niskalainen

När vi satt på föräldrarutbildningen i vintras och pratade mat och amning så berättade jag att jag hade blivit helt överrumplad av amningen och att jag, som innan jag fick barn trodde att en bebis ammades i sex månader och sen började den äta mat - punkt, nu verkligen ville fortsätta amma Greta så länge som det bara är möjligt för oss två. Helt plötsligt kunde jag tänka mig att amma henne i flera år. BVC-sköterskan sa då att det är viktigt att barnet börjar äta också eftersom den behöver tillskott av järn efter sex månader.

?- tänkte jag. Det är väl klart hon ska äta också? Förstår hon inte att jag såklart pratar om att helamma i sex månader och sen fortsätta delamma i flera år efter det? Men så läser jag på och inser att det är väldigt vanligt att delamning knappt finns i folks vokabulär. Och det är ju synd för delamning är ju fantastiskt! Greta äter mycket mat. Hon äter av allt. Kanske inte av kolhydrat- protein och fettkälla varje måltid men hon får ju i sig det hon behöver. Vad hon behöver har hon betydligt bättre koll på än vi. Om hon någon gång äter dåligt är det för att hon är hård i magen. Då äter hon glatt päron och andra lösande råvaror men tackar nej till banan, för att ge ett exempel. Eftersom vi kör BLW, baby-led weaning, i kombination med amning har vi aldrig bekymmer med matvägran. Greta får i sig maten själv och har till och med börjat använda gaffeln så här några dagar före ettårsdagen.

I och med att Greta äter mer, undersöker världen mer krypandes och gående med gåvagnen så har amningen har blivit mer och mer tröst, närhet och trygghetstankning. Amningen är den där trygga hamnen dit man kan ta sig för en tiosekundersslurk och sen fortsätter man leka, eller där man kan ta sig en hel måltid om man är lite hård i magen. Genom amningen kan Greta försäkra sig om att jag är där, nära henne så länge hon behöver. Och tiden varierar verkligen mellan några sekunder under lek till en halvtimme eller mer innan hon somnar för natten och allt däremellan.