En bebis som vaknar ofta på natten ska ha eget rum!
I måndags var jag på en väldigt bra föreläsning med Göran Larsson som är präst och terapeut vid S:t Lukas i Falun. Han pratade om skuld och skam och i ett av hans exempel blev jag så påmind om det här med hur anpassningsbara vi människor är. Jag gör ett försök att återberätta kontentan av historien:
En äldre man hade vuxit upp med sin mamma och mormor och varje gång han blev arg eller liknande så gick det till på samma sätt. Mamman och mormodern började prata över huvudet på honom i stil med:
- Var tog vår snälle åke vägen?
- Ja du, jag vet inte. Och jag vet verkligen inte vad det här är för liten arg unge!
- Kanske om vi sätter ut honom på farstubron att någon kommer och hämtar honom?
Och så satte de ut den där arga åke på farstubron. Innan de stängde dörren sa någon av dem:
- Och så får vi verkligen hoppas att vår snälle åke kommer tillbaka!
Efter ca 10 sekunder ringer det på dörren. Och vem står där? Jo, snälle Åke!
Här skulle någon, lite oempatiskt sådär, kunna påstå att metoden fungerade. Men till vilket pris?
I nio fall av tio, sa Göran Larsson, väljer vi hellre bort en del av oss själva än riskerar att inte tillhöra.
Och det vill jag verkligen försöka behålla i bakhuvudet när jag kommer till situationer då jag själv känner att jag står i utanförskap eller i situationer då mitt barn riskerar att uppleva utanförskap. En sömnmetod för bebisar som inlägget började med t.ex. blir ju en väldigt skör historia att våga använda sig av eftersom bebisen tillslut anpassar sig, hur otäck metoden än är. Det är bara det att vi inte vet hur mycket bebisen/barnet valt bort av sig själv till förmån för att målet med metoden uppnåtts.
Jag skulle nog vilja säga att alla metoder som riskerar att sluta med att bebisen/barnet anpassar sig är riskabla.
(I och med det här kritiserar jag inte någon av mina vänner eller släktingar som har småbarn i eget rum eller gav sin/sina bebis/ar eget rum tidigt av olika skäl. Jag har förstått och har full förståelse för att inte alla människor kan tänka sig att samsova med sina barn i flera år även om jag själv känner annorlunda. En liten parantes bara :-) )
Den parentesen kanske jag skulle haft i slutet på mitt inlägg om samsovning oxå.
En sak som är rätt konstig med det här med metoder och liknande är att jag som inte utövat ngn metod eller liknande lyssnar på andra och hör deras historier och metoder. Dömer ingen och försöker sällan "få över dom på min sida" jag berättar helt enkelt hur jag gör bara.
Men motsatsen, dom som utför metoder och liknande är helt tvärt om. Dom tar åt sig och blir nästan lite irriterade över mina val.
Och gör till sin grej att försöka få över mig på deras sida.
Undrar hur det kan komma sig och nu babblar jag iväg i din blogg igen!
Sen fredagkväll.. ska nog ta och inta soffan...
Mycket bra inlägg!
Om man ser lite längre i problematiken med ett barn som vaknar ofta på natten så kan ju orsakerna vara många. De flesta tänker i första hand på att barnet är otryggt eller att barnet är hungrigt. Men kan det inte vara så att barnet störs i sin sömn av nånting? Föräldrar som lever om på natten tex? Är då alternativet att sova i eget rum, ja då kan det vara värt. Tror att både barn och föräldrar mår bäst av att sova bra och sammanhängande.
