Rädd att inte duga som jag är?
Det är verkligen inte roliga grejer. Sen kan de liksom sitta kvar lite som klister på kroppen under dagen.
Hur gör man för att komma ut ur det här egentligen?
Jag känner igen mig så väl Linda, då brukar jag fråga mig själv vems kraven är som jag vill leva upp till. Är det mina eller är det de krav som jag tror att andra har på mig och om det är rimliga krav, hur mycket av mig själv är jag beredd att ta av för att leva upp till kraven? Det brukar få mig att gå åt rätt håll i alla fall, sen kan det ta ett tag att besvara frågorna men då är tanken i alla fall i rörelse.
Åh, jag känner också igen mig! Tror det är ganska vanligt... man vill så gärna vara alla till lags. Vet inte riktigt hur man kommer ur det, men att man är medveten om det är ju iaf ett steg på vägen.
Hej Linda! Vad kul att läsa i din blogg, visste inte att du hade en...:) Tänkte att jag skriver en liten kommentar till din fråga om hur jag tänker... Kort och gott brukar jag försöka komma ihåg att ingen människa är fullkomlig. Ingen är perfekt även om det ibland kan kännas som att man ska vara det. Min ambition är att vara "rätt" i alla sammanhang, vara en god medmänniska, mamma, fru, dotter osv. men jag är ju inte mer än en människa. Jag vill försöka så mycket det bara går, men jag tillåter även mig själv att misslyckas. Sen så försöker jag komma ihåg att jag fortfarande är älskad och får nya chanser även om jag misslyckas.
Du är inte ensam vännen! Har tänkt tusen såna tankar idag...
ständiga tankar hos mig. Jag tänker alldeles för mycket och det gynnar ju inte direkt mig om vi säger så.
Man kan fråga sin bästa vän som kommer förklara för dig att du är världens finaste, men tyvärr också din egen största kritiker. De tär bara du som tänker sådana tankar om dig, för vi andra är fullt upptagna med att tänka på hur underbar du är, precis som du är.
Hanna: jo, kraven är verkligen mina egna. Tack för ditt tips!
Emma och Venla: Tänk hur skönt det är att bara få höra att man inte är ensam!
Lina: Jodå, här bloggas det för fullt :-) Det är så klokt det du skriver. Man är ju faktiskt människa precis som alla andra människor och med det ingår alla sidor av myntet. Det är kanske till och med det som är rätt? Och man kan bara göra sitt bästa antar jag. Jag ska försöka upprepa den sista meningen du skrev för mig själv så ofta jag kan!
Isabella: Tänk om man fötts till en människa alldeles oförmögen att analysera? Ibland kan jag tänka att det vore sååå mycket lättare att släppa jobbiga tankar om det var så.
Ella: Nu fattar jag inte vad du menar??? Egen största kritiker - va??? ;-)
Puss!
