niskalainen

En vecka som gifta firade vi igår, min man och jag. Än så länge kan jag rekommendera det här med giftermål, shit vilken grej! Jag ska berätta mer om själva Dagen D och lägga upp bilder vid något tillfälle framöver men till dess kan jag berätta att vigseln var superfin, vilka solister vi hade (Greta inkluderad som hade lessnat på andras famnar vid det laget)! Middagen och festen var något utöver det vanliga, våra nära och kära stod för härliga tal och finfin underhållning. Williams brorsa Joel var en fantastisk toastmaster och det var så mycket kärlek i Bygdegården som rymde våra hundra närmaste. När vi nämner bröllopsdagen (vilket händer minst en gång om dagen) så säger vi oftast bara "alltså, vilken fest det var!". Den lilla meningen innehåller alla känslor, massa minnen och tacksamhet över de vi har i våra liv. Jag är så extra stolt över mina vänner som bjöd på tårfyllda tal och fick min svärfar att säga "alltså Linda, vilka vänner du har". Jajemen, det är mina vänner det.

Den här veckan då vi har varit i Klimpfjäll och varvat ner kunde inte komma lägligare. Det var inte vår bröllopsresa, den kommer sen, utan ett litet retreat om man så vill efter några hektiska sommarveckor med mycket planerande och fixande. Vi fick rå om varandra och promenixade i fjällen några timmar om dagen, spanade in makalösa vyer, massa fjällämmlar och blev inspanade av en hel del renar. Drack kaffe och åt äggmackor (och mossa - Gretas anm.) i lä på en fjällsida i solen. Smakade blåbär som gått på fjällstereoider (jag hade glömt hur stora de är där till fjälls!) och åt smörstekta kantareller som William plockat bakom huset. Fyllde vattenflaskan med alldeles klart vatten från en fjällbäck. Åt våffla på Norgefarargården. Bastade. Njöt.

Och ammade. Ammade, ammade, ammade, nätterna igenom. Greta hade vad det verkade ett jättestort närhetsbehov hela nätterna. Jag förstår henne, dels var det hektiska dagar innan bröllopet och på själva bröllopsdagen fick man inte heller gå till mamma och pappa när man ville! Så när vi kom till Klimpfjäll och var bara vi tre (äntligen) så var det väl rätt lugnt på dagtid men på nätterna befann vi oss i ett nytt rum, ny säng (vi hade tagit alla fyra madrasser från våningssängarna och lagt på golvet till en lite tjockare dubbelsäng där vi kunde ligga alla tre) och vi fick sova med lampa tänd hela nätterna. Och visst var jag trött efter femte natten av vad som kändes som konstant ammande. Men samtidigt så oooooerhört glad att jag har kvar amningen. För vad hade alternativet varit? En skrikande bebis? Ett nattvak i köket en våning ner med vällingflaska på gång (nu blev det nattvak en natt då Gretas pappa fick gå ner och stoppa i ungen pannkakor kl.01 på natten men det berodde på en lite tidig insomning hos damen som vaknade efter en fyra timmars tupplur när vi gick och la oss kl.23 och tyckte livet var HUR NAJS SOM HELST. Något som aldrig hänt tidigare så vi är rätt förskonade...)?

Nej, jag tycker alla alternativ verkar för skrämmande än så länge för att jag ska vilja överväga att ens sluta nattamma. Det är just läskiga nätter och vid sjukdom som amningens fördelar visar sig på riktigt - och vid sommarvärme som den vi haft här uppe i umeå hela juli. Vi behöver ju inte ens resa oss upp på nätterna och sen jag blev haj på att amma bägga brösten liggandes från en och samma sida behöver jag oftast inte ens flytta på Greta.

Amning rules! :-)