niskalainen

Just nu händer något väldigt märkligt i min kropp. Jag är ruskigt förälskad. Inte bara förälskad, utan riktigt riktigt kär. Inte bara kär, jag älskar den här personen. Det är stort. Det är på riktigt. Och för första gången sedan mitt första förhållande när jag var 17 till nu när jag är 23 har jag stött på den där berömda svartsjukan.

Jag har ju haft det så lätt hittills. Inte varit svartsjuk alls i mina förhållanden. Försökt ge råd till mina vänner när svartsjukan kommit krypande inpå dem. Men nu när jag själv känt på det så är det en märklig känsla. Tvetydig. Bland det värsta jag någonsin känt och samtidigt det bästa, en otroligt stark känsla som bara försvinner med mer självkänsla och tillit. Det kräver sina affirmationer och några djupa andetag. Men den försvinner. Och när den gör det är jag lämnad kvar med känslan av hur fantastiskt det är att älska någon som älskar mig tillbaka till och med när jag visat den här sidan.

För visst ingår det rädsla i de starkaste relationer? Visst är det i de relationer man har mest att vinna som man också har mest att förlora? Men det är ju de relationerna som berikar mitt liv, som jag inte kan vara utan. Och så är den här relationen. Jag har gått runt i flera år och varit så otroligt rädd för att kasta mig ut och blotta strupen på det här sättet, jag har gjort allt för att vara "stark" och "självständig". Det har ju då inneburit att jag undvikit de personer som gjort att mitt hjärta bultat extra, de personer som jag respekerat starkt och som jag inte skulle vilja leva mitt liv utan. Tills nu.

Men det innebär att min relation till ordet "svartsjuka" är lite infekterad. Jag tänker såhär: Man ska inte vara svartsjuk. Det är inte en känsla jag accepterar hos mig. Om jag visar mig svartsjuk så är jag svag. Då blir jag också ointressant och grå. Jag blir en dålig flickvän, en sån där jobbig, tjatig flickvän som kräver ständig bekräftelse av min partner. En sån där flickvän som ingen vill ha och ingen vill va. Så jag försöker låtsas som ingenting istället. Kväver svartsjukan. Om jag ens känt någon överhuvudtaget. Tidigare har jag sett till att alltid vara först med att få min partner svartsjuk på mig för behålla överläget.

Men jag är trött på det nu och jag bryter mönstret. Jag bryter mönstret.

Jag har ett nytt sätt jag ska lära mig se svartsjuka på: Svartsjuka är en ofta irrationell känsla. Men en känsla som avslöjar mig som mänsklig. En känsla som kan dyka upp snabbt och försvinna lika snabbt och inte betyder något alls men samtidigt betyder väldigt mycket. Det är en känsla som avslöjar mina starka känslor för min partner. Och om jag talar om att jag vid det här tillfället blivit svartsjuk bekräftar jag dessa känslor för min partner. Det finns ingen anledning att vara skrämd av tanken på att känna en känsla som är lika mänsklig som sorg, glädje, lycka, besvikelse och tillfredställdhet. Ibland är jag lycklig utan förklaring. Ibland gråter jag utan att något verkligt sorgligt hänt. På samma sätt kommer jag ibland känna mig svartsjuk. Men svartsjukan är en del av mig och en del av det jag älskar hos mig själv. En del av det den jag älskar älskar hos mig.

Jag är helt ny på det här och vill därför lära mig.