niskalainen

Nu för tiden ska det pussas, kramas och klappas för fullt här hemma. En morgon förra veckan vaknade jag av att jag hade en dotter som bokstavligt talat tryckte sin mun mot min mun och därmed väckte mig med en rejäl puss. Det kan vara det mysigaste jag någonsin varit med om! Och varje morgon när man slår upp ögonen möts man av ett störtförtjust ansikte som bara ler, för att därefter komma och pussas. Och när den ena fått en puss, då är det dags för den andra att få sin puss. Rättvist ska det vara! Och de här kramarna, då hon kommer emot en och lägger sina armar runt ben/hals/arm/mage/närmsta kroppsdel, de värmer verkligen ett föräldrahjärta! Hon kan komma och sätta sig i famnen på en och pussas, kramas och börja klappa en. På huvudet, på armen, på bröstet, på kinden, på hakan. Och så en puss till på det.

För nån månad sen var jag och Greta iväg och fikade med min kompis Dijana och hennes som Nemo. När vi var i kapprummet och klädde på oss var det en kille i typ 3-årsåldern som i tysthet hängde i vår närhet. Han satte sig på en kartong i kapprummet och bara var, han hade inte sagt något eller tagit någon aktiv kontakt med vare sig Greta, Nemo eller oss. Jag vet inte ens om han hade någon vuxen i samma rum. Men när Greta fått på sig sin overall och lämnade mitt knä till förmån för min egen påklädnad, så gick hon direkt fram till den här killen som satt på sin kartong, la armarna runt hans midja och lutade huvudet mot hans mage i en riktig myskram. Sen lyfte hon på huvudet, höll kvar armarna runt midjan och lutade sitt huvud mot honom igen. Så otroligt fint att se!


Jag tror att barns förmåga till spontana kärleksuttryck skulle kunna skapa världsfred faktiskt.