Akta! Var snäll! Försiktig!
Det är som att förvänta sig att ens barn eller bebis har hårdhänta intentioner om hen till exempel tar sig fram till ett annat barn eller bebis. Med lite mer tålamod kan jag som förälder istället hålla tyst och observera noga medans jag håller mig i startgroparna utifall att det skulle visa sig bli lite för hårdhänt till slut ändå. Visst är det trevligare med ett uppmuntrande beteende från oss föräldrar? Ibland tror jag att sånt i rubriken är mer sånt som sägs för att de vuxna vill visa andra vuxna att "jag har koll på mitt barn och tänker inte låta hen göra något mot ditt barn/din blomkruka" eller liknande.
Ibland kan jag vara lite för snabb på att säga till Leija när hon närmar sig nåt. Man skulle nog istället bara se vad som händer istället för att ta för givet att det kommer att gå dåligt direkt.
Jag får bita mig i tungan hela tiden känns det som, det är så lätt att hojta till bara av ren reflex på något sätt. Men det blir sakta bättre... Övning ger färdighet! :-)
Dessutom tror jag att många barn ofta ÄR väldigt försiktiga, men när de är bebisar är ju inte det finmotoriska där riktigt än och då kan ju ett par fingrar råka borra sig in lite i någon annan bebis ögonlock fast det är ju liksom inte med flit.
Det där akta försiktigt går även igen när barnen blir mer motoriska och börjar testa sina förmågor på egen hand. Vi har inte sagt så mkt akta/försiktigt till Isak och låtit honom upptäcka sina egna gränser (barnsäkrat bort det värsta förstås) och vad han kan klarar av och det har gått utmärkt han lever än! Inte tänkt på det i denna aspekt alls så det är helt klart värt att tänka på!
Värst på sånt är mor och far föräldrar faktiskt som kan börja ojja och ha sig en mil innan barnet är framme vid det "farliga". Tycker jag är rätt så bra på att låta dom utforska och ta reda på saker och ting själv. Man ser ju när det går åt pipan :) Övning ger färdighet. Hur ska dom kunna lära av sina erfarenheter om dom aldrig får göra ngra erfarenheter :)
Klokt skrivet Sofie!
Och Erica, kul att höra av någon som har flera års erfarenhet.
Jag tror verkligen man gör sina ungar en stor tjänst genom att låta dem utforska ifred så mycket som möjligt!
Jag har märkt att sen man fick barn så är det så mkt lättare att ojja sig och säga akta/försiktig (vilket är självklart) än när man jobbar på förskola. Där har jag vart noga med att inte säga just akta och va försiktig utan att se vad som händer. Gör de illa sig som tex att snubbla så har jag inte vart där på en gång och frågat - men oj oj hur gick det? gjorde du illa dig?
Utan mer - Oj vad fort du sprang eller hoppade. Upp o hoppa igen.
( gråter barnet är det ju såklart en helt annan grej) Men oftast så är man ju där lite för fort innan ens barnet hinner reagera vad som hänt och kan då börja gråta utan att det ens gjort illa. Just för att jag vart där och tagit förgivet att barnet gjort illa sig.
Varför kan man inte tillämpa sina kunskaper inom jobbet lite mer hemma? ;) Nää.. hemma är jag MAMMA. (som ska försöka ojja sig mindre) :P
