niskalainen

När ordet "duktig" kommer upp till diskussion står vi föräldrar ofta på olika sidor i debatten. Jag kommer ihåg när jag och William, som är restriktiva med "onödigt" beröm (förklarar mer sen) och ordet "duktig", tog upp ordet till diskussion vid svärföräldrarnas köksbord och fick till svar "klart barnen måste få höra att de är duktiga!". Och jag kan ärligt förstå hur otroligt väl man menar när man känner så. 

 

Jag har själv vuxit upp med ordet "duktig" och har lärt mig att det är ett sätt att ge bekräftelse, det kommer liksom automatiskt. Ju äldre man är desto längre har man använt det, och desto svårare blir det att säga andra saker istället. För det är väl klart vi vill att våra egna barn ska få veta hur himla fantastiska vi tycker att de är, eller hur? 

 

Mitt val att inte lära Greta bli beroende av yttre bekräftelse kommer av min egen upplevelse av ordet "duktig". Jag fokuserar mycket på duktig i det här inlägget, men det gäller även annan typ av slentrianberöm som används på samma sätt. Jag har lärt mig att åsikterna inte bara skiljer sig gällande användandet av "duktig" utan även kring hur vi själva upplever ett sånt "beröm". Jag blir tokig om någon kallar mig duktig. Ordet säger inget om mig och visar ingen förståelse för min upplevelse, däremot visar det hur den andra personen bedömde mig - något jag inte alltid bett om. Jag har ägnat åratal hittills och fortsätter hela tiden försöka komma över "duktiga flickan"-syndromet, det där då jag ska vara fröken Perfekt i andras ögon. 

 

Om jag spelar upp en nyskriven låt jag skrivit för någon och den personen bara svarar med ett "bra, vad duktig du är" blir jag nog lite besviken. Jag spelar nog inte upp nästa nyskrivna låt för den personen. Äkta, ärlig feedback - sån som jag som lärare är väldigt noga med att mina elever lär sig använda - är att sätta ord på det man gillade, gärna så detaljerat som möjligt. Det visar att man på ett engagerat sätt hängett sig till lyssnandet, eller vad det än må vara. Nu låter det kanske som att jag är världens odrägligaste person som kräver oerhört mycket av mina medmänniskor men så är det inte, det kan räcka med ett "åh, jag gillade verkligen texten på refrängen, kul att höra". Sen om det åker med något "vad duktig du är" av gammal vana, så dör jag ju inte. Det hamnar helt enkelt i skymundan då eftersom jag kan må bra över att min refrängtext tydligen nått en annan människa. Tilläggas bör att jag, kanske inte helt förvånande, har en fantastisk omgivning som fokuserar på annat än att bara berömma. 

 

Jag försöker med det ovanstående få fram en poäng i min bakgrund och vad som får mig att tänka som jag gör.

 

Hur vi berömmer, hur ärligt vi berömmer gör skillnad. Inte bara på vuxna utan även på våra barn. När jag kommer för att hämta Greta på förskolan och hon visar mig hur hon åker på mage nerför rutchkanan i lekhallen är det fullständigt onödigt av mig att ropa "vad duktig du är!". Vad visar jag för intresse då? Skrattet som bubblar fram, energin när hon tar sig upp och springer upp för att åka igen och igen och igen är betydligt mer relevant. Berömma för något hon tycker är tokroligt? Nej, då väljer jag att säga "vad kul det ser ut" och stanna tiden en stund. Greta blir utsatt för "duktig" ändå, särskilt hos mor- och farföräldrar (men vi älskar er vet ni!). Skulle hon hela tiden få höra "vad duktig du är" vid irrelevanta situationer som t.ex:

 

när hon äter mat

när hon ritar med en krita på ett papper

när hon bläddrar i en bok

när hon bygger lego

när hon stänger en dörr

när hon tänder en lampa

när hon sätter på sig mössan

osv…

 

...kommer det väl aldrig ta slut? Då riskerar vi att få en dotter som blir fullständigt beroende av yttre bekräftelse, av att alltid få höra av sin omgivning att hon gör rätt och är fin, som visar upp teckningar för beröm istället för av egen stolthet (möjligtvis kommer stoltheten efter berömmet) och om utifrånstyrningen fortsätter upp i tonåren och vuxenvärlden har vi grupptryckssituationer och annat som på sitt sätt ska ge den yttre bekräftelsen till vår dotter.