niskalainen

Skitbra tänkte jag när jag laddat ner blogg.se:s app till iFånen. Och den är jättefin, verkligen. Ett litet minus bara - Det går inte att blogga från den. Så en rätt värdelös app eftersom den är lite onödig att ha då.

Imorgon åker jag och Greta 12 mil t o r över dagen och hälsar på Ella, en av mina två världsbästa vänner a.k.a Gretas gudmor. Det ska bli underbart, ljuvligt och alldeles tokroligt att träffa henne igen, det är alltid för länge sen. Dessutom gjorde hon ju det där stencoola att rent spontant, efter en ridsemester på island, bara stanna kvar tio veckor till och jobba på en hästgård. Så jag ser fram emot att höra ALLT. Åh vad kul det ska bli!

William får det också roligt, han ska ha slappdag här hemma hos mina föräldrar. Förutom det ska han vara slavdrivare, han och min svåger ska nämligen gå på gymmet vilket de gjorde igår också. W har liiiiite mer erfarenhet av gymträning än svågern (som hade problem att sätta på sig tröjan imorse). När William öppnade julklappen från min mamma som visade sig vara ett presentkort på fem träningstillfällen på friskis här i berga utbrast min svåger "tur det inte var till mig, det hade verkligen varit att slänga pengar i sjön!". Så jävla klockren kommentar av någon som sitter en och en halv meter från sin svärmor och bara några minuter senare får en identisk julklapp... ;-)

Idag var vi i täby centrum och reahandlade. Det värsta var att hitta parkering, jag gjorde den där då man slänger sig ur bilen i farten för att ställa sig på en parkering som vi väntat länge på (gubbe med merca som backar ut = lång väntan) men håller på att förlora till en stor SUV som tydligen tycker den har företräde till allt. Men där stod jag, ha! ha!. Greta somnade som en stock fem minuter innan vi var framme men vaknade som en kanon när jag lyfte upp henne för att knyta in henne i sjalen. "Brum! Brum!", var hennes ord, vilket kan förklaras av ett par hundra bilar i hennes synfält som inbegrep hela vårt plan i parkeringshuset.

William skulle leta skjortor på carlings och jag och greta hängde med. Varje gång jag går in på carlings känner jag mig så himla töntig! Plötsligt ser jag mig själv utifrån, i kläder från h&m med noll rock what so ever. Jag tycker de har snygga kläder men jag tycker inte jag förtjänar att vara där inne eftersom jag inte uppnår den coolhetsfaktor som krävs för att köpa något därifrån. Men idag vågade jag mig faktiskt på att köpa tre linnen (rea). Det känns som jag brytit ny mark här. Medans W provade skjortor hann jag också med att göra den där då man håller ett plagg man kanske tänkt köpa i handen, pratar i mobilen och har en bebis i långsjal på magen och känner ett plötsligt behov av att gå ut ur butiken och prata klart utan att behöva ha musiken dånande i andra örat. Men vet ni vad? Det piper lätt om en då.

Imorgon bitti flyger jag och Greta till sthlm för att börja känna av julen i åkersberga hos min familj. Det ska bli ljuvligt! William jobbar fortfarande och kommer ner på torsdag då han även tar med min dator, så nu tar jag några dagars bloggvila (men det kommer säkert något litet smsblogginlägg...) från köttdiskussioner och annat.

Ta det lugnt, alla kära!

Är det någon som kan förklara vad man har gjort med ljudet på lokala tv-reklamer? Det låter alltid som om man har skalat bort någon frekvens med övertoner så speakern verkar ha stått och spelat in budskapet med en kudde mellan sin mun och mikrofonen. Väldigt märkligt. Dessutom märker man här uppe att det är väldigt angeläget att speakern ska prata stockholmska/rikssvenska. Även om spekarn är märkbart västerbottnisk trots sina försök att låta "rätt", men det blir ju bara fel. Och angelägenheten, är några tv-reklamer lika angelägna som de lokala? Fattaaaaa!!! Begriiiiiper niiii??? Vi tar det igeeen!!! Och igeeeen!!! Kom igeeeen nu dååå!!! Kom till vår butiiiik!!!!

Jag var på vårdcentralen i tisdags och fick antidepressivt mot min pmds. När man tar serotoninhöjande tabletter mot depressiv pms så behöver man ingen upptrappning eller nedtrappning, de verkar omedelbart och man äter de bara när pms:en sätter igång, och varje dag tills mensens första dag (7-12 dagar före mens står det på mitt paket). Så nästa månad gör man samma sak, och månaden efter det och så vidare. Jag har ätit de i tre dagar nu eftersom jag ska ha mens i början av nästa vecka och min pms drog igång förra veckan redan (dagbok is da shit). Nu känner jag inte av några hemska tankar, jag känner att jag orkar planera för framtiden om så bara för några dagar framåt, jag orkar träffa folk och jag får inga raseriutbrott eller självmordstankar. Att föra dagbok har också hjälpt, jag har varit medveten om var i menscykeln jag befunnit mig och har snabbt satt ord på mina känslor. Då har jag också kunnat vara rak med William och förklara läget så han kan stötta mig. Världen har slutat "vibrera" runt omkring mig när jag har en lugn stund över och nu kan jag sitta här hemma ensam utan att tvunget sysselsätta mig med massa saker för att stå ut under tiden W är på stan med Greta.

Jag är så himla glad att ha fått hjälp med det här. Idag känner jag inte av biverkningarna nämnvärt. De biverkningar jag märkt av mest de första dagarna är muntorrhet, illamående och dåsighet men idag är det alltså mycket bättre även på den fronten.

Vi blev lite förvånade när vi vaknade vid 07:00 igår morse och det låg snö över storumans gator. Vackert var det dock, och lite mysigt. Vissa som bor söderut och är ovana/aldrig har varit i norrland (alltså riktiga norrland, norr om Örnsköldsvik) tror att snö är lika med extra kallt och jävligt. Men så är det verkligen inte, snö innebär torrare kyla istället för den där råa, hemska "här går jag på drottninggatan två dagar före julafton på barmark och med små miniregndroppar som tränger in genom alla fibrer på min alldeles för kalla jacka och när det skymmer innebär det att jag snart inte kommer se ett skit förrän imorgon igen"-känslan som är så vanlig söderöver.

När snön faller, då blir det skönt. Då är det bara att klä på sig så klarar man sig. Då vet man att det inte kommer regna igen förrän till sommaren. Då vet man att man inte kommer bli lerig eller sandig på ett halvår. Då vet man att man kommer se något när man är utomhus fast det blivit mörkt. Och ljuset på dagen! Sol, vita vidder och gnistrande träd - finns det något bättre?

Men som alltid med den första snön så varar den högst ett dygn, så också denna. Vi hade det väldigt bra i helgen, jag har käkat thaimat tre måltider den här helgen och då var två av dem samma maträtt eftersom det var så sjukt gott (thairestaurangen låg mittemot hotellet och där fick vi skriva upp våra måltider på arbetsgivaren så det var ett givet matställe med andra ord). Eleverna vi jobbade med på folkhögskolan var jättehärliga; så himla positiva och öppna till att testa nya saker och lära sig mer. Antagligen kommer vi åka tillbaka dit och ha en till workshophelg efter jul någon gång, det skulle vara jättekul!

Men nu ska jag gå och lägga mig. Jag är inte van vid det här att jobba så intensivt på kort tid känner jag och nu är huvudet fullt av intryck och inspiration att smälta. Såna här tillfällen påminns jag verkligen över varför jag utbildat mig till lärare - jag lär mig så mycket själv och får så mycket energi av att undervisa och i mötet med eleverna. Det är verkligen ett fantastiskt yrke!

Jag har alltid varit stolt över mina one liners. Om ingen annan skrattar så skrattar åtminstone jag och då står jag där som vinnare iallafall, ett gott skratt förlänger ju livet.

Så idag fick jag till det. Jag berättade för William att filen jag bifogat i mailet med schemat för helgen i storuman förstörts så jag fick skicka filen igen.

(Okej, här kommer den:)

- Men jag skickar den som A-fil den här gången.


(Höhöhöhöhöhö.)

I lördags sken solen från en klarblå himmel och jag var pepp på att springa halvmara. Jag kände mig verkligen stark konditionsmässigt och tog det lugnt i början, vi var ca 100 som startade kl.11 och jag lät folk springa förbi mig under den första kilometern (det är extra svårt när motionärer och tävlare startar samtidigt, vilken rusning det blir! Men det ger sig ganska snabbt) . Tog det verkligen lugnt tyckte jag men när jag tittade på klockan hade jag inte tagit det fullt så lugnt som jag tänkt. Så jag sänkte tempot ett snäpp till och det var det fler som gjorde. Efter fem kilometer ökade jag lite igen och hittade en liten klunga som passade mig tempomässigt. Jag hade så mycket kraft!

Men sen vid åtta kilometer började jag känna en bekant och orande molande värk vid vänster knä. "Löparknä - skit!", tänkte jag. Sänkte tempot lite och kände efter vad som hände med smärtan. Den blev värre. Gick i uppförsbackarna. Vid 10 km stannade jag och stretchade ut löparknämusklerna ordentligt vilket har hjälpt tidigare men det var försent. Jag satte igång i luuuugn jogg och tänkte typ "jaja, jag kan kanske jogga i mål iallafall". Efter typ en halv kilometer kändes det som om jag hade ett par knivar i knäet varpå jag vände tillbaka till närmaste funktionärer och avbröt loppet. Jag fick skjuts tillbaka till Tegs centralskola av en snäll man som stod parkerad där för att heja på sin son som sprang maraton, han hade själv sprungit flera maraton och var ett bra stöd just den där första stunden då jag var så besviken över att ha behövt avbryta.

Nu på torsdag har jag fått tid hos en sjukgymnast på Rehab center Norr som jag mailade när jag kom hem i lördags. Jag ska verkligen ta tag i det här på riktigt nu, bygga upp muskulaturen och slippa löparknän i fortsättningen. Så det var bara bra det som hände i lördags egentligen - i slutändan.

Snart byter jag och Emmelies man plats med varann - William ska hålla i Chuck Norris-kväll och då känner jag ett trängande behov att fly hemmet med Greta. Så Parre kommer hit och jag åker dit. Har redan fått en hint om vad tonight is all about: Njutning!

Idag fyller min pappa, Gretas morfar år. Hurra hurra hurra hurra!

Dessutom firar jag och William fyra år tillsammans. Det har vi tänkt fira med en after work på NO! och under tiden kommer Greta vara med sin farmor här hemma. Om det går åt skogen så är det helt mitt fel för jag är skitnervös av någon underlig anledning men jag gör mitt bästa för att inte projicera det på Greta... Fast jag fixar pannkakor åt barn och barnvakt till middag och eftersom Greta äääälskar pannkakor så borde det inte bli annat än succé för farmor ;-)

Mitt stora projekt för dagen är att piffa till mig lite. Typ duscha, tvätta håret, hitta rena hela kläder i rätt storlek och kanske till och med slänga på lite mascara.


Varför känns det här så avlägset? När blev jag typ 102 år?

Igår var ju verkligen ingen bra dag. Tydligen var det här med att blogga om det ett riktigt lyckokast, inte bara för att jag fick upplyftande kommentarer från er läsare utan även för att min make läste bloggen. Han kom hem efter jobbet med en stor dos energi och lyssnade på mitt neggande, lagade middag innan hans tandläkarbesök och uppmuntrade mig att ta en kvällspromenad. När jag kom tillbaka från promenaden med Greta går han runt och dammsuger lägenheten - "jag tar bara det värsta". Sen tog han hand om tvätten och jag bara njöt.

Det är väl ingen hemlighet att jag varit lite neråt i humöret den senaste tiden. Det känns som att hela september har varit en mulen, grå, trist, trött och ledsen period i livet. Men! Så plötsligt kommer solen! Och då blir allt bra! Jag orkar visst med livet igen!

Kan det vara en höstdepression jag har fått på halsen? Jag som annars blir nedstämd på våren men det kan kanske ha förändrats i och med att jag fått barn. Dessutom har vi haft det väldigt regnigt och grått här uppe sen mitten av augusti. Nån som vet?

Jag måste släppa kraven på mig själv.

Så, där har jag ett till krav att leva upp till.

Imorgon smäller det! Då är det dags för DN Stockholm Halvmarathon och jag är SÅÅÅÅÅ laddad!

(Eller... jag hade årets sämsta löprunda igår, det kändes som om jag sprang med släp och hade tyngder i skorna. Men konditionen är det inget större fel på så nu peppar vi - sämre än igår kan det inte kännas imorgon!)

Jag kräver inte att alla mina vänner ska ta sig till stockholm och springa med mig 21098 meter med plakat som säger "heja Linda!" (även om det vore trevligt), men ni får gärna följa mina tider om ni är intresserade!

Så här gör ni:

SMS:a följande till nummer 72700: SHM 14726 (glöm ej mellanslaget)

Då får ni mina mellantider vid 5, 10, 15 km samt sluttiden. Jag har satsat på att komma under två timmar så vi får se hur det slutar :-) Tjänsten kostar 30 kr plus operatörens avgifter men det är det ju lätt värt, eller hur? ;-) Min startgrupp startar kl. 16:20 så ni kan ändå ta sovmorgon...

Jag är en vardagsmotionär. Det betyder att det enda jag kallar träning är den träning som görs ombytt, i mitt fall har det den här sommaren inneburit löpning. Det är inte så många timmar på en vecka. Men vardagsmotionen däremot, där far timmarna iväg. Det kan vara att gå ut med en bebis på ryggen enbart för att slänga sopor eller att promenixa en sväng till och från stan (11 km) och det kan vara allt däremellan. Spontana solhälsningar eller allmän utevistelse i sakta mak - allt är vardagsmotion.

Egentligen borde man kanske inte få "träningskörkort" förrän man fått upp en rejäl vardagsmotion? Jag är övertygad om att det är alla timmar vi lägger på vardagsmotion som står för H-Ä-L-S-A, allt annat är blingbling och extra tillval som man kan ta till om man har tid, lust och råd. Inget fel med det alls, men jag tror stenhårt på att vardagsmotionen ska överträffa träningspassen i timmar och vara en naturlig och prestationslös del av - just det - vardagen.

Men vardagsmotionen behöver lite pepp även den, och träning! Just nu tränar jag på att göra det lättare rent mentalt att gå ut ofta. Det kan vara att gå ut en stund och gunga med Greta strax efter frukost och sen gå ut ett par, tre gånger till under dagens lopp. Sånt är skitbra för kropp och tarmar (ja, speciellt tarmarna skulle jag säga.) och det blir verkligen lättare och lättare att sätta på skor, strumpor, jacka och mössa bara för en liten stunds utevistelse istället för att, som jag är mästare på, slå ihop det till en lååååångpromenad och sen inget alls resten av dagen. Men jag gillar det här nya jag håller på med :-)

Om nio dagar smäller det, då ska jag springa mitt livs första halvmaraton! Det känns bra faktiskt och jag oroar mig inte nämnvärt (men ändå lite eftersom jag skriver det här inlägget...) över hur det ska gå. Jag kan springa sträckan och ska verkligen satsa på att ta mig i mål under två timmar.

Nu blev jag ju tyvärr förkyld ihop med resten av familjen i början av förra veckan så jag har inte sprungit en meter sen förra söndagens 20 kilometer. Istället peppar jag med bra mat, mat som gör gott för kroppen och ger energi, bra mage och ger kraft att kämpa emot förkylningsviruset. Inte lite mat - sånt tänk är förbjudet när man ammar och löptränar! Bra mat, så mycket bra mat som möjligt. Jag tänker att det ihop med lite solhälsning och stretch får duga tills jag kan springa igen.

Bra plan? Det visar sig om inte annat :-)