Att ha tid över!
Jag tycker om mig själv. Visst känns det inte så precis hela tiden men i det stora hela så tycker jag att jag blir en bättre version av mig själv hela tiden. Men för den sakens skulle ska jag inte börja tycka illa om den jag har varit för jag har inte vetat bättre, visst är det så? Man gör det bästa man kan och fattar de bästa beslut man kan fatta baserat på de erfarenheter man har just nu. Och när man blickar tillbaka kan man tänka "wow, att jag iddes!" eller "men hur sjutton tänkte jag där?".
Jag hittade ett gammalt inlägg från min allra första månad som bloggare, september 2007. Jag hade precis börjat tredje året på högskolan och var i slutet på min singelperiod eftersom jag träffade W men vi ännu inte hade blivit tillsammans. Jag fyllde mina dagar med allt jag kunde komma på. När jag läser inlägget minns jag så tydligt hur jag tänkte och kände men jag minns också hur det egentligen var, innerst inne. Jag minns att det jag skrev i inlägget var en protest mot att folk inte verkade förstå att jag trivdes med att ha så mycket att göra. Men jag minns även att jag hade en hel del ångest, inte stod ut med att ha luckor i mitt schema, var fast i ett hamsterhjul som snurrade snabbt som attan ju mer jag tog mig för. Jag hann inte med att ta det lugnt, att ha massa tid för de jag verkligen brydde mig om (jag skulle ju ha tid för alla) och jag hamnade i något konstigt liv som mest gick ut på att prestera, vara spindel i nätet i olika sammanhang och hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag pluggade 150% och jobbade som kårordförande 25%. Jag ledde en damkör på tisdagkvällar och var med i kammarkören på torsdagkvällar. Dessutom hade jag ett socialt liv, jag dejtade ju till och med! Jag var överallt, hela tiden. Och jag gick verkligen med bestämda steg jämt för jag var alltid på väg någonstans.
Min bästa bortförklaring om någon undrade över min situation var "jag vet att jag gör mycket men jag tycker ju allt är roligt och vet inte vilket jag ska lägga ner!".
Det är en klassisk undanmanöver. Jag har använt den många gånger och jag hör ofta andra använda den, människor som jag känner igen beteendet hos. Undanmanövern är fantastiskt effektiv eftersom det är svårt att säga emot. Vad ska man säga liksom? "Jag tycker inte du ska göra så mycket roliga saker hela tiden". Är inte det lite missunnsamt? Njae. Men man måste nog komma på det själv för att våga förändra.
Idag ser jag på det så här: Man behöver verkligen inte göra allt som är roligt, hela tiden, samma tider, varje vecka. Tvärtom. Det gäller att ha tid över till att göra roliga saker som dyker upp, när de dyker upp. Det gäller att ha tid över för de i ens liv som betyder så mycket för en själv att man vill vara en del av deras liv också. Det gäller att ha tid över för tråkigheter, annars riskerar man att det som man egentligen tycker är roligt blir tråkigt, kanske i form av dåligt samvete, ångest eller i värsta fall en utmattningsdepression.
All energi behöver inte användas hela tiden! Det är okej att längta efter mer och det är okej att ha energi över. Hade inte jag börjat inse det här innan jag fick barn hade jag inte stått ut med föräldraledigheten, det är jag säker på.
Ja, vad ska man säga? Livet förändras verkligen när man blir förälder... ;-)
Jag hittade ett gammalt inlägg från min allra första månad som bloggare, september 2007. Jag hade precis börjat tredje året på högskolan och var i slutet på min singelperiod eftersom jag träffade W men vi ännu inte hade blivit tillsammans. Jag fyllde mina dagar med allt jag kunde komma på. När jag läser inlägget minns jag så tydligt hur jag tänkte och kände men jag minns också hur det egentligen var, innerst inne. Jag minns att det jag skrev i inlägget var en protest mot att folk inte verkade förstå att jag trivdes med att ha så mycket att göra. Men jag minns även att jag hade en hel del ångest, inte stod ut med att ha luckor i mitt schema, var fast i ett hamsterhjul som snurrade snabbt som attan ju mer jag tog mig för. Jag hann inte med att ta det lugnt, att ha massa tid för de jag verkligen brydde mig om (jag skulle ju ha tid för alla) och jag hamnade i något konstigt liv som mest gick ut på att prestera, vara spindel i nätet i olika sammanhang och hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag pluggade 150% och jobbade som kårordförande 25%. Jag ledde en damkör på tisdagkvällar och var med i kammarkören på torsdagkvällar. Dessutom hade jag ett socialt liv, jag dejtade ju till och med! Jag var överallt, hela tiden. Och jag gick verkligen med bestämda steg jämt för jag var alltid på väg någonstans.
Min bästa bortförklaring om någon undrade över min situation var "jag vet att jag gör mycket men jag tycker ju allt är roligt och vet inte vilket jag ska lägga ner!".
Det är en klassisk undanmanöver. Jag har använt den många gånger och jag hör ofta andra använda den, människor som jag känner igen beteendet hos. Undanmanövern är fantastiskt effektiv eftersom det är svårt att säga emot. Vad ska man säga liksom? "Jag tycker inte du ska göra så mycket roliga saker hela tiden". Är inte det lite missunnsamt? Njae. Men man måste nog komma på det själv för att våga förändra.
Idag ser jag på det så här: Man behöver verkligen inte göra allt som är roligt, hela tiden, samma tider, varje vecka. Tvärtom. Det gäller att ha tid över till att göra roliga saker som dyker upp, när de dyker upp. Det gäller att ha tid över för de i ens liv som betyder så mycket för en själv att man vill vara en del av deras liv också. Det gäller att ha tid över för tråkigheter, annars riskerar man att det som man egentligen tycker är roligt blir tråkigt, kanske i form av dåligt samvete, ångest eller i värsta fall en utmattningsdepression.
All energi behöver inte användas hela tiden! Det är okej att längta efter mer och det är okej att ha energi över. Hade inte jag börjat inse det här innan jag fick barn hade jag inte stått ut med föräldraledigheten, det är jag säker på.
Ja, vad ska man säga? Livet förändras verkligen när man blir förälder... ;-)
Kommentarer
Trackback
