är jobbiga att känna och det är jobbigare att vara omkring någon med dessa känslor. Om någon plötsligt är ledsen och gråter vill jag trösta. Jag vill nästan desperat rädda den här personen ur den känslan, lyfta fram allt som är bra och försöka rikta den andra människans fokus på det. Varför? För att jag på riktigt tror att hon då bums kommer glömma sorgen och må bättre? Eller är det för att jag själv inte står ut med mig själv i samvaron med den här personens gråt, ilska eller vad det nu är hon känner.
För mig är det ofta det sistnämnda. Det är av egoistiska skäl jag sätter igång stora trösttröskan eftersom det är jobbigt och det krävs övning att bara vara och låta en människa gå all in i t.ex. sin bitterhet. Men jag tror också att det är bra att göra det ibland. Jag kan själv känna otroligt intensiv självömkan, bitterhet, ilska eller sorg då och då och jag kan känna skam över det eftersom känslan är ful och himla dålig och den bara måste bort så fort som möjligt! Men jag försöker erkänna och acceptera känslan (haha, funkar bra ibland och...sisådär andra gånger) den relativt korta stund den är hos mig. Och jag vill kunna lyssna - verkligen lyssna - på någon i min närhet som är ledsen, arg eller bitter utan att först och främst försöka ta bort eller byta ut känslan hon har. Det är yin och yang, två sidor av samma mynt och därmed lika värdefulla och viktiga känslor. Eller?
En människa som är råbitter över livet en måndag oroar mig inte ett uns jämfört med en människa som ständigt är glad. Då börjar jag undra hur det står till där innanför skyltfönstret egentligen, för en konsekvent känsla kan vara bland det mest oroväckande som finns.
De här sakerna blev viktiga för mig när jag fick barn och började fundera över tröst när Greta blir ledsen. Vad är tröst och är det viktigaste med tröst alltid att lyckas få henne glad? Om jag nu skulle lyckas torka tårarna på henne och få henne jättepepp med en handvändning, kan jag verkligen vara säker på att jag har tröstat? Jag har inte lyssnat och vet fortfarande inte vad som pågår där inne.
Jag kan själv bli skogstokig vissa gånger någon ska sätta igång och prata om allt positivt i livet med detsamma jag yttrar att jag har en dag då jag bara ser svart. Jag vill få berätta hur jag känner i lugn och ro, inte höra hur rätt eller fel jag har som känner så. Det händer ofta, eller hur? Jag blir lika skogstokig om jag är glad över någonting och berättar det för någon som genast börjar berätta hur dåligt det där är, kommer gå eller hur tråkigt det låter. Tänk om det hände lika ofta... För en känsla, även en flyktig sådan, är sann när den är även om den i efterhand kan verka helt ologisk. Så jag rannsakade mig själv, läste kloka ord (t.ex. av Jesper Juul) och kom fram till att tröst för mig ska innebära att lyssna på Gretas känslor utan att värdera. Och inte bara när det gäller Greta förstås!
Det blev sen så logiskt att prata om samma sak med min man. När vi fastnar i diskussioner och inte kommer vidare så är det inte för att vi är oöverens i frågan (den har vi lämnat för längesen) utan för att någon av oss eller båda är så upptagna med att ta åt oss personligen av vad den andre sagt att vi inte klarar av att lyssna på vad den andre verkligen försöker förmedla. Så vi har kommit överens om att försöka bejaka varandras känslor bättre, så gott vi kan och så ofta vi kan. Ibland lyckas vi, ibland går det åt skogen. Det är som det är ;-)
Nu till något jag velat skriva om länge, sen jag fick barn tror jag:
Här i världen ska man vara glad. Nöjd, glad, lycklig, peppad, ambitiös, energisk, pigg är alla "egenskaper" som är ganska så sköna att känna själv och lätta att vara omkring som medmänniska. Jag har tänkt så mycket på det här med "fula" känslor; sorg, bitterhet, självömkan, ilska och säkert några till. De är jobbiga att känna och det är jobbigare att vara omkring någon med dessa känslor. Om någon plötsligt är ledsen och gråter vill jag trösta. Jag vill nästan desperat rädda den här personen ur den känslan, lyfta fram allt som är bra och försöka rikta den andra människans fokus på det. Varför? För att jag på riktigt tror att hon då bums kommer glömma sorgen och må bättre? Eller är det för att jag själv inte står ut med mig själv i samvaron med den här personens gråt, ilska eller vad det nu är hon känner.
För mig är det ofta det sistnämnda. Det är av egoistiska skäl jag sätter igång stora trösttröskan eftersom det är jobbigt och det krävs övning att bara vara och låta en människa gå all in i t.ex. sin bitterhet. Men jag tror också att det är bra att göra det ibland. Jag kan själv känna otroligt intensiv självömkan, bitterhet, ilska eller sorg då och då och jag kan känna skam över det eftersom känslan är ful och himla dålig och den bara måste bort så fort som möjligt! Men jag försöker erkänna och acceptera känslan (haha, funkar bra ibland och...sisådär andra gånger) den relativt korta stund den är hos mig. Och jag vill kunna lyssna - verkligen lyssna - på någon i min närhet som är ledsen, arg eller bitter utan att först och främst försöka ta bort eller byta ut känslan hon har. Det är yin och yang, två sidor av samma mynt och därmed lika värdefulla och viktiga känslor. Eller?
En människa som är råbitter över livet en måndag oroar mig inte ett uns jämfört med en människa som ständigt är glad. Då börjar jag undra hur det står till där innanför skyltfönstret egentligen, för en konsekvent känsla kan vara bland det mest oroväckande som finns.
De här sakerna blev viktiga för mig när jag fick barn och började fundera över tröst när Greta blir ledsen. Vad är tröst och är det viktigaste med tröst alltid att lyckas få henne glad? Om jag nu skulle lyckas torka tårarna på henne och få henne jättepepp med en handvändning, kan jag verkligen vara säker på att jag har tröstat? Jag har inte lyssnat och vet fortfarande inte vad som pågår där inne.
Jag kan själv bli skogstokig vissa gånger någon ska sätta igång och prata om allt positivt i livet med detsamma jag yttrar att jag har en dag då jag bara ser svart. Jag vill få berätta hur jag känner i lugn och ro, inte höra hur rätt eller fel jag har som känner så. Det händer ofta, eller hur? Jag blir lika skogstokig om jag är glad över någonting och berättar det för någon som genast börjar berätta hur dåligt det där är, kommer gå eller hur tråkigt det låter. Tänk om det hände lika ofta... För en känsla, även en flyktig sådan, är sann när den är även om den i efterhand kan verka helt ologisk. Så jag rannsakade mig själv, läste kloka ord (t.ex. av Jesper Juul) och kom fram till att tröst för mig ska innebära att lyssna på Gretas känslor utan att värdera. Och inte bara när det gäller Greta förstås!
Det blev sen så logiskt att prata om samma sak med min man. När vi fastnar i diskussioner och inte kommer vidare så är det inte för att vi är oöverens i frågan (den har vi lämnat för längesen) utan för att någon av oss eller båda är så upptagna med att ta åt oss personligen av vad den andre sagt att vi inte klarar av att lyssna på vad den andre verkligen försöker förmedla. Så vi har kommit överens om att försöka bejaka varandras känslor bättre, så gott vi kan och så ofta vi kan. Ibland lyckas vi, ibland går det åt skogen. Det är som det är ;-)
Rädd att inte duga som jag är?
De senaste veckorna har jag haft lätt att vakna under den berömda vargtimmen. Då är det svårt att somna om och mina tankar far all världens väg. Väldigt ofta hamnar jag i skamvrån, jag skäms eller får dåligt samvete över situationer som varit där jag med största sannolikhet är den enda av de inblandade som ser mig själv som ett problem. Jag kan undra om någon tog illa upp över något jag sa, om jag skrattade för högt, om jag misslyckades med att göra mig förstådd i nån snurrig tankegång så att det jag sa helt missuppfattades, om jag varit för lite närvarande som mamma under dagen, om jag varit för lite närvarande som partner under dagen, om jag varit en dålig vän som inte hört av mig på länge, om jag skulle vara en hälsosammare människa om jag slutade dricka kaffe (????) om jag är fejk som sångerska och aldrig kommer sjunga inför folk igen och så vidare, och så vidare.
Det är verkligen inte roliga grejer. Sen kan de liksom sitta kvar lite som klister på kroppen under dagen.
Hur gör man för att komma ut ur det här egentligen?
Det är verkligen inte roliga grejer. Sen kan de liksom sitta kvar lite som klister på kroppen under dagen.
Hur gör man för att komma ut ur det här egentligen?
Får man bli trött på att ha sin bebis klängande på en och får man bli less på att nattamma...
...utan att vilja sluta nattamma eller att sluta bära i sjal?
Som ammande mamma kan det vara oerhört lätt att få kommentarer i stil med "men sluta amma då", om man knystar att man är lite less på att ligga och amma stup i kvarten hela natten en period eller något liknande.
Mest nyligen fick jag frågan om jag känner att jag själv varit med och "skapat" Gretas behov av att bäras - men innan jag fortsätter: den här vännen menade ingenting illa med den frågan, det vet jag med 100%. Det var helt enklelt en rak fråga från någon som har en helt annan familjesituation och jag svarade så gott jag kunde. Men frågan fick mig i efterhand att börja fundera och fler kan ju kanske fundera över samma sak i ett tidevarv då kvinnor anklagas för att vilja göra sig oersätterliga för barnet genom att fortsätta amma längre än sex månader och andra dumheter.
Iallafall.
Vid tillfället frågan kom upptog två nya tänder och en förkylning ganska mycket av Gretas världsbild med följd att hon den senaste veckan och särskilt de senaste dagarna klänger fast vid mig (och även sin pappa) som en liten apunge samt tokammar nätterna igenom. Jag bär Greta mycket, ja. Jag kommer bära ett eventuellt syskon ännu mer ända från början, ja (så länge bebisen går med på det förstås). Jag vet inte vad som födde vad, om Greta blev buren mycket och vande sig vid det eller om vi bar mycket för att Greta ville bli buren. Men det var iallafall min mamma som berättade om trikåsjalen och erbjöd sig att köpa en sån åt oss om vi ville eftersom hon tyckte det såg så mysigt ut. Det tyckte vi också så vi slog till.
Jag tror i vilket fall inte någonstans att jag har "orsakat" att Greta vill bli buren - och jag ser heller inget fel i om det nu skulle vara så. Jag tror det är naturligt för ett barn att bli buren. Tvärtom vill hon bli buren mindre och mindre här hemma, hon har massa andra saker att undersöka. Hon kryper mellan rummen och hämtar leksaker, ställer sig mot bord och stolar och har inte tid att vara i famnen så mycket. Däremot har jag gärna med henne när jag fixar med grejer, t.ex. i sjalen när jag dammsuger, diskar eller sittandes på diskbänken när jag fixar fika. Jag vill att hon ska få se vad som händer när det där äpplet blir ett rivet äpple ovanpå keso i en tallrik eller hur en smörgås går från påse till brödrost till att bli ett fullbordat konstverk med ost och allt.
Jag tror det är olika hur barn ställer sig till att bli "sjalade", men jag vet också att i större delen av världen bär man sina ungar.
Jag vet inte vad mer jag vill ha sagt med det här, det var nog mer ett slags reflekterande tror jag.
Som ammande mamma kan det vara oerhört lätt att få kommentarer i stil med "men sluta amma då", om man knystar att man är lite less på att ligga och amma stup i kvarten hela natten en period eller något liknande.
Mest nyligen fick jag frågan om jag känner att jag själv varit med och "skapat" Gretas behov av att bäras - men innan jag fortsätter: den här vännen menade ingenting illa med den frågan, det vet jag med 100%. Det var helt enklelt en rak fråga från någon som har en helt annan familjesituation och jag svarade så gott jag kunde. Men frågan fick mig i efterhand att börja fundera och fler kan ju kanske fundera över samma sak i ett tidevarv då kvinnor anklagas för att vilja göra sig oersätterliga för barnet genom att fortsätta amma längre än sex månader och andra dumheter.
Iallafall.
Vid tillfället frågan kom upptog två nya tänder och en förkylning ganska mycket av Gretas världsbild med följd att hon den senaste veckan och särskilt de senaste dagarna klänger fast vid mig (och även sin pappa) som en liten apunge samt tokammar nätterna igenom. Jag bär Greta mycket, ja. Jag kommer bära ett eventuellt syskon ännu mer ända från början, ja (så länge bebisen går med på det förstås). Jag vet inte vad som födde vad, om Greta blev buren mycket och vande sig vid det eller om vi bar mycket för att Greta ville bli buren. Men det var iallafall min mamma som berättade om trikåsjalen och erbjöd sig att köpa en sån åt oss om vi ville eftersom hon tyckte det såg så mysigt ut. Det tyckte vi också så vi slog till.
Jag tror i vilket fall inte någonstans att jag har "orsakat" att Greta vill bli buren - och jag ser heller inget fel i om det nu skulle vara så. Jag tror det är naturligt för ett barn att bli buren. Tvärtom vill hon bli buren mindre och mindre här hemma, hon har massa andra saker att undersöka. Hon kryper mellan rummen och hämtar leksaker, ställer sig mot bord och stolar och har inte tid att vara i famnen så mycket. Däremot har jag gärna med henne när jag fixar med grejer, t.ex. i sjalen när jag dammsuger, diskar eller sittandes på diskbänken när jag fixar fika. Jag vill att hon ska få se vad som händer när det där äpplet blir ett rivet äpple ovanpå keso i en tallrik eller hur en smörgås går från påse till brödrost till att bli ett fullbordat konstverk med ost och allt.
Jag tror det är olika hur barn ställer sig till att bli "sjalade", men jag vet också att i större delen av världen bär man sina ungar.
Jag vet inte vad mer jag vill ha sagt med det här, det var nog mer ett slags reflekterande tror jag.
Surströmming!
Igår var det surströmmingsskiva hos Anders och Erika. Alltså, så sjuuuuukt gott det var! Surströmming är en sån där grej som man liksom inte tror på förrän man smakat. Och när man väl smakat så antingen hatar man eller älskar man det. Jag älskar det!
Om två veckor, efter halvmaran i sthlm, är det dags för släkt-surströmmingsskiva hos min moster och hennes man. Jag har snott en bild från mamma på de sorter som kommer provas då:
Om två veckor, efter halvmaran i sthlm, är det dags för släkt-surströmmingsskiva hos min moster och hennes man. Jag har snott en bild från mamma på de sorter som kommer provas då:
Bloggtips!
Jag vet att jag tjatar ibland, men tillkommer det nya läsare är det mödan värt att upprepa sig!
En annan du - Petra Krantz Lindgren är som en klok bok i föräldrarskap. Läs särskilt hennes texter om belöningssystem och ordet "duktig"!
Familjen Toad - Den här bloggen älskar jag, kanske för att det känns lite som en kusin till min blogg. En personlig betraktelse av vardagen med en liten som endast är ett par månader yngre än Greta. Kloka och tänkvärda inlägg om amning, BLW, föräldrarskap och skön humor!
Amningshysteri - Rapp i käften, klok och fantastiskt underhållande blogg. Även här kloka inlägg om föräldrarskap och amning.
Lars H Gustafsson - Den fantastiskt kloke barnläkaren och författaren som har en så kärleksfull och klok inställning gentemot barnen här på jorden. Att han dessutom knyter an föräldrarskap med musik då och då är bara ett plus!
Lady Dahmer - Den här kvinnan kan ploppa ur sig precis vad som helst. Provokativ, hård, mjuk, klok och kontroversiell (ligger i betraktarens öga) tvåbarnsmamma som har en mängd trogna läsare. Bland annat jag. Kommentarsfälten rekommenderas lika skarpt som blogginläggen.
En annan du - Petra Krantz Lindgren är som en klok bok i föräldrarskap. Läs särskilt hennes texter om belöningssystem och ordet "duktig"!
Familjen Toad - Den här bloggen älskar jag, kanske för att det känns lite som en kusin till min blogg. En personlig betraktelse av vardagen med en liten som endast är ett par månader yngre än Greta. Kloka och tänkvärda inlägg om amning, BLW, föräldrarskap och skön humor!
Amningshysteri - Rapp i käften, klok och fantastiskt underhållande blogg. Även här kloka inlägg om föräldrarskap och amning.
Lars H Gustafsson - Den fantastiskt kloke barnläkaren och författaren som har en så kärleksfull och klok inställning gentemot barnen här på jorden. Att han dessutom knyter an föräldrarskap med musik då och då är bara ett plus!
Lady Dahmer - Den här kvinnan kan ploppa ur sig precis vad som helst. Provokativ, hård, mjuk, klok och kontroversiell (ligger i betraktarens öga) tvåbarnsmamma som har en mängd trogna läsare. Bland annat jag. Kommentarsfälten rekommenderas lika skarpt som blogginläggen.
Jag är ingen jätteslukare av träningsbloggar men följer några stycken jag måste läsa för deras sunda inställningar till hälsa inuti och utanpå:
Äta Träna Kämpa - Läs, säger jag bara. Läs.
Tella om träning och hälsa - Tvåbarnsmamman som lyckas få ihop träning, kost och en sund bild av hälsa.
Träning för hälsa och prestation - Kloka inlägg om maten vi äter och en härligt positiv inställning till träning trots den höga nivå han är på.
Äta Träna Kämpa - Läs, säger jag bara. Läs.
Tella om träning och hälsa - Tvåbarnsmamman som lyckas få ihop träning, kost och en sund bild av hälsa.
Träning för hälsa och prestation - Kloka inlägg om maten vi äter och en härligt positiv inställning till träning trots den höga nivå han är på.
Bloggläge: Mys.
Greta sover middag efter chockuppvaknandet halv åtta imorse. För två veckor sen kom hennes tredje tand, den första i överkäken. I samma veva misstänkte jag och Gretas mormor att hon hade en till på g på samma ställe fast på vänster sida i överkäken. Sen dess har det sett misstänkt svullet ut där när man kommit åt att titta och i förrgår tyckte jag mig se ett litet risgryn på väg. Men idag såg jag minst två tänder på G där uppe på hennes vänstersida. Jag skulle inte bli förvånad om det är en till på G så hon får en hel rad där uppe. Inte konstigt att hon har det jobbigt med livet just nu och kanske är förkylningen inte bara ett virus...
Annars har hon faktiskt bara sovit middag en enda gång per dag den här veckan, då sover hon 1 1/2-2 timmar och sen somnar hon vid 20-21 på kvällen och har vaknat vid 09:00 på morgonen. Fast idag blir allt upp och ner skulle jag tro och så är det ibland. Gäller att hänga med bara :-)
Annars har hon faktiskt bara sovit middag en enda gång per dag den här veckan, då sover hon 1 1/2-2 timmar och sen somnar hon vid 20-21 på kvällen och har vaknat vid 09:00 på morgonen. Fast idag blir allt upp och ner skulle jag tro och så är det ibland. Gäller att hänga med bara :-)
WTF?!?
Klockan är inte ens 09:00 och vi har redan stigit upp, det har bytts blöjor, ätits frukost, torkat av bebis och omgivning och inte nog med det - jag är inne på min andra kopp kaffe.
När hände det här senast? Tio, halv elva har klockan varit de senaste veckorna när vi kommit så här långt. Så vad var skillnaden? Ja, vad ska jag säga mer än att så mycket som Greta ammat i natt är det inte konstigt av att jag vaknade av att hon gnällde när hon låg i nerkissade lakan på grund av en tokfull blöja. Skönt att hon är snabb på att säga till.
När hände det här senast? Tio, halv elva har klockan varit de senaste veckorna när vi kommit så här långt. Så vad var skillnaden? Ja, vad ska jag säga mer än att så mycket som Greta ammat i natt är det inte konstigt av att jag vaknade av att hon gnällde när hon låg i nerkissade lakan på grund av en tokfull blöja. Skönt att hon är snabb på att säga till.
Akta! Var snäll! Försiktig!
Ja, varför är det så viktigt att säga allt det ovanstående till barn redan när de är på väg fram till någon/något?
Det är som att förvänta sig att ens barn eller bebis har hårdhänta intentioner om hen till exempel tar sig fram till ett annat barn eller bebis. Med lite mer tålamod kan jag som förälder istället hålla tyst och observera noga medans jag håller mig i startgroparna utifall att det skulle visa sig bli lite för hårdhänt till slut ändå. Visst är det trevligare med ett uppmuntrande beteende från oss föräldrar? Ibland tror jag att sånt i rubriken är mer sånt som sägs för att de vuxna vill visa andra vuxna att "jag har koll på mitt barn och tänker inte låta hen göra något mot ditt barn/din blomkruka" eller liknande.
Det är som att förvänta sig att ens barn eller bebis har hårdhänta intentioner om hen till exempel tar sig fram till ett annat barn eller bebis. Med lite mer tålamod kan jag som förälder istället hålla tyst och observera noga medans jag håller mig i startgroparna utifall att det skulle visa sig bli lite för hårdhänt till slut ändå. Visst är det trevligare med ett uppmuntrande beteende från oss föräldrar? Ibland tror jag att sånt i rubriken är mer sånt som sägs för att de vuxna vill visa andra vuxna att "jag har koll på mitt barn och tänker inte låta hen göra något mot ditt barn/din blomkruka" eller liknande.
Telefonbyte
Jodå, vi har fast telefon. För mig är det viktigt av någon anledning, jag gillar tanken på att internet och mobilen kan braka samtidigt men jag kan ändå bli nådd. Jag gillar att kunna stänga av mobilen på kvällen när jag ska sova och veta att OM det skulle hända något och nån behöver nå oss så GÅR det.
Men nu har den trådlösa lagt av. Det gör inget, den fick jag med mig från mitt gamla samboförhållande och det är skönt att den visade sig vara lika ohållbar (med lite fysisk uppmuntran från en tiomånaders) som allt annat i den relationen.
Så då har vi fått byta telefon, äntligen! :-) Låt mig presentera:
Men nu har den trådlösa lagt av. Det gör inget, den fick jag med mig från mitt gamla samboförhållande och det är skönt att den visade sig vara lika ohållbar (med lite fysisk uppmuntran från en tiomånaders) som allt annat i den relationen.
Så då har vi fått byta telefon, äntligen! :-) Låt mig presentera:
