I slutet av augusti
Nu ska här bjudas på originalkomposition à la Linda Niska Selberg!
För ett par år sen spenderade jag och William sista helgen i augusti i Klimpfjäll. Vi hade det oförglömligt underbart och en av dagarna när vi var ute och vandrade ploppade den här låten upp i huvudet med text, musik och allt. Jag var tacksam att ha mobilen med mig så jag kunde skriva ner texten även om det var lite livsfarligt att gå på spångbrädor och samtidigt knappa på mobilen. Men jag är så glad över resultatet! Den här inspelningen är från min examenskonsert på musikhögskolan i piteå i april förra året.
Hoppas ni gillar den så här allra sista dagen av årets augustimånad.
För ett par år sen spenderade jag och William sista helgen i augusti i Klimpfjäll. Vi hade det oförglömligt underbart och en av dagarna när vi var ute och vandrade ploppade den här låten upp i huvudet med text, musik och allt. Jag var tacksam att ha mobilen med mig så jag kunde skriva ner texten även om det var lite livsfarligt att gå på spångbrädor och samtidigt knappa på mobilen. Men jag är så glad över resultatet! Den här inspelningen är från min examenskonsert på musikhögskolan i piteå i april förra året.
Hoppas ni gillar den så här allra sista dagen av årets augustimånad.
Framåtvända ungar
Framåtvända ungar i vagn, i Babybjörn eller i sjal. Det är inte klokt.
När vi var på kaféet här i området häromdagen så var det en kvinna där som kom fram och pratade med oss en stund. Hon jobbar mycket med autistiska barn och ungdomar och hade just blivit farmor för första gången, så hon var väldigt intresserad av våra små liv som satt och lekte på verandan. När Greta och jag gick in en sväng mötte vi henne igen. Greta satt i min famn och tittade på lampan i taket, sen på mig, sen på lampan igen. Hon såg, hon kollade av med mig som sa "lampa" och så tittade hon på lampan igen med ett leende. Kvinnan såg det här och sa "det är det där som är så viktigt! Autistiska personer har inte den delen i kommunikationen. Och det är så viktigt, titta hur hon kollar in dig och tittar på lampan igen! Därför ska inte barn sitta framåtvända i vagnar, de måste få kolla av sånt här med den de känner!" och så la hon till "jag har just blivit farmor, så jag brinner liksom för sånt här just nu".
Bebisar som sitter i framåtvända vagnar eller framåtvända i sjal/sele kan inte göra så, de har ingen anknytningsperson att kolla av med. Ansiktsuttryck, ögonkontakt eller bara något bekant att vila blicken på försvinner liksom när de är framåtvända. Det är en stor sak för en bebis eller ett litet barn att kunna se, höra och kommunicera med den som styr vagnen. Hur kan man medvetet välja bort det åt sitt barn? Och tänk den överstimulans som ges om man åker framåt istället för bakåt, allt man ser försvinner lika snabbt igen. När man åker baklänges kan man titta på saker och sakta se dem försvinna i horisonten istället. Eller bara titta på den vuxne och somna lugnt och tryggt.
"Ja, men XX var bara missnöjd när hen åkte bakåt", säger någon. Och det kan jag inte säga emot, jag har en tiomånaders som aldrig åkt framlänges i sjalen och som vi har en bakåtvänd vagn till (eller, man kan faktiskt välja hur man vill ha sittdelen. Och vi har valt.) som hon är nöjd med. Därmed saknar jag erfarenhet av ungar som protesterar över att åka baklänges men jag vet att om Greta skulle börja protestera över det skulle jag inte vända vagnen eller ändra sjalknytningen till framåtvänd det första jag gjorde. Fast som sagt, min erfarenhet sträcker sig inte dit så jag kan inte säga mer om det. Man gör vad man kan för att få en nöjd bebis.
Däremot kan jag säga vad jag tycker om att folk redan med spädbarn börjar ha dem framåt och det gör jag med en fråga: VARFÖR?
Igår såg jag en pappa som hade bebisen i babybjörn, framåtvänd. Och på Rapports inslag om att amningen minskar så intervjuade de en kvinna med bebisen i babybjörn, framåtvänd.
Ser ni inte hur det ser ut? Ungen åker ju runt som ett museiobjekt där på magen! Jag är säker på att en hel del föräldrar tänker "men åh så tråkigt det måste vara att bara se axeln på pappa eller benen på mamma när de åker bakåtvända. Det måste vara mycket roligare att vara framåtvänd så de kan SE någonting!". Men då har de utgått från sin vuxna värld och inte tänkt på barnet.
Nu vill jag tillägga att jag har massa vänner som har sina bebisar och barn framåtvända och jag ÄLSKAR er och går inte runt och tänker illa om er nånstans för att ni kör framåtvänt, det gör jag bara om folk jag inte känner (skämt) ;-) Det här inlägget är bara subjektivt och ocensurerat mina åsikter om varför vi gör som vi gör :-) Dessutom är det svårt att få tag på bra sittvagnar som är bakåtvända och det är skit.
När vi var på kaféet här i området häromdagen så var det en kvinna där som kom fram och pratade med oss en stund. Hon jobbar mycket med autistiska barn och ungdomar och hade just blivit farmor för första gången, så hon var väldigt intresserad av våra små liv som satt och lekte på verandan. När Greta och jag gick in en sväng mötte vi henne igen. Greta satt i min famn och tittade på lampan i taket, sen på mig, sen på lampan igen. Hon såg, hon kollade av med mig som sa "lampa" och så tittade hon på lampan igen med ett leende. Kvinnan såg det här och sa "det är det där som är så viktigt! Autistiska personer har inte den delen i kommunikationen. Och det är så viktigt, titta hur hon kollar in dig och tittar på lampan igen! Därför ska inte barn sitta framåtvända i vagnar, de måste få kolla av sånt här med den de känner!" och så la hon till "jag har just blivit farmor, så jag brinner liksom för sånt här just nu".
Bebisar som sitter i framåtvända vagnar eller framåtvända i sjal/sele kan inte göra så, de har ingen anknytningsperson att kolla av med. Ansiktsuttryck, ögonkontakt eller bara något bekant att vila blicken på försvinner liksom när de är framåtvända. Det är en stor sak för en bebis eller ett litet barn att kunna se, höra och kommunicera med den som styr vagnen. Hur kan man medvetet välja bort det åt sitt barn? Och tänk den överstimulans som ges om man åker framåt istället för bakåt, allt man ser försvinner lika snabbt igen. När man åker baklänges kan man titta på saker och sakta se dem försvinna i horisonten istället. Eller bara titta på den vuxne och somna lugnt och tryggt.
"Ja, men XX var bara missnöjd när hen åkte bakåt", säger någon. Och det kan jag inte säga emot, jag har en tiomånaders som aldrig åkt framlänges i sjalen och som vi har en bakåtvänd vagn till (eller, man kan faktiskt välja hur man vill ha sittdelen. Och vi har valt.) som hon är nöjd med. Därmed saknar jag erfarenhet av ungar som protesterar över att åka baklänges men jag vet att om Greta skulle börja protestera över det skulle jag inte vända vagnen eller ändra sjalknytningen till framåtvänd det första jag gjorde. Fast som sagt, min erfarenhet sträcker sig inte dit så jag kan inte säga mer om det. Man gör vad man kan för att få en nöjd bebis.
Däremot kan jag säga vad jag tycker om att folk redan med spädbarn börjar ha dem framåt och det gör jag med en fråga: VARFÖR?
Igår såg jag en pappa som hade bebisen i babybjörn, framåtvänd. Och på Rapports inslag om att amningen minskar så intervjuade de en kvinna med bebisen i babybjörn, framåtvänd.
Ser ni inte hur det ser ut? Ungen åker ju runt som ett museiobjekt där på magen! Jag är säker på att en hel del föräldrar tänker "men åh så tråkigt det måste vara att bara se axeln på pappa eller benen på mamma när de åker bakåtvända. Det måste vara mycket roligare att vara framåtvänd så de kan SE någonting!". Men då har de utgått från sin vuxna värld och inte tänkt på barnet.
Nu vill jag tillägga att jag har massa vänner som har sina bebisar och barn framåtvända och jag ÄLSKAR er och går inte runt och tänker illa om er nånstans för att ni kör framåtvänt, det gör jag bara om folk jag inte känner (skämt) ;-) Det här inlägget är bara subjektivt och ocensurerat mina åsikter om varför vi gör som vi gör :-) Dessutom är det svårt att få tag på bra sittvagnar som är bakåtvända och det är skit.
Före- och efterbilder
Igår klippte jag mig. Händer ungefär en gång, max två, om året.
Före: Risigt, långt hår utan hopp. På bilden utsläppt för en gångs skull, annars ständigt i tofs. Omöjligt att äta mat med utsläppt hår. För lång lugg uppsatt med hårnålar.
Efter: Page! För första gången på mitt huvud sen 90-talet. Lugg ovanför ögonen. Inte en delad topp så långt ögat når. Lite lätt förvånad blick hos såväl mor som dotter men det har nog inte med frisyren att göra utan var nog snarare ett tillfälligt tillstånd.
Före: Risigt, långt hår utan hopp. På bilden utsläppt för en gångs skull, annars ständigt i tofs. Omöjligt att äta mat med utsläppt hår. För lång lugg uppsatt med hårnålar.
Efter: Page! För första gången på mitt huvud sen 90-talet. Lugg ovanför ögonen. Inte en delad topp så långt ögat når. Lite lätt förvånad blick hos såväl mor som dotter men det har nog inte med frisyren att göra utan var nog snarare ett tillfälligt tillstånd.
Nu får vi äta majsmjölsplättar och torka oss i rumpan med löv hela september ut men vad gör det, jag har ju en frisyr för tusan och se så glad jag är över det!
Läsare?
Ett helt gäng läsare har hittat hit och det känns fantastiskt! Hoppas det finns något läsvärt och var inte rädd att presentera dig om du känner för att knacka lite på tangenterna :-)
Niskalainen snart ett minne blott?
Nu heter jag äntligen mitt nya efternamn! Hämtade hem ett personbevis och jodå, där stod det klart och tydligt. Men det här att blogga som niskalainen då, som är baserat på mitt efternamn före detta efternamn och numera mellannamn Niska, kanske är lite passé? Jag har funderat på wordpress, det verkar coolt. Men orka. Så jag stannar här ett tag till :-)
Sjukstuga
Här hemma startade sjukstugan i söndags när William började låta misstänkt täppt i näsan. Igår drabbades Greta, snoret började rinna men hon var pigg som vanligt och vi var till och med iväg till Jenny och Chrille på kvällen så William kunde vara hemma och kurera sig i sängen med gott samvete. När vi kom hem därifrån var det inte riktigt lika trevligt för vår skrutta, snoret bara rann och rann och satte sig till slut som en kork hos henne. Stackarn, hon kunde inte somna alls. Det tar ett tag att ställa om sig till att andas med munnen om man är van vid att ha napp eller bröst i munnen när man somnar samtidigt som man andas med näsan. Vid halv elva knöt jag upp en skrikandes älskling (Greta) i sjalen och började vandra lägenheten runt. Hon skrek, sov, råkade andas ner snor, skrek, sov, andades ner snor osv i nån timme. Jag föreslog William att lägga sig i lilla sovrummet istället om han ville kunna sova och sen bredde jag och Greta ut oss i sängen, läste bok och ammade tills den värsta täppan lossade och Greta kunde somna. Natten har varit lindrigare än jag trodde, hon har mest ammat och sovit, vaknat och skrikit till ett par gånger men snabbt kommit till ro igen. Men hon har rört sig mycket, så det var bra att vi hade 180 cm för oss själva.
Nu ska jag hålla tummarna för att jag slipper bli sjuk men det känns som att det är en ren utopi att hoppas på. Men om jag blir sjuk, vem ska då ta hand om mina älsklingar?
Nu ska jag hålla tummarna för att jag slipper bli sjuk men det känns som att det är en ren utopi att hoppas på. Men om jag blir sjuk, vem ska då ta hand om mina älsklingar?
Att köra bil i morgonrusningen.
Det var länge sen Greta vaknade så här tidigt, 06:30. Hade det inte varit för att det var dags att fylla en bajsblöja då så hade vi nog fått sova ett tag till. Eftersom vi vaknade när William vaknade så skjutsade vi honom till jobbet vilket innebar att jag fick köra bil i morgonrusningen för första gången på evigheter. Ingen trevlig upplevelse ens här i Umeå.
På en 30-sträcka utanför en skola, ett dagis och en vårdcentral hade jag en stor svart hyundai i baken som hade så bråttom att hon inte klarade av att läsa de där stora, runda skyltarna med siffror på som vi bilförare egentligen ska förhålla oss till. Så fort det blev 50, ca 150 meter före en korsning där vi på vår väg har väjningsplikt, körde hon om. Och några sekunder senare försöker den vita wolksvagen efter oss köra om också.
Idioter!
Är ni så dumma i huvudet att ni kör om precis strax före en t-korsning med väjningsplikt, på en 50-sträcka, precis utanför en skola?? Har ni så lite hjärnrens i huvudet att ni inte ens kan läsa en hastighetsskylt?? Eller inse att det är ERT EGET FEL att ni körde hemifrån för sent och INTE MITT FEL som inser att det finns massa goda skäl till att det är 30 på just den sträckan, SÄRSKILT den tiden på morgonen! Det kan ju faktiskt hända olyckor!
Jag vet precis hur det känns att vara stressad i trafiken men man får ju faktiskt lära sig ta sitt eget ansvar att man har sig själv att skylla om man kört hemifrån senare än man borde. Det är ju ingen idé att ta igen tid i trafiken, det vet väl vem som helst som kört bil ett tag??
Så, nu har jag fått ur mig det och kan kanske släppa det (även om jag ägnade större resterande delen av bilfärden åt att knåpa ihop en arg insändare till VK i huvudet.).
På en 30-sträcka utanför en skola, ett dagis och en vårdcentral hade jag en stor svart hyundai i baken som hade så bråttom att hon inte klarade av att läsa de där stora, runda skyltarna med siffror på som vi bilförare egentligen ska förhålla oss till. Så fort det blev 50, ca 150 meter före en korsning där vi på vår väg har väjningsplikt, körde hon om. Och några sekunder senare försöker den vita wolksvagen efter oss köra om också.
Idioter!
Är ni så dumma i huvudet att ni kör om precis strax före en t-korsning med väjningsplikt, på en 50-sträcka, precis utanför en skola?? Har ni så lite hjärnrens i huvudet att ni inte ens kan läsa en hastighetsskylt?? Eller inse att det är ERT EGET FEL att ni körde hemifrån för sent och INTE MITT FEL som inser att det finns massa goda skäl till att det är 30 på just den sträckan, SÄRSKILT den tiden på morgonen! Det kan ju faktiskt hända olyckor!
Jag vet precis hur det känns att vara stressad i trafiken men man får ju faktiskt lära sig ta sitt eget ansvar att man har sig själv att skylla om man kört hemifrån senare än man borde. Det är ju ingen idé att ta igen tid i trafiken, det vet väl vem som helst som kört bil ett tag??
Så, nu har jag fått ur mig det och kan kanske släppa det (även om jag ägnade större resterande delen av bilfärden åt att knåpa ihop en arg insändare till VK i huvudet.).
När det blir för tyst.
Så fort det blir tyst här hemma kan man ge sina obefintliga tusenlappar på att Greta har fått tag i papper av något slag.
Nu ska jag dock försöka ta hand om det där kuvertet som varken innehåller järn eller D-vitamin.
Hälsa
Visst, kladdkaka kanske inte innehåller allt man behöver ur näringssynpunkt. Men jag tror absolut, utan tvekan, att den halva kladdkaka jag proppat i mig under det senaste dygnet gör mig både gladare, snyggare och bättre som människa. Dessutom gick dagens löpintervaller fantastiskt bra och jag har stora förhoppningar för helgens löpning. Tack vare kladdkakan. Visst hjälpte även kvällens middag till, räktoast med guacamole och ägg med ett glas vin till, att återhämtningen gått så galant.
Det här mina vänner, är ett hälsosamt liv.
Det här mina vänner, är ett hälsosamt liv.
Amning - så länge vi vill
På Amningsbloggen har det de senaste dagarna skrivits om amning efter 1-årsdagen. Jag har slukat texterna med hull och hår eftersom det är blott 6 veckor (AAAAAAHH!!!) kvar tills vi passerar den osynliga gränsen och blir - i en del människors ögon - långtidsammare. Jag tycker väl själv att långtidsammare är något man blir efter kanske 2-3 år eller så men det är olika vilka upplevelser man har helt enkelt.
Jag tycker det som står på slutet av Amma efter ettårsdagen 1 är så himla fint, läs gärna det.
Just nu har vi en väl fungerande delamning. Vi ammar på dagen och vi ammar på natten, vi ammar efter att ha tappat balansen och brakat i golvet och vi ammar när vi myser i sängen innan, under och efter en tupplur. Vi ammar för att släcka törsten (även om vatten ur såväl glas som sugkopp blir mer och mer intressant på dagtid) och vi ammar när mammas chili sin carne blivit lite för stark. Vi ammar när jag kommer tillbaka från en löptur och vi ammar innan jag sticker till stallet. Ibland dröjer det till eftermiddagen innan första amningen efter att vi klivit upp på morgonen blir aktuell, ibland är det dags redan efter frukost.
Vissa nätter ammas det ofta, ofta. Det är den fasen, tänker jag även om jag är sjukt trött, och jag är glad att kunna erbjuda den närhet och intimitet som amningen skänker för att göra Greta trygg nattetid utan att hon eller jag behöver vakna nämnvärt eller ens resa oss ur sängen. Det handlar för mig om att vila igen mig på dagtid eller be om hjälp att få den tiden att vila som jag behöver för att orka. För amingen är värd det!
Jag lär mig så mycket om mig själv av amningen, att släppa dagstrukturen och vara mer i nuet. Att lyssna på Gretas signaler (om mitt bröst börjar läcka är hon med största sannolikhet på väg att vakna ur sin tupplur, om än bara för en slurk) och att lyssna på mina signaler - nej, disken är inte prio ett. Inte smulorna på golvet heller. Just nu är prio ett att lägga mig ner med Greta i sängen och följa hennes krypande, buffande och knuffande tills sömnro infinner sig. Och då kan jag lägga mig nära, nära, snusa henne i håret och prata lugnt med henne tils hon somnar. Sen kan jag faktiskt fortsätta ignorera disken och ta upp en bok och läsa medans jag ligger där bredvid, eller sova tillsammans med henne.
Jag tror inte min halvmarathonträning hade gått lika bra om det inte varit för amningen - jag har prioriterat min hälsa och min kost för att försöka hålla mig i form för amningen. Det har inneburit att en del träningsveckor helt försvunnit eftersom jag varit i ofas på grund av en begynnande förkylning, trötthet eller liknande. Jag har inte saknat dessa träningsveckor eller förfasat mig över att ha missat dem eftersom prioriteringen legat vid att jag ska ha tillräckligt med energi i min kropp för amningen och därmed min mentala och fysiska hälsa. Och se, så bra det går med träningen ändå (eller kanske tack vare?)!
En del människor blir provocerade av amning, att den tar så mycket tid, tanke, plats, är visuellt provokativ (för en del, tack och lov inte för alla) och att den förändrar. För den förändrar såväl mammor som pappor. Livet är inte detsamma utan det förändrades faktiskt när Greta kom och det är jag glad över. Om vi hade velat fortsätta svira runt på krogen ett par helger i månaden eller fara runt som innan utan att känna oss bundna av att ha en bebis att amma hade vi väl börjat med flaska men vi har inte velat det. Det här är en oerhört begränsad del av vårt liv och det sker nu. Kommer aldrig mer igen sen. Jag trivs med den insikten i mitt liv, det får mig att må bra.
Amningen sker när den sker, den behövs när den behövs och den går numera hand i hand med allt annat i livet. Oavsett om det är amning på marken i skuggan av ett träd under en promenad i gassande majväder eller vid honnörsbordet på vårt bröllop i en oamningsanpassad brudklänning strax innan gästerna sätter sig. Och det är så det ska vara! Jag mår fantastiskt bra av att anpassa mig efter en amning jag så medvetet valt att ge förutsättningar för att stanna (blw, vägra nappflaska osv.) och för Greta är amningen något hon inte ens behöver fundera över så jag antar att hon trivs också. Och jag hoppas hon och jag kommer vilja fortsätta amma i flera år till.
Jag tycker det som står på slutet av Amma efter ettårsdagen 1 är så himla fint, läs gärna det.
Just nu har vi en väl fungerande delamning. Vi ammar på dagen och vi ammar på natten, vi ammar efter att ha tappat balansen och brakat i golvet och vi ammar när vi myser i sängen innan, under och efter en tupplur. Vi ammar för att släcka törsten (även om vatten ur såväl glas som sugkopp blir mer och mer intressant på dagtid) och vi ammar när mammas chili sin carne blivit lite för stark. Vi ammar när jag kommer tillbaka från en löptur och vi ammar innan jag sticker till stallet. Ibland dröjer det till eftermiddagen innan första amningen efter att vi klivit upp på morgonen blir aktuell, ibland är det dags redan efter frukost.
Vissa nätter ammas det ofta, ofta. Det är den fasen, tänker jag även om jag är sjukt trött, och jag är glad att kunna erbjuda den närhet och intimitet som amningen skänker för att göra Greta trygg nattetid utan att hon eller jag behöver vakna nämnvärt eller ens resa oss ur sängen. Det handlar för mig om att vila igen mig på dagtid eller be om hjälp att få den tiden att vila som jag behöver för att orka. För amingen är värd det!
Jag lär mig så mycket om mig själv av amningen, att släppa dagstrukturen och vara mer i nuet. Att lyssna på Gretas signaler (om mitt bröst börjar läcka är hon med största sannolikhet på väg att vakna ur sin tupplur, om än bara för en slurk) och att lyssna på mina signaler - nej, disken är inte prio ett. Inte smulorna på golvet heller. Just nu är prio ett att lägga mig ner med Greta i sängen och följa hennes krypande, buffande och knuffande tills sömnro infinner sig. Och då kan jag lägga mig nära, nära, snusa henne i håret och prata lugnt med henne tils hon somnar. Sen kan jag faktiskt fortsätta ignorera disken och ta upp en bok och läsa medans jag ligger där bredvid, eller sova tillsammans med henne.
Jag tror inte min halvmarathonträning hade gått lika bra om det inte varit för amningen - jag har prioriterat min hälsa och min kost för att försöka hålla mig i form för amningen. Det har inneburit att en del träningsveckor helt försvunnit eftersom jag varit i ofas på grund av en begynnande förkylning, trötthet eller liknande. Jag har inte saknat dessa träningsveckor eller förfasat mig över att ha missat dem eftersom prioriteringen legat vid att jag ska ha tillräckligt med energi i min kropp för amningen och därmed min mentala och fysiska hälsa. Och se, så bra det går med träningen ändå (eller kanske tack vare?)!
En del människor blir provocerade av amning, att den tar så mycket tid, tanke, plats, är visuellt provokativ (för en del, tack och lov inte för alla) och att den förändrar. För den förändrar såväl mammor som pappor. Livet är inte detsamma utan det förändrades faktiskt när Greta kom och det är jag glad över. Om vi hade velat fortsätta svira runt på krogen ett par helger i månaden eller fara runt som innan utan att känna oss bundna av att ha en bebis att amma hade vi väl börjat med flaska men vi har inte velat det. Det här är en oerhört begränsad del av vårt liv och det sker nu. Kommer aldrig mer igen sen. Jag trivs med den insikten i mitt liv, det får mig att må bra.
Amningen sker när den sker, den behövs när den behövs och den går numera hand i hand med allt annat i livet. Oavsett om det är amning på marken i skuggan av ett träd under en promenad i gassande majväder eller vid honnörsbordet på vårt bröllop i en oamningsanpassad brudklänning strax innan gästerna sätter sig. Och det är så det ska vara! Jag mår fantastiskt bra av att anpassa mig efter en amning jag så medvetet valt att ge förutsättningar för att stanna (blw, vägra nappflaska osv.) och för Greta är amningen något hon inte ens behöver fundera över så jag antar att hon trivs också. Och jag hoppas hon och jag kommer vilja fortsätta amma i flera år till.
Jag lyckades!
Efter att ha freestylat fram en killergod chili sin carne så har jag just lyckats övertala min man om att han är jättesugen på kladdkaka. Så nu måste jag tyvärr utföra min hustruliga plikt och baka en åt honom, allt för att behaga.
(Reds. översättning: jag är så sjukt sugen på kladdkaka och min man ville egentligen inte ha men sa att jag kunde baka en ifall jag ville. Så nu gör jag det, allt för att behaga mitt chokladbegär. Maken är iväg och köper vispgrädde. Receptet är givetvis detta.)
(Reds. översättning: jag är så sjukt sugen på kladdkaka och min man ville egentligen inte ha men sa att jag kunde baka en ifall jag ville. Så nu gör jag det, allt för att behaga mitt chokladbegär. Maken är iväg och köper vispgrädde. Receptet är givetvis detta.)
Bröllopet - del 1
Men så är jag ändå så jävla bra
Vid 04:00 i morse vaknade jag och hade svårt att somna om. Vargtimmen, ni vet. Jag låg och tänkte på ditt och datt och då slog det mig - jag sprang för kort tid i söndags! Långdistansen skulle pågå i 112 minuter och resultera i ca 17 km löpning. Jag gick aldrig klart matte B, fick på ett magiskt sätt G i matte A och kämpade mig (nåja, skolkade) mig igenom högstadiematten. Antagligen därför fick jag 112 minuter att bli 1 h 42 min när jag satte timern på mobilen och sprang 17 km.
Så, summan av det hela var att jag sprang sträckan men på 10 minuter för kort tid. Jag ligger alltså lite före mitt träningsschema och det känns bara najs.
Så, summan av det hela var att jag sprang sträckan men på 10 minuter för kort tid. Jag ligger alltså lite före mitt träningsschema och det känns bara najs.
Stockholmshelg
I fredags var det flygpremiär för Greta. Vi har varit nere i Åkersberga över helgen eftersom min kusin Elin gifte sig med sin Gustav i lördags. Vilken härlig helg! Det kändes verkligen lyxigt att flyga istället för att köra bil, jag saknade inte max i sundsvall en enda gång faktiskt! ;-)
William åkte hem tokbakis igår och eftersom han jobbade idag och jag tog med Greta upp med flyget idag istället. När vi kom hem från bröllopet i lördagskväll somnade först mamma, sen William, sen pappa, sen Greta och sist jag. Greta hade ju varit på FEST för tusan! Så som det sig bör när man kommer hem från fest runt 02:00 blev det lite nattmat för Gretas del och sen lattjolajban i soffan. Jag var väl inte lika lattjo, glodde på nån film på kanal 9 och räddade Greta från soffkanten medans hon klättrade, kröp och slängde sig runt hur glad och sprallig som helst bredvid mig. Vid halv fyra somnade hon iallafall och det gick tröööögt men jag lyckades ta mig till badrummet och borsta tänderna iallafall (men sminket fick sitta kvar)...
Fem timmar senare gick vi (jag och Greta alltså) upp till en somrig söndag. Efter att jag skjutsat W till arlanda proppade jag i mig lite mat och stack ut och sprang. 17 km, världspremiär för mig! Det gick långsammare än när jag sprang 16 km men nu var det enbart asfalt och asfalt brukar innebära långsammare tempo för min del. Men jag är verkligen nöjd! Halvmaran närmar sig med stormsteg och det känns väldigt roligt :-)
William åkte hem tokbakis igår och eftersom han jobbade idag och jag tog med Greta upp med flyget idag istället. När vi kom hem från bröllopet i lördagskväll somnade först mamma, sen William, sen pappa, sen Greta och sist jag. Greta hade ju varit på FEST för tusan! Så som det sig bör när man kommer hem från fest runt 02:00 blev det lite nattmat för Gretas del och sen lattjolajban i soffan. Jag var väl inte lika lattjo, glodde på nån film på kanal 9 och räddade Greta från soffkanten medans hon klättrade, kröp och slängde sig runt hur glad och sprallig som helst bredvid mig. Vid halv fyra somnade hon iallafall och det gick tröööögt men jag lyckades ta mig till badrummet och borsta tänderna iallafall (men sminket fick sitta kvar)...
Fem timmar senare gick vi (jag och Greta alltså) upp till en somrig söndag. Efter att jag skjutsat W till arlanda proppade jag i mig lite mat och stack ut och sprang. 17 km, världspremiär för mig! Det gick långsammare än när jag sprang 16 km men nu var det enbart asfalt och asfalt brukar innebära långsammare tempo för min del. Men jag är verkligen nöjd! Halvmaran närmar sig med stormsteg och det känns väldigt roligt :-)
Spaghettikoden
Plötsligt knäckte Greta spaghettikoden och numera hamnar mer i magen än nedanför barnstolen som tidigare (det var för övrigt den yngsta familjemedlemmen som uppskattade middagen mest):
Slurp! så åker spaghettin in!
Slurp! så åker spaghettin in!
Förlåt älskling...
...jag håller just på att misslyckas totalt med middagen.
Jag är egentligen rätt bra på att laga mat och har det senaste året upptäckt tjusningen med recept. Tidigare var jag receptanalfabet och hur väl jag än följde recepten smakade det alltid skit. Men så vände det och matlagning blev ännu roligare än innan, särskilt när jag upptäckte receptskatten på internet.
Fast nu följer jag ett recept och det blir. verkligen. inte. bra.
Fan.
När jag freestylar i köket blir det alltid supersmarrigt, jag lovar, men jag orkade bara inte göra det idag. Och snart kommer W hem från gymet och kommer vara jättehungrig och jag kommer vara jättehungrig och Greta kommer vara hungrig men hon kan ju åtminstone fylla på med bröstmjölk om maten smakar peck. Vi andra får äta rostmackor.
Jag är egentligen rätt bra på att laga mat och har det senaste året upptäckt tjusningen med recept. Tidigare var jag receptanalfabet och hur väl jag än följde recepten smakade det alltid skit. Men så vände det och matlagning blev ännu roligare än innan, särskilt när jag upptäckte receptskatten på internet.
Fast nu följer jag ett recept och det blir. verkligen. inte. bra.
Fan.
När jag freestylar i köket blir det alltid supersmarrigt, jag lovar, men jag orkade bara inte göra det idag. Och snart kommer W hem från gymet och kommer vara jättehungrig och jag kommer vara jättehungrig och Greta kommer vara hungrig men hon kan ju åtminstone fylla på med bröstmjölk om maten smakar peck. Vi andra får äta rostmackor.
Ursäkta, men när blev du så stor?
När hände det här liksom?
Vill man ha ett silverpapper att leka med får man hämta ett silverpapper att leka med.
Vill man ha ett silverpapper att leka med får man hämta ett silverpapper att leka med.
Nya rutiner
Okej, okej. Jag gillar inte rutiner. Eller, det är både och. När det kommer till Greta så kör vi stenhårt på att hänga med i hennes svängar så gott vi kan eftersom det är svårt att vara konsekvent med en levande varelse som utvecklar nya förmågor och en ny världsbild i stort sett varje dag. Det innebär att hon under dessa tio månader haft veckor då hon somnat före sju och vaknat vid 06:15 (av något besynnerligt skäl så är det just morgontiden att vakna på som är mest exakt dag efter dag), eller somnat vid 19:30 och vaknat 07:20, en period somnade hon mellan 20-22 och vaknade runt 08:00 och dessutom har hon haft några härliga "fy fan vad tråkigt att somna ifrån den här dagen som varit den bästa i mitt liv" (fri tolkning) och somnat vid 23:30. De kvällarna gör vi det lätt för oss och lägger oss i sängen med Greta mellan oss, pratar och filosoferar och ser Greta klättra över oss, krypa mot oss, ifrån oss och leka lajban helt enkelt tills rörelserna blir mer sällan...sällan...sällan...och så till slut lite amning och...snark.
Men den här veckan, kära vänner, händer det grejer. Hon somnar någon gång mellan 20:00-21:00 och vaknar nån gång före 09:00! Då vaknar jag visserligen helt utkörd eftersom jag tydligen fortfarande är inställd på att vakna kring 08:00, men jag klagar ändå inte. Sen somnar hon kring 11:30 och tar en till tupplur framemot eftermiddagen. Det här kan ju ändras redan imorgon men de här fyra dagarna har flytit på i samma anda iallafall.
Den här förmiddagen har jag hittills bara ammat en (1) enda gång och det var typ fem sekunders tröstsug efter att hon rest sig upp mot vardagsrumsbordet (ligger det bara något elektriskt i sladdform där så är det himla lätt att ställa sig upp på egen hand) och därefter tappade balansen först till rumpan som eländigt nog befann sig på en mattkant så tyngdlagen drog henne vidare bakåt. Men det känns märkligt det här med att amma så sällan dagtid. Märkligt men skönt ändå på något sätt, för vissa dagar är det betydligt oftare och på nätterna ammas det fortfarande.
Läs förresten audhumble idag, särskilt inlägget Lita på pappa. Det finns så många sätt för bägge föräldrarna att vara delaktiga i bebisens liv, även (särskilt?) om barnet ammas. Det är inte att dela upp föräldrarskapet som är svårt, det är att göra det till en gemensam sak.
Men den här veckan, kära vänner, händer det grejer. Hon somnar någon gång mellan 20:00-21:00 och vaknar nån gång före 09:00! Då vaknar jag visserligen helt utkörd eftersom jag tydligen fortfarande är inställd på att vakna kring 08:00, men jag klagar ändå inte. Sen somnar hon kring 11:30 och tar en till tupplur framemot eftermiddagen. Det här kan ju ändras redan imorgon men de här fyra dagarna har flytit på i samma anda iallafall.
Den här förmiddagen har jag hittills bara ammat en (1) enda gång och det var typ fem sekunders tröstsug efter att hon rest sig upp mot vardagsrumsbordet (ligger det bara något elektriskt i sladdform där så är det himla lätt att ställa sig upp på egen hand) och därefter tappade balansen först till rumpan som eländigt nog befann sig på en mattkant så tyngdlagen drog henne vidare bakåt. Men det känns märkligt det här med att amma så sällan dagtid. Märkligt men skönt ändå på något sätt, för vissa dagar är det betydligt oftare och på nätterna ammas det fortfarande.
Läs förresten audhumble idag, särskilt inlägget Lita på pappa. Det finns så många sätt för bägge föräldrarna att vara delaktiga i bebisens liv, även (särskilt?) om barnet ammas. Det är inte att dela upp föräldrarskapet som är svårt, det är att göra det till en gemensam sak.
Träningspepp:
Pepp. Pepp. Pepp. Pepp. Pepp.
Men först middag.
Men först middag.
Klimpfjällsbilder
Fota! Fota! skrek min stolta make som hittat kantareller bakom huset.
Glasklart bäckvatten på flaska.
Vinst!
Det är inte alltid jag vinner någonting. Inte ofta alls faktiskt. Men så, tre dagar innan bröllopet, så fick jag ett mail från Glammom.se 's tjejer Vanja och Malin att jag vunnit en amningsbh från Glammom. Några dagar tidigare hade jag nämligen deltagit i Sagogrynets tävling om att vinna en Cake, french vanilla-bh från Glammom. Och jag vann den! Dessutom fick jag ett par matchande trosor till, som en bröllopsbonus (eftersom jag råkat nämna att jag skulle gifta mig i bomullstrosor från KappAhl...). Paketet skickades på torsdagen och hann tyvärr inte fram på fredagen så jag fick ändå gifta mig i bomullstrosor från kappAhl på lördagen men ändå, så himla glad jag blev när jag fick deras supergulliga vinnarmail.
När vi kom hem från Klimpfjäll kunde jag äntligen åka och hämta ut paketet och underkläderna sitter som en smäck. De är snygga, sköna och jag kan ta paus från min svarta, hemska amningsbh som jag köpt på babyproffsen. Den gamla amningsbh:n är skön, visst. Praktisk, jodå. Fyller sin funktion, jadå. Men ful som stryk och gör inte brösten rättvisa.
Den nya är praktisk, funktionell, snygg, sexig och betydligt skönare än den gamla.
När vi kom hem från Klimpfjäll kunde jag äntligen åka och hämta ut paketet och underkläderna sitter som en smäck. De är snygga, sköna och jag kan ta paus från min svarta, hemska amningsbh som jag köpt på babyproffsen. Den gamla amningsbh:n är skön, visst. Praktisk, jodå. Fyller sin funktion, jadå. Men ful som stryk och gör inte brösten rättvisa.
Den nya är praktisk, funktionell, snygg, sexig och betydligt skönare än den gamla.
Igår var dagen då det hände!
Jag var och red!
Jag har blivit medryttare på en islandshäst som heter Nunna och står på Islandshästcenter Norr, i Tavelsjö tre mil utanför stan. Igår var dagen då jag fick rida henne för första gången och dessutom på lektion. Det var så sjukt kul! Greta var med och min svägerska Mija hängde på som barnvakt. Hon är dessutom också islandshästfrälst så det var inte bara pest och pina för henne heller.
Jag hade inte ridit på två år när jag satte mig upp på Nunna igår men det gick bra. Idag värker sittbenen och insida lår och det känns med andra ord bekant, jag red mycket innan jag började på musikhögskolan -05 och nu jävlar är jag tillbaka i sadeln! :-) Nunna är en femgångare med alla möjliga variationer av taktmissar, hon är ung och behöver bli starkare helt enkelt. Dessutom är hon stooor för att vara islandshäst. Hon är verkligen en häst att utveckla och utvecklas på och det ska bli jättekul att jobba med henne! Jag ska ut en gång i veckan och vid tillfälle kommer jag åka ut till henne lite extra också.
Jag har blivit medryttare på en islandshäst som heter Nunna och står på Islandshästcenter Norr, i Tavelsjö tre mil utanför stan. Igår var dagen då jag fick rida henne för första gången och dessutom på lektion. Det var så sjukt kul! Greta var med och min svägerska Mija hängde på som barnvakt. Hon är dessutom också islandshästfrälst så det var inte bara pest och pina för henne heller.
Jag hade inte ridit på två år när jag satte mig upp på Nunna igår men det gick bra. Idag värker sittbenen och insida lår och det känns med andra ord bekant, jag red mycket innan jag började på musikhögskolan -05 och nu jävlar är jag tillbaka i sadeln! :-) Nunna är en femgångare med alla möjliga variationer av taktmissar, hon är ung och behöver bli starkare helt enkelt. Dessutom är hon stooor för att vara islandshäst. Hon är verkligen en häst att utveckla och utvecklas på och det ska bli jättekul att jobba med henne! Jag ska ut en gång i veckan och vid tillfälle kommer jag åka ut till henne lite extra också.
Tillbaka i schtaaan och amning.
En vecka som gifta firade vi igår, min man och jag. Än så länge kan jag rekommendera det här med giftermål, shit vilken grej! Jag ska berätta mer om själva Dagen D och lägga upp bilder vid något tillfälle framöver men till dess kan jag berätta att vigseln var superfin, vilka solister vi hade (Greta inkluderad som hade lessnat på andras famnar vid det laget)! Middagen och festen var något utöver det vanliga, våra nära och kära stod för härliga tal och finfin underhållning. Williams brorsa Joel var en fantastisk toastmaster och det var så mycket kärlek i Bygdegården som rymde våra hundra närmaste. När vi nämner bröllopsdagen (vilket händer minst en gång om dagen) så säger vi oftast bara "alltså, vilken fest det var!". Den lilla meningen innehåller alla känslor, massa minnen och tacksamhet över de vi har i våra liv. Jag är så extra stolt över mina vänner som bjöd på tårfyllda tal och fick min svärfar att säga "alltså Linda, vilka vänner du har". Jajemen, det är mina vänner det.
Den här veckan då vi har varit i Klimpfjäll och varvat ner kunde inte komma lägligare. Det var inte vår bröllopsresa, den kommer sen, utan ett litet retreat om man så vill efter några hektiska sommarveckor med mycket planerande och fixande. Vi fick rå om varandra och promenixade i fjällen några timmar om dagen, spanade in makalösa vyer, massa fjällämmlar och blev inspanade av en hel del renar. Drack kaffe och åt äggmackor (och mossa - Gretas anm.) i lä på en fjällsida i solen. Smakade blåbär som gått på fjällstereoider (jag hade glömt hur stora de är där till fjälls!) och åt smörstekta kantareller som William plockat bakom huset. Fyllde vattenflaskan med alldeles klart vatten från en fjällbäck. Åt våffla på Norgefarargården. Bastade. Njöt.
Och ammade. Ammade, ammade, ammade, nätterna igenom. Greta hade vad det verkade ett jättestort närhetsbehov hela nätterna. Jag förstår henne, dels var det hektiska dagar innan bröllopet och på själva bröllopsdagen fick man inte heller gå till mamma och pappa när man ville! Så när vi kom till Klimpfjäll och var bara vi tre (äntligen) så var det väl rätt lugnt på dagtid men på nätterna befann vi oss i ett nytt rum, ny säng (vi hade tagit alla fyra madrasser från våningssängarna och lagt på golvet till en lite tjockare dubbelsäng där vi kunde ligga alla tre) och vi fick sova med lampa tänd hela nätterna. Och visst var jag trött efter femte natten av vad som kändes som konstant ammande. Men samtidigt så oooooerhört glad att jag har kvar amningen. För vad hade alternativet varit? En skrikande bebis? Ett nattvak i köket en våning ner med vällingflaska på gång (nu blev det nattvak en natt då Gretas pappa fick gå ner och stoppa i ungen pannkakor kl.01 på natten men det berodde på en lite tidig insomning hos damen som vaknade efter en fyra timmars tupplur när vi gick och la oss kl.23 och tyckte livet var HUR NAJS SOM HELST. Något som aldrig hänt tidigare så vi är rätt förskonade...)?
Nej, jag tycker alla alternativ verkar för skrämmande än så länge för att jag ska vilja överväga att ens sluta nattamma. Det är just läskiga nätter och vid sjukdom som amningens fördelar visar sig på riktigt - och vid sommarvärme som den vi haft här uppe i umeå hela juli. Vi behöver ju inte ens resa oss upp på nätterna och sen jag blev haj på att amma bägga brösten liggandes från en och samma sida behöver jag oftast inte ens flytta på Greta.
Amning rules! :-)
Den här veckan då vi har varit i Klimpfjäll och varvat ner kunde inte komma lägligare. Det var inte vår bröllopsresa, den kommer sen, utan ett litet retreat om man så vill efter några hektiska sommarveckor med mycket planerande och fixande. Vi fick rå om varandra och promenixade i fjällen några timmar om dagen, spanade in makalösa vyer, massa fjällämmlar och blev inspanade av en hel del renar. Drack kaffe och åt äggmackor (och mossa - Gretas anm.) i lä på en fjällsida i solen. Smakade blåbär som gått på fjällstereoider (jag hade glömt hur stora de är där till fjälls!) och åt smörstekta kantareller som William plockat bakom huset. Fyllde vattenflaskan med alldeles klart vatten från en fjällbäck. Åt våffla på Norgefarargården. Bastade. Njöt.
Och ammade. Ammade, ammade, ammade, nätterna igenom. Greta hade vad det verkade ett jättestort närhetsbehov hela nätterna. Jag förstår henne, dels var det hektiska dagar innan bröllopet och på själva bröllopsdagen fick man inte heller gå till mamma och pappa när man ville! Så när vi kom till Klimpfjäll och var bara vi tre (äntligen) så var det väl rätt lugnt på dagtid men på nätterna befann vi oss i ett nytt rum, ny säng (vi hade tagit alla fyra madrasser från våningssängarna och lagt på golvet till en lite tjockare dubbelsäng där vi kunde ligga alla tre) och vi fick sova med lampa tänd hela nätterna. Och visst var jag trött efter femte natten av vad som kändes som konstant ammande. Men samtidigt så oooooerhört glad att jag har kvar amningen. För vad hade alternativet varit? En skrikande bebis? Ett nattvak i köket en våning ner med vällingflaska på gång (nu blev det nattvak en natt då Gretas pappa fick gå ner och stoppa i ungen pannkakor kl.01 på natten men det berodde på en lite tidig insomning hos damen som vaknade efter en fyra timmars tupplur när vi gick och la oss kl.23 och tyckte livet var HUR NAJS SOM HELST. Något som aldrig hänt tidigare så vi är rätt förskonade...)?
Nej, jag tycker alla alternativ verkar för skrämmande än så länge för att jag ska vilja överväga att ens sluta nattamma. Det är just läskiga nätter och vid sjukdom som amningens fördelar visar sig på riktigt - och vid sommarvärme som den vi haft här uppe i umeå hela juli. Vi behöver ju inte ens resa oss upp på nätterna och sen jag blev haj på att amma bägga brösten liggandes från en och samma sida behöver jag oftast inte ens flytta på Greta.
Amning rules! :-)
Greta 10 månader!
Gretas 10-månadersdag är här! Den har firats med en liten fjällvandring längs Norgefararleden här i klimpfjäll där vi befinner oss för att bara rå om varandra efter bröllopet. Jo då, vi gifte oss i lördags jag och William. Vigseln och festen var fantastiska, vilken dag/kväll/natt det var!
I vilket fall så satt Greta jättebra i superbärryggsäcken de fem timmarna vi var ute. Hon var på superbra humör och hann med två tupplurar. Nu ska jag lämna bloggandet och slappa vidare, nygifta ni vet.
Hej svej!
Protestera mot rasistiska kommentarer!
Då och då hör man dem, rasistiska uttalanden från icke-rasistiska personer. Detta att de som fäller kommentarerna verkligen inte är rasister ("alltså, inte för att vara rasist, men..." eller den om möjligt ännu mindre självmedvetna "alltså, jag är verkligen inte rasist, men...") gör det tydligen okej att fälla just dessa kommentarer. För är man inte rasist kan inte uttalandet heller vara rasistiskt, eller?
JO! Det är fortfarande ett rasistiskt uttalande! Och samma uttalande används i högsta grad av rasister runt om i världen, även om de säkerligen tar bort de där första orden "alltså, inte för att vara rasist...". Jag blir så FÖRBANNAD och RÄDD när jag hör de här uttalandena från folk runt omkring mig. Överallt annars verkar vi benägna att radera ut våra fördomar, vi vill verkligen inte ha (och många av oss jobbar aktivt bort) fördomar om tjocka, smala, blonda, brunetter, hennafärgade i batikkjolar, arbetslösa, rökare, religösa, akademiker, tatuerade, nudister osv.
Men när det kommer till invandrare så är det tydligen okej att dra alla över en kam, så länge man själv påpekar att man verkligen inte är rasist.
Det är när vi hör rasistiska uttalanden som vi måste reagera, SÄRSKILT om de kommer från så kallade "icke-rasister". För det borde vara lätt för dem att låta bli att snacka sån där dynga då om de inte ens ÄR rasister. Eller? Så ta upp det, så fort ni hör det. För det är verkligen inte okej och jag vill inte höra en annars så klipsk människa säga skit som att "de där" måste ha nån gen som gör att de lättare begår brott.
Rasism föder rasism, oavsett om vi säger att vi är rasister eller inte.
JO! Det är fortfarande ett rasistiskt uttalande! Och samma uttalande används i högsta grad av rasister runt om i världen, även om de säkerligen tar bort de där första orden "alltså, inte för att vara rasist...". Jag blir så FÖRBANNAD och RÄDD när jag hör de här uttalandena från folk runt omkring mig. Överallt annars verkar vi benägna att radera ut våra fördomar, vi vill verkligen inte ha (och många av oss jobbar aktivt bort) fördomar om tjocka, smala, blonda, brunetter, hennafärgade i batikkjolar, arbetslösa, rökare, religösa, akademiker, tatuerade, nudister osv.
Men när det kommer till invandrare så är det tydligen okej att dra alla över en kam, så länge man själv påpekar att man verkligen inte är rasist.
Det är när vi hör rasistiska uttalanden som vi måste reagera, SÄRSKILT om de kommer från så kallade "icke-rasister". För det borde vara lätt för dem att låta bli att snacka sån där dynga då om de inte ens ÄR rasister. Eller? Så ta upp det, så fort ni hör det. För det är verkligen inte okej och jag vill inte höra en annars så klipsk människa säga skit som att "de där" måste ha nån gen som gör att de lättare begår brott.
Rasism föder rasism, oavsett om vi säger att vi är rasister eller inte.
Gretauppdatering vid snart 10 månader!
Vi går fortfarande som böjda hösäckar med Gretas händer om pekfingrarna. Hon vill gå, gå och gå och igår stod hon i typ två sekunder alldeles själv! Fast det förstod inte själv verkade det som... Man märker verkligen att hon är STARK! Hon vill uppför trappor, svänga hit och dit, traska i sand, gräs, grus, på asfalt och allt däremellan. I vagnen reser hon sig upp så där gäller sele på sen någon vecka tillbaka. För drygt två veckor sen började hon åla sig fram och några gånger har hon tagit sig från ett rum till ett annat, om vi nu råkat finnas där det vill säga. Sakta men säkert börjar ålandet se ut mer och mer som krypande men än så länge liknar hon mest en mask. Bollen är en stor hit! Alla bollar hon ser ska sparkas på och det verkar hon tycka är jättekul. När ungarna på gården spelar boll blir hon överlycklig. Ser hon andra barn ska hon dit och hälsa på, titta och prata med dem. Det är bara att som förälder plocka fram sin socialaste sida ;-)
Hon säger papapapapa och mamamama i olika längder och kombinationer och verkar exprimentera med vem som är vem. Mycket pratande överlag och så sjunger hon med när vi sjunger eller lyssnar på bra musik. Det låter mest aaaaaaa-aaaaaaa-aaaaaa, ljuvligt!
Ett nytt påfund är de läskiga inandningarna då hon drar in luft med ljud så det låter som om hon lider av ett gravt astmaanfall och snart ska singla ner på golvet. Supercharmigt, verkligen. ;-)
Hon älskar när vi är i sängen alla tre, där kan hon krypa runt och klättra över oss, på oss, runt oss och störta rakt ner med huvudet i madrassen om tillfälle finns. Där somnar hon också bäst nu de kvällar då hon är vaken länge. Då lägger vi oss där och pratar om allt mellan himmel och jord medans Greta går bärsärkagång tills sista ryckningarna kommer och hon somnar. Det är de tillfällena hon somnat på det sättet som hon sover allra bäst.
Hon säger verkligen till när något inte är bra, nu kan hon bli rejält förbannat om hon inte får ta något hon siktat in sig på eller fortsätta gå när vi av någon anledning måste bära henne ett tag osv. Skitkul att se personligheten på det sättet!
Mat är smaskens! Greta äter frukost, lunch och middag med oss och däremellan blir det oftast ett eller två mellanmål i form av t.ex. en halv banan. Sen är det amning som gäller, vissa nätter känns det som om jag inte gör annat än ligger med ena bröstet i Gretas mun och andra nätter kan hon sova 6 timmar innan det blir dags för första morgonslurken. Amningen på dagtid har minskat markant även om hon fortfarande tar sig några slurkar då och då och hon klarar sig bra på maten hon äter, hon får i sig mycket mat nu med hjälp av sina händer och tålamodet med blw:n har verkligen börjat betala av sig!
Hon säger papapapapa och mamamama i olika längder och kombinationer och verkar exprimentera med vem som är vem. Mycket pratande överlag och så sjunger hon med när vi sjunger eller lyssnar på bra musik. Det låter mest aaaaaaa-aaaaaaa-aaaaaa, ljuvligt!
Ett nytt påfund är de läskiga inandningarna då hon drar in luft med ljud så det låter som om hon lider av ett gravt astmaanfall och snart ska singla ner på golvet. Supercharmigt, verkligen. ;-)
Hon älskar när vi är i sängen alla tre, där kan hon krypa runt och klättra över oss, på oss, runt oss och störta rakt ner med huvudet i madrassen om tillfälle finns. Där somnar hon också bäst nu de kvällar då hon är vaken länge. Då lägger vi oss där och pratar om allt mellan himmel och jord medans Greta går bärsärkagång tills sista ryckningarna kommer och hon somnar. Det är de tillfällena hon somnat på det sättet som hon sover allra bäst.
Hon säger verkligen till när något inte är bra, nu kan hon bli rejält förbannat om hon inte får ta något hon siktat in sig på eller fortsätta gå när vi av någon anledning måste bära henne ett tag osv. Skitkul att se personligheten på det sättet!
Mat är smaskens! Greta äter frukost, lunch och middag med oss och däremellan blir det oftast ett eller två mellanmål i form av t.ex. en halv banan. Sen är det amning som gäller, vissa nätter känns det som om jag inte gör annat än ligger med ena bröstet i Gretas mun och andra nätter kan hon sova 6 timmar innan det blir dags för första morgonslurken. Amningen på dagtid har minskat markant även om hon fortfarande tar sig några slurkar då och då och hon klarar sig bra på maten hon äter, hon får i sig mycket mat nu med hjälp av sina händer och tålamodet med blw:n har verkligen börjat betala av sig!
