niskalainen

Först vill jag tacka för de fina kommentarerna som droppat in på sistone, snacka om peptalk!

Nu till något jag velat skriva om länge, sen jag fick barn tror jag:

Här i världen ska man vara glad. Nöjd, glad, lycklig, peppad, ambitiös, energisk, pigg är alla "egenskaper" som är ganska så sköna att känna själv och lätta att vara omkring som medmänniska. Jag har tänkt så mycket på det här med "fula" känslor; sorg, bitterhet, självömkan, ilska och säkert några till. De är jobbiga att känna och det är jobbigare att vara omkring någon med dessa känslor. Om någon plötsligt är ledsen och gråter vill jag trösta. Jag vill nästan desperat rädda den här personen ur den känslan, lyfta fram allt som är bra och försöka rikta den andra människans fokus på det. Varför? För att jag på riktigt tror att hon då bums kommer glömma sorgen och må bättre? Eller är det för att jag själv inte står ut med mig själv i samvaron med den här personens gråt, ilska eller vad det nu är hon känner.

För mig är det ofta det sistnämnda. Det är av egoistiska skäl jag sätter igång stora trösttröskan eftersom det är jobbigt och det krävs övning att bara vara och låta en människa gå all in i t.ex. sin bitterhet. Men jag tror också att det är bra att göra det ibland. Jag kan själv känna otroligt intensiv självömkan, bitterhet, ilska eller sorg då och då och jag kan känna skam över det eftersom känslan är ful och himla dålig och den bara måste bort så fort som möjligt! Men jag försöker erkänna och acceptera känslan (haha, funkar bra ibland och...sisådär andra gånger) den relativt korta stund den är hos mig. Och jag vill kunna lyssna - verkligen lyssna - på någon i min närhet som är ledsen, arg eller bitter utan att först och främst försöka ta bort eller byta ut känslan hon har. Det är yin och yang, två sidor av samma mynt och därmed lika värdefulla och viktiga känslor. Eller?

En människa som är råbitter över livet en måndag oroar mig inte ett uns jämfört med en människa som ständigt är glad. Då börjar jag undra hur det står till där innanför skyltfönstret egentligen, för en konsekvent känsla kan vara bland det mest oroväckande som finns.

De här sakerna blev viktiga för mig när jag fick barn och började fundera över tröst när Greta blir ledsen. Vad är tröst och är det viktigaste med tröst alltid att lyckas få henne glad? Om jag nu skulle lyckas torka tårarna på henne och få henne jättepepp med en handvändning, kan jag verkligen vara säker på att jag har tröstat? Jag har inte lyssnat och vet fortfarande inte vad som pågår där inne.

Jag kan själv bli skogstokig vissa gånger någon ska sätta igång och prata om allt positivt i livet med detsamma jag yttrar att jag har en dag då jag bara ser svart. Jag vill få berätta hur jag känner i lugn och ro, inte höra hur rätt eller fel jag har som känner så. Det händer ofta, eller hur? Jag blir lika skogstokig om jag är glad över någonting och berättar det för någon som genast börjar berätta hur dåligt det där är, kommer gå eller hur tråkigt det låter. Tänk om det hände lika ofta... För en känsla, även en flyktig sådan, är sann när den är även om den i efterhand kan verka helt ologisk. Så jag rannsakade mig själv, läste kloka ord (t.ex. av Jesper Juul) och kom fram till att tröst för mig ska innebära att lyssna på Gretas känslor utan att värdera. Och inte bara när det gäller Greta förstås!

Det blev sen så logiskt att prata om samma sak med min man. När vi fastnar i diskussioner och inte kommer vidare så är det inte för att vi är oöverens i frågan (den har vi lämnat för längesen) utan för att någon av oss eller båda är så upptagna med att ta åt oss personligen av vad den andre sagt att vi inte klarar av att lyssna på vad den andre verkligen försöker förmedla. Så vi har kommit överens om att försöka bejaka varandras känslor bättre, så gott vi kan och så ofta vi kan. Ibland lyckas vi, ibland går det åt skogen. Det är som det är ;-)