"Hon är så duktig att vi borde ordna en utställning så alla kan komma och titta!"
Jag satt på toa och började fundera (funderingar+toalett=sant?) över det här med duktighetsgrejen. Det går riktigt bra att låta bli ordet duktig måste jag säga faktiskt, ett års träning börjar ge resultat ;-) Det ger utmaningar, istället för att slänga ur mig "vad duktig du är!" får jag slänga ur mig något annat. Ibland ett "jag ser!" och ibland mer utförliga frågor och funderingar beroende på situation och person. Jag tänker på när jag tog upp det här med mina svärföräldrar, det här med att ungar (eller vuxna heller förstås, inlägget lämpar sig att applicera på alla åldrar...) inte behöver få allt värderat hela tiden. "Klart barn måste få veta att de är duktiga!!!" ljöd protesterna, och jag förstår vad de menar för det finns saker vi vill att våra barn ska få veta. Men jag tror att ett "vad duktig du är" många gånger får betyda mycket mer som vi helt enkelt antar att barnen läser in: du är älskad, jag finns här, jag ser dig, jag gläds med dig, jag förstår vad du känner, jag ser att du trivs nu och säkert mycket, mycket mer. "Duktig" är helt enkelt en liten slapp, kortfattad undanflykt för att slippa gå in på de djupa grejerna om man vill se det rent krasst. Då menar jag inte att man alltid ska slänga ur sig långa haranger för säg den unge som orkar lyssna på det när man precis ska bege sig ner för rutschkanan, men ett äkta uttryck vid det tillfället när barnet står redo att rutscha ner t.ex. "åh, vad roligt du ser ut att ha det!" eller bara "Tjohoo!".
Jag tänker på mig själv, vad ordet "duktig" betytt och betyder för mig. Jag är inget fan av ordet och var i sjunde himlen när jag läste Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" första gången. Äntligen någon som sätter ord på det här! Jag har, som de flesta jag känner tror jag mig våga påstå, blivit kallad duktig många gånger och själv kallat andra duktig många gånger. Jag har fått höra att jag är duktig när det kommer till musik och ridning men inte har det gjort mig oemottaglig för dåliga dagar. Kanske tvärtom istället. Det värsta jag vet är nämligen att få höra "du är ju så duktig" när det inte alls gått som jag hade tänkt, jag hade ju högre ambitioner och vet i mig själv att jag hade kunnat bättre. Då är en ren, professionell bedömning i stil med "jaha, det gick ju inte så bra som jag hade tänkt" kanske det bästa för stunden. Om nån då häver ur sig ett "men åååh, det var ju så fint. Du är ju så duktig!" kan jag gå i taket. Respektlöst, tror du inte jag kan bättre eller? Fast det där sista säger jag inte för jag vet ju att kommentaren är välvillig.
Att få höra att jag är duktig har inte gett mig bättre självförtroende eller självkänsla. Det eliminerar inte heller att tillfällen dyker upp då jag känner mig riktigt, riktigt kass av olika anledningar. Men att någon är på riktigt intresserad av vem jag är och vad jag håller på med, DET om något är inspirerande! Så med den utgångspunkten, eftersom jag inte kan utgå från nån annan än mig själv, säger jag inte till Greta att hon är duktig. Jag säger inte till någon annans ungar heller att de är duktiga utan visar intresse på annat sätt. Hittills har varken barn eller föräldrar reagerat så det kanske inte är så himla märkvärdigt? ;-)
Låter klokt tycker jag! Försöker att tänka på det där jag med, men ibland hoppar ett - "vad duktig du är" ut ur min mun innan jag hunnit blinka. Måste komma på mer saker att säga i stället.
Jag övar också på att inte säga duktig hela tiden (eller helst alls) men det är svårt! Har ju hört det hela livet, så det har blivit som en reflex. Men att läsa om det hjälper, och jag börjar bli bättre på att se vad han gör och hur han upplever det istället för att bara slänga ur mig att han är duktig.
Övar och kämpar varje dag för att inte slänga ur mig: vad du är duktig! Och faktiskt så märker jag att jag ser casper på ett annat sätt. Jag ser vad han gör och vad man menar. Jagn får en chans att stanna upp och verkligen se vad det är som han gör och vill.. Visst ibland åker man dit och slänger ur sig det där duktigt men över lag går det rätt bra...
Det svåraste tycker jag är hur man ska säga till omgivningen när dom kör på med duktigt!
