Tid är så okonkret.
Det är onsdagkväll, klockan är kvart över sju. Skälet att jag ofta skriver tiden jag skriver inlägget är för att det på bloggens sida står den svenska tiden och det är ju inte den jag befinner mig i utan EST - Eastern Standard Time. Sex timmar efter, helt enkelt. Så nu när ni ligger och sussar så beger jag mig till gymmet och svettas. Måste hjälpa min rygg på traven lite, den har väldigt ont nu. Spänd och så. Idag har jag legat lite efter mig själv hela dagen men dagen har ändå varit väldigt bra. Och kvällarna alltså, jag älskar kvällar. De är utan tvekan heliga för mig, jag gillar verkligen fritid.
Boston är en höststad fortfarande, i måndags var det till och med så varmt att varken jacka eller halsduk var nödvändigt. Men jag ser verkligen fram emot kylan i Sverige. Hur det än kommer vara i Åkersberga under jul så vet jag att det kommer vara kallt i Umeå och Piteå när jag är där resten av jullovet, aaaah.
Jag hade förresten en diskussion om invandring i helgen, samt om människor med pengar. Personen jag diskuterade med tyckte att det var en svår fråga om man ska låta invandrare komma in i landet om de inte "skärper sig" och beter sig lite efter de sociala strukturer som landet man flytt till har. Dessutom tyckte personen att "rika" människor inte ska visa att de har pengar. Ni som känner mig förstår nog att det blev diskussion.
Det här var just en sån gång när det fanns två vägar att gå: antingen ta diskussionen bara för att man är less på att höra sånt skitsnack eller låta bli att ta diskussionen eftersom man kommer ödsla energi på en människa vars världsbild kommer ta så lång tid att förändra att det antagligen inte är värt det för mig, just där och då. Men nu tog jag diskussionen.
Förutom att jag kände en anledning att påpeka att det är viktigt att tänka in att brottslighet och social misär hör mer in i en klassdiskussion än en diskussion om invandring så blir jag så trött på att höra saker som att de borde "anpassa" sig, "vara tacksamma", "ta seden dit man kommer" och annat skitsnack. Jag tänker på att det är så mycket lättare att befinna sig i ett annat land som student med pengar på kontot och ett hemland som importerar allt från landet man nu befinner sig i att man knappt märker någon skillnad förutom språket. Ändå märker jag själv efter bara knappt fyra månader i ett land jag själv valt att åka till, där jag är säker och har bostad och pluggar på ett college jag inte skulle byta ut mot något annat, att jag värderar svenska traditioner på ett helt nytt sätt. Jag ser det positiva i tidigt julpynt, rotfrukter och folkmusik på ett skarpare sätt än tidigare. Jag känner ett behov av att äta mat jag skulle ätit i Sverige (även om vi inte har så mycket klassisk svensk mat för en vegetarian att äta, blodpudding och sånt..) och ett plötsligt behov av att lyssna på P1 och titta på "Dokument inifrån" på SVT. Jag förstår verkligen hur extremt mycket starkare jag skulle sikta på att bevara mina traditioner om jag nu hade varit i ett land som var väldigt mycket olikt det jag kom ifrån, dit jag hade tvingats fly för att säkra mina barn en framtid som levande varelser även om det kostat mig att lämna mina föräldrar och morföräldrar i mitt gamla hemland för att inte veta om vi kommer återse varandra igen. Jag hade hållit så hårt på att inte glömma min bakgrund, mitt språk och mitt lands traditioner för jag skulle inse hur stor del det är av min identitet.
Sen blir jag fortfarande otroligt förvånad över att höra såna fördomar om "rika" människor (det är oftast de som stör sig på "rika" människor som använder begreppet "rik" människa.) som jag fick ta del av i helgen. Det var så att personen och jag befann oss på en plats som vi bara råkade gå förbi så vi passade på att ta kort när ett par i 25-30årsåldern parkerar bilen (en svart bil av ett märke jag inte känner till som var ren och skinande) vid trottoarkanten för att, spontant såg det ut, ta kort på samma sak. De kliver ut och är tjusiga, det ser ut som att de ska iväg på någon middag eller föreställning eller bara ut på fest. Det är ju ändå lördagkväll. Sen kliver de i bilen och åker iväg igen. Vi fortsätter gå när vi tagit alla kort vi ville ta och helt plötsligt utrbrister personen "Alltså, jag fattar inte varför rika människor ska göra sådär". Jag förstod inte vad hon pratade om så jag bad henne förklara vad hon syftade på. "Ja men sådär, det såg ju ut som att de bara tog kort utan att de planerat det, som att de var på väg någon annanstans egentligen". Jag sa väl något i stil med "Ja, och? Vi gjorde ju precis samma sak" när personen fortsatte "ja men, det är ju faktiskt löjligt. Jag tycker inte de ska visa upp att de har pengar på det där sättet. Man kan ju faktiskt göra på andra sätt" och här någonstans börjar mitt inre koka upp. Det där paret hade kunnat vara vem som helst av oss, våra vänner eller vår familj, med mycket pengar eller sparade pengar bara för den här speciella kvällen. VIlket som, det spelar ändå ingen som helst roll. Rik ligger inte så mycket i betraktarens ögon som i den egna personens bild av sig själv och det var väl ditåt jag riktade mina ord efter det.
Ja, jag vet inte. Ibland blir man bara less. Jag orkar ofta inte ta såna här diskussioner längre, när jag var fjorton och politiskt aktiv var det betydligt lättare att slösa bort energin jämt och ständigt. Men något vaknar under och efter ett sånt här tillfälle, en känsla av lite jävlar anamma tror jag det är.
'
Boston är en höststad fortfarande, i måndags var det till och med så varmt att varken jacka eller halsduk var nödvändigt. Men jag ser verkligen fram emot kylan i Sverige. Hur det än kommer vara i Åkersberga under jul så vet jag att det kommer vara kallt i Umeå och Piteå när jag är där resten av jullovet, aaaah.
Jag hade förresten en diskussion om invandring i helgen, samt om människor med pengar. Personen jag diskuterade med tyckte att det var en svår fråga om man ska låta invandrare komma in i landet om de inte "skärper sig" och beter sig lite efter de sociala strukturer som landet man flytt till har. Dessutom tyckte personen att "rika" människor inte ska visa att de har pengar. Ni som känner mig förstår nog att det blev diskussion.
Det här var just en sån gång när det fanns två vägar att gå: antingen ta diskussionen bara för att man är less på att höra sånt skitsnack eller låta bli att ta diskussionen eftersom man kommer ödsla energi på en människa vars världsbild kommer ta så lång tid att förändra att det antagligen inte är värt det för mig, just där och då. Men nu tog jag diskussionen.
Förutom att jag kände en anledning att påpeka att det är viktigt att tänka in att brottslighet och social misär hör mer in i en klassdiskussion än en diskussion om invandring så blir jag så trött på att höra saker som att de borde "anpassa" sig, "vara tacksamma", "ta seden dit man kommer" och annat skitsnack. Jag tänker på att det är så mycket lättare att befinna sig i ett annat land som student med pengar på kontot och ett hemland som importerar allt från landet man nu befinner sig i att man knappt märker någon skillnad förutom språket. Ändå märker jag själv efter bara knappt fyra månader i ett land jag själv valt att åka till, där jag är säker och har bostad och pluggar på ett college jag inte skulle byta ut mot något annat, att jag värderar svenska traditioner på ett helt nytt sätt. Jag ser det positiva i tidigt julpynt, rotfrukter och folkmusik på ett skarpare sätt än tidigare. Jag känner ett behov av att äta mat jag skulle ätit i Sverige (även om vi inte har så mycket klassisk svensk mat för en vegetarian att äta, blodpudding och sånt..) och ett plötsligt behov av att lyssna på P1 och titta på "Dokument inifrån" på SVT. Jag förstår verkligen hur extremt mycket starkare jag skulle sikta på att bevara mina traditioner om jag nu hade varit i ett land som var väldigt mycket olikt det jag kom ifrån, dit jag hade tvingats fly för att säkra mina barn en framtid som levande varelser även om det kostat mig att lämna mina föräldrar och morföräldrar i mitt gamla hemland för att inte veta om vi kommer återse varandra igen. Jag hade hållit så hårt på att inte glömma min bakgrund, mitt språk och mitt lands traditioner för jag skulle inse hur stor del det är av min identitet.
Sen blir jag fortfarande otroligt förvånad över att höra såna fördomar om "rika" människor (det är oftast de som stör sig på "rika" människor som använder begreppet "rik" människa.) som jag fick ta del av i helgen. Det var så att personen och jag befann oss på en plats som vi bara råkade gå förbi så vi passade på att ta kort när ett par i 25-30årsåldern parkerar bilen (en svart bil av ett märke jag inte känner till som var ren och skinande) vid trottoarkanten för att, spontant såg det ut, ta kort på samma sak. De kliver ut och är tjusiga, det ser ut som att de ska iväg på någon middag eller föreställning eller bara ut på fest. Det är ju ändå lördagkväll. Sen kliver de i bilen och åker iväg igen. Vi fortsätter gå när vi tagit alla kort vi ville ta och helt plötsligt utrbrister personen "Alltså, jag fattar inte varför rika människor ska göra sådär". Jag förstod inte vad hon pratade om så jag bad henne förklara vad hon syftade på. "Ja men sådär, det såg ju ut som att de bara tog kort utan att de planerat det, som att de var på väg någon annanstans egentligen". Jag sa väl något i stil med "Ja, och? Vi gjorde ju precis samma sak" när personen fortsatte "ja men, det är ju faktiskt löjligt. Jag tycker inte de ska visa upp att de har pengar på det där sättet. Man kan ju faktiskt göra på andra sätt" och här någonstans börjar mitt inre koka upp. Det där paret hade kunnat vara vem som helst av oss, våra vänner eller vår familj, med mycket pengar eller sparade pengar bara för den här speciella kvällen. VIlket som, det spelar ändå ingen som helst roll. Rik ligger inte så mycket i betraktarens ögon som i den egna personens bild av sig själv och det var väl ditåt jag riktade mina ord efter det.
Ja, jag vet inte. Ibland blir man bara less. Jag orkar ofta inte ta såna här diskussioner längre, när jag var fjorton och politiskt aktiv var det betydligt lättare att slösa bort energin jämt och ständigt. Men något vaknar under och efter ett sånt här tillfälle, en känsla av lite jävlar anamma tror jag det är.
'
Kommentarer
Trackback
