Dagen D!!
Igår frågade någon hur jag hinner blogga när jag ändå gör så mycket grejjer. Christian svarade det jag tänkte: för att du vill, tycker det är roligt och prioriterar det. Så är det. Klart och betar´t.
Jag älskar det här, nu gör jag det jag vill göra resten av livet.
EGO - installation i foajen inför kvällen
Jadå, det är Rebecca under lampskärmen.
Med affisch i och allt.
Mer fåtölj och affisch.
Bara affischen.
Nå?
Kl.13 ska jag, Rebecca och andra starka människor dra elflygeln bort till medis och släpa upp den för trappan till Gräddhyllan. Sen väntar väl repande, soundcheck, uppiffande av gräddhyllan, rep med gäster och djembefolk och sista finishen på livebloggandets röda tråd.
EGO-information!
Konserten börjar alltså 19:oo imorgon, fredag och äger rum på gräddhyllan nere på mediadelen. Gå ner till utgången vid baksidan men istället för att gå ut tar du trappen upp (det kommer synas var du ska...) och då är du framme!
Nu är prorgammen tryckta och vikta, otroligt fina måste jag säga! kan ju bara bli bra när man tar hjälp av en upplevelseproducent, som det gamla ordspråket lyder!
Vi ses imorgon kväll!
(Från 18:30 finns det fika)
Hahaha, måste berätta!
Jag gick som sagt till ICA Ankaret för att hämta kursböcker. Trodde jag. Det var ett mycket stort paket, dvs. min massagebänk.
-Ä dä du som ska bära´n? frågade damen som tog fram Det Stora.
-Jajemen! sa jag klämkäckt och gjorde mitt bästa för att hålla masken. Fanfanfan, jag har ingen bil hur fan ska jag orka. Shitihelvetesjävlarns.
I minus 15 grader promenerade jag och ett enormt paket tillbaka från Klumgatan 13 till ankars. Och det gick. 10 minuter senare står jag med mjölksyra i armarna och ska ha 30 minuters fiollektion. Det var lite smärtsamt men det är bättre nu...
Vad jag vill ha mest i världen just NU:
Nu väntar:
Frukost.
En promenad till ICA Ankaret för att hämta ut beställda kursböcker till AUO:n (!) som kostat nästan 700 spänn. Och kursen har typ 4 arbetsveckor kvar.
Fiollektion. Jag har inte övat. Men det blir trevligt ändå.
Öva till morgondagen, skriva egoruta till programmet.
Lunch.
Öva mer till morgondagen.
Sen tar vi det därifrån.
Nu måste jag rusa.
Råsminkad onsdagkväll
Kanske inte lika jobbigt som dina benutfall Ella, men när man kutar i minus 15 grader celcius utan långkalsonger känns det i låren kan jag säga.
Puss
Program för EGO-konserten 30/11
Paper cup words - (Elin Sigvardsson)
Liveblogg part I
Bed of roses - (Bon Jovi)
Liveblogg part II
Improvisation - feat. Göran Wretling
Liveblogg part III
Chess - (från musikalen Chess)
The quiz - (Hello Saferide)
Variation på The Quiz à la Niska
I´m yours - (Jason Mraz) Jonas Strandgård, gitarr
Liveblogg part IV
Djembesession, ett minne från Sydafrika - feat. Sebastian Lönberg, Jenny Högström, Rebecca Dahl, Emil Råberg, Amanda Björnerås
Liveblogg part V
Foolish games - (Jewel)
I dreamed a dream - (från musikalen Les Miserables)
Avslutningsbloggande, första och sista delen -
Målet är nått. Linda kallar sig numera musiker. Bland annat.
Farewell pride - (Linda Niska)
Mamma förlåt! - (Linda Niska)
Mardröm
Kallsvettig inser jag att jag inte hunnit byta om. klockan är 21:50 och om tio minuter ska jag in på scen. Jag måste hinna få på mig mina svarta stay-ups. Men vilket par var de hela??? Rotar snabbt igenom väskan, tar fram alla par jag hittar. Byter om. Jag är i en källarlokal full med bråte, det hemska dripp-droppandet från rören vid väggarna tar mig tillbaka till mina återkommande mardrömmar som barn. Jag svettas och har andan i halsen, det kommer aldrig gå att sjunga såhär. Var är Rebecca? Jag har inte sett henne på hela dagen. Fan, vi har glömt fixa fika. Fanjävlahelvetesskitdetvardettrasigaparet. Jaja. In på scen. Det är mörkt. Fyra personer står på scenen som är en gräsmatta med trasmattor på. Långt från Gräddhyllans röda vägg. Elpianot! HELVETE; INGET PIANO! Låtsas som ingenting, sjunger första låten a capella. Publiken köper det inte, det här är ingen riktig konsert.
6:48. Vaknar när William kysser mig på kinden, säger jag älskar dig och önskar mig en bra dag innan dörren går igen bakom honom. Det är på riktigt. Drömmen går snabbt igenom mitt huvud igen. Det var en dröm. En mardröm.
Konserten är inte förrän om två dagar.
Jag är nog lite nervös iallafall.
Historik IV:
Mitt första besök i Öjeby kyrka var unikt.
Jag tappar andan.
Historik III:
Stjärnstatus och hockeybugningar - ett vinnande koncept!
Historik II:
Förra året blev det här stället valt till Norbottens vackraste rastplats. Ja, jag köper juryns beslut helt och hållet. Observera att det nästan är is på vattnet.
Historik I:
Vissa tyckte jag var svår att känna igen.
Nu syns det inte på bilden, men Jenny var Ryttare och hade ridbyxor samt ridstövlar med sporrar och allt.
Simon var..jaa du. Emil var iallafall Röd. I alla världens nyanser och mönster.
Piggt.
Amanda var Ronja och Sara var..visst är det en röd tröja?
Stackars nedslagna mannen.
Självaste födelsedagsbarnet, Mr. R himself: Robert i Rosa mundering.
Busvinter
Jag vaknade för en timme sedan. Det är måndag. Nu, en timme senare, har jag knappt ätit frukost och inte alls klätt på mig eller duschat. Känns som en bra start det här.
Ska ladda inför spelning ikväll, julgiget nummer ett så att säga. 30 minuter traditionell julmusik på en julfest kan väl aldrig gå fel? Fan vad vi var flamsiga sista kvarten av repet igår. "Djur, djur, strålande djur. Svans över viiiita haagar. Hjortarnas kronor med gnistrande ljus, ugglor som hoar i träd och i hus..." Ja, ni fattar. Haha.
Ska upp med bilder från en underbar helg så fort jag tagit tag i mitt liv. Typ ikväll eler så.
Ha de!
Favoriter.
Återupptäckt
Njut.
Massagehelg!
Så helgens fokus kommer ligga ganska lite på bloggande, tyvärr... men så fort jag hinner ska jag lägga upp bilder från kalaset jag var på ikväll, Roberts födelsedagsfest. Temat var "R" så jag klädde ut mig till rånare med nylonstrumpa på huvudet och William var rånad, med blåtira och allt. Jag gick runt med Williams jeans i handen och han hade bara långkalsonger på sig... Det var uppskattat, jag var lite lätt oigenkännlig och Williams blåtira såg rätt äkta ut. Usch då, vad ger vi för intryck liksom? ;)
Förresten är skolan tapetserad av affischer inför 30 november och på måndag morgon ska jag upp och börja baka fikabröd!
Godnatt kära vänner.
Dagen D
När skratt är en nödvändighet...
Igenkännande.
Beyoncé kan hon
Min konsert 30 november!
Kvällen den 30 november har jag alltså konsert på Gräddhyllan! Det är ett helt nytt koncept kan jag lova, jag och Rebecca Dahl som är upplevelseproducent har arbetat fram detta tillsammans och ni kommer inte ångra att ni besökte konserten. Så mycket kan jag säga.
Jag kan också nämna att det kommer vara en intim känsla över konserten, så du som är orolig över att behöva sitta rakryggad och vara en "duktig" publik behöver inte oroa dig mer. Det finns utrymme för bensträckare och dialoger under tiden. Jag har även en röd tråd av tankar som jag redan ventilerat på bloggen, sådant som visar mig som person och sådana tankar som jag är stolt över men också skäms över. Ett litet avslöjande kanske. Som min blogg fast live inför publik! Jag hoppas att några kommer gå hem efter konserten och ha känt igen sig bland några av de texter och tankar jag delat med mig, kanske med tanken "vad skönt att jag inte är ensam".
Så under kategorin EGO - konsert på Grädhyllan 30:e november hittar ni de texter och tankar jag baserar konserten på. Om ni är nyfikna innan, det vill säga.
Nu ska jag vara lite EGO och titta på Kanalen (analoga nätet i piteå, studentkanalen) där en intervju med mig ska sändas 12:45 och 20:00 idag.
Dessutom kommer affischerna upp snart!
Ni som missar konserten den 30:e kan se samma konsert på Krokodil lördag den 2:a februari 2008!
Eller varför inte gå igen... :)
Glömt
Jovisst! Glömde.
Så nu är jag hemma. Och vilar. Det är bra det.
Till mamma:
Ny vana!
Jag kan verkligen, verkligen, verkligen vänja mig vid att få frågan vad gör dig lycklig idag? ställd till mig varje dag. Tack älskling.
Förändring
En termin är 800 timmar, alltså 100%. Ett läsår är alltså 1600 timmar.
Min arbets/studietid är ca. 1110 timmar/termin. Det är 2220 timmar/läsår.
Det är inte rimligt.
Ella ställde frågan varför?
Jag har så löjliga svar på den frågan. Jag kan inte vara nöjd över min egen prestation om den inte är övermänslig, som Ella uttryckte det. Jag vill duga. Jag vill vara duktig. Jag vill göra skillnad och märkas. Jag vill hinna med så mycket som möjligt.
Mn det sorgliga är att som jag håller på nu går det inte. Jag hinner inte med så mycket som möjligt, kvaliteten går bort. Jag vill egentligen bara sjunga och ha konserter, öva öva och öva. Sång. Men som det är nu hinner jag knappt ha sånglektionerna jag har kvar.
Och då kommer jag till valet. Vad tar jag bort? Det måste bli instrumentalkurser, det är något som är klart. Antagligen fiol och piano. Hinner jag med kammarkören? Jag vet inte.
Räcker det?
Flera gånger den här terminen har jag känt att jag vill gå ner i 75% men jag är långt därifrån. Ska försöka lösa det med att göra av lite kurser tidigt under våren istället så slutet blir lugnare, för någon gång i april slutar jag fungera. Så mycket har jag lärt mig av mig själv.
William påminde mig om vad som borde vara viktigt i livet, om det nu skulle ta slut nästa vecka. Att vara lycklig. Att älska. Att ha lugn och ro i sig själv och i det man gör.
Så enkelt. Så svårt. Så rätt.
Tänk att tidningen Studentliv kom igår och där stod det lämpligt nog om studenter och utbrändhet. Varningstecken: trött när man inte borde vara det, sömnproblem, går upp eller ner i vikt pga att man "inte hinner sköta maten", glömmer saker. Check, check, check, check.
Jag är trött på att ha svårt att somna och vakna tidigt. När natten börjar känns det som att det bara är slöseri med tid att ligga där i sängen och göra ingenting. Det är faktiskt sjukt.
Nu är jag inte utbränd men det är hög tid att prioritera om. Lägga min entusiasm på det jag brinner för mest. Börja känna mig nöjd med mig själv på riktigt. Hinna älska mer, skratta mer och känna lycka och lugn. Satsa på sången.
Vem vill jag vara? Jag börjar här och nu.
//Linda Niska
sångerska, sångpedagog, körledare, massör
Vinter i Piteå
På väg till skolan en tidig morgon.
Samma morgon, lite tidigare.
Plötsligt dök skolan upp. Vy från skolans baksida.
Den stillsamma promenaden till kåren för ett par veckor sedan.
Det är vinter när man ser på bilden hur kallt det är. Till och med träden fryser. Och det gråa, tänk så vackert det kan vara.
Doktorspromovering 10 november
Jag och Amanda florerade bland landshövdingar, rektorer, professorer, hedersdoktorer och annat löst folk den 10 november i Luleå. Då var det nämligen dags för Luleå tekniska universitets akademiska högtid. Så efter att vi varit kammarkorister under doktorspromoveringen (eller promotionen??) svidade vi om och började klocka arbetstiden. Då såg fruarna Ordförande ut ungefär såhär:
6 timmar senare såg vi ut såhär:
Tvivlar starkt på att det var något koffein i kaffet.
Så.
Pratade med mamma i telefon igår kväll. Hon var less på att bara prata med sjuka människor, körtelfeber hit och dit, hosta som aldrig försvinner osv. "Kan man inte bara få prata med någon som mår bra??" utbrast hon. Hehe, jag känner mig som en gammal pensionär med krämpor när jag sätter igång ska du veta, mamma. Så nu ska jag hämta ut hostmedicin! :)
Hade en riktigt underlig natt. Gick och la mig vid halv tio, passade på när jag hade chansen. Ett problem var bara att jag hade haft ensemblelektion precis innan och sista låten vi körde gick runt, runt i huvudet på mig... Efter en evighet av avslappningstänk somnade jag ändå. En stund. Vid tre vaknade jag igen och trodde klockan var typ halv sex eller nåt och att W´s klocka snart skulle ringa. När jag legat och vridit mig ett bra tag och klockan blivit 05:17 funderade jag på att ta en promenad. Jag promenerade till badrummet och tillbaka. När W´s klocka ringer 06:00 slår det till i huvudet och jag blir äntligen trött. Av tanken på att behöva kliva upp.
Visst är något bakvänt?
Somnar om, märker inte att W åker och sover över min egen väckarklocka. 09:18 (18 minuter efter att min lektion börjat) slår jag upp ögonen.
Somnar nog lättare ikväll.
Nedräkning!
4 dagar till CSN och lön.
5 veckor till julafton.
11 dagar till konserten på gräddhyllan.
18 dagar till ensemblespelningen på kåren.
26 dagar till min första, helt lediga helg på 5 veckor.
1 timme till ensemblelektion.
Najs.
Timmar.
Jag har så otroligt svårt att sluta rita in fyrkanter i den där kalendern. När det är tomt blir jag nästan kallsvettig. Så då hamnar en fyrkant där tillslut. Och kvällen innan sitter jag där, lite orolig och stressad inför allt som ska göras i morgon.
Men det fyller mig med en tillfredställdhet. Jag får saker gjorda. Jag lyckas. Jag gör skillnad. Jag märks. Och tyvärr den gamla klassikern: jag är duktig.
Jag vill inte ens dra den gamla valsen "men allt är ju så roligt!". För visst är det kul, men kanske inte rogivande för den sakens skull.
Jag väljer själv. Jag bestämde mig i somras för hur året skulle se ut och det var just såhär. Mycket alltså. Så nog förberedde jag mig.
Men det ska ändå bli skönt med jullov.
Aaaah.
Dagen efter dagen efter
Joråsåatte
Sen hamnade vi på Kalles. Det var folktomt när vi kom dit men det gjorde inget. Vi var glada ändå och vår alldeles egna Jocke vände skivor.
Nu väntar kaffe på Wayne´s medan William klipper sig och sen en liten tur på stan. Har tre massagekunder idag också, det är riktigt roligt!
Ja, nu har jag tömt huvudet på allt det mina tankar kan uppbåda just nu.
Känslosvall
Tänk att jag går till ensemblerep med en förväntan och glädje i magen istället för ångest och gråt i bröstet.
Så jävla skönt.
Vinterparad
Annars har dagen mest bestått av lite kårjobb, basgruppsträff, skapandet/tryckandet/uppsättandet av mina massageaffischer, ensemblerep och självklart har jag haft min härliga kör också!
Nu blir det matlådelagning. Mums.
Liiiiiiivet.
jo just ja...
From 26/11 går det bra att få helkroppsmassage. Då gäller 1 timme för 200 kr! Ett kanonpris alltså.. :)
Tankens makt
Jag vill verkligen aldrig glömma bort tankens makt. Mina tankar kan då rädda mig från vilken besvärlig situation som helst och sätta mig i en betydligt angenämare.
Måndagsliv
Och det är livet också.
NYHET!
Nu har jag en massagebänk hemma så det går bra att få massage 30 min för 100 kr! Om du t.ex är öm i skuldror, rygg och armar av övning eller för mycket sittande vid datorn (hrm...aaaaaldrig...).
Vi ses!
Nu.
(Förresten hörde jag av en säker, jävligt snygg och het, källa att det var plogade snöhögar högre än bilen i Arvidsjaur. Tur man ska vara vid kusten...)
Infogar en bild från stråksektionen under SMASK 2007. Min är den tredje framifrån.
Jag kommer och övar snart. Lovar.
Bra tv
HELG!!!!!
Hela helgen kommer jag tillbringa i Luleå på den massagekurs som stil anordnar. På lördagen efter kursen kommer jag rusa till aula aurora där doktorspromoveringen äger rum och byta om till kammarkörsklänning samt hoppa in i kören på det allra smidigaste sättet jag kommer på. Efter det är det dags för mig och Amanda att svida om till finklänning och håruppsättning, för då nalkas bankett som vi går på i egenskap av kårordföranden. Sen hipphopphepp åker vi och sover hos amandas bättre hälfts familj och sen går jag upp schwajnigt tidigt på söndag för att återgå till masserandet. Skoj blir det!
Men det bästa är ändå att nu, just nu ikväll, är jag helt ledig och ska ta mig lite rödvin och godis i soffan. Så får det eländiga vädret vara som det vill där utanför, jag bryr mig int´.
Ella, välkommen hem!
Puss!
Vintervärld
Välkommen till Piteå. Jag for upp ur sängen imorse när W sa att det hade snöat ute. Som ett barn. Och mycket riktigt, när jag tittade ut så låg där riktig snö. Så otroligt vackert. Jag älskar vintern.
Nu så.
Svar från lungröntgen: allt ser normalt ut.
Skönt. Får ny hostmedicin , ska ta en promenad i solnedgången snart och hämta ut den. Det blir intressant att se om den fungerar, jag har höga förväntningar minsann.
I övrigt håller känslan av tristess i sig lite för mycket för min smak, tror det har att göra med bristen av motion som i sin tur haft något att göra med febern. Men nu trotsar jag det och ska ta mig ut på minst 45 min promenad varje dag tills jag kan börja träna ordentligt igen. Ni vet det här när tankarna börjar infiltrera i det faktum att man är sjuk? Då kan det hålla i sig längre än nödvändigt tror jag, så det är dags att börja hålla tankarna i schack med positiva affirmationer och mer meditation. Från och med nu. Vardagen är som en jo-jo just nu, men med dålig spin-upfunktion. Den spinnar liksom mest ner.
Nu ändrar jag det.
Avslöjandet.
Japp. Jag ser då alltid så här löjligt glad ut jag.
Parfenomenet
Inte heller parfen-omen-et.
Utan par-fenomenet.
I Microsoft Word skulle det antagligen vara en röd, bubblande linje under ordet.
Haha, jag bara måste berätta något som roade mig idag. Först och främst ska jag nämna att det har bildats otroligt mycket nya par på skolan den här hösten, det är helt galet! Jag tillhör ju dessa par iof, men kan ändå fascineras av beteendena som tydligen ska komma på köpet när man blir ihop. Vi snackar gemensamma matlådor, umgänge med vänner max en kväll i veckan (kanske drar man ihop någon förfest en fredag så man kan slänga in alla vänner samma kväll) för resten av tiden är tillägnad den man är tillsammans med, införskaffande av någon pryl som på något underligt sätt verkar ha samma funktion som någon slags viharbaravaritihopenochenhalvveckamenvillvisavårgemenskapfastdetärförtidigtförförlovning-grej. Det kan vara likadana cyklar, någon plojgrej från coolstuff.se eller likadana mössor. T.ex. Mycket pussande och gullande i korridorer och gemensam planering av dagen (luncher, raster, hemgång, m.m.). Jag ska erkänna att även jag och min karl (haha, tycker "karl" är så otroligt skoj så jag måste använda det...hehe) anammar lite av detta. Men på en schysst nivå måste jag ändå få tillägga.
Så, till det roliga. Jag och W står i korridoren och möter en kompis (hoppas du inte tar illa upp här Venla, jag tycker bara det var himla underhållande). Vi snackar lite, jag frågar hur det är och då kommer motfrågan: hur mår ni då? Ni. Haha!
På kåren, tre timmar senare, möter vi David. Samma fråga: Hur mår ni? Ni! Hahaha!
Då kunde jag inte hålla mig längre, vad vill personen som frågar veta egentlig? Att svara på frågan "hur mår ni?" kan ju bli lite privat. Typ: jo, vi har väl haft det lite kämpigt ett tag nu men det börjar reda upp sig. W var så jävla tjafsig förre veckan och jag hotade med att göra slut om han inte skärpte sig men nu har vi nästan rett ut allt.
För undrar personen hur jag mår och hur W mår så går det jättebra att ta det med oss en och en. Alltså, även om jag står bredvid W så får du fråga honom Hur mår du? Jag är rätt säker på att det gäller vice versa också. Vi talar gärna för oss själva. Eeehh...ja. Fast vi är ihop.
Jag är ju trots allt dotter till en lingvist.
Besök hos doktorn
Men hjälp vad trött jag blir på mig själv, vill ju bara att allt ska vara bra och så men det är det ju inte. Känner mig som värsta gnällspiken, ni vet det här med att man inte ska vara så kinkig liksom. När jag jobbade på kåren idag frågade Monica hur det var och så sa hon att "du ska ju inte jobba med en infektion i kroppen". Det går liksom inte in riktigt i Linda Niskas huvud... För duktig ska man vara! Och duktig, det är tydligen att plugga 125%, jobba 25% och dessutom ha två timmar kör på tisdagkvällar. Lägg gärna till sociala tillställningar, kurser på helger och lite extragrejjer som är sådär lite "roliga", ni vet.
Jag trodde jag hade släppt den där duktighetsgrejjen men jag har nog en bit kvar. Mamma, vad säger du? Jag ska öva lite nu. På att ta hand om min hälsa. Det ska bli skönt.
Struntprat
I eftermiddags kände jag mig riktigt ynklig. I behov av närhet. Kroppen värkte och hostan som blivit värre kom efter varje djupt andetag. Lungorna värker vid inandning. Jag tyckte så synd om mig själv att jag ringde mamma av just ingen anledning alls men det var bara härligt att höra hennes röst. Som tur var så jobbade Sara och Marielle i kvällskaféet på kåren så jag smög mig in bakom disken och njöt av deras sällskap. Det värmde.
Vänner värmer verkligen.
En vettig dag. Äntligen.
Såg fram emot att gå till skolan i morse. Jag är nog sjukare än jag trott. haha, neej så illa är det inte. Det finns trots allt mycket för mig att se fram emot, mycket roligt kårjobb, en konsert 30/11 och en spelning med ensemblen 7/12. Till det kommer ju Kammarkörsgrejjer och den årliga Julkonserten med gäster som är i foajén varje år. Jag ska börja dra ihop ensemblen till den nu så håll er redo! Jag kanske ringer till just dig!
Har jobbat på kåren hela förmiddagen och nu väntar möte med Amanda. Har hunnit öva inför konserten 30/11 som är en intim liten tillställning. Typ. Men många är välkomna såklart! Den äger rum på gräddhyllan och kommer bli smakfull. Till min hjälp har jag fantastiska, makalösa, kreativa upplevelseproducenten Rebecca. Det innebär att konserten blir garanterad succé.
Aaaah så skönt att utföra saker igen!
Förresten Gevalias koffeinfria faktiskt som kaffe. Det är en höjdare! Vill man prova så kan man köpa ett litet paket som innehåller 250 g. Bra att ha hemma om man blir hemskt kaffesugen på kvällen kanske? :)
En sak till:
PiSk
Visst kom vi fram till att vi är så himla snygga ihop att vi borde vara tillsammans? Men det kanske räcker med att vara kollegor och vänner?
Puss på dig, kollega!
Och ja.
Sååååå duktig!
Nu väntar croissant med finmarmelad och ost, koffeinfri café au lait (nyhetens behag ni vet, blir nog en del såna framöver), kokt ägg och lite havregrynsgröt med äppelmos.
Som söndagar ska börja, alltså.
Svartsjukan & jag - ett accepterande
Jag har ju haft det så lätt hittills. Inte varit svartsjuk alls i mina förhållanden. Försökt ge råd till mina vänner när svartsjukan kommit krypande inpå dem. Men nu när jag själv känt på det så är det en märklig känsla. Tvetydig. Bland det värsta jag någonsin känt och samtidigt det bästa, en otroligt stark känsla som bara försvinner med mer självkänsla och tillit. Det kräver sina affirmationer och några djupa andetag. Men den försvinner. Och när den gör det är jag lämnad kvar med känslan av hur fantastiskt det är att älska någon som älskar mig tillbaka till och med när jag visat den här sidan.
För visst ingår det rädsla i de starkaste relationer? Visst är det i de relationer man har mest att vinna som man också har mest att förlora? Men det är ju de relationerna som berikar mitt liv, som jag inte kan vara utan. Och så är den här relationen. Jag har gått runt i flera år och varit så otroligt rädd för att kasta mig ut och blotta strupen på det här sättet, jag har gjort allt för att vara "stark" och "självständig". Det har ju då inneburit att jag undvikit de personer som gjort att mitt hjärta bultat extra, de personer som jag respekerat starkt och som jag inte skulle vilja leva mitt liv utan. Tills nu.
Men det innebär att min relation till ordet "svartsjuka" är lite infekterad. Jag tänker såhär: Man ska inte vara svartsjuk. Det är inte en känsla jag accepterar hos mig. Om jag visar mig svartsjuk så är jag svag. Då blir jag också ointressant och grå. Jag blir en dålig flickvän, en sån där jobbig, tjatig flickvän som kräver ständig bekräftelse av min partner. En sån där flickvän som ingen vill ha och ingen vill va. Så jag försöker låtsas som ingenting istället. Kväver svartsjukan. Om jag ens känt någon överhuvudtaget. Tidigare har jag sett till att alltid vara först med att få min partner svartsjuk på mig för behålla överläget.
Men jag är trött på det nu och jag bryter mönstret. Jag bryter mönstret.
Jag har ett nytt sätt jag ska lära mig se svartsjuka på: Svartsjuka är en ofta irrationell känsla. Men en känsla som avslöjar mig som mänsklig. En känsla som kan dyka upp snabbt och försvinna lika snabbt och inte betyder något alls men samtidigt betyder väldigt mycket. Det är en känsla som avslöjar mina starka känslor för min partner. Och om jag talar om att jag vid det här tillfället blivit svartsjuk bekräftar jag dessa känslor för min partner. Det finns ingen anledning att vara skrämd av tanken på att känna en känsla som är lika mänsklig som sorg, glädje, lycka, besvikelse och tillfredställdhet. Ibland är jag lycklig utan förklaring. Ibland gråter jag utan att något verkligt sorgligt hänt. På samma sätt kommer jag ibland känna mig svartsjuk. Men svartsjukan är en del av mig och en del av det jag älskar hos mig själv. En del av det den jag älskar älskar hos mig.
Jag är helt ny på det här och vill därför lära mig.
Lördagsvila.
Nu längtar jag efter lussekattsbak och glöggeftermiddagar på ankars.
Förresten...
Magen trivs med livet.
Nikita
Hon kan ju verkligen snygga till sig, Nikita. Häromdagen hittade jag henne liggandes på min ena huvudkudde istället för i fotändan och eftersom jag har mycket hår som det är så tänkte jag att det kanske inte var någon höjdare direkt. Följande dag låg hon på samma kudde. Nästa dag också. Så jag gav den till henne. Nu ligger hon i sin fåtölj igen.
Men. Jag behöver ändå köpa nya fräscha kuddar och det vet hon väl.
Dagens väderlek:
Jag älskar verkligen vintern. Snälla snön, dra ner lite fler flingor från himlen och stanna nu.
Övertorneå lördag 27/10
Övertorneå kyrka till höger.
Jag har visst inte nämnt så mycket om vår resa till Övertorneå med Kammarkören förra lördagen. Den var fantastisk. För det första var det väldigt tveksamt i början av hösten om vi överhuvudtaget skulle åka för det skulle vara så många borta på höstlov och vi saknade repertoar. Men konserten var utannonserad och vi bestämde oss för att göra det bästa vi kunde av situationen. Ca. 13 tappra kammarkorister (av ca.25) satte sig (efter lite förmiddagsrepande i aulan) på bussen vid lunch på lördagen. Halv tre var vi framme i Övertorneå och stillheten var total. Det är det där med att lämna allt vad E4 heter till förmån för mer buckliga vägar med renar vid vägkanten som gör att jag kan känna mig så hiskeligt mycket stockholmare. Det är så exotiskt på ett högst positivt sätt.
Väl framme i kyrkan var det repdags och det gick effektivt så de korister som skulle göra lite solonummer under konserten hann repa i lugn och ro. Alla hann dessutom äta (på den lokala pizzerian. Kalles kan slänga sig i väggen, det är här man hänger på fredagkvällen) i lugn och ro innan konsertn skulle börja kl.18:00. Helt sjukt otippat som Martin Fabian skulle uttrycka sig.
Allt var så skönt! Vi blev så otroligt varmt välkomnade och det blev en fin konsert. En musikalisk konsert där det verkligen kändes som att vi som var där verkligen ansträngde oss för att det skulle bli så bra det bara kunde bli. Solisterna gjorde jättebra ifrån sig och det var härligt att få njuta av att lyssna på sina vänner också. Är för lite sånt annars. När Amanda spelade sitt Chopin-stycke och resten av oss i kammarkören satt i bänkarna och lyssnade fick jag en överväldigande känsla. Det var känslan av total och fullkomlig lycka. Just där och just då stämde allt för mig.
Jag minns att jag tänkte att: just nu, just i denna stund, kan saker och ting i mitt liv inte vara bättre.
Efter konserten blev vi bjudna på fika i församlingshemmet och vi kunde konstatera att det var en nöjd kör med de rätta blodsockernivåerna som åkte hem till Piteå igen på kvällen.
Outfit
Över axeln hänger en handduk jag planerar att lägga mig på flera gånger under kvällens gång. Blir schysst att solbada lite.
Ursäkta, men var ligger beachen?
Ursäkta, kan du smörja in min rygg?
Naglarna. Väskan. Handduken. Brillorna.
Update
Måndag: kÄnner mig lite hängig. Huvudet dunkar. Kroppen ömmar. Ungefär som feber. Men det kan det ju aldrig vara. Kör på som vanligt.
Tisdag: har ont på låret, strax nedanför ljumsken. Känner efter. Det är en knöl där. Tar Ipren för smärtan i kroppen som känns som febersmärta. men det kan det ju aldrig vara. Kör på.
Onsdag: Amanda skickar hem mig vid tio efter Kårstyrelsemötet. Känner mig risig. Helvetiskt risig. Kroppen gör ont. Får order av William att ta tempen, 37,8. Det är 1,6 grader över min normala temperatur. Detta förklarar "feberkänningarna". Bäddar ner mig och bestämmer mig för att vara sjuk. Upptäcker en till knöl strax ovanför den andra.
Torsdag: Vaknar med dunkande huvudvärk och smärta i kroppen. Kan bara tänka på hostmedicin och Ipren. 37,9. Ringer Läkarhuset Björnen angående knöl och att jag är inne på tredje feberperioden på 3½ vecka. Får tid hos doktorn som inte kan förklara knölarna, tar prover och får svar på måndag. Jag har iallafall inte lunginflammation. Hostan är mycket bättre, Mollipect verkar hjälpa.
Fredag: Håller mig till sängs så mycket som möjligt. Febern nere till 37,5. Känns mycket, mycket bättre. Sover.
Jag gillar inte bortförklaringar men detta kan förklara min frånvaro från bloggandet.
Nu ikväll är det halloweenfest på Kåren och jag är serveringsansvarig. Efter det ska jag bädda ner mig resten av helgen och bli frisk. Så det så.
