niskalainen

Jag räknar mycket av min tid i timmar. Eller minuter. Sällan i sekunder, men nog händer det. Och dagar. Min kalender är fylld av stora fyrkanter som visar hur mycket min fria tid minskat just den och den dagen. Har jag kalendern uppslagen ser jag hela veckans fyrkantiga "måstegöra"-block och hur lite fri tid som finns där emellan. Jag kommer sällan i säng före halv tolv fast jag skulle behöva det. Jag har sällan tv-kvällar. Jag är mitt inne i ett block på fem veckor utan två lediga dagar på raken förrän helgen 15-16 december. Det ska bli skönt. Jag är lite sliten nu faktiskt. Pluggar 125%, jobbar 25% plus lite till som körledare. Far och flyger mellan allt möjligt; körjobb, kårjobb, kammarkör, huvudinstrument, biinstrument, extrainstrument, ensembler, AUO, metodikelever och Livet. Den icke-existerande lediga tiden. För nog skulle allt det här kunna ses som Livet. Det är ju Livet, mitt liv. Men så fort det blir en fyrkant i min kalender förvandlas det till ett måste, tid som tas ifrån mig. Det blir motigt, ångestladdat och segt att motivera mig att göra det. Men jag gör det som står där. Och står det inget så gör jag just inget. Men det händer sällan.

Jag har så otroligt svårt att sluta rita in fyrkanter i den där kalendern. När det är tomt blir jag nästan kallsvettig. Så då hamnar en fyrkant där tillslut. Och kvällen innan sitter jag där, lite orolig och stressad inför allt som ska göras i morgon.

Men det fyller mig med en tillfredställdhet. Jag får saker gjorda. Jag lyckas. Jag gör skillnad. Jag märks. Och tyvärr den gamla klassikern: jag är duktig.

Jag vill inte ens dra den gamla valsen "men allt är ju så roligt!". För visst är det kul, men kanske inte rogivande för den sakens skull.

Jag väljer själv. Jag bestämde mig i somras för hur året skulle se ut och det var just såhär. Mycket alltså. Så nog förberedde jag mig.

Men det ska ändå bli skönt med jullov.

Aaaah.