niskalainen

Vi samsover. Jag och William samsov långt innan Greta kom kan jag erkänna, jag är väl möjligtvis lite osjälvständig på det där sättet att jag gillat att ha honom nära ända från början och det har inte gått över än. Så nu applicerar vi samma vinnande koncept på Greta. Vi har tagit bort ena spjälsängens långsida och ställt spjälsängen längs med min sida av sängen. Det är verkligen jättebra! Där kan jag slänga upp ett knä eller ett ben om natten när det blivit lite trångt, eller lägga ifrån mig boken jag läser innan jag släcker lampan om kvällen. För Gretchen, hon ligger oftast mellan oss. Lite mer på min sida av naturliga skäl eftersom det är där hon somnar om under amning men det händer även rätt ofta att hon somnar med ett ben uppslängt mot William eller den nya stilen - På Tvärsan.

När hon var yttepytte fick vi höra och läsa några varningens ord om samsovning. Barnet kunde ju bli överrullat av en förälder! Eller klassikern: "det är lika bra ni vänjer henne att sova i spjälsängen nu för annars är det försent!". Försent? Det beror ju på vad man har satt för tidsram tycker jag. Försent för dig är sannolikt inte försent för mig. Vi kände hela tiden att det var så logiskt att ha henne med oss i sängen. Då blev jag lugn och kunde sova och ingenstans, jag upprepar - ingenstans! - upplevde jag att jag riskerade att rulla över henne. Vi röker inte, vi dricker oss inte fulla och herregud, instinkterna är på helspänn och instinkterna sa att det här är rätt, det är ingen fara!

Tänk om jag hade slutat lyssna på mina instinkter som så många välmenade råd verkar vädja till att vi föräldrar ska göra. En kväll efter att vi fått "det är lika bra ni vänjer henne att sova i spjälsängen nu för annars är det försent!" slängt i örat på oss försökte vi få henne att sova i spjälsängen som stod bredvid vår säng. Greta grät, jag grät, William led. "Nej", sa jag, "hon har bara varit ute i den här världen i tio dagar, så här kan vi inte göra!" och så la vi henne hos oss i vår säng. Då kändes det sjukt och vi gjorde inte om det, nu känns det ännu sjukare att vi ens tyckte oss behöva testa det rådet.

Och jag är så tacksam för all bra litteratur och alla bra bloggar jag hittat på internet och så pass tidigt i mitt föräldrarskap. Tänk om jag inte kommit över den läsningen? Men antagligen sökte jag för att hitta något som passade mig eftersom så mycket av informationen man fick som nybliven förälder i mitt tycke, och enligt mina instinkter, var ologiskt.

...utan att vilja sluta nattamma eller att sluta bära i sjal?

Som ammande mamma kan det vara oerhört lätt att få kommentarer i stil med "men sluta amma då", om man knystar att man är lite less på att ligga och amma stup i kvarten hela natten en period eller något liknande.

Mest nyligen fick jag frågan om jag känner att jag själv varit med och "skapat" Gretas behov av att bäras - men innan jag fortsätter: den här vännen menade ingenting illa med den frågan, det vet jag med 100%. Det var helt enklelt en rak fråga från någon som har en helt annan familjesituation och jag svarade så gott jag kunde. Men frågan fick mig i efterhand att börja fundera och fler kan ju kanske fundera över samma sak i ett tidevarv då kvinnor anklagas för att vilja göra sig oersätterliga för barnet genom att fortsätta amma längre än sex månader och andra dumheter.
Iallafall.
Vid tillfället frågan kom upptog två nya tänder och en förkylning ganska mycket av Gretas världsbild med följd att hon den senaste veckan och särskilt de senaste dagarna klänger fast vid mig (och även sin pappa) som en liten apunge samt tokammar nätterna igenom. Jag bär Greta mycket, ja. Jag kommer bära ett eventuellt syskon ännu mer ända från början, ja (så länge bebisen går med på det förstås). Jag vet inte vad som födde vad, om Greta blev buren mycket och vande sig vid det eller om vi bar mycket för att Greta ville bli buren. Men det var iallafall min mamma som berättade om trikåsjalen och erbjöd sig att köpa en sån åt oss om vi ville eftersom hon tyckte det såg så mysigt ut. Det tyckte vi också så vi slog till.

Jag tror i vilket fall inte någonstans att jag har "orsakat" att Greta vill bli buren - och jag ser heller inget fel i om det nu skulle vara så. Jag tror det är naturligt för ett barn att bli buren. Tvärtom vill hon bli buren mindre och mindre här hemma, hon har massa andra saker att undersöka. Hon kryper mellan rummen och hämtar leksaker, ställer sig mot bord och stolar och har inte tid att vara i famnen så mycket. Däremot har jag gärna med henne när jag fixar med grejer, t.ex. i sjalen när jag dammsuger, diskar eller sittandes på diskbänken när jag fixar fika. Jag vill att hon ska få se vad som händer när det där äpplet blir ett rivet äpple ovanpå keso i en tallrik eller hur en smörgås går från påse till brödrost till att bli ett fullbordat konstverk med ost och allt.

Jag tror det är olika hur barn ställer sig till att bli "sjalade", men jag vet också att i större delen av världen bär man sina ungar.

Jag vet inte vad mer jag vill ha sagt med det här, det var nog mer ett slags reflekterande tror jag.

Ja, varför är det så viktigt att säga allt det ovanstående till barn redan när de är på väg fram till någon/något?

Det är som att förvänta sig att ens barn eller bebis har hårdhänta intentioner om hen till exempel tar sig fram till ett annat barn eller bebis. Med lite mer tålamod kan jag som förälder istället hålla tyst och observera noga medans jag håller mig i startgroparna utifall att det skulle visa sig bli lite för hårdhänt till slut ändå. Visst är det trevligare med ett uppmuntrande beteende från oss föräldrar? Ibland tror jag att sånt i rubriken är mer sånt som sägs för att de vuxna vill visa andra vuxna att "jag har koll på mitt barn och tänker inte låta hen göra något mot ditt barn/din blomkruka" eller liknande.

Framåtvända ungar i vagn, i Babybjörn eller i sjal. Det är inte klokt.

När vi var på kaféet här i området häromdagen så var det en kvinna där som kom fram och pratade med oss en stund. Hon jobbar mycket med autistiska barn och ungdomar och hade just blivit farmor för första gången, så hon var väldigt intresserad av våra små liv som satt och lekte på verandan. När Greta och jag gick in en sväng mötte vi henne igen. Greta satt i min famn och tittade på lampan i taket, sen på mig, sen på lampan igen. Hon såg, hon kollade av med mig som sa "lampa" och så tittade hon på lampan igen med ett leende. Kvinnan såg det här och sa "det är det där som är så viktigt! Autistiska personer har inte den delen i kommunikationen. Och det är så viktigt, titta hur hon kollar in dig och tittar på lampan igen! Därför ska inte barn sitta framåtvända i vagnar, de måste få kolla av sånt här med den de känner!" och så la hon till "jag har just blivit farmor, så jag brinner liksom för sånt här just nu".

Bebisar som sitter i framåtvända vagnar eller framåtvända i sjal/sele kan inte göra så, de har ingen anknytningsperson att kolla av med. Ansiktsuttryck, ögonkontakt eller bara något bekant att vila blicken på försvinner liksom när de är framåtvända. Det är en stor sak för en bebis eller ett litet barn att kunna se, höra och kommunicera med den som styr vagnen. Hur kan man medvetet välja bort det åt sitt barn? Och tänk den överstimulans som ges om man åker framåt istället för bakåt, allt man ser försvinner lika snabbt igen. När man åker baklänges kan man titta på saker och sakta se dem försvinna i horisonten istället. Eller bara titta på den vuxne och somna lugnt och tryggt.

"Ja, men XX var bara missnöjd när hen åkte bakåt", säger någon. Och det kan jag inte säga emot, jag har en tiomånaders som aldrig åkt framlänges i sjalen och som vi har en bakåtvänd vagn till (eller, man kan faktiskt välja hur man vill ha sittdelen. Och vi har valt.) som hon är nöjd med. Därmed saknar jag erfarenhet av ungar som protesterar över att åka baklänges men jag vet att om Greta skulle börja protestera över det skulle jag inte vända vagnen eller ändra sjalknytningen till framåtvänd det första jag gjorde. Fast som sagt, min erfarenhet sträcker sig inte dit så jag kan inte säga mer om det. Man gör vad man kan för att få en nöjd bebis.

Däremot kan jag säga vad jag tycker om att folk redan med spädbarn börjar ha dem framåt och det gör jag med en fråga: VARFÖR?

Igår såg jag en pappa som hade bebisen i babybjörn, framåtvänd. Och på Rapports inslag om att amningen minskar så intervjuade de en kvinna med bebisen i babybjörn, framåtvänd.

Ser ni inte hur det ser ut? Ungen åker ju runt som ett museiobjekt där på magen! Jag är säker på att en hel del föräldrar tänker "men åh så tråkigt det måste vara att bara se axeln på pappa eller benen på mamma när de åker bakåtvända. Det måste vara mycket roligare att vara framåtvänd så de kan SE någonting!". Men då har de utgått från sin vuxna värld och inte tänkt på barnet.




Nu vill jag tillägga att jag har massa vänner som har sina bebisar och barn framåtvända och jag ÄLSKAR er och går inte runt och tänker illa om er nånstans för att ni kör framåtvänt, det gör jag bara om folk jag inte känner (skämt) ;-) Det här inlägget är bara subjektivt och ocensurerat mina åsikter om varför vi gör som vi gör :-) Dessutom är det svårt att få tag på bra sittvagnar som är bakåtvända och det är skit.

Okej, okej. Jag gillar inte rutiner. Eller, det är både och. När det kommer till Greta så kör vi stenhårt på att hänga med i hennes svängar så gott vi kan eftersom det är svårt att vara konsekvent med en levande varelse som utvecklar nya förmågor och en ny världsbild i stort sett varje dag. Det innebär att hon under dessa tio månader haft veckor då hon somnat före sju och vaknat vid 06:15 (av något besynnerligt skäl så är det just morgontiden att vakna på som är mest exakt dag efter dag), eller somnat vid 19:30 och vaknat 07:20, en period somnade hon mellan 20-22 och vaknade runt 08:00 och dessutom har hon haft några härliga "fy fan vad tråkigt att somna ifrån den här dagen som varit den bästa i mitt liv" (fri tolkning) och somnat vid 23:30. De kvällarna gör vi det lätt för oss och lägger oss i sängen med Greta mellan oss, pratar och filosoferar och ser Greta klättra över oss, krypa mot oss, ifrån oss och leka lajban helt enkelt tills rörelserna blir mer sällan...sällan...sällan...och så till slut lite amning och...snark.

Men den här veckan, kära vänner, händer det grejer. Hon somnar någon gång mellan 20:00-21:00 och vaknar nån gång före 09:00! Då vaknar jag visserligen helt utkörd eftersom jag tydligen fortfarande är inställd på att vakna kring 08:00, men jag klagar ändå inte. Sen somnar hon kring 11:30 och tar en till tupplur framemot eftermiddagen. Det här kan ju ändras redan imorgon men de här fyra dagarna har flytit på i samma anda iallafall.

Den här förmiddagen har jag hittills bara ammat en (1) enda gång och det var typ fem sekunders tröstsug efter att hon rest sig upp mot vardagsrumsbordet (ligger det bara något elektriskt i sladdform där så är det himla lätt att ställa sig upp på egen hand) och därefter tappade balansen först till rumpan som eländigt nog befann sig på en mattkant så tyngdlagen drog henne vidare bakåt. Men det känns märkligt det här med att amma så sällan dagtid. Märkligt men skönt ändå på något sätt, för vissa dagar är det betydligt oftare och på nätterna ammas det fortfarande.

Läs förresten audhumble idag, särskilt inlägget Lita på pappa. Det finns så många sätt för bägge föräldrarna att vara delaktiga i bebisens liv, även (särskilt?) om barnet ammas. Det är inte att dela upp föräldrarskapet som är svårt, det är att göra det till en gemensam sak.

Mamman:



Pappan:

Är det första du säger "Men vilken fin klänning/tröja/mössa du har på dig!"?
Eller kanske "OJ vilken tuff keps du har!"?

Lady Dahmer skriver ett bra inlägg om det här (och länkar även till en mycket läsvärd text om samma ämne).

Jag har funderat ett bra tag på det där och jobbar verkligen på att inte direkt slänga fram dem där bedömningskomplimangerna utan fokusera på något annat istället. Personligen har jag slängt fram dem tidigare för att jag inte kommit på något annat att säga, det är liksom kutym att man ska berätta hur fina barn är eller fint de ritat eller vilket fint sandslott de gjort och vad duuuuktiga de varit som gjort det. Man ska till och med säga hur duuuuktiga de är som sitter/står/går/äter/bajsar/äter igen/hoppar upp och ner osv. när man istället kan fokusera på att glädjas åt hur härligt det ser ut att sitta själv eller hur roligt barnet verkar tycka det är att rita, eller berätta att det verkligen ser roligt ut att göra såna där sandslott.

Jesper Juul skriver otroligt klokt om våra vanor (ovanor) att ständigt bedöma våra och andras barn utan att de bett om det och det var när jag läste hans bok "Ditt kompetenta barn" (läs! läs! läs!) som de här tankarna i huvudet äntligen fick riktiga formuleringar.

Jag vill inte att Greta ska springa fram till mig och fråga om hennes teckning var fin, jag vill att hon ska känna att jag delar hennes glädje när hon ritar. Jag vill inte att hon ska äta för att vara duktig utan för att hon är hungrig och tycker om mat. Jag vill inte att hon ska ha klänning för att andra ska säga "åååååh vilken liten prinsessa du är i den där fiiiina, fiiiina klänningen!" utan för att hon valt att ha den, helt enkelt. Hon gillar väl den där klänningen och då tar hon på sig den, antar jag?

Nu kanske någon tänker att barn måste få beröm! Barn måste ju få höra hur duktiga de är!
Men det är inte när man säger "vad duktig du är" som man bidrar till att ge barn självkänsla. Nej, det är då man lär dem att det ens går att fråga en sak som "är jag duktig nu?". Att en sån fråga ens kan spela roll. Och så är hjulet igång.

Är det inte viktigare att de (och vi, det gäller oss när vi är vuxna också!) blir respekterade och sedda för de vi är? Att någon eller några i ens närhet ser att just den här aktiviteten eller grejen gillar jag. Gör mig glad. Trivs jag med. Och de här människorna ser det och delar de känslorna med mig. Shit vad najs.

Vi är så många som vandrar runt i den här världen och är osäkra på vad andra tycker och tänker om oss, om vi ser tjocka ut i de här byxorna eller om vi gjort dåligt ifrån oss eftersom ingen (INGEN!) kommit fram och sagt "vad duuuuktig du var som fixade det där". Först när den kommentaren kommer kan vi svara med ett jantelagiskt "äsch då, jag hade inget annat för mig" och trivas med livet igen för nu har nån sagt till mig att jag var duktig. Vi har helt enkelt inte självkänsla nog att tro på vårt eget värde och vi blir och är vad Jesper Juul kallar "utifrånstyrda".

Vi har ju lärt oss från babyvaggan att andra människor bedömer hur vi ser ut och vad vi gör och andra människor verkar bli så himla glada när vi är just duktiga och fina. Gråt, ilska och andra fula känslor ska gå över så snabbt som möjligt helst, för det verkar de här andra människorna som bedömer oss tycka illa om att man visar.
Jag vill verkligen försöka bidra till att Greta blir så lite utifrånstyrd som möjligt. Vad är fel på inifrånstyrd?

Ikväll var jag och William bebislösa på riktigt för första gången. Ja, jag vet att Greta är 8 1/2 månad. Ja, jag vet att många inte väntar riiiiktigt så länge innan de lämnar bebisen hos mormor och morfar/farmor och farfar för första gången. Ja, jag vet att en timme och fyrtiofem minuter inte är jättelång tid och att uteserveringen vid kanalen tio minuters promenad härifrån inte är någon jättesträcka ifrån vår lilla ängel men det var ändå stort. Jättestort. Och ett glas rosé, för er som inte vet, är också Jätte.Stort. Ett glas till och jag hade riskerat att bli arresterad för alldeles för kraftigt alkoholintag.

Ååååh, efter två veckors väntan kom äntligen sjalen jag köpt begagnad av en tjej på sjalbarn.se. 4,6 meter mjukt, svalt bomullstyg i blåa och lila nyanser.

Nu hänger det fem sjalar i vårt sjalstall.

I love it.

För er som inte är bekanta med familjeliv.se kan jag säga att det är som ett extra facebook när man blivit förälder. Fast otrevligare (utom i umeåmammortrådarna, där är det najs!).

Om man skummar bland rubriker på trådar i förälderkategorierna är det många rubriker gällande barn och barns rutiner som jag bara måste skriva om till att gälla vuxna för att visa hur absurt det kan låta.

Eller vad säger ni om följande exempel:

• Sover er sambo hela nätterna?
• Min kille vill gå upp och dricka vatten varje natt, kan man vänja honom av med det?
• Sömnproblem (TS desperat!) - när kan maken börja sova i egen säng??
• Min tjej vill pussas och gosa OFTA! Hur normalt är det, går det över? (Varit ihop en månad)
• Vi som äter hemlagad mat! Tråd 7
• Vi som lagar egen mat
• Vi som gör gröt av havregryn och vatten
• Vi som köper kläder i klädaffären! Tråd 24
• Min fru vill kramas varje kväll innan vi släcker lampan - normalt?
• Jag har bott med min kille i 7 veckor, han är uppe till SENT. Hur kan jag ordna fasta rutiner???
• Ni som somnar samma tid varje kväll - hur GÖR ni???

...först från barnvagn och sen buren i bärsjal på ryggen:

Aldrig har jag känt mig så alternativ som sedan jag blev förälder. Vi gör ju så konstiga saker - bär Greta mycket och gärna i sjal, samsover i samma säng och trivs med det, helammade i sex månader när andra började puréea vid 4-5 månader, skippar stenhårda sovrutiner, introducerar plockmat i lugn takt istället för puréer, ger henne av vår från grunden lagade mat istället för fabriksproducerat på burk, kokar gröt på havregryn och vatten, vägrar välling, gör medvetna val för att stärka möjligheten till långtidsamning och säkert gör vi mer konstigheter än det. Men varför gör vi det? För att vara lite eljest?

Nej, vi gör det för att det känns fel och konstigt att Greta ska vara mer ifrån oss än direkt inpå oss fysiskt, det känns märkligt att hon som levt så kort tid på jorden ska förvägras tryggheten av att sova med oss och istället sova själv när jag och William som levt så mycket länge vill och får sova tillsammans, det känns onaturligt att hon ska äta mat på burk om inte ens vi gör det, allt förnuft säger att det bara inte kan vara bättre att ge henne köpegröt eller välling med maltodextrin och mono- och diglycerider än den gröt vi gör själva på gryn och vatten. Vi tror på hennes förmåga att själv veta när hon behöver sova, äta och tanka närhet. Vi behöver inte lära henne det, vi behöver bara lära oss tyda hennes signaler. Vi vägrar välling eftersom riktig välling, sån man gör själv, inte längre behövs eftersom vi är rikare idag än man var i sverige förr och därmed har råd att ge annan mer näringsrik mat. En annan viktig aspekt är att välling ges ur flaska och flaska konkurrerar med amningen. Ur min och Gretas hälsosynpunkt (fysisk och psykisk) vill vi fortsätta delamma flera år till om möligt så då går flaska ur bilden.

Det som är roligt är att få höra att en del föräldrar inspireras av några av dessa val vi har gjort, t.ex. sjalbärande och plockmat (BLW) såsom jag inspirerats av att höra och framförallt läsa om andra jag hittat när jag letat runt. Bloggvärlden är fantastisk och här hämtar jag kraft när verklighetens Nya Svensson står mig upp i halsen. Många gånger har jag undrat hur mycket som varit en slump, att vi hittade den här vägen och inte "handla på polarn och pyret varje vecka träna femminutersmetoden sluta amma byta till sittdel och börja med mat så tidigt som det bara går och för guds skull välling måste barnet ha för att inte tala om bad-bok-och samma tre sånger exakt samma läggtid varje kväll från 8 veckor annars är det kört"- metoden som annars verkar rätt trendig i sverige idag.

Att vi hittat vår väg är ingen slump.

Jag ifrågasätter, det är en stor del av mig. Och när jag har ifrågasatt har jag hittat svar, svar som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har lyssnat på min intuition (som exploderat sen Greta kom) och mina instinkter och hittat svar. Jag har tagit upp saker jag tänkt och känt med William bara för att få ett "ja, men det är väl klart vi ska göra så" tillbaks, för utan att vi pratat om det så är vi överens. Det känns helt enkelt rätt för oss, vi kan inte göra på något annat sätt.

Så nu måste jag, än en gång, länka till mina föräldrarskapsinspirationer på nätet. Vissa djupa, vissa underhållande, vissa bägge :-)

höstlycka
sagogrynet
amningsbloggen
amningshysteri
pusselbiten
sjalbarn.se
lady dahmer
Petra Krantz Lindgren
Högst upp i Sverige

Tänk så olika det ser ut, det finns nog lika många exempel på föräldrarskap som det finns föräldrar. Så här ser det ut och så här tänker jag hos oss för er som undrar:

• Greta sover i vår säng och kommer fortsätta med det så länge det går, annars blir det en säng åt henne i vårt sovrum tills hon vill sova i eget rum. Ingen av oss vill sova själva...
• Jag har inga problem med att hon ammar på nätterna, hon får gärna göra det så länge det funkar och hittills har det bara blivit lättare och lättare.
• Vi utför aktiva åtgärder för att behålla amningen länge, t.ex. ger vi inte välling eller något annat i flaska (förutom lite bröstmjölk om det blir panik här hemma nån gång när jag är iväg) eftersom flaska konkurrerar med bröstet och välling verkar onödigt. Vi ger även plockmat istället för puréer och låter henne själv bestämma hur och vad hon ska äta. Därmed bestämmer hon själv, och anpassar, tempot och frekvensen på mat och amning.
• Vi bär mycket, mycket. Sjalar och famnar är de bästa resesängarna ;-) Jag älskar att bära, det håller mig stark och framför allt gör det Greta trygg.
• Jag går ofta ut och går med Greta i sjalen när Greta är vaken så hon får se lite av världen istället för att gå ut och gå när hon ändå ska sova (för när ska jag då sova??)
• Jag ser det som positivt att låta Greta vara med när vi gör saker, t.ex. lagar mat eller städar istället för att göra allt när hon sover (för återigen, när ska jag sova??). Det kanske tar fem minuter längre tid men det är nu vi har tiden.
• Greta är inte duktig för att hon börjat hoppa, stå, sitta, jollra, äta. Däremot verkar hon tycka det är himla skoj/spännande/häftigt/skönt/gott och det vill vi gärna dela med henne. Men jag vill finnas lika nära även när hon är ledsen, frustrerad, trött eller orolig utan att direkt försöka släta över de lite "jobbigare" känslorna.
• Greta säger till för att hon har ett behov av något, inte för att reta nån. Vi lyssnar så gott vi bara kan och litar till hennes signaler.
• Självständighet växer fram, det är inget man lär ut.

Och till sist (fast jag har säkert glömt massor) en tanke som finns ständigt närvarande:
Det här är enda gången i mitt liv jag kommer ha ett barn att ta hand om!

Om Greta får syskon så kan jag ändå tänka så här:
Det här är enda gången i mitt liv jag kommer ha ett barn att ta hand om!