niskalainen

Jag befinner mig i ett mycket förvirrat tillstånd. Jag har drömt något konstigt jag inte kommer ihåg, jag har lätt ångest över något jag inte kommer på, jag är full av kärlek och känner mig som ett moln som vill åka runt och regna kärlek på allt och alla. Jag är i ett mycket filosofiskt stadium idag och i mitt tillstånd, som är nerbäddat med fruktansvärt halsont och lite feber,  är det inte bra att tänka för mycket. Det blir bara ett trassligt garnystan som tack.

Så jag ska sätta igång en film nu, en film som ska ta mig iväg från verkligheten in i en annan värld. Har jag tur somnar jag. Annars somnar jag senare. Det löser sig.

Nu måste jag sluta skriva.

Det är något med fredagar. Just den här fredagen snoozade jag en timme innan jag väl steg upp men det gjorde inget. Jag hann ändå.

Läraren jag har i harmonilära ÄLSKAR vår klass. Jag har läst så himla mycket dåligt om honom på ratemyprofessors.com, men det fanns också vissa studenter som hade skrivit där att han var fruktansvärt kompetent även om han kunde ge ett dåligt första intryck. Någon student skrev mer neutralt om att hans dåliga humör berodde på hans skilsmässa, vilket fick mig att välja honom med tanke på att många skrivit att han verkligen vet vad han talar om när det gäller musikteori och då väljer jag hellre att skapa mig en egen uppfattning. Det är jag väldigt glad över att jag valde. Vi är inte många i klassen och vi är fler tjejer än killar, vilket väldigt sällan händer här på Berklee såvida det inte är en voice lab. Läraren påpekade det här och tyckte det var fantastiskt för honom att få undervisa en sån här grupp, dessutom skämtar han om saker och uppmuntrar oss att lyssna ordentligt på musik och inte bara analysera det på papper.

En lärare i min smak helt enkelt.

Efter det hade jag trumlektion och sen var det ensemble. Fredagar har något magiskt över sig redan som det är, så när jag dessutom får ha massa bra lektioner med bra lärare på en fredag så känns livet lätt som en plätt.

Det enda som tynger ner lite är min lilla feber, så den ska jag bädda ner i sängen ett tag nu.

Igår reagerade jag över att det var så himla tungt att promenera till och från skolan. I morse vaknade jag med en rejäl värk i halsen, en sån där göraontnärdetsväljer-värk. Jag promenerade mot skolan med mitt halsonda och min prestationsångest (som jag nämnde i ett tidigare inlägg) och kände sakta men säkert hur feberkänningar började sätta in. Gehörslektionen gick bra, jag gick iväg och köpte en te innan studio recording-labben började.

Själva inspelningen gick bra, vi spelade in min låt idag och jag hade skitskoj. Förkylningen hakade på mer och mer för varje tagning, så jag lät mer och mer nasal allt eftersom tiden gick men det gjorde inte så mycket. Ibland blir det bättre så, beroende på vilken genre man sjunger... ;) När vi var klara kände jag feberhuvudvärken sätta in och jag gick hemåt med värkande kropp.

Nu är det så här att jag har inga planer på att slösa bort massa dagar med att vara sjuk. Jag säger NEJ. Det är därför jag ligger nerbäddad i sängen redan dag 1 och planerar att ägna de kommande 17 timmarna åt sömn, vattendrickande och apelsinätande. Jodå.

Ha de fint ni friska själar.

Berättade jag förresten att jag och William skrev en jättefin danslåt under jullovet? :)

Den heter SexX och är väl en parodi faktiskt. Lyssna själv på min myspace

Jag vaknade med prestationsångest och fruktansvärt ont i halsen. Usch.

Jag kommer på mig själv med att vara lite rädd för pianisten i bandet som spelar på studio recording-labben jag har idag 11-13. Eller som jag sa till Anneli igår, han är lite svår att kommunicera med. Vill ha exakta direktiv och eftersom jag mer är en känslomänniska så blir det lätt svårt. Men jag vet ju att egentligen ska jag inte oroa mig, jag har bara råkat släppa loss hjärnspöken så efter lektionen idag kommer jag vara motbevisad min oro.

Ute är det soligt, har inte någon koll på hur blöta trottoarerna är bara. De kan ju vara helt frysta, det kom rätt mycket snöblandat igår och blev saftiga pölar överallt.

Jaja, nu ska jag väl dra mig till gehörslektionen.

Plötsligt blir det svart. Sen blir det ljust igen. Sen blir det svart. Och så igång med allt igen. Sen blir det svart.

Och fortsätter vara svart i typ 2 1/2 timme.

Det skedde när jag skulle börja laga middag så det gick ju inte så bra det. Ingen värme och inget ljus. Fick sticka ut och köpa värmeljus och upptäcker att det är bäcksvart i husen mittemot också. Dessutom är stora korsningen utan rödljus. I restaurangerna på ena sidan gatan är det släckt, någon i personalen letar sig ut med en ficklampa. I den turkiska restaurangen sitter en hel familj vid ett runt bord fullt med massa ljus, det såg riktigt mysigt ut. De hann nog få maten precis innan det slocknade.

Svänger förbi kafé Angora och köper med mig ett par pizzaslice till middag och tur var väl det eftersom strömavbrottet höll i sig tills alldeles nyss. Jag fick i allafall mitt pluggande gjort, samt en liten papperssortering och hyllstädning.

I skenet av värmeljus är de flesta sysslor riktigt mysiga.

Godnatt!

...möttes jag av när jag kom innanför dörren. Jag är hemma igen, sista lektionen är inställd eftersom hela skolan stänger om en halvtimme pga väderleken. Det börjar bli ruskigt halt ute men jag är grymt imponerad av hur försiktigt folk kör, de tar verkligen varsel på allvar till skillnad mot många svenskar. Då tänker jag nog främst på såna bosatta i sthlm faktiskt...

Nu ska jag trolla ihop lite lunch!

Häromnatten drömde jag att dollarn chocksänktes.

Den har inte gjort det och det är väl lika bra, men den har gått ner till lite mer rimliga nivåer. Keep up the good work.

Det finns två roliga saker som står ut lite mer än allt roligt som finns att plocka här i världen.

1. Mamma och pappa finns på Facebook. Old news, jag vet, men det är fortfarande roligt. De är i pensionsåldern båda två men de har alltid kunnat datorer så det är egentligen inte så märkligt. Mest skönt, bland mina 488 kompisar på fejjan vet jag att åtminstone två älskar mig ovillkorligt.

2. Det här meddelandet som mamma skickade till mig förra veckan. Det är roligt, även om jag lider med min systerdotter Freyja:

Imorgon, onsdag, är det snöstormsvarning här i Boston mellan 4 am-3 pm. Det ska komma mellan 10-15 cm snö så vi får se om det blir någon skola imorgon eller om de stänger ner allt.

Men i vilket fall så är klockan snart 24:00 och jag ska sova.

Godnatt!

Jag är en sucker för serien NCIS. Jag blev så lycklig när jag hittade avsnitt på joost.com. Då sitter jag där och kommer på mig själv med att fnissa till över de här karaktärerna och förfasas över morden och spänna axlarna under upplösningen. Den är sådär lite myspysig liksom, ganska töntig egentligen men jag är fast. Som sagt, en sucker helt enkelt.

En annan serie jag blev lite överdrivet lycklig över att jag hann se hemma i Sverige i julas är CSI: Miami. Det är tack vare karaktären Horacio Caine, alltså själva bossen. Skådisen måste ha kommit överens med kameramännen/kvinnorna om att han helst ska filmas i vinkel från sidan och så har han ett standarduttryck som aldrig slår fel. Han filmas lite från sidan, sträcker fram huvudet och halsen så att det ser ut som en sköldpadda som tittar fram ur skalet och vrider sedan ansiktet mot kameran och därmed oss tittare. Då ger han en sån där min ni vet, då han skjuter ner solbrillorna och tittar lite "under lugg" vilket säger mer än tusen ord. Horacio bestämmer - och han vet det.

Dessutom suger han på replikerna (jag kan babbla på om det här som ni märker) sådär skönt, ord som slutar på "s" får sluta på "sss" och ord som slutar på "n" får en liten Göran Perssonutandning på slutet. T.ex. "Take him inhhhhh". Störtskönt.

Och som tur är hittade jag en klockren Horacioparodi med Jim Carrey:





William, jag lovar att du kommer skratta när du ser det här. Det är fullständigt klockrent... :)

Jag har gått fram och tillbaka till skolan 2 ggr idag, ännu en av fördelarna med håltimme mellan första och sista lektionen. Allt som allt blir det ca 18 km och mina vinterstövlar är inte gjorda för det. INTE. Gjorda för det. Detta har resulterat i en lätt ömhet på undersidan av båda hälarna bara sisådär vartenda steg jag tar. Jag får gå med pyttesteg och då istället ta jättemånga steg för att kompensera eftersom jag är van vid att gå jättefort, känner mig som en geisha.

Jag tror dock att smärtan lindrades lite av jacuzzibadandet efter träningen. Åååh vad jag kommer sakna den delen av mitt gym när jag kommer tillbaka till Korpen, Piteå i höst...

Nu ska jag diska och fixa någon kvällsmacka innan det bär av med harmoniläraläxan. Har förresten en cool idé på ett arr av Beatles "Come Together". Känner mig sjukt inspirerad och även om jag inte kommer igång med det ikväll så ska det bli kul att sätta igång imorgon. Yes.

...är att slänga med en halv avokado. Du kommer se att smoothien är len, det är inget skrovel någonstans. Men, säger vissa, en smoothie är väl alltid len? Haha säger jag då, du har uppenbarligen inte upplevt skillnaden mellan en smoothie med avokado och en utan?

Jag brukar göra mina smoothies på ett stort glas frusna bär som jag tinar lite lätt i micron först, det kan vara mango, ananas (kan uteslutas, blir lätt lite för sött), hallon, jordgubbar, björnbär, jordgubbar mm. Oftast allt det jag precis räknade upp faktiskt. På med en halv-en hel deciliter naturell youghurt (absolut inte lättyoughurt) och en halv deciliter mjölk. Släng med en halv avokado (uteslut skal och kärna...) och kanske en halv banan, varför inte?

Tryck "start" på mixern och njut av den leeeena smoothien. Dessutom tar avokadon bort lite av det syrliga i t.ex. hallonen och gör smoothien lite mildare helt enkelt.

Föreställ er gladpack som något jättegott och ätbart så har ni en bild av vad avokadon gör med smoothien.

Jag älskar ordet håltimme. Jag har fått hål idag mellan 11-16. 5 hela timmar alltså pga att mittenlektionen idag blev inställd. Jag ska nog hitta på något vettigt att göra under den tiden, inga problem faktiskt.

Då slipper jag släpa med mig laptop och matlåda till skolan eftersom jag ändå kommer komma hem om 2 1/2 timme igen. Skönt. Blir alltså nästan två mils promenad idag allt som allt eftersom den här veckan är T-fri. Najs.

Skönt och najs är typ samma sak fast på två olika språk.

Men hörrö, nu ska jag ta och göra mig iordning så jag hinner gå förbi innan gehörslektionen och kolla om det blir någon call back eller ej på auditionen igår.

Jag sa att jag skulle se till att ha roligt på den här auditionen. Jo, det var väl kul under de där 90 sekunderna fast jag hade fortfarande en annan sak i förgrunden - att försöka göra juryn nöjd.

Sånt funkar aldrig.

Man ska ha ROLIGT, det ska vara prio 1. Jag prioriterade fel idag.

 Det här med auditions är ju en hel vetenskap, men om alla människor klämde in sig i ett mellanmjölkspaket, slätstruket och rätvinkligt, så dör ju hela konceptet. För någonstans påstår ju varenda jury i världen att de vill hitta "den rätta" för det de söker. Då måste det ju vara lättare om alla auditionerande är sig själva, med lite trubbiga eller spetsiga kanter, mjuka eller hårda, galna eller mjäkiga. Så som man är helt enkelt. Och någonstans skiter vi i vad andra tänker så fort vi har riktigt roligt.

Men visst, jag har helt klart gjort värre auditions och det här var en bra träning för mig. Jag sjöng en 1 1/2-minutsversion av Louise Hoffstens "Never Gonna Be Your Lady". Nu får vi se om det blir någon call back, de har satt upp lapparna på skolan nu men eftersom jag är hemma så får jag kolla upp den informationen imorgon bitti.

På vägen hem köpte jag kaffe, ett paket ekologiskt fair trade kaffe som faktiskt inte var det dyraste i butiken. Jag tänkte att det var intressant att berätta det som avslutning på det här inlägget men nu när jag läser det fattar jag inte vad jag tänkte. Jaja, jag gillar kaffe. Så är det bara.

Nu ska jag ta och gå och sova men först läsa lite bok i ljuset av mitt barrdoftande värmeljus.

I Boston är klockan 23:04.

Jag njöt av att skälla ut personerna som efterfestade högt i lördagsnatt. Jag ville verkligen att det skulle ligga några jättebakfulla människor i bäddsoffan i vardagsrummet på söndagmorgonen. Vi har nämligen öppen planlösning mellan köket och vardagsrummet så då hade jag gått upp på söndagen, diskat lite, nynnat på någon eurodiscohit från 90-talet och slamrat ordentligt med grötkastrullen.

Men det låg ingen där som jag kunde störa så jag blev lite besviken. Jag skäms lite över det här erkännandet, men jag är bara mänsklig, eller?

Hej vänner!

Här kommer en sammanfattning av den första vårterminsveckan på Berklee College of Music i Boston, 2009:

Måndag 19 januari:

Helgdag. Martin Luther King Jr Day, vilket precis som alla andra helgdagar som infaller på måndagar i usa innebär längre öppetider i affärerna och mer shopping åt folket. Just den här dagen var nog resdag för de människor som skulle till Washington på tisdagen.

Tisdag 20 januari:

Jag besöker för första gången ett amerikanskt sjukhus. En väldigt okomplicerad historia, visserligen har inte räkningen kommit än men vaccinationssprutor kostar pengar i Sverige också så jag hoppas på en inte allt för stor prisskillnad på den fronten. Senare får jag veta att delstaten Massachusetts tydligen är ett föredöme inom sjukvården i USA, det hade jag ingen aning om. Men det förklarar smidigheten.

När jag promenerar till skolan är det fullt av människor på gatorna med ett gemensamt mål - att hinna in på en bar, kyrka eller annan plats med storbildsskärm och delta i the Inauguration Celebration. Gåendes på Boylston Street 11:15 am inser jag att det är en historisk dag och jag är där. Gåshud vandrar över kroppen. Det dallrar i luften. Jag kommer in i Students Activities Center (the SAC) och där finns det två storbildsskärmar och en enorm Obama-cake. Det är fullt av studenter och personal där och tillsammans applåderar vi, hurrar, skrattar och torkar diskret bort tårar i ögonvrårna. Vi får gratis koppar med texten: Berklee College of Music Inauguration Celebration Januari 20th, 2009.

Onsdag 21 januari:

Jag börjar 9:10 på onsdagar, inte 10:10, vilket jag bittert fick erfara. Sångläraren dök inte upp på utsatt tid heller, så dagen höll på att bli skrot tills jag träffade min arrangeringslärare. Han ser ut som Yoda i Stjärnornas Krig, ett väldigt speciellt möte.

Torsdag 22 januari:

Jag har gehör i en kyrka. Det kan låta konstigt, men det är det inte. Vi är ju inte i själva kyrkosalen utan mer på sidan om, eller backstage om man så vill. Det är högt i tak och vi är många. Alla är bra. Läraren är bra. Det finns heltäckningsmatta förstås. Mindre bra.

Fredag 23 januari:

Jag har alla mina lektioner, från klockan 9-16. Första hela skoldagen på veckan kan man säga. Harmoniläraren på morgonen är humorfri vid första anblicken, men visst finns det något jävlar anamma i honom därinne. Vi är inte många i klassen och en av tjejerna är från Japan och kan ingen engelska. Hon spelar in lektionen så någon ska kunna översätta den åt henne sedan och jag får skriva upp läxan åt henne så den privata översättaren ska kunna, precis, översätta.
Och jag som tyckte engelskan kunde vara lite tjorvig i början.

Fredagkvällen var en lugn historia, Anneli kom hem med munkar från Dunkin' Donuts. Det var smarrigt.

Lördag 24 januari:

Jag hade sånglektion och det var en väldigt positiv upplevelse. Jag är nöjd över mitt val att byta lärare.
Det var även Johannas födelsedag. Fest på stället där hon jobbar i vanliga fall, vi åt och drack och dansade. Sista bussen gick inte så jag och Anneli delade en taxi med två personer som skulle åt samma håll. Det var kallt och mina strumpbyxor hade gått sönder så de var kasserade sen en timme tillbaka.

Söndag 25 januari:

Annelis flyttdag. Helt plötsligt har jag väldigt mycket plats i rummet igen, det ser helt fel ut. Jag ägnade dagen åt att bekämpa John Blund och att titta på NCIS. En bra dag, allt som allt förutom att kaffet tog slut på lördagen.


Men nu är det ny vecka, nya tag och ny energi som gäller. Samt att köpa kaffe.

Jag har haft en ihärdig uppvaktare hela dagen, han har bara inte kunnat lämna mig ifred. Jag som hade planer för den här söndagen, storstilade planer som att plugga, öva sång, träna och läsa i lugn och ro. Men min beundrare kunde bara inte hålla sig borta.

John Blund. Vilken jävel.

Att hålla ögonlocken närmare ögonbrynen än kindbenen har varit min huvudansträngning de senaste 12 timmarna. Jag har inte fått något vettigt gjort någonstans. Som tur är så är det söndag. Som tur är så börjar jag inte förrän 16 imorgon, så jag hinner både öva och förbereda mig innan dess. På kvällen är det nämligen auditiondags till Singers Showcase som äger rum varje termin. Förra terminen sket jag i att auditionera, det kändes inte roligt och när man är vuxen kan man faktiskt välja bort såna saker. Så jag gjorde det. I år känns det faktiskt kul, jag ser fram emot att ställa mig där framför en jury och sjunga i 90 sekunder.

Här i Boston är klockan 22:31 så jag känner mig lugn och trygg med att jag kommer ha mer energi imorgon än idag. Men tills jag vaknar ska jag ge hän åt min uppvaktare och falla handlöst in i hans madrasserade armar.

Har ni förresten hittat albumet "E-Type Väljer Sina Eurofavoriter" på Spotify än?

Men jag är trött. Och fascinerad över vuxna människor utan ansvarskänsla.

Nej, nej. Jag har inte gått upp än. Det har inte Anneli heller. Vi har dock gått och lagt oss, för över två timmar sen till och med. Dock så intogs vardagsrummet av efterfestande rumskompisar och deras vänner för en sisådär en och en halv timme sen, och sen dess har vi flera gånger sagt till de att dämpa sig, sänka musiken, tänka på att vi ligger vägg i vägg och sover, sluta röka inomhus, nej det går INTE bra att stå en meter ifrån den öppna balkongdörren och röka - gå ut!, få säga till Johanna att det inte är så att jag försöker förstöra hennes födelsedag (som tog slut för fyra timmar sen) utan att jag och anneli bara vill sova och att de ska respektera det genom att kanske ha en lägre möjlig volym på musiken och inte prata som att det är mitt på dagen....jag och anneli har dessutom använt ett gäng svenska svordomar riktade till sällskapet i vardagsrummet och för ett tag sen gav vi upp att försöka somna.

Tur det, för nu är det latinoparty nr.1 i vardagsrummet.

Tydligen är förfest inte så hippt här i Boston, jag vet inte hur det är i resten av USA, istället är efterfest obligatoriskt. Och eftersom alla har rumskompisar så innebär ju det att någon alltid måste bli störd av efterfesten och av någon anledning är det ofta efterfest i just den här lägenheten. Jag gillar verkligen mina rumskompisar jättemycket men när Johanna börjar säga "snälla. det är ju min födelsedag, du känner ju mig, du vet att jag inte brukar ha efterfester" så börjar jag undra om hon verkligen bara fyller 24 eller om det går att bli senil i extrem förtid. Är det någon som aldrig haft efterfest här är det jag. Och därmed basta.

Nu är klockan tjugo över fyra och de har börjat nå någon slags kulm där ute i lägenheten. Förhoppningsvis däckar de snart. Då ska jag upp tidigt och vara riktigt högljudd när jag gör frukost, diska och grejja så de inte får sova någonting. Människan fick möjligheten att hämnas för att bruka den.

Helt plötsligt förstod jag meningen med att brösten sväller när man ska ha mens.

Det hänger ihop med glassuget man får i samband med pms:

Bra lektion. Bra val att byta lärare, jag kommer nog trivas med henne.


I övrigt är det en skitlördag. Jag ska ha mens när som helst, så det finns ju en förklaring. Jag känner mig som en dåligt tillagad blodpudding, det är bara en tidsfråga innan skalet spricker och blodet rinner. Jag vill gråta, jättegärna vill jag det. Alltså, jag är inte direkt ledsen. Men jag har en lite melankolisk känsla här innanför liksom, även om det inte direkt är sorg eller så.

Svaret är egentligen enkelt. Så otroligt enkelt. PMS; Premenstruellt syndrom. Det betyder alltså att fast jag vet att jag inte är övergiven av allt och alla, att jag inte är en tragisk människa utan talang och att det inte är hela världen att inte ens mina föräldrar kommenterar på bloggen längre (William är min trognaste kommentator) så känns det så just idag. Som att det är hela världen alltså.

Det finns en sak i denna värld som vi människor älskar mer än något annat. Att bråka om att vi har rätt, oavsett vad.

Vad annars betyder det här?

Jag är nog inte den piggaste människan på planeten just för tillfället. KLockan är halv tolv och frukosten är intagen. Ska skypa william när jag skrivit in det här inlägget och klockan 14 har jag sånglektion. Min rumskompis Johanna fyller år idag så ikväll är det fest på baren där hon jobbar. Anneli hr fått ett rum tio minuter härifrån  med T:n vilket känns lite sorgligt för jag har liksom vant mig vid att ha henne här.

Ja, det var mina första tankar efter frukost det.

Godnatt nu då.

Behöver jag säga mer?


Anneli kom hem med 4 donuts från dunkin' donuts...


..så vi äter hälften hälften.

Middag någon?

Godmorgon. Idag ringde klockan otroligt jobbigt nog kl.07:00. Det är därför jag sitter här kvart i åtta på morgonen med blåbär i gröten och kaffe i muggen, för att hålla mig vaken till fyra i eftermiddag. Eller helst till halv fem eftersom jag då hinner hem innan jag somnar. Sen väntar ju faktiskt helg till måndag kl.16, så vem är jag att klaga. Varje vecka, hela terminen dessutom. Jag gillar det här med att sätta schemat själv.

På schemat står det harmonilära, trumlab (yes!), ensemble, lunch och groove writing. Det blir en bra dag det här.

I förrgår beställde jag en te på starbucks. Det tog 10 minuter och en påminnelse innan den kom så jag fick en kupong med en ursäkt. Dessutom stod det att starbucks bjuder på nästa beställning, så idag var det dags att utnyttja kupongen till något dyrt och syndigt. Det blev en espresso truffel. Jag vet inte riktigt vad det var, något med varm choklad, espresso och vispgrädde fast med mer kaffebitterhet än chokladsöthet. Rätt god faktiskt. Inget jag skulle betala för men ändå. Det handlar ju bara om att jag uppskattar mitt hemmapressade, nästan gratiskaffe med mjölk i framför underliga espresso och lattevarianter.

Hade min första studio recording voice lab idag också, vilken soft kurs alltså. Vi jobbar i studion varje vecka, så det är bara att passa på att ta med egna låtar och spela in så vips! har man fått en liten demo att ta med sig hem till sverige och skicka runt. Bandet som spelar består av duktiga och trevliga musiker och läraren är kanon.

Här är han:


Vilket flyt alltså. Jag har alla kurser jag kan drömma om den här terminen. Härligt flyt.

Kan också meddela att klassrummet jag inte hade någon aning om var det låg faktiskt ligger i kyrkan bakom Berklee. Det låter konstigt men de har klassrum där, lite backstage från själva kyrkosalen om man så säger. Högt i tak är det, annars märker man inte att det är något som är annorlunda.

Nu är klockan strax över nio på morgonen och jag ska ta mig iväg till skolan. Har gehör i en lokal jag aldrig hört talas om, så det gäller att komma i tid för att hinna fråga någon var det ligger. Dagen innebär lektioner 10-13, sen är det ett möte inför Singers Showcase som man kan göra audition till på måndag om man känner för det. Bra träning som man säger.

Hejdå

På fredag har jag första lektionen i kursen Drumset for non-percussionists. Det ska bli underbart. Jag tror jag kommer hitta mig själv. Förhoppningsvis kommer jag skriva läckrare beats i musiken jag skapar än jag själv kan spela, men jag ska ha så ruskigt kul på den där kursen alltså. Jag ska spela hårt. Med manligt könsorgan brukar man säga, men jag ska spela med klyfta. Hårt. Yes.

Läraren heter Tony "Thunder" Smith. Vad kan gå fel då?

Nämnde jag stipendiet från Kungliga Musikaliska Akademien?

Jag och Anneli fick det glada beskedet förra veckan, dessutom fick Ann-Sofie också en fin slant därifrån. Vi är bra, vi brudar från Musikhögskolan i Piteå som just nu befinner oss på andra platser än just Piteå.

Om jag skulle vara en karaktär i en Astrid Lindgrenberättelse så skulle det vara jag. Klant-Linda. Jag skulle vara en effektiv tjej som betalade i klantighet, precis som jag berättade för Anneli igår.

Vi kom nämligen in på ämnet matlagning eftersom Anneli gjorde pannkakor till middag. Anneli meddelade att hon är pannkaksnazist, vilket innebär att hon vill eliminera världens alla dåliga pannkakor som enligt henne är de som är för gräddade, nästan brända. Hon har väldigt svårt att överlåta pannkaksgräddandet i andra händer så hon gör det helst själv. Jag förstår denna kloka kvinna precis, jag har väldigt svårt att se på när folk är långsamma i köket eller gör saker i fel ordning.

En gång var jag på nyårsmiddag som hölls hos en tjej som jag inte kände alls, jag var bihang på min kära vän Clas-Göran och hennes dåvarande pojkvän. När vi kommer dit, i ett flådigt hus i Danderyyyyd, står värdinnan och kokar ris. Istället för att inse det praktiska med riskokning, när det kokat upp lägger man på ett lock och sänker värmen och gör något annat i 20 minuter, så står människan och rör i riset som kokar på alldeles för hög värme. Där står hon och rör och rör och rör och det gör ont in i min märg. Jag var tvungen att gå ut därifrån för att minska risken att förolämpa värdinnan och när jag kommer tillbaka efter en kvart står hon där.

Och rör och rör och rör.

Jisses.

Mina närmsta känner till den sidan hos mig. De vet att jag hellre hackar grönsaker själv så det blir "rätt" storlek och mängd, samt går snabbt och effektivt. Jag kan slänga åt dem varsitt glas vin eller något annat som gör deras starkaste hand upptagen så de inte får för sig att hjälpa till.

Som tur är så är min fästman en liten köksnazist själv, så vi två ihop i köket är väldigt lyckat även om vi ibland kan tycka att den andra har fel när det gäller något. Men vi är effektiva, diskar undan eftersom och har samma effektiva ordning att göra saker på.


Hursomhelst, för att komma till saken så sa Anneli (som alltså också är snabb och effektiv i köket) att jag nog till och med var snabbare i köket än henne och jag sa att det är något jag får betala för i klantighet då och då.

Fem minuter senare spiller jag ut varm mjölk på golvet, inte mycket men ändå. Klantigt.

Och i morse, när jag var så stolt över att ha nästan två timmar på mig, så inser jag att jag har tagit fel på tiden till min första lektion. En timme fel. Åt helt fel håll. Lektionen som jag var säker på började 10:10 började 9:10. Klantigt. När jag kommer på detta är det 20 minuter kvar tills lektionen börjar, den riktiga lektionen alltså, så det var ju kört att hinna på den.

Tur att det är första veckan, då är man ursäktad för det mesta.

Jag har visst glömt berätta om mitt och Annelis biobesök i lördags?

Vi var på Coolidge Corner Theatre, en biograf som fyller 75 år i år och ligger vid Coolidge Corner som jag älskar.


Biograf med historia.

Vi såg filmen Happy-Go-Lucky, ni kan se trailern här:



TIll filmen intog vi självfallet popcorn med smör och kände oss superduperamerikanska.


Anneli i popcornkön.

Det var en måbrafilm som lämnar publiken med en del internskämt som "in-ra-ha" och "lock the doors, lock the doors". Mycket roligt och en väldigt mysig kväll var det!

Hej hej.

Idag är det tisdag.

Idag är vårterminens första skoldag.

Egentligen har jag lektion klockan tio men jag får skippa den till förmån för min vaccination och check-in, störst går först. Utan check-in inga lektioner, den matematiken klarar till och med jag.

Ute ser det kallt ut, det snöade i söndags och töade igår och idag kanske det fryser fast. Fast jag vet inte, bara för att det är svinigt kallt i lägenheten så behöver det inte betyda att det är samma sak ute. Som den gången i höstas då jag klädde på mig lager på lager med halsduk och allt för att gå till affären tio minuter härifrån bara för att mötas av shortsklädda människor i t-shirt och solbrillor. Jag kände mig som en gammal, gammal kvinna just då.

Om en halvtimme ska jag hämta upp min immunization form på UPS, jag skickade en beställning på utskrift till dem via nätet igår, hur enkelt som helst. Slipper alltså släpa med mig dator och allt för att koppla in vid skolans skrivare. Bara äta, dricka kaffe och ut genom dörren och hämta dokumentet på UPS här bredvid. Galet. Lyxigt.

Frukosten bestod av havregrynsgröt med kanel, banan och blåbär. Det godaste jag vet på morgonen är att koka havregrynsgröten med skivad banan, salt och kanel samt lite socker (eftersom konsistensen utan socker blir lite slemmig) och sen äta med mjölk. Men eftersom jag och Anneli hittade blåbär på affären igår för två dollar paketet (550 ml/paket) så blev gröten idag toppad med blåbär. Rysligt gott.

Igår var jag på världens roligaste kickboxningspass. Instruktören är en helt galen kvinna som ropar uppmuntrande ord som "You can do it!", "Bring it ladies!" (vilket är tillåtet eftersom det är ett gym för tjejer), "Anyone sing of the snoooow?" osv. Allt för att hålla igång oss. Hon är även musikalisk, följer låtarnas uppbyggnader och har naturlig känsla för låtformer och sånt som hon anpassar antalet set till. Sånt gillar jag.

Nu ska jag sticka. Dagen är fylld av pop/rock/country voice lab och songwriting.

hejdåkram.

	Status	Meeting Information	Creds	Start Date	Term
1	CW-171-004 Groove Writing	Registered	150 (Room TBA) F 02:10PM 04:00PM Greg Wardson	2.00	01/20/09	2009SP
2	ET-212-028 Ear Training 4	Registered	SC (Room TBA) TTH 10:10AM 11:00AM Scott deOgburn	2.00	01/20/09	2009SP
3	ILVC-121-009 Styles Lab-Pop/Rock/Country	Registered	1140 (Room TBA) T 01:10PM 02:00PM Karen Carr	0.50	01/20/09	2009SP
4	ENVC-211-003 Small Band With Vocals Ens 3	Registered	130 (Room TBA) F 11:10AM 01:00PM Carolyn M. Wilkins	1.00	01/20/09	2009SP
5	HR-211-035 Harmony 3	Registered	136 (Room TBA) WF 09:10AM 10:00AM Stephen J. Rochinski	2.00	01/20/09	2009SP
6	ILPD-110-003 Drumset for Non-Percussionists	Registered	1140 (Room TBA) F 10:10AM 11:00AM Tony "Thunder" Smith	0.50	01/20/09	2009SP
7	PIVC-XXX-0242 Private Instruction - Voice	Registered	1140 (Room TBA) W 12:30PM 01:00PM Gabrielle Goodman	2.00	01/20/09	2009SP
8	AR-112-007 Arranging 2	Registered	150 (Room TBA) W 02:10PM 04:00PM Richard Evans	2.00	01/20/09	2009SP
9	ILVC-331-002 Advanced Vocal Perf Lab 1	Registered	1140 (Room TBA) M 04:10PM 06:00PM Jan Shapiro	1.00	01/20/09	2009SP
10	SW-211-004 Songwriting 1	Registered	150 (Room TBA) T 04:10PM 06:00PM John L. Stevens	2.00	01/20/09	2009SP

---

PLUS Practice skills: studio singer - en voice lab där man arbetar i studion varje vecka.

VAD ROLIGT JAG SKA HA I VÅR!

Det är 30 cm snö ute. Här i Boston.

Idag var jag och Anneli downtown. Hela morgonen "kräksnöade" det, som Anneli så fint uttryckte det. Mycket kräksnö blev det, bilarna täcktes av snö och gatorna överdoserades av salt. Att gå på en trottoar nu är ungefär som att promenera i vadd. Vilken slags vadd är jag inte riktigt säker på, men något äckligt iallafall. Finns det gummivadd?

Det smärtar i själen att svt.se/play:s server är överbelastad och inte kan ta emot fler besökare för tillfället. Jag skulle ju se på Stjärnorna på slottet.

Vad gör ni egentligen i Sverige kvart i ett natten mot en arbetsdag? Lata, oansvariga jävlar som inte kan dela med er av webtv till oss som verkligen behöver; är det tungt att vänta tills reprisen går på tv??

Hej och välkomna till mitt 800:e inlägg på bloggen.

Tvåhundra till så har vi tusen, då blir det fest. Men det blir faktiskt fest nu också, jag har laddat upp inlägget med följande godsaker:

• Toto - Stop Loving You: harmoniken uppfyller alla krav för att skapa köpglädje, nostalgiska känslor, ökad självkänsla, ökad planeringsflöde som i samband med alkohol innebär att man lovar saker som att åka jorden runt med någon avlägsen vän osv.
• En godisskål
• Chips
• En flaska Amarone Tommasi
• Chokladpraliner
• Ett kalahabräde för turnering

Nu firar vi!

Eller i eftermiddag för er som befinner er i EST som jag.

Nästa inlägg är nämligen bloggens 800:e och jag har ju inte direkt haft något party på bloggen förut eftersom jag alltid kommer försent till grejjer, men idag blir det alltså fest! Eller imorgon, fast jag har ju förutom min sjukliga nyfikenhet ett annat handikapp som kallas otålighet så ni behöver nog inte vänta så länge. Jag har för mycket fritid helt enkelt - and I love it.

Jag kan inte checka in på Berklee förrän jag tagit min tredje och sista hepatit B-vaccination. Det slog mig precis att jag kanske borde vara lite orolig över att inte ha kunnat checka in i tid. Men varför? Terminen börjar på tisdag och jag är i landet, vaccinet också så bara jag tar reda på var jag ska gå för att få en twinrixspruta så blir det bra och jag får gå i skola en termin till.

Men lite orolig är jag över att det är lördag idag och söndag imorgon och helgdag på måndag och sen är tisdagen här.


Ett avsnitt av stjärnorna på slottet på svt.se/play. Eller fortsätta mailbomba min fästman som trubadurar på Kåbdalis after-ski och pub idag. Visste ni att folk har väldiga problem att stava William? Det kan bli Viliam, Wiliam, Viljam eller vad fan som helst. Jag har lite svårt att acceptera sånt. Hur svårt kan det vara? Nu finns det ju visserligen något som heter dyslexi och det köper jag fullt ut, men det finns även något som heter dåligt gehör och det är nog problemet i många av "Viljam"-fallen. Var någonstans låter "Viljam" som William? Eller Niska, mitt efternamn, som kan bli Nisak vilket inte låter likt någonstans utom att det är samma konsonanter i namnet. Nu stavad ju inte Niska Nisska som skulle störta gehörsteorin men det finns något i skolan som heter svenska och där lär man sig hur det låter när konsonanter möts på särskilda sätt.

Ännu ett argument för mer musikteori i grundskolan, som gehör t.ex. som är en så fantastisk grej här i världen att alla människor kan öva upp det oavsett om man anser sig själv vara "musikalisk" eller ej.

En gång fick jag hem ett brev där någon hade gissat helt och hållet vad efternamnet på kuvertet skulle vara, jag kommer inte ens ihåg hur illa det var men det var totalt oigenkännligt. Typ Nashi eller något sånt. Jag är mest imponerad av brevbäraren som la brevet i rätt brevlåda. Egentligen skulle man ju som brevbärare vilja polisanmäla folk som inte kan titta i telefonkataloger eller eniro.se.


Jag tycker själv att jag lyckades fokusera bort från bekymret ganska bra. Hej hej.

Jag hade glömt/förträngt/spyttuppochspolatner ERA.

Lyssna. Det luktar 90-tal.

Nyss var det Bryan Adams. Nu är det Chicago.

Att sätta på en radiostation som heter "Magic" när man ska ut och fira någons födelsedag luktar dålig förfest, haha. Jag är sällskapets enda ickespansktalande person, men jag kan säga det viktigaste: Vamos à la discoteca.

Kvällens träningspass var jobbigt, svettigt och mjölksyreframkallande i alla muskler som på något sätt ingår när man rör sig. Eller bara står. Eller sitter. Eller ligger. Mycket skönt.

Jag hade förresten glömt hur lång tid det tar för tjejer att bli klara. Och nackdelarna med att ha blivit lite av en tidspessimist - allt väntande.

För 15 månader skrev jag det här:
_________________________________________________________________________________________________

Jag är hellre avskydd av vissa än omtyckt av alla!

Och det stämmer fortfarande.

Mamalou.

Kommentarer på bloggen värmer alltid. Alltid.

Alltid.

Jag gick upp halv nio imorse. För er som känner mig är det ganska tidigt så jetlagen är i det mesta positiv. Det känns stabilt faktiskt, inte som efter indien. men då var det ju nästan 12 timmars skillnad istället för 6 och det är jobbigare att åka österut vilket förklarar att jag sov hela dagen efter att jag kom hem till sverige innan jul. Kan ju underlätta att dygnsrytmen var helt rubbad, nästan i Bostontid faktiskt, under jullovet vilket gör omställningen bara tre timmar eller något sånt.

Det är soligt idag, snön ligger där den ligger och det är en riktigt fin vinterdag. Jag har stått i en mobiltelefonaffär med anneli i 45 minuter, det var lätt den varmaste butik jag besökt. De gillar pappersarbete här i usa, det märks ju på tiden det kan ta att köpa en liten ynka mobiltelefon. Men väl hemma igen har jag just ätit lunch och ska ta dagens första kaffekopp. Ikväll ska vi fira Tatiana som fyller år på söndag så det blir till att äta ut på någon billig restaurang. Ska bli mycket trevligt.

Ja, det var lite om mig, hur är det med dig?

Kroppen blev så glad av det här. Först en timme power strength och sen 45 minuter step där jag nästan dog och sen 15 minuter mage. Ryggen kommer nog sluta plåga min smärttröskel från och med nu och jag kommer sova fantastiskt gott inatt. Tills dess ska jag duscha, laga middag och titta på Stjärnorna på slottet på svt.se/play

Klockan är 8:00 pm. Jag ska ha en underbar kväll.

Ps. Bifogar min allra hårdaste enhalvtimmeefterträningen-bild. Och den första kan jag också tillägga:


Linda "Mitt efternamn betyder nacke på finska" Niska

Om man skulle ta och ta sig till gymmet då.

Jullovet började såklart med att Ann-Sofie, Emelie och jag träffades för den numera traditionella glögg/jul/äta/mysa-kvällen som startade i Piteå förra året och i år höll rum hos Ann-Sofie i Rotebro. Ann-Sofie öppnar examensskumpan på övre bilden och Emelie håller sig vaken på den undre med en kopp kaffe inkl. whiskey.


Jag fick julklapp från Ella, hon hade ett tema. "Det finns vissa muskler du inte tränar..."


Här vilar den sköna Ella, i mammas och pappas nya soffa...


...och det är inte det enda nya. Möbleringen, golvet och fönstrena är nya. Dessutom är fönstrena täckta av grön presenning eftersom plåten tog slut så utsidan är inte klar.



Jag fick även en kväll med Anna och Hedda, fina vänner!


Det blev julafton och Tomten kom...


... och enligt Gabriel lät Tomten precis som Jeppes pappa.


Hemkommen efter promenaden på julaftonsnatten som blev en mil lång med P4 i lurarna. Många härliga människor som ringer in och pratar vid den tiden.


På annandagen såg det ut såhär i Åkersberga. Då flög jag till Umeå och möttes av det här:




Jag och William kom upp lite sent på dagarna men hann  precis se solnedgången.


Promenad i Gullmark.


Min blivande make.


Så vackert.


Varför Norrland? Därför.






Järvan från sin bästa sida.


Jag och William på nyårsafton som firades i bygdegården i Norum.


William och jag.


Sen kom vi upp till Piteå och william som äger två cykelsadelrumpvärmare men ingen cykel var sjukt kreativ.


Fästmannen i ungkarlssoffan. Grön skinnimitation med tillhörande fåtölj, lite kitchigt sådär.


De där sammetsögonen alltså...


Det blev en promenad med Amanda i pite också, dagen till ära hade hon en bedövad vänsterkind pga visdomstandsoperation.


Vi vågade oss till och med ut på isen med solen i ryggen och månen rakt framför oss.


Näst sista dagen blev det fika med finaste musikhögskoleklassskompisarna på gamla Roasters (Nodo).




Det var en väldigt häftig solnedgång den dagen som inte riktigt tog sig med mobilkameran. Men hä funk som ändå. Dagen efter åkte jag till Åkersberga igen.


Från de två sista dygnen i Berga har jag inga bilder men den här är från igår morse utanför terminal 5 på arlanda när mamma och pappa droppar av mig och väskan för årets återresa till Boston.

Förra veckan gick jag och william ner på stan (då snackar jag Piteå alltså). Vem träffar vi om inte Jonas Strandgård, en finfin kompis till oss båda, som beslöt sig för att haka på oss till systemet och sen till Krokodil för att dricka kaffe. Sagt och gjort, vi inhandlar det vi behöver från systemet och väl på krokodil var det lite fullt på serveringen så vi gick upp för trappan där konserterna brukar vara. Vad vi visste så var det inget sånt där den dagen så vi tänkte bara att då kan vi ju slå oss ner där det finns plats, det enda som var annorlunda var att det stod en tv längst fram mot scenen men den var inte påslagen.

Så jag, Jonas och William kommer in med klirrande systemetpåsar och sätter oss för att fika. Vi hinner inte mer än ta av oss ytterkläderna och sätta läpparna mot kaffekoppen innan en äldre kvinna kommer in i rummet och säger:

"Ja, då fortsätter vi från Piteå Mödravårdscentral den här eftermiddagen med att titta på en förlossningsfilm"

Tur att vi inte börjat dricka kaffet för då skulle det hamnat över våra bordsgrannar. När vi ser oss om upptäcker vi att alla i rummet är uppdelade parvis, man och kvinna, samt att alla kvinnorna är höggravida. Jag tror att de som satt vid vårt bord förstod att vi hamnat fel, vi försökte verkligen kväva våra skratt men situationen var helt enkelt för otippad. Jag förstod visserligen varför kvinnan som satt vid samma bord som oss hade tittat så underligt på oss; två män och en kvinna samt tre systemetkassar. När vi rest oss och satt oss nere på serveringen istället så kom vi fram till att alla tre allvarligt övervägt att stanna och se förlossningsfilmen, ett typiskt gensvar för en svensk i en sån här situation eftersom det skulle vara så otroligt pinsamt att resa sig och gå.

Jag var redan då glad att vi gick, vi bjöd nog båda oss själva samt de blivande föräldrarna på en del skratt och en rolig historia för framtida bruk. Dessutom är min fulla övertygelse att en förlossningsfilm inte bör visas förrän man väl sitter där och är jättegravid eftersom det annars endast skulle verka avskräckande.

För en månad sen blev jag utmanad av Ella och kort därefter av Malou. Det är dags att ta tag i det nu.
Skälet att svaret dröjt är väl att jag var tvungen att gå igenom en inre resa för att ta reda på sju saker om mig som jag knappt visste själv:

• Från barnsben upp tills för några år sen kunde jag slänga iväg lite vita lögner här och där, oftast i samband med att jag inte hade tid med något jag lovat att göra med någon annan, eller inte lust helt enkelt. Istället för att säga nej och bara stå för det kunde jag ljuga om att jag hade varit tvungen att städa rummet och därför inte hann, eller att mina föräldrar ville ha mig hemma just nu till exempel. Jag har tappert övat på att öka sanningshalten och skippa bortförklaringarna i samband med ett nej vilket innebär att jag nu är bortförklaringsmotståndare även om jag själv säkert släpper någon groda då och då.

• När jag var liten älskade jag serien Melrose Place och rockbandet Bon Jovi mer än något annat. Jag och min dåvarande bästis brukade spendera timmar på telefon varje kväll och låtsas vara de här karaktärerna från Melrose Place eller bandmedlemmarna i Bon Jovi. Några från Baywatch fick vara med också. De var våran värld. Ett samtal kunde låta typ "Hej det är Richie Sambora (gitarristen i Bon Jovi), kan jag få prata med Jake (mc-snyggingen som äger Hooters i Melrose place)?" och då fick han det och sen bad Jake att få prata med någon annan och så skapades värsta såpan i våra telefonsamtal som jag och min bästis dessutom var med i. Så sen kunde Mitch (Baywatch) be att få tala med Linda och då kanske han sa till mig att Heather (Locklear som då var med i Melrose Place) tyckte att jag skulle gå ut med David (keyboardisten i Bon Jovi). Det blev mer och mer komplicerat med tiden som i riktiga såpor och någonstans där la vi ner konceptet som vilken Aaron Spelling-produktion som helst med skillnaden att vi inte heller kom med en ny såpa en kvart senare. Sådär då mamma och pappa, då vet ni varför vi pratade så mycket i telefon med dörren stängd.

• När jag var liten hade jag en period då jag verkligen trodde att leksaksaffären sålde riktiga trollspön. Jag måste ha övertygat mig själv och i flera dagar (mycket lång tid för en liten flicka) hade jag fantiserat om det där trollspöet och vad jag skulle kunna göra när jag hade det. Så jag bad mamma och pappa att gå dit med mig på lördagen som kom och de frågade lite om det här trollspöet och sa att de skulle följa med mig till leksaksaffären på lördag. Jag var helt säker på att trollspöet existerade och jag deklarerade stolt för mina föräldrar att "det är ett riktigt trollspö". Så kom lördagen och mina föräldrar sa att vi skulle iväg på någonting som jag inte längre kommer ihåg men de sa iallafall att vi skulle till leksaksaffären efteråt. När vi kommer hem till lägenheten igen är det stängningsdags för leksaksaffären och då får jag panik så mina föräldrar (eller om det bara var en av dem) fick snällt följa med mig i flygande språng till affären som låg väldigt nära där vi bodde. När vi kommer dit ska de just stänga, jag har för mig att de släckt lamporna och allt men de lät väl oss gå in iallafall. Jag letade och letade och kommer ihåg att mamma eller pappa frågade mig "är du säker på att det finns ett sånt där trollspö" eller något liknande och jag fick ge mig. Jag gick hem utan trollspö den dagen. Fan vad det sved.

• Jag har ärvt en sida från en av mina älskade föräldrar som innebär att om jag pratar med någon och den personen går så måste jag börja prata mycket mer precis när personen just ska iväg. Eftersom denna älskade förälder gör likadant med mig så vet jag precis hur jobbigt det är att bli utsatt för om tåget går om en minut men jag vet också hur svårt det är att bara säga hejdå till en person som ska iväg. Det är som att jag ska överkompensera allt jag troligen har missat i samtalet tills dess eller nåt, skulle gärna höra en psykologs teori på det. Så nu övar jag på att säga "hejdå", "nu lägger vi på" eller något i den stilen.

• Jag hatar kaviar. Då pratar jag om kalles kaviar på tub eller liknande. Jag skäms över att folk från andra länder kan få för sig att alla svenskar inklusive jag äter skiten. BLÄ.

• Jag älskar hundar. Jag älskar, älskar, älskar hundar. När jag ser en hund på tv kastar min mun automatiskt ur sig ett "åååååååååååååhhhh vilken snuffis!"  och när jag ser en hund på gatan tittar jag med ett fånigt, kärleks- och längtansfullt leende på hunden så länge jag kan utan att få matte eller husses uppmärksamhet. Jag får typ den här sammandragningen i livmodern som kvinnor som längtar efter barn känner när de ser bebisar. Bara det att jag också är kvinna och känner så även för vuxna hundar.

• Ett annat minne från barndomen var när jag kom på den smartaste affärsidén i världen. En gång när jag lagt en av mjölktändena i ett vatten glas över natten så hade tandfén slängt dit en tiokrona vilket i min värld betydde att jag snart var rik. Men det bästa var att tandfén glömt ta ut tanden, så den kunde jag använda igen natten efter! När jag gick och la mig drömde jag att glaset skulle ha femmor, enkronor och en och annan tiokrona på bottnen när jag gick upp på morgonen. Vad som hände kommer jag inte ihåg men rik blev jag inte. Jag trodde aldrig på tomten (även om jag någon gång pressade på min stackars far en tomtemask på julafton för sakens skull) med tandfén verkade logisk, en affärspartner liksom.

Men sådär, då kan jag ju gå och lägga mig igen :)

Härmed följer jag utmaningslagen och utmanar dessa sju bloggare:
Ann-Sofie
Emelie
Matilda
Venla
Amanda
Lennyd
Sara

(The Rules:
Link to your tagger and list these rules on your blog.
Share 7 facts about yourself on your blog - some random, some weird.
Tag 7 people at the end of your post by leaving their names as well as links to their blog.
Let them know they have been tagged by leaving a comment on their blog.)

Anneli mötte mig på flygplatsen, mycket trevligt. Känns otroligt lyxigt att prata svenska i boston och fantastiskt skönt med bra sällskap i lägenheten även om vi för tillfället gosar med våra laptopar. Men Macbooks kräver en hel del vård och omsorg ska ni veta. Shit vad det gungar nu alltså, hela köket svajar och då sitter jag ändå ner. Men det är väl normalt efter några timmar i ett flygplan.

Jag har handlat mat på trader joe´s och lagat couscous med rödcurrywok. Allt är som vanligt. Och jag har lov en vecka till nästan! :)

Men det är smärtsamt att ha lämnat alla man älskar i Sverige, om ni någonsin undrar vilka som betyder något för er kan ni ju prova att lämna dem ett tag så blir det klart. Då är det tur att man har en Anneli som vet hur det är, två dagar har hon varit i Boston nu.

Klockan är 21 här men 03 i sverige så mer skrivet än så här blir det inte.

Kram!

Ps. Det är snö och kallt här, nämnde jag det? Inte som stockholms fjösiga plusgrader imorse. Och jag fick en volume master i 25-årspresent av syrran och hennes familj! Med en DVD!!! Haha, vad kul jag ska ha alltså! :P

Av någon anledning har bloggläsarstatistiken hoppat upp och ner varannan dag. Jag hoppas ni kan vara glada över att jag härmed bloggar igen så det finns lite nya saker att läsa, ingen behöver längre hoppas och bli besvikna, haha. Blogglovet är härmed officiellt över.

1. Har träffat Hedda 2 ggr.
2. Har träffat Ella 2 ggr.
3. Har träffat Ann-Sofie och Emelie för den årliga förejulglöggkvällen.
4. Har varit i Stockholm före och efter julhelgen.
4 1/2. Flög upp till Umeå på annandagen.
5. Har varit på bio i Umeå med William.
6. Har spenderat en vecka i Gullmark med William och hans familj.
7. Har spenderat 10 dagar i Piteå med William utan att gå in i skolan en enda gång.
8. Har spelat jättemycket Kalaha med william, vi är grymma.
9. Har sovit för länge och myst mycket.
10. Nämnde jag att vi firade nyår i Norums bygdegård?
11. Jag har gråtit i Williams famn av sorg att behöva åka.
12. Jag flög ner till Stockholm i söndags för att avnjuta 2 dagar hos familj och vänner.
13. Jag träffade mamma igår eftermiddag/kväll och sen åt jag middag med Malou, Ella, Matilda, Olivia och John. Mycket trevligt.
14. Jag ska iväg och fira min ena systersons 15-årsdag.
15. Jag flyger till Boston imorgon bitti.

Vi hörs.

Del 2.

Återresa till Boston imorgon efter tre veckor i Sverige, fördelade på tre landskap och tre riktnummer.

Jag har jullov. Det innebär lite internettid och mycket umgänge. Jag har spenderat fem dagar i Åkersberga hos min familj och mina vänner (varav en bor där, men åkersberga is the samlingspunkt ändå) och åtta dagar i Gullmark hos Williams familj. Nu är jag och William i Piteå och det känns verkligen som hemma. Det är 15 minusgrader och snö, ankars är tyst och tomt på studenter och vi har ägnat kvällen åt att titta på film. Imorgon ska vi träna har vi sagt. Och ta en kaffe på stan. Det blir nog lugnt och skönt, norrbotten är vackert och min fästman är helt underbar. Jag är kär, lycklig, rik, älskad och tillfreds. Känner ingen stress, ingen ångest och ingen oro. Livet är fint bara, det är det.