niskalainen

Del 1.

Ta T:n till flygplatsen.

Jämför själva.

Två timmar kvar.

Ska ut och köpa något litet till mina fina rumskompisar tror jag allt.

När jag vaknade till i morse låg jag upp och ner. Eller, vad säger man egentligen, bak och fram?

Jag låg med huvudet vid fotändan och fötterna på kudden. Fortfarande med täcket över mig, en aning vridet kanske men det täckte fortfarande varje uns av hud. Jag drömde något om att jag var på fest här i Boston med massa Berkleefolk, både lärare och studenter, men inget helcrazy hände. Tydligen var drömmen så intensiv att den ändå var värd att jag flyttade mig 180 grader i sängen och krampaktigt tog med mig täcket på färden.

Nu är klockan 12 här i Boston och mitt flyg går om 7 timmar och 15 minuter. 11:25 imorgon förmiddag kommer jag landa på Arlanda efter ett litet häng i Amsterdam på en timme typ. Jag kommer vara jetlaggad och jätteglad att träffa min familj och väldigt hemhemma fast jag ska till Åkersberga. Åkersberga får ändå räknas som hemhemma fortfarande efter mina 3 1/2 år på fri fot. Jag kommer ha sjuk abstinens över att William är i Gullmark/Umeå, så nära men ändå så långt bort. Men abstinensen kommer lindras ett tag av en helkväll/natt med Emelie och Ann-Sofie hemma hos Ann-Sofie i hennes kyrka :)

Nu måste jag sluta skjuta upp packandet. Jag ska lyssna på senaste avsnittet av Mammas Nya Kille och köra järnet med textilen som ska hålla mig varm i Sverige i 3 veckor.

Här får ni julens bästa i repris:

Snart så!

Snön ligger kvar idag med, det fortsätter till och med snöa lite. Här har ni några bilder från gårdagkvällen:







Men nu ska jag äta frukost medans jag väntar på att tvätten blir klar så jag kan börja packa...

När dagen innan avresedag infinner sig, gör då inget vettigt om du flyger på kvällen dagen efter. På det sättet kommer du ha jättemycket att göra och hinna med samma dag som du reser vilket gör att tiden kommer gå fort timmarna innan flyget rullar ut på landningsbanan.

Hur lyckas jag se ut så här...



...fast dessutom täckt i snö gåendes på en trottoar och få kommentaren:

"Hey sexy, what are you up to walking around looking so fine"
?

Som jag ser det finns det finns tre teorier.

1. Mannen hade varit på provsmakning av hela sortimentet i spritbutiken alldeles bredvid.
2. Bostoniensare tappar omdömet av snö.
3. Mitt nordiska blod tar fram det allra bästa i mig och det syns.


Jag vet inte, men hade kommentaren varit "hey, you look like that svamp i Super Mario" eller "hey, råna mig inte, jag har familj" så hade jag kunnat förstå bättre.

Det snöar! Alldeles nyss åkte det förbi en plogbil och för ett par timmar sen stängde skolan så alla fick ta sig hem pga snöoväder.

Göte Svenssons 70-årskalas:


Svartbondgård:

Om ett dygn och några timmar åker jag till flygplatsen.

Jag har just haft min audition och vet inte hur det gick resultatmässigt men jag är ändå nöjd. En del av mig gnager och tycker jag skulle slappnat av lite mer och så, en del  vett försvinner med för många snabba andetag. Men jag hade roligt och bandet var lätta att kommunicera med så jag tror det gick fint. Improvisationen kändes rätt bra också, så vi får väl se. Klart jag vill ha en höjning i min rating, annars hade jag inte gjort auditionen, men jag vet också att det faktiskt inte spelar någon roll i praktiken. Det är bara fåfänga :)

Nu ska jag göra grekisk pastasllad och titta på min tvättpåse.

Men det hindrar inte att man kan vara bitter ibland.

Som vanligt när bitterheten får sitt sluga grepp om en och man i hemlighet njuter av martyrskapet så blir det aldrig så illa som bitterheten vill att man ska befara. Jag träffade Vicky, Luisa och Gabriela och vi hann med att prata, skratta, kramas och önska god jul. Och William hade inte glömt mig heller, däremot hade han glömt mobilen vilket var skälet till att mina sms förblev obesvarade tills han helt plötsligt ringde mig på Skype och så visar det sig att han fortfarande älskar mig. Sicken tur. Men det visste jag ju egentligen...

Imorgon ska jag göra min ensemble rating audition vid 12, det ska nog gå bra. Jag har kortat ner låtarna så de är ca 1:30, det värsta är att bli avbryten innan höjdpunkten så jag ska till höjdpunkten fort som fan även om halva storyn försvinner för att jag klipper en vers eller två. Jodå. Musikalisk får man vara vid ett annat tillfälle ;-)
Det känns lite nervöst men ändå inte, jag gör det mest på skoj och för att det inte ska kännas helt onödigt att vara här utan något att göra onsdag-lördag. Så vi får väl se helt enkelt, jag kör på och auditiontillfällen behöver jag verkligen öva på så kanske kan jag för en gångs skull få göra en bra?

Imorgon ska Boston försöka sig på snö igen har jag hört ryktesvägen. Det ligger faktiskt fortfarande kvar lite sen igår, det är inte vitt men det har blivit till is och det är ju ett gott tecken. Inte för gamla kvinnor med sköra höftleder kanske men som tur är bor det mest studenter här som är så unga att de nyss slutat klättra i träd vilket innebär att de nog står sig utmärkt i lite halka.

Så är man än en gång dumpad till förmån för en jazzbar. Är det konstigt om det inte är min favoritgenre eller? Eller, musiken gillar jag mer och mer men men människorna?? Folk verkar ju inte kunna bete sig som folk när de är jazzbitna. Kan man inte använda 6/9-ackord och fortfarande behålla sitt vett eller intar de exakt samma hjärnceller så det bara finns plats för det ena eller det andra?

Nej nej, jag är inte bitter. Dessutom har min fästman glömt bort mig (fast det är jag säker på att han inte har men jag spär på bitterheten lite).

Inget är roligt.

Därför ska jag krypa ihop under ett tygstycke och läsa Breaking Dawn. Hoppas det blir riktigt sorgligt snart så man får gråta lite.

Sov bort de ljusa timmarna på en dag så blir det mindre tid att vänta.

som jag förtjänar tack.

Lyssna på detta. Passar mitt nuvarande tillstånd ypperligt. Godnatt underbara människa.

ok. för mycket rödvin. jag är inte kvaliicerad at andvända alla 10 fingrarna som ni mrker så jag frsöker härmed med bara pekfingrar. fsn va d kångsamt sety går. shit. plötskigt går det upp för mig att jag verkligen dska slyuka 4 liter vatten och sen sova. godnatt.

ps. det var underbart att teäffa gabvriela o luisa igen. och vicky, shit ilken kvinna!

ps.2. förlåt mamma och pappa för att ni  får se det här. men det händer inte så ofta om det är någon tröst.

Puss!

Jag har lagt upp min smörjullåt "Spring In Christmas Time" på min Myspace nu. Ni hittar den här

Lyssna gärna. Och Carl, jag lovar att göra om sången med betydligt mer reverb snarast.

Nu mina vänner gäller det att få tiden att gå eftersom tentaölen med Luisa och Gabriela blev framflyttad. Jag utför räddningsauktion 1, gå till gymmet. Väl där kommer jag svettas och efter det utnyttja både ångbastun och jacuzzin, det gäller att inte vara dum. Ute är det fult, rått och kallt så därför ska jag även utnyttja hårtorken i omklädningsrummet.

Tre dagar till avfärd, 72 timmar tills jag tar mig till Boston Logan International Airport. 96 timmar tills jag kommer vara en sjukt jetlaggat student (vars sångröst är uppäten av flygets AC) på jullov i Sverige med ett enda mission: att ta det jävligt lugnt. Lycka till säger jag bara. Men tanken är fin.

Familj, vänner och fästman.

Jag längtar efter er.

FÄRDIG!

Terminens Sista Tenta avklarad :D



En bild säger mer än tusen ord som det heter, så därför vill jag med två bilder få er att förstå hur skönt det ska bli att på lördag kväll åka hem till Sverige på jullov:


Från köksfönstret i Boston för en kvart sen, a.k.a Beirut tidigt 90-tal.


Från Williams köksfönster i Piteå för två veckor sen, a.k.a Vinterparadiset.

Om två timmar.

Det känns helt galet. Har en termin verkligen gått sen? Och om fyra dagar åker jag hem, det går snabbt det här. Men jag hade rätt om att den här veckan går lite långsammare än förra. Förra veckan gick nämligen så sjukt fort att jag på fredagen räknade igenom dagarna på fingrar och i huvud för att verkligen tro på att det redan var fredag. Men nu fattar jag inte att det bara är onsdag förmiddag, konstigt. Men å andra sidan kommer jag komma på massa saker jag inte hunnit göra när jag packar på fredag kväll/lördag morgon att jag kommer önska tiden hade stått still en stund. Men inte nu.

Idag har boston försökt sig på snö. Det går väl sådär, lyssnar man bara låter det som regn så jag fattade inte vad det där vita som ligger här och där var för något. Jag ger det vita fem timmar, max.

från "The War of Art":

"That was when I realized I had become a pro. I had not yet had a success. But I had had a real failure."

Inga fler ursäkter alltså.

Godnatt.

studsmatta. Så sjukt roligt. Ojojoj, efter 5 minuter tänker jag bara att jag kommer aldrig orka 25 minuter till men det blir ju bara roligare och roligare hela tiden så på slutet tänker jag att nu gäller det att köra järnet för snart är det slut. Inte kan man hoppa av och dricka heller, det gör man bara inte. 30 minuter, klara-färdiga-gå är det som gäller. Yep.

Jag känner mig skönt genomtränad och har tittat på film, "Flashbacks of a fool", med bland andra Daniel Craig. Som spelade i filmen alltså, inte som jag såg filmen med.

Här har ni en scen från filmen med låten If There Is Something :


Men nu ska jag sova. Ladda inför terminens sista tenta imorgon klockan 12. Yes. Sen blir det en tentaöl med Gabriela och Luisa :)

Jag har som vissa av er vet läst kursen Awareness training for musicians (baserat på Feldenkraismetoden, läs mer här) den här terminen och det har verkligen börjat smälta.

Under den sista lektionen med Richard Ehrman, som tyvärr avled av en hjärtattack morgonen efter, så fick jag en stark ahaupplevelse som gått in ännu djupare nu. Det vi gjorde då var att ha en lektion då vi satt på varsin stol och jobbade med vridningar. Vi började med högersidan och vred oss på olika sätt åt höger, kände vart i kroppen det vred, vad som ändrades, hur knäet åkte fram och bak, hur mycket vi kunde vrida i början och sen hur mycket mer vi kunde vrida efter ett tag då vi isolerat rörelsen till knä, bröst, axlar, huvud, ögon osv. Det är svårt att förklara men jag hoppas det inte är grekiska iallfall... Sen bytte vi sida men gjorde bara en vändning åt vänster. Istället för att isolera rörelserna på vänster sida också så koncentrerade vi oss och föreställde oss i tanken att vi gjorde med vänstersidan allt det vi nyss gjort på högersidan. När vi gjort detta en stund så vred vi igen. Vi kunde till och med vrida ännu lättare och längre åt vänster än vi kunnat på högersidan när vi jobbat med den en stund i rörelse.

Det var så skönt att uppleva att tankens kraft sträcker sig så långt. Tanken når nerverna och trycker på play fast ljudet inte är på, typ. Kroppen får ofta till och med ut mer av det. Ingen rörelse i den här kursen har varit stor eller oöverkomlig. De minsta, minsta rörelserna har gett de stora resultaten. Jag har aldrig blivit "trött" för vi vilar ofta. Det ska inte göra ont eller vara förknippat med motstånd att lära kroppen och nerverna nya saker. Sug på den ni.

Det ska inte göra ont eller vara förknippat med motstånd att lära kroppen och nerverna nya saker.

Jag börjar förstå vidden av det nu. Börjar förstå alltså, jag är långt ifrån där. Jag har märkt under övningar vi gjort att jag är så van vid att göra "rätt" och göra rörelser "kontrollerat" att jag ofta hindrar min kropp från att utföra den mest naturliga rörelse. Jag tillåter inte axeln att följa med armen eller blicken att följa med fingertopparna. Jag har min hållning och utgår från att en rörelse ska vara medveten och muskulär. Men kroppen vet vad den gör, eller vad den är byggd att göra.

Jag tänker på alla de gånger då jag sitter för länge med något. Jag trilskas och tillslut ger ryggen upp. Är det en bra lärandemiljö? Ska det vara så?

Jag vet också hur jag känner mig otillfreds om jag inte känner att jag gjort något. Om det känns för lätt liksom. Varför känns det inte jobbigt nu då? Har jag varit lat eller gjort för lite? Som när man tar pauser ofta t.ex.

Men jag vet också vilken skillnad det gjorde med min kropp när jag började  tänka hur min kropp ser ut, fungerar och känns. Helt plötsligt blev den starkare än någonsin tidigare och muskler dök upp där jag tänkte att de fanns trots att jag inte direkt tränade de musklerna mer än tidigare. Det är mentalt också, kanske var de där tidigare fast jag kan inte svara på det. Jag trodde det tidigare men när jag tänker på det nu så inser jag hur självklart det är att tanken har varit med och ändrat fysiken, om än på de mest subtila eller indirekta sätt.

Sen kom vikarien in de sista två gångerna och jag tog upp det här jag hade upplevt efter senaste lektionen med Richard. Då berättade hon att hon hade varit trapetsartist och fallit från en trapets, och landat på huvudet. Hon var sängliggande i två år tills hon kom i kontakt med feldenkraismetoden. Då började hon göra övningarna, fast i tanken, tills hon en dag kunde göra dem fysiskt. Jag tappade hakan, hon är ju ett levande mirakel. Och bevis.

Sjukt inspirerande. Inte biten om att landa på huvudet men det andra. Tanken och kroppen.


Ja, sånt tänker jag på ikväll. Snart ska jag gå och träna men en promenix till Trader Joe´s och handla mat innan dess kanske inte vore så illa.

Jag har aldrig känt mig så här ledig förut.

Jo det har jag.

Men ändå.

Gud så skönt.

Jag är grym. Jag fick A på sångtentan.

Nu dricker jag kanelkaffe med laptopen på magen. Det är himla najs.

Jag är medlem på funbeat.se
När man loggar in där så ser man lite nyinkomna blogginlägg från andra medlemmar. Ofta lyder de något i stil med "jag är sjuk. Därför har jag inte tränat ordentligt på flera veckor. Nu ska jag gå och lägga mig och sova så jag kan bli frisk och kan börja träna som vanligt.". Oftast något sådant faktiskt, det är inte klokt hur många som är sjuka. Men är det höst/vinter så är det.

Men idag var det någon som skrivit "frukost: havregrynsgröt (1 dl), två deciliter minimjölk, rårörda lingon och ett päron." Det var ju sjukt spännande så jag var tvungen att läsa vidare. Det visar sig att personen för dagbok på måltider sen i början av december, inget fel med det. Men shit vilken panik jag skulle ha. Jag skulle bara tänka på mat hela hela tiden om jag dessutom skrev upp allt som en kalorikassabok typ. Debet, kredit ni vet. Och jag vet för jag har provat. Vilken enorm tvångströja alltså. Har aldrig varit så godissugen i hela mitt liv.

Mat ska in i kroppen för att tillföra näring. Och "nyttigt godis" i all ära men messar man inte upp belöningssystemet lite? Nötter och torkad frukt är ju skitgott tycker jag med och innehåller bra saker också  och det ska man ju äta men måste man kalla det godis? Så man äter det som belöning och dessutom belönar sig lite extra för att man var så duktig och åt "nyttigt godis" som belöning...? Äh, jag vet inte. Jag kan ju bara tala för mig själv, alla är olika och jag känner bara mig själv.

Men jag får krupp på dagsmenyer som:

Frukost: Knäckebröd, en skiva ost, 8 vindruvor, grönt te
Fika: 7 mandlar, 1/2 skivat äpple
Lunch: råris med sparrissås, gurka, vatten
Middag: kycklingsallad
Kvällsfika: päron, keso

Jag vet inte varför jag mår dåligt av det. Kanske för att det är nerskrivet. Eller för att så mycket är tabu (vanlig pasta) och så mycket är "rätt" (quinoa). Mina framtida döttrar (för det är kvinnor som oftast faller) kommer få läsa Cosmopolitan, Frida, Veckorevyn och alla skvallertidningar i världen så länge de håller sig ifrån iForm och Fitness Magazine. Jag har själv prenumererat på iForm och utnyttjar gärna spåruppmätningsverktyget på deras hemsida men jag har gjort slut nu.

Ät. Träna. Sov.
Ju mindre prestationsbetingat dessa tre saker är, desto lättare blir de en del av vardagen. För mig alltså.

Idag har jag superkrafter.

Ute regnar det.

Mina skor är vattentäta.

Nu.

Jag är nyduschad och alltså fräsh som en nybadad baby. Jag känner mig tillräckligt trygg för att ha sångtenta om 12 timmar och dessutom tillräckligt trött för att gå och lägga mig nu. Imorgon ska jag sjunga den här:


Det fanns många intressanta varianter på youtube men jag valde den här, haha.

plus två övningar som också är obligatoriska.

Sen till mitt val:


Men orden "she" är utbytta till "he" och det är bara sång och gitarr. Najs blir det.

Godnatt då!

Kvällens tallriksoutfit:


Wok i gulcurry med kidneybönor och ris.

Vinner över notblad anytime.

Nu ska jag plugga sång, tydligen har jag sångtenta imorgon kl. 10. Shit vad tidigt, jag tog bara tiden för juryn är trevligare på förmiddagen och mindre stressade då också. Sen har jag gehörstenta, a vistaläsning i frygisk, lydisk, mixolydisk och dorisk skala. 10 minuter ska det ta så det ska väl inte vara så farligt. Bara jag sover ordentligt i natt. Så klockan 13 imorgon har jag bara en sluttenta kvar och det är harmoniläran på onsdag. Najs!

Jag fattar ingenting.

För att illustrera bjuder jag på en bild jag tog för en timme sen när jag precis missat min lärare och därför satt utanför hans låsta kontorsdörr och mailade arret. Jag började nämligen göra något jag inte gjort på flera år; äta papper. Jag råkade ha resterna av ett notblat mellan tänderna och plötsligt käkade jag upp det.



Jag tror det första steget mot insikt är att äta riktig mat.

Sån där man äter flera gånger om dagen, ni vet.

Det är inte bara sjukt varmt idag (igen). Det har dessutom inte varit så mycket problem med finalefilen när jag skrev ut den, mer än estetiska grejjer som var lätt fixade.

När smäller det egentligen? Något skit måste jag ha missat för så här lätt går det väl aldrig, eller?

Ja ja, nu ska jag råplugga i 20 minuter innan det är tentadags. Visst skriver man bättre med en latte i handen?

På´t igen. Arrangeringen. Göra klart ljudfilen. Testskriva ut och se vad det blev av skiten i slutändan. Kanske svära lite också, vem vet. Elva hade jag tänkt vara klar med det, då ska jag ägna mig åt att plugga till tentan lite också. Den är ju ändå klockan två men just det pluggandet har fått gå åt sidan till förmån för Finale. Hmm. Helgen försvann väldigt snabbt. Hoppas veckan fortsätter så.

Jag är sjukt trött men det dör man inte av.

Imorgon börjar sista veckan för höstterminen. Det betyder att jag klarat av första halvlek på fredag, eller egentligen på onsdag kl.13 då jag har haft min sista tenta fast jag har en autition på fredag. Ska försöka höja mina ratings. Och det sa väl er jättejättemycket förstår jag, jag som knappt fattar det själv. Men i början av terminen gjorde vi iallafall en audition där man blev placerad i rating 1-8 beroende på 5 olika delar; gehör, instrumentteknik, a vistaläsning och lite sånt. Det gick inte bra alls för mig på den auditionen så jag tänkte passa på att kolla om det kan gå bättre nu. Ratingen man har spelar ingen roll i praktiken för även om man inte kan söka kurser på papperet så kan man maila läraren och haka på kursen iallafall. Men jag tycker det ska bli roligt med ett auditiontillfälle, det är en bra miljö att öva i också. Dessutom får jag något gjort de dagar jag är här efter sista tentan och bara väntar på att flyget ska gå på lördag kväll....Åååååh, Sverige. Glögg. Kyla. Starkt kaffe. Natur. Släkt, vänner, fästman. Uppland, Västerbotten, Norrbotten. Landskapsturné helt enkelt. Julgran. Barn. Juleljus.

Ja, jag har romantiserat till Sverige lite i mitt huvud som ni kanske märker men det blir väl så, haha.

Sov så gott!

Det är ju jul snart.

Galenskaparna - Stålmannens jul

Jag är nyrepad, nytränad och snart dyduschad. Jag har köpt mjölk till kaffet och ska inta middag samt kvällens Parlamentet på youtube så fort jag slutat lukta gammal gympasal. Jag har även lite vin kvar. Arrangemanget är på g, det känns rätt lugn bara. Så länge jag går och lägger mig före 12 och sover max 7 1/2 timme imorgon dvs. Jag har även spelat in lite wailningar på Daniels r&b-låt. Det är rätt kul när han ska be mig göra såna saker för han vet inte alls vad det kallas. "Just do that thing you´re doing, I don´t know what it´s called..." och sen visar han det i spiral nedåtgående divapekfingret och väser "uuuuhhuuuhh". Gitarrister alltså, haha. Men å andra sidan sitter ju jag och svär över just gitarrnotation så det visar ju bara att man är bra på olika saker.

Det här är kul. Finale är lätt. Det är enkelt. Snart är du klar. Ojojoj, vad när målet är nu.

Kom igen, du har gjort det förr. Avsluta den här 80-minuterspausen nu och hoppa på´t igen bara.

Det finns kaffe i köket, du kan dricka kaffe och notera samtidigt.

Heja heja.

Ja, idag är det arbetsdag. Här sitter jag med sängen som skrivbord och en skymmande dag jag bara har sett genom fönstret utanför och arbetar med slutprojektet i arrangering. Mmmm, Finale kan verkligen skapa känslor. Starka sådana. Men jag överlever för jag sov drygt 12 timmar inatt.

Om en timme ska jag träffa Daniel och repa inför tisdagens sångtenta och sen blir det gymmet. Mensvärken sitter på plats som en igel och det blir inte bara bättre av att röra sig utan även av att jag dricker hysteriskt mycket vatten vilket är lättare i kombination med svettig aktivitet. Dessutom finns det bastu och den ska jag nog utnyttja idag.

Såhär kul har jag det:




Nu ska jag bara bli klar också. Gitarr, varför är det så krångligt att notera?

...och jag är fullkomligt slut. Till och med min rumskompis skickade mig i säng.

Nu ska jag sova och imorgon blir det nya, friska tag. Vill ni mig något imorgon: maila.

Godnatt.

helt död. Totalt dränerad på energi. Jag vill ingenting. Jag är less. Jag vill bara ligga på sängen och fortsätta gråta ner överkastet. Jag vill slänga datorn  i väggen. Jag vill inte göra något av det jag ska göra. Jag är totaltförvirrad och ensam.

Så känns det.

Det här är min barndom. Förkärlek till Bon Jovi. På den tiden fanns inte Youtube och datorerna var inte ihopfällbara och knappt inne i hemmen än heller för den delen, utom hos mig eftersom mina föräldrar alltid varit snabba på den fronten.

Jag och min bästis Linda satt lydigt framför MTV och väntade på den här låten. Att det är tidig 90-tal förstår ni ju eftersom Cindy Crawford var Supermodellen nr.1 som dessutom innehar rollen som Tjejen i den här videon.

Det är meningen att jag ska sitta med slutprojektet i arrangering och börja skriva in det i Finale. Om någon som läser detta har arbetat med Finale så vet ni att det kräver sin dos tålamod och framförallt tid. Så eftersom arret i stort sett är klart som ljudfil så hade jag tänkt att börja ikväll så att jag kan ägna helgen åt det utan att det blir som förra gången då jag satt och noterade det tills det var dags att gå till lektionen. Visserligen resulterade just det exemplet ändå i ett A, men för min egen skull tänkte jag ta det lugnare nu.

Så varför sitter jag inte med Finale öppet då?

Varför sitter jag och dricker Shiraz som jag hittade för $2,50 på Trader Joe´s och slösurfar?

Varför känner jag mig helt plötsligt jättejättetrött och vill inte alls? Eller vill vill jag ju, men det jag vill är egentligen att öppna Logic och fortsätta leka med R&B-låten jag satte igång med igår...

Jag skrev förresten en jättesmörig jullåt i tisdags, det var ett harmoniläraprojekt och då tänkte jag att man får passa på att ha kul. Är det någon som vet hur man gör om man vill lägga upp den här på bloggen, en mp3-fil alltså? Slutklämmen på låten är "Sparkling snow turns into fire, it´s spring in christmas time" - jag är så stolt.

Sen måste jag nämna att jag fascineras av uppdelningen här i USA, eller grupperingarna kanske snarare är rätt uttryck. Är man afroamerikan hänger man med afroamerikaner, är man korean hänger man med koreaner, har man rastaflätor hänger man med alla andra rastafaris och åker till Jamaica på studieresa med jämna mellanrum... Är man svensk försöker man verka osvensk och hamnar lite överallt men man köar fortfarande snällt och blir irriterad när tidsscheman inte hålls och ingen tar ansvar. Jag trodde det bara var i filmer det var så, naivt av mig.

Men om jag skulle ta och åtminstone skriva text till arrangeringsprojektslåten, det borde ju kunna gå bra nu efter ett par glas rött.

Må gott!

...att det slutat regna nu. Efter 48 timmars droppande. Yes.

Nu är det fredag och jag ska fira det med harmonilära, gehörsquiz och rep med gitarrist inför sångtentan på tisdag morgon.

...och jag är sjukt trött.

"The War of Art" - Steven Pressfield

Utdrag från boken:

"There´s a secret that real writers know that wannabe writers don´t, and the secret is this: It´s not the writing part that´s hard. What´s hard is sitting down to write. What keeps us from sitting down is Resistance."

Någon som önskar sig i julklapp? Annars får du den ändå så småningom...

Ann-Sofie har bokat flyget hit i februari!
Skönt att veta att jag kommer vara i trygga händer när jag fyller 25 :D

Här kommer ett utdrag från vår frys. Burken till vänster är Johannas och den till höger är min.

Jag funderade på att köpa den till vänster först men så såg jag vad det stod på kanten av locket och i nedre hörnet; vitamin D och kalcium, 100 kalorier per portion. Så fel, det var ju frozen youghurt. Då ändrade jag mig alltså och valde burken som talade om att det här är glass, riktig glass gjord på originalreceptet. Inte ett spår av kaloriinformation om man inte läser det finstilta och det behöver man ju inte för man vet.

Jag kom på varför jag inte ätit glass på nästan fyra månader, förutom den smälta lilla glassefterätten i Indien som underligt nog bara serverades en gång. Jag får så sjukt ont i magen.

Så fort jag svalde den första skeden frukostgröt fick jag börja känna av sviterna från gårdagens glassavnjutning. Då tänkte jag bara "javisst ja."

Ni som har upplevt kyla och vinter någon gång den senaste månaden har kanske glömt hur pissigt det kan vara med värme. Men så här kan det vara:

Det är december. Det är 3 plusgrader ena dagen, minus tio nästa och sen är det helt plötsligt 17 plusgrader. Och när det är 17 plusgrader är det inte bara varmt, det regnar också. Det är så pissljummet och fuktigt överallt att man knappt känner skilnad på regn och svett. På tal om svett så har dessa kroppsodörer en tendens att förstärkas i regnväder och det är fullständigt vidrigt att vara inomhus tillsammans med andra som just kommer utifrån. När man går hem är skorna så fuktiga att man slipper väja för vattenpöler eftersom det inte gör någon skillnad, tvärtom kan det vara skönt att få uppleva kyla någonstans på kroppen eftersom det inte finns en enda sval vindpust någonstans, bara regn regn och regn som duggar tätt och tränger in i alla skrymslen och vrår som finns att hitta.

Men nu har jag iallafall klarat av en kurs till för terminen så jag har mycket mer tid att vila och ta det lugnt med min stackars rygg ikväll.

Här kommer en liten sammanfattning av de kurser som är över och de som ännu väntar:

Jazz lab - slut i måndags.
Funk ensemble - slut igår.
The Selfaccompanied singer - slut igår.
Awareness training for musicians - slut igår.
R&B lab - slut idag.

Kurser som ännu inte är avslutade:

Arrangering - final test på måndag.
Voice - proficiency test på tisdag.
Ear training - final test på tisdag.
Harmony - Final test på onsdag.

Så om 6 dagar och 19 timmar är jag klar för terminen! Heeeeeelt galet. Sen blir det ett par dagars vila/städning/packning innan det bär av till Sverige nästa lördag! :)

Nämnde jag att det är 17 plusgrader och regn i Boston idag? Fruktansvärt är det.

Hörrni, det är lite mycket just nu. Jag kände av det redan igår när musklerna satte igång att värka på ett oroväckande sätt. Det var som att de frös fast de var varma. Idag är ryggen värst, den protesterar verkligen av sånt här. Men snart är det över, redan om tre timmar är det betydligt lugnare faktiskt. Då ska jag ta en slapparkväll följd av många timmars sömn tills min enda lektion imorgon 14-16. Nu ska jag plugga lit gehör och skriva ett leadsheet till senare idag.

Tjo.

Det är jag igen.

Det är så otroligt mycket mer motiverande att gå upp på morgonen om jag vet att det första jag ska göra inte är att duscha utan att äta frukost. Den här terminen har varit den första som jag kommer ihåg sen puberteten typ som jag har börjat med att oftast duscha på kvällarna istället. Det blir ju mer logiskt eftersom jag tränar då och så.

Men jag undrar också om det finns någon värre tortyr på vintern än att vakna av väckarklockan, kliva upp och därmed lämna den härligt varma sängen för att huttrande ta sig till badrummet, sätta sig på en iiiiskall toalettring för att sedan kliva in i duschen där det tar några minuter för vattnet att bli varmt. Men sen blir det ju varmt och skönt iallafall, eller?

Jojo, tills vattnet stängs av alltså. På vintern lyckas de där ångorna från varmvattnet som fyller badrummet när man duschar avdunsta så fort man stängt av vattnet. Huttrande sträcker man sig efter handduken och gåshuden står frisk och knottrig över hela huden. Så försöker man torka sig så fort som möjligt i kylan men det är ju svårt för ni anar ju hur mycket vatten som samlas mellan de där knottrorna. Tillslut lyckas man iallafall bli tillräckligt torr för att kunna klä på sig men vid det laget har kylan trängt in till benmärgen.

På kvällarna är det faktiskt i stort sett likadant, med skillnaden att det var några timmar sen man vaknade av väckarklockan samt att man efter duschen kan sätta på sig lager på lager på lager med myskläder och vira in sig i en filt för att en stund senare krypa ner under täcket.

Om 2 timmar är det funkensemblespelning och jag ska sjunga upp lite tills dess. Men först - mer kaffe.

Klockan är fem över halv elva på kvällen och jag tänker gå och lägga mig. Imorgon har vi spelning med funkensemblen så jag ska vara fräsch som bara den så jag pallar det och labben direkt efteråt som dessutom är en sluttenta. Brrr, idag pallade jag inte riktigt med prestationen. Bara grät på väg hem från skolan, det var skönt att det var mörkt och ganska skönt att gråta ut lite. För så farligt är det inte, jag ska inte vara så hård mot mig själv bara. Men kallt är det fortfarande. Folk klagar. Jag njuter.

Godnatt!

Det är tio minus ute.

Jag hade glömt hur det känns. Och om två veckor är jag hemma. Eller hemma, men i Åkersberga och det får väl fortfarande räknas som lite hemma. Hellre det än hemlös i Sverige vilket egentligen är sanningen just nu när alla mina ägodelar befinner sig i ett olovligt behållet förråd i Piteå.

På annandagen flyger jag till Umeå, nu är bara frågan  hur jag ska överleva den riktiga vintern som kommer vara där. Jag har blivit klen. Men jag har gjort det förr och kommer göra det igen med all säkerhet. Överleva vintern alltså.

Nu blir det arrangeringslektion och sen sånglektion. Yeah.

Bara se den, skratta och förfäras.

Magnus Betnér - Ingenting är heligt: jämställdhet:

Jag har haft mitt att göra med jazzpomperipossa för sista gången.

Därmed är en kurs avklarad. Höstens nedräkning har officielllt startat och jag blir så exhalterad att jag stavar officiellt med tre L.

Det ser ut att vara svinkallt när jag tittar ut genom fönstret. Solen är på väg upp och gatorna skimrar i någon nyans som jag längst i bakhuvudet känner igen som frost men jag har en känsla av att det kommer försvinna lika snabbt som det kom. Precis som "snön" därute igår.

Nu ska jag alldeles strax ta mig till skolan, idag gick jag upp kvart över sju. Duktigt Linda. Har tydligen tenta dårå i jazzlabben men Jazzpomperipossa och det var ju tur att jag vaknade tidigare för då kunde jag ju komma på att jag fullständigt glömt bort att det var en låt till vi skulle sjunga på tenta. Ornithology kom jag ihåg men How high the moon var längst ute i periferin och svävade. Tur att vi spelade den i jazzensemblen förra hösten så det bara är orden jag behöver lära mig.

Yes. Nu du.

Efter en söndag med ett luciatåg som inte blev ett luciatåg för min del utan bara en dryga tvåtimmarstur på bostons tunnelbana samt en hel del pluggande till en final (engelska, uttalas typ fajnól) imorgon kl 10 så ger jag mig för kvällen. En full johanna kom hem från en fest för ett tag sen och var så fruktansvärt förbannad på sin pojkvän så vi spydde galla tillsammans eftersom min ilska inte riktigt försvunnit. Det var mysigt. Tatiana hade kokat kycklingsoppa med potatis som jag åt ur kopp, det var också mysigt. Jag har lagat veckans matlådor, de kostar 6,50 styck.

Men men, Eclipse väntar och sängen känns så otroligt lockande. Godnatt.

Det händer att jag okynnesläser bloggar. Jag letar efter något, inspiration, ihjälslagen tid, nya perspektiv eller liknande.

Nu har jag insett vad jag måste leta mer efter. Bloggare över 18 som bloggar om något annat än mode.

De använder modetermer på ett sätt som mer liknar grekiska för mig; jag vet att byxor sitter på benen och mössa är bra när det är kallt för mycket av kroppens värme åker ut genom huvudet. Shit vilken tid det måste ta att lära sig allt det där, och sen när man lärt sig måste man hänga med för annars går allt man lärt sig emot en själv och blir ens egen dödsdom - Otrendmedveten.

Fast jag måste säga att jag kan bli sjukt positivt överraskad när jag då och då hamnar på någon blogg som verkar riktigt vettig och är bra skriven, samt huuuur snygg som helst och så skrollar man ner till inlägget: "Jaha, idag var det skola igen. Efter skolan gick jag och XX till NK och tog en fika innan vi provade partytoppar till helgen. Men nu ska jag inte skriva mer, måste skriva klart SO-uppsatsen och plugga på engelskaglosorna till imorgon."

Men internet är ändå lite roligare med alla dessa bloggare i olika åldrar intressen för jag inser helt plötsligt hur kärringaktig jag kan vara redan som 24-åring. Skämmes. Jag hade nog också en och annan partytopp i min ägo när jag var 15, sanna mina ord.

Bara för att kontra inläggets innehåll så länkar jag till en blogg vars skribent är flera år över 18 och bloggar om annat än mode (förutom när han visar skorna): http://soranismail.bloggagratis.se/

Jag är så jävla förbannad.

Och ledsen.

Jag har haft en produktiv dag. inte. Men ändå en väldigt bra dag, tydligen behöver man inte prestera för att vara lycklig och tillfreds eller älskad och idag kände jag hur det känns. Bra.

Jag har bjudit Johanna och Tati på julmust, lusselängd och swedish pepparkaka. De gillade det skarpt, och jag har fått i mig en hel deciliter julmust på ett dygn. Om jag gillade läsk skulle jag nog köpt mer, om jag visste att Johanna o Tati skulle älska julmust hade jag också köpt mer.

Nu har jag efter mycket om och men nästan luskat ut hur jag ska ta mig till platsen där luciatåget ska gå av stapeln om två timmar. Dags att åka om en stund, men först ska jag borsta bort pepparkaksgegga från tandfickorna som det heter. Ute har det "snöat" idag, helt vanligt hederligt snöslask som smälter innan det når trottoaren. Känns som stockholm by christmas faktiskt.

Jag ska packa med en bostonkarta i väskan innan jag åker har jag en känsla av. Jag gillar att promenera men jag har även vissa regler, som att ha något slags mål att nå t.ex.

Önska mig lycka till (och då syftar jag på att hitta dit snarare än själva luciatåget som bara kan bli lyckat såvida ingen brinner upp)!

När jag vaknade och skulle tända rökelse såg det ut så här för andra morgonen på raken:



Som ni ser så har ju elefanten helt tuppat av.


Jag har mycket tuffa beslut att ta nu.

Igår var det premiär för Luciatåget med SWEA. Tågen gick av stapeln två gånger under julmarknaden som hölls på Cyclorama här i Boston. Jag visste inte att det var möjligt att samla så mycket koncentrerad julstämning på en och samma plats. De som arbetade på marknaden på olika sätt vilket inkluderade oss i luciatåget bjöds på fika. Det var sill, knäckebröd, lussebulle med mandelmassa, pepparkakor och ost med tillhörande osthyvel. Jag överdoserade det samtliga och kaffe förstås. Finns det (gott) gratis kaffe kan jag inte kontrollera mig själv, I am the Swedish Coffee Hulk.

Jag köpte en saffranslängd, två paket pepparkakor och ett paket Arvid Nordqvists mellanrost när det var halva priset på slutet av marknaden. Jag köpte INTE kaviar eftersom jag inte ens kan pussa min fästman direkt om han har ätit kaviar just nyligen. Det är en av de få matprodukter jag tycker sverige ska skämmas över. Men jag gillar bilden av pappan som gick med ett barn i ena handen och en stooor, genomskinlig påse märkt typ Svenska matvaror eller något sånt som endast innehöll två tuber kaviar som låg och skräpade på bottnen. Jodå, fint ska det vara.

Här kommer lite bilder från gårdagen:


Många har mailat och bett mig ta reda på detta, och JA - även Dalahästen tar VISA och Mastercard.


Från lite halvt backstage corner left liksom.


Som sagt, det var koncentrerat av julstämning. Väldigt lite lagom för att vara svenskt.


Kexchoklad, marabou, pepparkakor, Önos, lingonsylt, sirap, vanlijsåspulver...


...till och med en Moraklocka var ditsläpad.


...julmust, apelsinjuice, våfflor med sylt och grädde...


Och tombola.

Om några timmar ska jag bege mig till Scandinavian Living Center i Newton och lussa. Jag är inte helt laddad kanske.

KLockan är 01:00 på söndagmorgonen. Jag ska gå och sova nu. Har suttit med jullåten och jag måste ju säga att den blir rätt så knepig faktiskt. Gillar den inte så mycket just nu men det är ju också en övningssak, att fortsätta arbeta med den även fast jag kanske inte tycker det blir värsta superlåten. Jag kan ju komma att älska den i slutändan, vem vet? Imorgon ska jag skriva klart texten och spela in sången samt byta ut midipianot mot ett akustiskt så kan den ju kanske lyfta lite.

Men skoj är det, tiden bara försvinner. Och imorgon ska det snöa i Boston men jag vet inte om jag törs hoppas på riktig snö eller snöblandat.

Godnatt.

För någon vecka sedan skickade Anneli den här länken till mig. Jag bara grät. Nu är det er tur att lyssna:


O Holy Night - David Phelps

Jag är lycklig som ett litet barn. Det här ska bli jätteroligt. Om drygt en timme ska vi träffas på Cyclorama och repa lite och sen blir det 2 luciatåg under julmarknaden idag. Klockan är inte ens åtta och det är lördag, jisses.

Jag ska bara äta upp min frukost så slänger jag mig på T:n sen. Aaaaahhh.....

Hoppas ni har en underbar lördag!

Eller, va? Natten verkar ha varit kall för jag har fryst någgot djävulskt under mitt täcke. Igår var det sådär varmt så man inte ville ha jacka men på kvällen var det iskallt. Jag hoppas verkligen det fortfarande är det, jag gillar inte såna där plötsliga infall av värme när det är december. Men att dela lägenhet med en Peruanska och en Columbianska är inte det lättaste för det är typ lika med hädelse att nämna något om kyla, vinter, snö och älskar i samma mening.

De stackarna fryser ju halvt ihjäl om de inte har jacka på sig inomhus. Men det skulle jag nog också göra om jag inte var uppvuxen i Sverige och dessutom spenderat mina tre senaste år i Piteå.

Förutom att träna en sväng och ha en skypedejt med min underbara fästman så har jag suttit med min jullåt. Den blir..hmm..bra tror jag. Lite konstig. Lite...hmmm...experimentiell (hittade jag just på det ordet eller har jag bara skrivit väldigt fel??) kanske. Och lite kaka på kaka i arret. Men det blir nog bra så fort jag sjunger till, haha. Sjunger jag jävligt bra så kan jag kanske lura lyssnaren att det inte är något fel på arret ;)

Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på film, gud så skönt.

Och veckan har gått sjuuukt fort.

Jag fick en liten snabb, oplanerad utvärdering av mig själv som människa när jag promenerade hem från skolan nyss.

Mot mig på trottoaren kom en man gående och när jag tittade till först så såg han ut som Richard Ehrman, min lärare som gick bort i en hjärtattack för två veckor sedan. Under millisekunden som gick innan jag verkställde valet att titta till igen precis innan han gick förbi mig hann jag tänka väldigt mycket. Jag hann tänka:

Men det är ju inte han, han är ju död.
Men vem vet, han kanske inte är död trots allt?
Det kan ju vara hans dubbelgångare.
Jag måste titta igen, det kan ju faktiskt vara han.
De kanske bara skrev fel lärares namn.
Han kanske bara ville byta liv helt och hållet.
Det kanske är hans ande som vill mig något.

Sen tittade jag till igen och det var ju inte han då, men ändå. Jag är så glad att mitt sinne ser möjligheter i det omöjliga, även om det inte alltid stämmer. Hoppas jag behåller den egenskapen.

Igen. Sovmorgon och sol. Igen. Jag kan nog vänja mig, haha.

För er som är för vuxna för att titta på julkalendern (kan man bli det??) så rekommenderar jag ett besök om dagen på den här bloggen:

http://christmascountdown.blogg.se/

Nu ska jag dricka upp mitt för dagen perfekta kaffe och promenera i solsken till skolan. På söndag ska det bli snöslask i Boston.

...och lämnar er med den här låten som jag ska ha med mig till ensemblen imorgon:

Brenda Russell - "So good, so right":

I söndags firade jag och William 14 månader. Det känns så lite med fjorton månader men i verkligheten känns det som om vi har varit tillsammans hela livet. Det är ju trots allt någon som William som jag har letat efter när jag prövat mig fram i tidigare förhållanden, och nu äntligen har jag hittat honom! Jag är så lycklig med dig och varje dag längtar jag efter dagen då jag blir din hustru och du min äkta man! :-)

Har jag sagt att jag älskar dig?
Har jag sagt att jag älskar ALLT med dig?
Har jag sagt att jag älskar hur du doftar, hur du smakar
och hur du känns?
Har jag sagt att min mage börjar pirra när jag tänker på dig?
Har jag sagt att jag blir lycklig av ditt leende?
Har jag sagt att jag älskar hur du rör vid mig?
Om jag någonsin är ledsen eller arg så kan jag lita på att du får det att kännas mycket bättre.
Om jag beter mig orationellt så kan jag lita på att du älskar mig ändå.

Har jag sagt att du håller mitt hjärta i din hand och det finns ingen annan hand det skulle vilja ligga i?
Har jag sagt att en titt in i dina bruna ögon får min logik att haverera?
Har jag sagt att din röst är skön som sammet?
Har jag sagt att du vinner över Justin Timberlake med hästlängder?
Har jag sagt att jag fortfarande efter 14 månader är alldeles galet nykär i dig?
Har jag sagt att du är mina drömmars man?
När du är ledsen eller arg så vill jag inget hellre än att finnas där, även om det är mig du är arg på.
När du beter dig orationellt så kan du lita på att jag älskar dig ändå.


:-)

Puss puss!

Morgonsoffan sändes igår men det går fortfarande inte att se programmet på svt play.

Skit.

Efter fyra dagar i New York city med långa promenader varav en dag i ett par skor som inte riktigt gynnade min kropps välbefinnande vad kommer til hållning och spänning samt fyra nätter sovandes på ett golv så har jag varit lite...hrm...öm i ryggen de senaste dagarna.

En timme på gymmet.

Borta.

Tänk så lätt det mesta är egentligen.

Det är onsdagkväll, klockan är kvart över sju. Skälet att jag ofta skriver tiden jag skriver inlägget är för att det på bloggens sida står den svenska tiden och det är ju inte den jag befinner mig i utan EST - Eastern Standard Time. Sex timmar efter, helt enkelt. Så nu när ni ligger och sussar så beger jag mig till gymmet och svettas. Måste hjälpa min rygg på traven lite, den har väldigt ont nu. Spänd och så. Idag har jag legat lite efter mig själv hela dagen men dagen har ändå varit väldigt bra. Och kvällarna alltså, jag älskar kvällar. De är utan tvekan heliga för mig, jag gillar verkligen fritid.

Boston är en höststad fortfarande, i måndags var det till och med så varmt att varken jacka eller halsduk var nödvändigt. Men jag ser verkligen fram emot kylan i Sverige. Hur det än kommer vara i Åkersberga under jul så vet jag att det kommer vara kallt i Umeå och Piteå när jag är där resten av jullovet, aaaah.


 Jag hade förresten en diskussion om invandring i helgen, samt om människor med pengar. Personen jag diskuterade med tyckte att det var en svår fråga om man ska låta invandrare komma in i landet om de inte "skärper sig" och beter sig lite efter de sociala strukturer som landet man flytt till har. Dessutom tyckte personen att "rika" människor inte ska visa att de har pengar. Ni som känner mig förstår nog att det blev diskussion.

Det här var just en sån gång när det fanns två vägar att gå: antingen ta diskussionen bara för att man är less på att höra sånt skitsnack eller låta bli att ta diskussionen eftersom man kommer ödsla energi på en människa vars världsbild kommer ta så lång tid att förändra att det antagligen inte är värt det för mig, just där och då. Men nu tog jag diskussionen.

Förutom att jag kände en anledning att påpeka att det är viktigt att tänka in att brottslighet och social misär hör mer in i en klassdiskussion än en diskussion om invandring så blir jag så trött på att höra saker som att de borde "anpassa" sig, "vara tacksamma", "ta seden dit man kommer" och annat skitsnack. Jag tänker på att det är så mycket lättare att befinna sig i ett annat land som student med pengar på kontot och ett hemland som importerar allt från landet man nu befinner sig i att man knappt märker någon skillnad förutom språket. Ändå märker jag själv efter bara knappt fyra månader i ett land jag själv valt att åka till, där jag är säker och har bostad och pluggar på ett college jag inte skulle byta ut mot något annat, att jag värderar svenska traditioner på ett helt nytt sätt. Jag ser det positiva i tidigt julpynt, rotfrukter och folkmusik på ett skarpare sätt än tidigare. Jag känner ett behov av att äta mat jag skulle ätit i Sverige (även om vi inte har så mycket klassisk svensk mat för en vegetarian att äta, blodpudding och sånt..) och ett plötsligt behov av att lyssna på P1 och titta på "Dokument inifrån" på SVT. Jag förstår verkligen hur extremt mycket starkare jag skulle sikta på att bevara mina traditioner om jag nu hade varit i ett land som var väldigt mycket olikt det jag kom ifrån, dit jag hade tvingats fly för att säkra mina barn en framtid som levande varelser även om det kostat mig att lämna mina föräldrar och morföräldrar i mitt gamla hemland för att inte veta om vi kommer återse varandra igen. Jag hade hållit så hårt på att inte glömma min bakgrund, mitt språk och mitt lands traditioner för jag skulle inse hur stor del det är av min identitet.


Sen blir jag fortfarande otroligt förvånad över att höra såna fördomar om "rika" människor (det är oftast de som stör sig på "rika" människor som använder begreppet "rik" människa.) som jag fick ta del av i helgen. Det var så att personen och jag befann oss på en plats som vi bara råkade gå förbi så vi passade på att ta kort när ett par i 25-30årsåldern parkerar bilen (en svart bil av ett märke jag inte känner till som var ren och skinande) vid trottoarkanten för att, spontant såg det ut, ta kort på samma sak. De kliver ut och är tjusiga, det ser ut som att de ska iväg på någon middag eller föreställning eller bara ut på fest. Det är ju ändå lördagkväll. Sen kliver de i bilen och åker iväg igen. Vi fortsätter gå när vi tagit alla kort vi ville ta och helt plötsligt utrbrister personen "Alltså, jag fattar inte varför rika människor ska göra sådär". Jag förstod inte vad hon pratade om så jag bad henne förklara vad hon syftade på. "Ja men sådär, det såg ju ut som att de bara tog kort utan att de planerat det, som att de var på väg någon annanstans egentligen". Jag sa väl något i stil med "Ja, och? Vi gjorde ju precis samma sak" när personen fortsatte "ja men, det är ju faktiskt löjligt. Jag tycker inte de ska visa upp att de har pengar på det där sättet. Man kan ju faktiskt göra på andra sätt" och här någonstans börjar mitt inre koka upp. Det där paret hade kunnat vara vem som helst av oss, våra vänner eller vår familj, med mycket pengar eller sparade pengar bara för den här speciella kvällen. VIlket som, det spelar ändå ingen som helst roll. Rik ligger inte så mycket i betraktarens ögon som i den egna personens bild av sig själv och det var väl ditåt jag riktade mina ord efter det.

Ja, jag vet inte. Ibland blir man bara less. Jag orkar ofta inte ta såna här diskussioner längre, när jag var fjorton och politiskt aktiv var det betydligt lättare att slösa bort energin jämt och ständigt. Men något vaknar under och efter ett sånt här tillfälle, en känsla av lite jävlar anamma tror jag det är.



'

Den här morgonen har jag befunnit mig i gränslandet mellan vaken och sovandes. Jag hade ställt väckarklockan på halv åtta med en intention att antingen träna eller plugga på morgonen, så jag kunde ta det andra alternativet i kväll. Jag kommer ihåg att jag medvetet snoozade länge, så skönt det var att somna om var sjunde minut. Men de som är vana snoozare vet ju att snoozen automatiskt tröttnar och stängs av efter sisåder 90 minuter. I mitt gränsland upplevde jag det som oerhört provokativt. Jag liksom visste att snoozen försökte få mig att försova mig, missa min första lektion helt och hållet. Snoozen smög liksom därifrån när den var klar och stod bakom dörren och tjyvtittade fnissandes in på mig där jag låg och sov i godan ro. Så fatta triumfen jag upplevde när jag kastade mig ur sömnens bojjor tjugo i tio och skrattade snoozen i ansiktet: "ha ha haaa, jag börjar inte förrän klockan tolv idag! Ha ha haaa, jag behöver inte gå förrän halv tolv! Ha ha haaa!".

Klockan är tio över nio på kvällen. Jag är sugen på choklad. Chokladadventskalendern står bredvid mig. I Sverige är det redan den 3:e december.

Hmmmmmmm....

Läs Nour El-Refais artikel om ståuppandets könsmaktsordning på Newsmill här

Grymt.

något har förändrats. Jag insåg i förmiddags att jag, eller snarare min kropp, har bytt taktik när jag är stressad och den nya taktiken visar bara att jag ska undvika stress. Iallafall sån där onödig, okonstruktiv stress. Tidigare när jag har känt mig stressad över massa saker har jag sovit mindre, ätit sämre och "inte hunnit" träna. För att hinna allt helt enkelt.

Imorse insåg jag att när jag är stressad går allt mycket långsammare. Jag gör nästan saker baklänges, så långsamt går det.
Jag kan bara inte skynda mig. Jag ser ingen poäng med att stressa när jag helt enkelt inte är i fas just nu, på grund av att jag själv skjutit upp något, varit i Indien eller varit i New York... Så jag tar en till kopp te, borstar till och med håret och diskar lite fast jag skulle kunna lämna det och gå istället. Låter det ta 40 minuter till skolan oavsett när jag går, tränar för att det är något jag tycker om att göra och äter mina matlådor i lugn och ro.

Och vet ni? När jag tar min tid så har jag istället för att ödsla låt oss säga 35 minuter på stress,mer stress, hets och oro spenderat ljuvliga 60 minuter på placering. Jag placerar kroppen på plats där den kan vara avslappnad, jag placerar andningen djupt och jag placerar tankarna på konstruktiva platser där jag istället för att tänka på hur lite tid jag har att öva på den där låten helt enkelt tar fram noterna och övar på den.

Sen går dagen. Och dagen går bra. Jämt. Det slår inte fel.

Har jag verkligen lärt mig nu, äntligen?

Klockan är tjugo över åtta, snart har jag avslutat min frukostgröt med lite för mycket salt i. (Ja, Wiliam och Ella, det är sant. Jag saltade för mycket).

Idag är en sån där dag då min kropp tycker att alldeles för mycket måste göras och alltså blir lite stressad. Axlarna åker upp lite till öronen, skuldrorna drar sig framåt och mina ryggmuskler ser stor vits i att vara konstant spända.

Redan klockan 11 idag kommer saker och ting kännas mycket lättare, eller tidigare än så egentligen. Så fort jag samlat ihop noter och papper som ska med till skolan kommer allt kännas mycket lättare.

Så. Bara att göra.

 

4. På datorn spelas Jul i folkton. Underbar skiva som Anna rekommenderade oss efter Luciarepet förra söndagen. Köp den på iTunes eller här

Om 19 dagar lyfter mitt flyg mot sthlm, arlanda och därefter får jag återse Åkersberga.

Efter sånglektionen idag åkte jag till Trader Joe´s och veckohandlade. I köket finns det nu vissa ledtrådar till min jullängtan:

1. En chokladadventskalender.
Jag var överlycklig när jag insåg att jag är vuxen nu och får ha en sån om jag vill. När jag var liten var det ju höjden av lyx även om jag visst fick en sån något år här och där. Och nej, det fanns liksom inga alternativ på adventskalenderfronten här.

2. Ett paket pepparkakor.
För jag är som sagt vuxen nu vilket innebär att jag kan ha godsaker hemma utan att äta allt på en gång så det här paketet kommer räcka jättelänge. Eller, va..?

3. Apelsinrooiboste. Alltså apelsin-rooibos-te. (Ibland är det inte lätt att vara en så nitisk ickesärskrivningsmänniska som jag och fortfarande göra sig förstådd).
Luktar som apelsiner med nejlikor i. Vet inte varför jag tycker det luktar jul för så vitt jag kommer ihåg har vi aldrig haft något sånt hängande i fönstret men jag vet att mina systrar har haft det. Hmm.


Jul.

För mina föräldrars skull informerar jag härmed om att jag även har matlådor för veckan och frukt, grönsaker, mjölk, ägg, bröd, kaffe och mat till middag samt frukosttillbehör för minst en vecka framåt.

Jag behöver alltså inte göra mer än det jag gör och det funkar fortfarande.

Jag hade glömt.

Jag kan knappt öppna ögonen för de är så svullna.
Jag kan knappt stänga ögonen för de är så svullna.

Är det vätskebrist månntro?

sovmorgon, morgonpromenad och frukost.

Okej, jag erkänner. Rubriken är lite i överkant.

Men jag kan inte låta bli att tänka att resande kanske inte är det mest stabila för mig just nu, för här sitter jag i köket. Min största glädje är att ha tillgång till ett effektivt internet och min största önskan är att mamma ska logga in på Skype. Något jag måste lära mig är att inte skriva in "mamma" i sökrutan när jag ska till hennes sida på Facebook.

Jag känner mig lite...moloken. För säkerhetsskull kollade jag upp vad det ordet betyder innan jag lät det stå kvar:




Jag är lite slokande helt enkelt. Och då är det inte så lätt att se framåt, eller hur? Man ser mest sina egna tår och jag tackar min lyckliga stjärna att jag klippte tånaglarna i förrgår. Det är ju annars bland det värsta, det är redan tidspress hit och dit och saker som ska göras och så ska man behöva titta ner på sina tånaglar och inse att man bär runt på ännu mer press. Det slipper jag iallafall.

Men även om jag inte ser framåt just nu (för då hade jag ägnat den senaste timmen åt att lära mig texten och skriva leadsheets i rätt tonart åt de två låtarna jag ska framträda med på jazzlabben med Jazzpomperipossa om 10 timmar) så tänker jag väldigt mycket på framtiden. Jag orkar liksom inte någonting just nu, vill inte och känner inte för nåt. Och det kommer efter den här underbara New York-vistelsen som då och då var rätt jobbig också. Jag känner mig lite som efter Indien, fast då var omständigheterna väldigt annorlunda.

Nu svamlar jag bara.

Men ändå.

Varför gör jag det här? Vad tog mig hit? Jag tog ju mig själv hit, ett beslut som tog ett år innan det var genomfört. Men nu vet jag inte. Precis som efter Indien.
Min familj är för långt ifrån mig.
Min fästman är för långt ifrån mig.
Min Ella är för långt ifrån mig.
Mina fina vänner är för långt ifrån mig.
Fast egentligen är ju jag för långt från dem.

Vad betyder musiken för mig egentligen?

Jag känner mig på ett sätt att jag verkligen har det svaret innerst inne även om det inte är lätt att formulera i ord, i mitt huvud är det formulerat i bilder. Jag är en visualiserande människa, jag visualiserar så fort jag ska göra något.
Men när den där frågan kommer; hur ser dina framtidsplaner ut?

Vad svarar jag då?
Samma sak, alltid samma sak. Men det kommer inte ut rätt, bilderna är mycket klarare.

Och egentligen skiter jag i om folk fattar eller inte, de som känner mig och betyder mest i mitt liv vet att jag alltid lyckas med det jag bestämmer mig för och de stöttar mig. Och nu inser jag vad svamlet kommer ifrån:

Den här helgen i New York med Luisa och Gabriela uppfyllde alla förväntningar jag hade. Även de som jag in i sista stund önskade skulle lämnas ouppfyllda, som att varje kväll skulle ägnas åt jazzkonserter som jag inte ville gå på. Jag visste att det skulle vara så och de visste det, och det kändes lugnt för mig för det mesta. Men sen hade jag ett samtal med Gabriela om att jag började känna att vi var på olika resor och att jag kände mig lite ledsen över att vi inte kunde göra något tillsammas på kvällarna, typ sätta oss med lite vin i lägenheten och snacka skit för att sedan gå ut och dansa eller nåt sånt. Då sa hon att hon måste springa runt på de här konserterna, hon kan bara inte stå ut med tanken på att det pågår konserter runt om henne när hon är i New York som hon inte går på.

Då blir jag tudelad, minst sagt.

• Först och främst känner jag mig dålig. Brinner inte jag lika mycket för det jag gör?
• Sen känner jag mig bäst i världen. Alla andra har fel, jag har rätt.
• Då känner jag mig dålig igen, för vem är jag att döma. Vi kan väl alla ha rätt på våra sätt.
• Sen börjar jag försöka skriva ner mina tankar i min blogg och det resulterar i svammel som ytterst få människor kommer ha tid och ork att läsa.

Men jag blev faktiskt ledsen. Jag funderade över varför och tror mest det har att göra med att min resa till New York var med Luisa och Gabriela; tillsammans under fyra dagars med två vänner som jag bara kommer leva så här nära under det här året. Gabrielas resa var att springa runt på konserter. Luisa var mer i båda lägrena kände jag. Jag går gärna på konserter men jag hade från början klargjort att jag inte hade pengarna eller intresset att prioritera jazzkonserter under den här helgen, iallafall när det inte är någon jag verkligen verkligen vill se. Det finns en tid för allt men för vänner har jag börjat se den som lite mer begränsad och lite viktigare att prioritera än allt annat.

Jag bifogar Hey Baberibas "VM i jazzdiggning" så ni förstår vad jag inte kände för i helgen:



För det mesta kände jag ändå att min tid i New York var välspenderad. Jag njöt av att promenera omkring på egen hand och känna mig som ett med staden. Kunna gå i min takt och se det jag ville se. Sätta mig och läsa eller titta på folk som försökte åka skridskor.

Jag har alltså gjort den klassiska "dalen" i blogginläggsvärlden; börja neutralt, ner i botten och till sist upp mot toppen igen så inte läsarna ska  känna sig obehagliga till mods och lämna "stackars dig"-inlägg.

Jag är ju lite av en sån där ensamvarg. Men en social sån som lite för ofta tycker att hon har rätt.

Jag hittade adventskalendrar på Trader Joe´s. Imorgon går jag dit.

Bussresan från NY till Boston tog idag 7 timmar istället för 4 1/2 men det är ok. Nu står jag hemma i köket och kokar tevatten samt försöker börja smälta intryck. Och inser att jag måste köpa bok nummer tre i Twilightserien.