Vår finaste, underbaraste, snart 21-månader gamla dotter.
För någon månad sen började Greta sätta ihop ord två och två, typ "mammas stol", "pappa gå" och så vidare. I samma veva började hon utforska "mammas" och "pappas". Hon började klättra upp för alla möjliga typer av stolar med stor säkerhet och hon vet precis vad jag menar när jag säger "vill du åka i selen på ryggen?". Då ställer hon sig redo så jag kan ta tag i hennes överarmar och svinga upp henne på ryggen där hon sitter finfint. Ibland kommer hon själv och säger "rygg! rygg", och då vet jag vad hon menar.
Hon snappar upp alla uttryck. Rätt som det är slänger hon ur sig ett ord eller ett uttryck som vi får tänka efter länge var hon kan ha fått det ifrån. Häromdagen cyklade några förbi och då räknade hon "ett, to, te". Hon har springenergi till tusen och ikväll satte hon ihop tre ord för första gången (som jag lagt märke till iallafall). Vi var ute och lekte på gräsmattan och Greta, som just innan för första gången kommit till mig när jag stod i köket, sträckt fram handen och sagt "hålla hand" för att sedan dra ut mig i den soliga kvällen, gick upp och ner för brunnslocket på tomten. "Mamma också stå", sa hon när hon klättrat upp. Tre ord i en mening! Vad kom det ifrån? :-)
Hon sjunger melodin på första frasen "Bä, bä vita lamm" och hon härmar ljud som en tok. Det händer verkligen grejer hela tiden och när hon blev 20 månader för snart en månad sen vaknade en liten spjuver inom henne som dyker fram ibland och busar loss. Det syns direkt i blicken och många gånger måste jag anstränga mig hårt för att inte bara le och tycka det är gulligt. Där kompletterar vi verkligen varandra, William och jag. Han är betydligt bättre än mig på att behålla allvarsmasken på...
Igår körde hon världens snyggaste avväpning när vi var på konsert. Hon hade ätit en Ländia-chokladboll som bjöds som dessert på konserten och efter den rusade hon runt, runt, runt bordet vi satt vid resten av konserten. Sockerhög, tror ni? Efter att ha varvat oss minst 180 gånger såg hon plötsligt gitarristens 12-strängade gitarr och gick rakt fram till den och skulle spela. Jag hade varit beredd på det enda dyrbara i hennes framfart den senaste halvtimmen och var framme vid henne och gitarren på en nanosekund. Jag lyfte snabbt bort henne från instrumentet och satte mig på huk och pratade i hennes öra (eftersom konserten pågick under tiden) och förklarade att den gitarren fick vi INTE spela på och underströk det nogrannt. "Den ajaj", sa hon och pekade på gitarren efter att spjuvern blänkt till i hennes ögon och gjort ett till försök att rusa fram till den. "Precis, den är ajaj", svarade jag men hann knappt avsluta meningen förrän världens pussmun riktades mot mig som jag självklart besvarade, och därefter lades två beslutsamma, varma armar om min hals i en hård kram. Avväpnande? Jajemen.
Det här som alla sa när man fick barn, att det bara blir roligare, stämmer verkligen. Det roliga eskalerar totalt, eftersom just nu är så himla fantastiskt och så visar det sig att det kunde bli ännu mer fantastiskt! Allt nytt är så häftigt och att utvecklingen sker i såna enorma språng är verkligen häftigt att få uppleva!
Hon snappar upp alla uttryck. Rätt som det är slänger hon ur sig ett ord eller ett uttryck som vi får tänka efter länge var hon kan ha fått det ifrån. Häromdagen cyklade några förbi och då räknade hon "ett, to, te". Hon har springenergi till tusen och ikväll satte hon ihop tre ord för första gången (som jag lagt märke till iallafall). Vi var ute och lekte på gräsmattan och Greta, som just innan för första gången kommit till mig när jag stod i köket, sträckt fram handen och sagt "hålla hand" för att sedan dra ut mig i den soliga kvällen, gick upp och ner för brunnslocket på tomten. "Mamma också stå", sa hon när hon klättrat upp. Tre ord i en mening! Vad kom det ifrån? :-)
Hon sjunger melodin på första frasen "Bä, bä vita lamm" och hon härmar ljud som en tok. Det händer verkligen grejer hela tiden och när hon blev 20 månader för snart en månad sen vaknade en liten spjuver inom henne som dyker fram ibland och busar loss. Det syns direkt i blicken och många gånger måste jag anstränga mig hårt för att inte bara le och tycka det är gulligt. Där kompletterar vi verkligen varandra, William och jag. Han är betydligt bättre än mig på att behålla allvarsmasken på...
Igår körde hon världens snyggaste avväpning när vi var på konsert. Hon hade ätit en Ländia-chokladboll som bjöds som dessert på konserten och efter den rusade hon runt, runt, runt bordet vi satt vid resten av konserten. Sockerhög, tror ni? Efter att ha varvat oss minst 180 gånger såg hon plötsligt gitarristens 12-strängade gitarr och gick rakt fram till den och skulle spela. Jag hade varit beredd på det enda dyrbara i hennes framfart den senaste halvtimmen och var framme vid henne och gitarren på en nanosekund. Jag lyfte snabbt bort henne från instrumentet och satte mig på huk och pratade i hennes öra (eftersom konserten pågick under tiden) och förklarade att den gitarren fick vi INTE spela på och underströk det nogrannt. "Den ajaj", sa hon och pekade på gitarren efter att spjuvern blänkt till i hennes ögon och gjort ett till försök att rusa fram till den. "Precis, den är ajaj", svarade jag men hann knappt avsluta meningen förrän världens pussmun riktades mot mig som jag självklart besvarade, och därefter lades två beslutsamma, varma armar om min hals i en hård kram. Avväpnande? Jajemen.
Det här som alla sa när man fick barn, att det bara blir roligare, stämmer verkligen. Det roliga eskalerar totalt, eftersom just nu är så himla fantastiskt och så visar det sig att det kunde bli ännu mer fantastiskt! Allt nytt är så häftigt och att utvecklingen sker i såna enorma språng är verkligen häftigt att få uppleva!
Kommentarer
Trackback
