niskalainen

Om en vecka och en månad fyller Greta två år. Jisses, säger jag bara. Och i stort sett varje dag är jag så tacksam över de sajter och bloggar jag snubblade över i början av mitt föräldrarskap, och hur dessa gav mig modet att följa den känslan jag hade. Om jag minns rätt var jag många gånger ute och surfade efter svar på frågan "okej, jag fattar att man inte bör sluta amma före 6 månader men finns det någon ålder man måste slutat amma?". Det, och det faktum att jag bar i sjal ledde mig in på bloggar som Amningsbloggen, Vilda Barn (dåvarande Höstlycka), Amningshysteri, Avanai, Sagogrynet och Audhumble, för att nämna några. Och jag och Greta har fortsatt vår amningsresa, trots den där smärtsamma första månaden med såriga bröstvårtor, tårdrypande amningssessioner, bröstpump, mjölkstas och välmenande kommentarer som "det blir bra barn även om de får ersättning som bebisar" eller klassikern "alla kan inte amma". Men vi kunde, och det tackar jag min envishet för (samma envishet som vi nu ser spår av hos vår älskade unge, anar jag. Maken är ju inte heller något mjäk direkt).

 

Jag är tacksam för jag har förmånen att höra mitt barn säga "amma i soffan" när jag kommer hem från jobbet eller hämtar henne på dagis (jo, de har en soffa i hallen på dagis också. Perfa). Halvt sömndrucken under läggningen säger hon "amma andra bröstet" och då vet jag att nu är det inte många minuter kvar innan hon sover gott. "Amma DÄR", säger hon rätt som det är och pekar klart och tydligt på bröstet hon vill amma ifrån. Hon har börjat låtsasäta från bröstet också, det ser sjukt roligt ut. Hon tar helt enkelt handen och låtsasplockar mat från bröstet med det obligatoriska efterföljande "nomnom":et. Eller så ammar hon bara en slurk för att sedan pussa bröstet och hoppa ner på golvet och fortsätta leka. Vissa nätter blir jag galen eftersom hon har en tendens att amma den sista eller de två sista timmarna före uppvaknande. Och då kan hon vilja byta bröst väldigt frekvent, vilket resulterar i att jag inte riktigt hinner somna om emellanåt. Men amningen är en så naturlig del av vår vardag att det inte är något jag tänker på längre. Om det inte funkar för mig att amma just när hon vill så kan jag säga det, eller om jag hellre vill amma på köksstolen än i soffan eftersom jag vill snacka med William medans han diskar eller nåt. Jag sitter här och skriver och inser att jag inte har koll på när hon ammat idag, bortsett från när hon skulle sova för en timme sen. Jag vet bara att jag ammat henne.

 

De dagar då hon inte vill äta mat utan bara ammar är oerhört sällsynta, men när de inträffar beror det i 100% av fallen på samma sak: hon är j-vligt hård i magen.