niskalainen

Kallsvettig inser jag att jag inte hunnit byta om. klockan är 21:50 och om tio minuter ska jag in på scen. Jag måste hinna få på mig mina svarta stay-ups. Men vilket par var de hela??? Rotar snabbt igenom väskan, tar fram alla par jag hittar. Byter om. Jag är i en källarlokal full med bråte, det hemska dripp-droppandet från rören vid väggarna tar mig tillbaka till mina återkommande mardrömmar som barn. Jag svettas och har andan i halsen, det kommer aldrig gå att sjunga såhär. Var är Rebecca? Jag har inte sett henne på hela dagen. Fan, vi har glömt fixa fika. Fanjävlahelvetesskitdetvardettrasigaparet. Jaja. In på scen. Det är mörkt. Fyra personer står på scenen som är en gräsmatta med trasmattor på. Långt från Gräddhyllans röda vägg. Elpianot! HELVETE; INGET PIANO! Låtsas som ingenting, sjunger första låten a capella. Publiken köper det inte, det här är ingen riktig konsert.

6:48. Vaknar när William kysser mig på kinden, säger jag älskar dig och önskar mig en bra dag innan dörren går igen bakom honom. Det är på riktigt. Drömmen går snabbt igenom mitt huvud igen. Det var en dröm. En mardröm.

Konserten är inte förrän om två dagar.

Jag är nog lite nervös iallafall.