niskalainen

Jag tycker om mig själv. Visst känns det inte så precis hela tiden men i det stora hela så tycker jag att jag blir en bättre version av mig själv hela tiden. Men för den sakens skulle ska jag inte börja tycka illa om den jag har varit för jag har inte vetat bättre, visst är det så? Man gör det bästa man kan och fattar de bästa beslut man kan fatta baserat på de erfarenheter man har just nu. Och när man blickar tillbaka kan man tänka "wow, att jag iddes!" eller "men hur sjutton tänkte jag där?".

Jag hittade ett gammalt inlägg från min allra första månad som bloggare, september 2007. Jag hade precis börjat tredje året på högskolan och var i slutet på min singelperiod eftersom jag träffade W men vi ännu inte hade blivit tillsammans. Jag fyllde mina dagar med allt jag kunde komma på. När jag läser inlägget minns jag så tydligt hur jag tänkte och kände men jag minns också hur det egentligen var, innerst inne. Jag minns att det jag skrev i inlägget var en protest mot att folk inte verkade förstå att jag trivdes med att ha så mycket att göra. Men jag minns även att jag hade en hel del ångest, inte stod ut med att ha luckor i mitt schema, var fast i ett hamsterhjul som snurrade snabbt som attan ju mer jag tog mig för. Jag hann inte med att ta det lugnt, att ha massa tid för de jag verkligen brydde mig om (jag skulle ju ha tid för alla) och jag hamnade i något konstigt liv som mest gick ut på att prestera, vara spindel i nätet i olika sammanhang och hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag pluggade 150% och jobbade som kårordförande 25%. Jag ledde en damkör på tisdagkvällar och var med i kammarkören på torsdagkvällar. Dessutom hade jag ett socialt liv, jag dejtade ju till och med! Jag var överallt, hela tiden. Och jag gick verkligen med bestämda steg jämt för jag var alltid på väg någonstans.

Min bästa bortförklaring om någon undrade över min situation var "jag vet att jag gör mycket men jag tycker ju allt är roligt och vet inte vilket jag ska lägga ner!".

Det är en klassisk undanmanöver. Jag har använt den många gånger och jag hör ofta andra använda den, människor som jag känner igen beteendet hos. Undanmanövern är fantastiskt effektiv eftersom det är svårt att säga emot. Vad ska man säga liksom? "Jag tycker inte du ska göra så mycket roliga saker hela tiden". Är inte det lite missunnsamt? Njae. Men man måste nog komma på det själv för att våga förändra.

Idag ser jag på det så här: Man behöver verkligen inte göra allt som är roligt, hela tiden, samma tider, varje vecka. Tvärtom. Det gäller att ha tid över till att göra roliga saker som dyker upp, när de dyker upp. Det gäller att ha tid över för de i ens liv som betyder så mycket för en själv att man vill vara en del av deras liv också. Det gäller att ha tid över för tråkigheter, annars riskerar man att det som man egentligen tycker är roligt blir tråkigt, kanske i form av dåligt samvete, ångest eller i värsta fall en utmattningsdepression.

All energi behöver inte användas hela tiden! Det är okej att längta efter mer och det är okej att ha energi över. Hade inte jag börjat inse det här innan jag fick barn hade jag inte stått ut med föräldraledigheten, det är jag säker på.

Ja, vad ska man säga? Livet förändras verkligen när man blir förälder... ;-)

...kan sammanfattas med ett ord: KÖ.

Alla studenter ska tydligen börja träna och därför köper alla sina kort samtidigt (jag själv är varken student eller en av de som köpte kort). Så att man kan komma igång så snart som möjligt antar jag. När jag satt där och väntade på min tur kände jag doften av nybliven student och jag längtade inte tillbaka. Jag har fantastiska minnen av min studietid men det bästa jag fick med mig är, förutom en examen, de vänner som fortfarande är en del av mitt liv. När jag började i Piteå var jag 21 år, ballast i världen, drack lätt en flaska vin själv på förfesten och fyllde snabbt min kalender med flera aktiviteter varje dag, varje vecka.

Idag då? 27 år, nygift mamma, klarar ett glas vin (men det tar ett par timmar), har alldeles för mycket tid att fundera över vad jag vill göra när jag blir stor (så vi kör på musiklärare ett tag till) och kalender? Vad är det? Låter lite 00-tal tycker jag. Inte ens kalendern i mobilen används. De aktiviteter jag deltar i är så få att de får plats i hjärnbanken, coolt va?

Det är underbart att äntligen ha lärt sig att stora luckor är bättre än blyertssvarta sidor!

Jag vet att jag tjatar ibland, men tillkommer det nya läsare är det mödan värt att upprepa sig!

En annan du - Petra Krantz Lindgren är som en klok bok i föräldrarskap. Läs särskilt hennes texter om belöningssystem och ordet "duktig"!

Familjen Toad - Den här bloggen älskar jag, kanske för att det känns lite som en kusin till min blogg. En personlig betraktelse av vardagen med en liten som endast är ett par månader yngre än Greta. Kloka och tänkvärda inlägg om amning, BLW, föräldrarskap och skön humor!

Amningshysteri - Rapp i käften, klok och fantastiskt underhållande blogg. Även här kloka inlägg om föräldrarskap och amning.

Lars H Gustafsson - Den fantastiskt kloke barnläkaren och författaren som har en så kärleksfull och klok inställning gentemot barnen här på jorden. Att han dessutom knyter an föräldrarskap med musik då och då är bara ett plus!

Lady Dahmer - Den här kvinnan kan ploppa ur sig precis vad som helst. Provokativ, hård, mjuk, klok och kontroversiell (ligger i betraktarens öga) tvåbarnsmamma som har en mängd trogna läsare. Bland annat jag. Kommentarsfälten rekommenderas lika skarpt som blogginläggen.

Igår klippte jag mig. Händer ungefär en gång, max två, om året.

Ett helt gäng läsare har hittat hit och det känns fantastiskt! Hoppas det finns något läsvärt och var inte rädd att presentera dig om du känner för att knacka lite på tangenterna :-)

Visst, kladdkaka kanske inte innehåller allt man behöver ur näringssynpunkt. Men jag tror absolut, utan tvekan, att den halva kladdkaka jag proppat i mig under det senaste dygnet gör mig både gladare, snyggare och bättre som människa. Dessutom gick dagens löpintervaller fantastiskt bra och jag har stora förhoppningar för helgens löpning. Tack vare kladdkakan. Visst hjälpte även kvällens middag till, räktoast med guacamole och ägg med ett glas vin till, att återhämtningen gått så galant.

Det här mina vänner, är ett hälsosamt liv.

Vid 04:00 i morse vaknade jag och hade svårt att somna om. Vargtimmen, ni vet. Jag låg och tänkte på ditt och datt och då slog det mig - jag sprang för kort tid i söndags! Långdistansen skulle pågå i 112 minuter och resultera i ca 17 km löpning. Jag gick aldrig klart matte B, fick på ett magiskt sätt G i matte A och kämpade mig (nåja, skolkade) mig igenom högstadiematten. Antagligen därför fick jag 112 minuter att bli 1 h 42 min när jag satte timern på mobilen och sprang 17 km.

Så, summan av det hela var att jag sprang sträckan men på 10 minuter för kort tid. Jag ligger alltså lite före mitt träningsschema och det känns bara najs.

I fredags var det flygpremiär för Greta. Vi har varit nere i Åkersberga över helgen eftersom min kusin Elin gifte sig med sin Gustav i lördags. Vilken härlig helg! Det kändes verkligen lyxigt att flyga istället för att köra bil, jag saknade inte max i sundsvall en enda gång faktiskt! ;-)

William åkte hem tokbakis igår och eftersom han jobbade idag och jag tog med Greta upp med flyget idag istället. När vi kom hem från bröllopet i lördagskväll somnade först mamma, sen William, sen pappa, sen Greta och sist jag. Greta hade ju varit på FEST för tusan! Så som det sig bör när man kommer hem från fest runt 02:00 blev det lite nattmat för Gretas del och sen lattjolajban i soffan. Jag var väl inte lika lattjo, glodde på nån film på kanal 9 och räddade Greta från soffkanten medans hon klättrade, kröp och slängde sig runt hur glad och sprallig som helst bredvid mig. Vid halv fyra somnade hon iallafall och det gick tröööögt men jag lyckades ta mig till badrummet och borsta tänderna iallafall (men sminket fick sitta kvar)...

Fem timmar senare gick vi (jag och Greta alltså) upp till en somrig söndag. Efter att jag skjutsat W till arlanda proppade jag i mig lite mat och stack ut och sprang. 17 km, världspremiär för mig! Det gick långsammare än när jag sprang 16 km men nu var det enbart asfalt och asfalt brukar innebära långsammare tempo för min del. Men jag är verkligen nöjd! Halvmaran närmar sig med stormsteg och det känns väldigt roligt :-)

Jag var och red!

Jag har blivit medryttare på en islandshäst som heter Nunna och står på Islandshästcenter Norr, i Tavelsjö tre mil utanför stan. Igår var dagen då jag fick rida henne för första gången och dessutom på lektion. Det var så sjukt kul! Greta var med och min svägerska Mija hängde på som barnvakt. Hon är dessutom också islandshästfrälst så det var inte bara pest och pina för henne heller.

Jag hade inte ridit på två år när jag satte mig upp på Nunna igår men det gick bra. Idag värker sittbenen och insida lår och det känns med andra ord bekant, jag red mycket innan jag började på musikhögskolan -05 och nu jävlar är jag tillbaka i sadeln! :-) Nunna är en femgångare med alla möjliga variationer av taktmissar, hon är ung och behöver bli starkare helt enkelt. Dessutom är hon stooor för att vara islandshäst. Hon är verkligen en häst att utveckla och utvecklas på och det ska bli jättekul att jobba med henne! Jag ska ut en gång i veckan och vid tillfälle kommer jag åka ut till henne lite extra också.

...att grannen ovanför har ett välfungerande sexliv. Men det är klart att det gråa, regniga vädret liksom inbjuder till det.

Ella. Några specifika kännetecken:

• Bästa vän
• Gudmor till mitt barn
• Stöttepelare i livet
• Brudtärna på mitt bröllop om två veckor
• Kan möjligtvis ha en trasig iPhone
• Kan möjligtvis ha en fungerande iPhone, i såna fall med flera sms och missade samtal från mig och i såna fall även ett tillhörande dåligt samvete över att inte besvara dessa (fast jag tror mer på trasig iPhone faktiskt)
• Driver en fantastisk blogg

Har du sett eller hört något om denna kära vän till mig som jag saknar oerhört? Let me know!

Tänk att det här med nuet är så himla svårt, vem kan inte skriva under på det? Förnuftigt kan jag säga att nu är nu - då och sen existerar inte. Men vad betyder det egentligen? Vad innebär det att leva i nuet, att vara i stunden?

Jag försöker förklara det för mig själv och det ser ut ungefär så här:

William har semester och avslutade sista arbetsdagen med att få fast anställning.

Greta är världens goaste tjej som får oss att skratta högt med sina påhitt.

På måndag åker vi ner till Åkersberga en sväng.

Om sex veckor har vi alla tre samma efternamn :-)

Lyckan är total. Förutom möjligtvis att midsommar ska bli typ 10-15 grader och regn, men det firas i goda vänners lag så inte ens det kommer vara särskilt dåligt alls!

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med intuition sen jag fick barn. Den, intuitionen alltså, började liksom arta sig under tiden jag väntade Greta. Alla har vi den men hur lätt är den att följa? Det är som en lång sträcka av "...jag kände liksom på mig att det skulle bli bäst så här men jag vet förstås inte aaalls om det hade blivit sämre om jag gjort på det andra sättet". Det är som att intuitionen står sig svagt i den ständiga rätt/fel-tävlingen.

När jag väntade Greta visste jag hela tiden att det var en tjej. Alla andra som uttalade sig, utom min storasyster Tintin, trodde det skulle bli en kille. Jag brukade säga till magen "tänk vad förvånade de kommer bli när du kommer ut och de får se att du visst var en tjej". Men vad sa jag då till folk? "Jag känner på mig att det blir en tjej, har gjort det hela tiden. Men jag veeet ju inte, det kaaan ju bli en kille". Som för att försäkra mig om att jag inte skulle förlora rätt/fel-tävlingen (alltså att riskera att stå som ett fån för att nån säger till en att "hoppsan, vad fel du hade".

Så om man skiter i att man riskerar att få alla fel i rätt/fel-tävlingen, blir det då lättare att följa sin intuition? Det kan handla om att åka på resa en dag senare, ta den lite längre vägen hem, ta en senare buss, göra det där ärendet på förmiddagen istället för på eftermiddagen, gå och lägga sig ett par timmar tidigare än vanligt, säga ja till en grej man egentligen tänk säga nej till och allt bara för att något säger mig att det här är rätt. Jag kan inte veta om det skulle hänt en trafikolycka om jag tagit den vanliga vägen eller om bussen jag egentligen tänkt ta skulle gått sönder och stått still i skogen i två timmar. Jag kan inte vara säker på någonting egentligen, mer än att det känns rätt.

Och då är liksom allt vunnet.

Ni som nån gång (eller som jag, flera gånger) gått emot er intuition, kanske för att den varit för outtalad eller för att förnuftet och/eller omgivningen styrt, vet hur jobbigt det kan kännas. Jag visste ju vad som egentligen kändes bäst. Det kan handla om världens minsta vardagsgrej men jag tror att det är genom att lyssna på intuitionen i de små besluten som vi tränar upp den till att hjälpa oss även med de livsomvälvande frågorna. Det är med andra ord som att träna upp vilket gehör som helst.

I natt drömde jag att jag och William väntade barn nummer 2. Vi var jätteglada tills jag kom på att Greta fortfarande bara var 8 månader. En bebis alltså, och här gick jag och var gravid?? Nej, abort skulle det bli.

Nu kan någon få för sig att det här var en dröm på väg att bli sann. Men jag kan då lugnt förklara att om jag nu skulle bli gravid vilket det inte finns några planer på än på ett par år så skulle jag inte göra abort. Och anledningen att jag drömde det jag drömde är inte någon undermedveten föraning utan helt enkelt för att jag ska till mödravårdscentralen idag kl.15:00 och snacka preventivmedel.

Så det så.

Att bli bra på att göra en sak i taget.

Om nu är nu och ingenting annat så finns det alltså ingen morgondag.

Jag tror att man själv väljer om den tanken ska göra en lugn eller paniskt stressad.