niskalainen

Okej, jag erkänner. Rubriken är lite i överkant.

Men jag kan inte låta bli att tänka att resande kanske inte är det mest stabila för mig just nu, för här sitter jag i köket. Min största glädje är att ha tillgång till ett effektivt internet och min största önskan är att mamma ska logga in på Skype. Något jag måste lära mig är att inte skriva in "mamma" i sökrutan när jag ska till hennes sida på Facebook.

Jag känner mig lite...moloken. För säkerhetsskull kollade jag upp vad det ordet betyder innan jag lät det stå kvar:




Jag är lite slokande helt enkelt. Och då är det inte så lätt att se framåt, eller hur? Man ser mest sina egna tår och jag tackar min lyckliga stjärna att jag klippte tånaglarna i förrgår. Det är ju annars bland det värsta, det är redan tidspress hit och dit och saker som ska göras och så ska man behöva titta ner på sina tånaglar och inse att man bär runt på ännu mer press. Det slipper jag iallafall.

Men även om jag inte ser framåt just nu (för då hade jag ägnat den senaste timmen åt att lära mig texten och skriva leadsheets i rätt tonart åt de två låtarna jag ska framträda med på jazzlabben med Jazzpomperipossa om 10 timmar) så tänker jag väldigt mycket på framtiden. Jag orkar liksom inte någonting just nu, vill inte och känner inte för nåt. Och det kommer efter den här underbara New York-vistelsen som då och då var rätt jobbig också. Jag känner mig lite som efter Indien, fast då var omständigheterna väldigt annorlunda.

Nu svamlar jag bara.

Men ändå.

Varför gör jag det här? Vad tog mig hit? Jag tog ju mig själv hit, ett beslut som tog ett år innan det var genomfört. Men nu vet jag inte. Precis som efter Indien.
Min familj är för långt ifrån mig.
Min fästman är för långt ifrån mig.
Min Ella är för långt ifrån mig.
Mina fina vänner är för långt ifrån mig.
Fast egentligen är ju jag för långt från dem.

Vad betyder musiken för mig egentligen?

Jag känner mig på ett sätt att jag verkligen har det svaret innerst inne även om det inte är lätt att formulera i ord, i mitt huvud är det formulerat i bilder. Jag är en visualiserande människa, jag visualiserar så fort jag ska göra något.
Men när den där frågan kommer; hur ser dina framtidsplaner ut?

Vad svarar jag då?
Samma sak, alltid samma sak. Men det kommer inte ut rätt, bilderna är mycket klarare.

Och egentligen skiter jag i om folk fattar eller inte, de som känner mig och betyder mest i mitt liv vet att jag alltid lyckas med det jag bestämmer mig för och de stöttar mig. Och nu inser jag vad svamlet kommer ifrån:

Den här helgen i New York med Luisa och Gabriela uppfyllde alla förväntningar jag hade. Även de som jag in i sista stund önskade skulle lämnas ouppfyllda, som att varje kväll skulle ägnas åt jazzkonserter som jag inte ville gå på. Jag visste att det skulle vara så och de visste det, och det kändes lugnt för mig för det mesta. Men sen hade jag ett samtal med Gabriela om att jag började känna att vi var på olika resor och att jag kände mig lite ledsen över att vi inte kunde göra något tillsammas på kvällarna, typ sätta oss med lite vin i lägenheten och snacka skit för att sedan gå ut och dansa eller nåt sånt. Då sa hon att hon måste springa runt på de här konserterna, hon kan bara inte stå ut med tanken på att det pågår konserter runt om henne när hon är i New York som hon inte går på.

Då blir jag tudelad, minst sagt.

• Först och främst känner jag mig dålig. Brinner inte jag lika mycket för det jag gör?
• Sen känner jag mig bäst i världen. Alla andra har fel, jag har rätt.
• Då känner jag mig dålig igen, för vem är jag att döma. Vi kan väl alla ha rätt på våra sätt.
• Sen börjar jag försöka skriva ner mina tankar i min blogg och det resulterar i svammel som ytterst få människor kommer ha tid och ork att läsa.

Men jag blev faktiskt ledsen. Jag funderade över varför och tror mest det har att göra med att min resa till New York var med Luisa och Gabriela; tillsammans under fyra dagars med två vänner som jag bara kommer leva så här nära under det här året. Gabrielas resa var att springa runt på konserter. Luisa var mer i båda lägrena kände jag. Jag går gärna på konserter men jag hade från början klargjort att jag inte hade pengarna eller intresset att prioritera jazzkonserter under den här helgen, iallafall när det inte är någon jag verkligen verkligen vill se. Det finns en tid för allt men för vänner har jag börjat se den som lite mer begränsad och lite viktigare att prioritera än allt annat.

Jag bifogar Hey Baberibas "VM i jazzdiggning" så ni förstår vad jag inte kände för i helgen:



För det mesta kände jag ändå att min tid i New York var välspenderad. Jag njöt av att promenera omkring på egen hand och känna mig som ett med staden. Kunna gå i min takt och se det jag ville se. Sätta mig och läsa eller titta på folk som försökte åka skridskor.

Jag har alltså gjort den klassiska "dalen" i blogginläggsvärlden; börja neutralt, ner i botten och till sist upp mot toppen igen så inte läsarna ska  känna sig obehagliga till mods och lämna "stackars dig"-inlägg.

Jag är ju lite av en sån där ensamvarg. Men en social sån som lite för ofta tycker att hon har rätt.