niskalainen

Igår när jag låg i sängen och skulle sova funderade jag över varför jag inte var mer nervös än jag var. Jag brukar bli väldigt nervös eftersom jag så gärna vill prestera bättre än bäst på en gång. Plötsligt insåg jag att jag inte känner så längre. Visst, jag har träffat eleverna tidigare och haft en del lektioner med dem, jag är bekant med lokalerna och jag kan ringa William tusen gånger och fråga om allt möjligt utan att vara rädd för att störa. Men nya kollegor, ny arbetsmiljö och sånt som vanligtvis skulle gjort mig nipprig och sömnlös natten före.

Men så slog det mig, när jag låg där. Nej. Det här, det jag har här hemma när jag kommit hem på eftermiddagen, är det viktigaste för mig. Inte hur jag presterar. Inte hur duktig, smart, engagerad, intelligent, strukturerad och fantastisk lärare jag är. Det är mitt jobb, inte den jag är. Däremot är det jag har här hemma, de jag har här hemma, en stor del av den jag är. De är ju mitt allt.

Och det var, för någon som mig, en helt vansinnig och underbar upptäckt.