niskalainen

Plötsligt blir det svart. Sen blir det ljust igen. Sen blir det svart. Och så igång med allt igen. Sen blir det svart.

Och fortsätter vara svart i typ 2 1/2 timme.

Det skedde när jag skulle börja laga middag så det gick ju inte så bra det. Ingen värme och inget ljus. Fick sticka ut och köpa värmeljus och upptäcker att det är bäcksvart i husen mittemot också. Dessutom är stora korsningen utan rödljus. I restaurangerna på ena sidan gatan är det släckt, någon i personalen letar sig ut med en ficklampa. I den turkiska restaurangen sitter en hel familj vid ett runt bord fullt med massa ljus, det såg riktigt mysigt ut. De hann nog få maten precis innan det slocknade.

Svänger förbi kafé Angora och köper med mig ett par pizzaslice till middag och tur var väl det eftersom strömavbrottet höll i sig tills alldeles nyss. Jag fick i allafall mitt pluggande gjort, samt en liten papperssortering och hyllstädning.

I skenet av värmeljus är de flesta sysslor riktigt mysiga.

Godnatt!

...möttes jag av när jag kom innanför dörren. Jag är hemma igen, sista lektionen är inställd eftersom hela skolan stänger om en halvtimme pga väderleken. Det börjar bli ruskigt halt ute men jag är grymt imponerad av hur försiktigt folk kör, de tar verkligen varsel på allvar till skillnad mot många svenskar. Då tänker jag nog främst på såna bosatta i sthlm faktiskt...

Nu ska jag trolla ihop lite lunch!

Imorgon, onsdag, är det snöstormsvarning här i Boston mellan 4 am-3 pm. Det ska komma mellan 10-15 cm snö så vi får se om det blir någon skola imorgon eller om de stänger ner allt.

Men i vilket fall så är klockan snart 24:00 och jag ska sova.

Godnatt!

Jag har gått fram och tillbaka till skolan 2 ggr idag, ännu en av fördelarna med håltimme mellan första och sista lektionen. Allt som allt blir det ca 18 km och mina vinterstövlar är inte gjorda för det. INTE. Gjorda för det. Detta har resulterat i en lätt ömhet på undersidan av båda hälarna bara sisådär vartenda steg jag tar. Jag får gå med pyttesteg och då istället ta jättemånga steg för att kompensera eftersom jag är van vid att gå jättefort, känner mig som en geisha.

Jag tror dock att smärtan lindrades lite av jacuzzibadandet efter träningen. Åååh vad jag kommer sakna den delen av mitt gym när jag kommer tillbaka till Korpen, Piteå i höst...

Nu ska jag diska och fixa någon kvällsmacka innan det bär av med harmoniläraläxan. Har förresten en cool idé på ett arr av Beatles "Come Together". Känner mig sjukt inspirerad och även om jag inte kommer igång med det ikväll så ska det bli kul att sätta igång imorgon. Yes.

Jag älskar ordet håltimme. Jag har fått hål idag mellan 11-16. 5 hela timmar alltså pga att mittenlektionen idag blev inställd. Jag ska nog hitta på något vettigt att göra under den tiden, inga problem faktiskt.

Då slipper jag släpa med mig laptop och matlåda till skolan eftersom jag ändå kommer komma hem om 2 1/2 timme igen. Skönt. Blir alltså nästan två mils promenad idag allt som allt eftersom den här veckan är T-fri. Najs.

Skönt och najs är typ samma sak fast på två olika språk.

Men hörrö, nu ska jag ta och göra mig iordning så jag hinner gå förbi innan gehörslektionen och kolla om det blir någon call back eller ej på auditionen igår.

Jag sa att jag skulle se till att ha roligt på den här auditionen. Jo, det var väl kul under de där 90 sekunderna fast jag hade fortfarande en annan sak i förgrunden - att försöka göra juryn nöjd.

Sånt funkar aldrig.

Man ska ha ROLIGT, det ska vara prio 1. Jag prioriterade fel idag.

 Det här med auditions är ju en hel vetenskap, men om alla människor klämde in sig i ett mellanmjölkspaket, slätstruket och rätvinkligt, så dör ju hela konceptet. För någonstans påstår ju varenda jury i världen att de vill hitta "den rätta" för det de söker. Då måste det ju vara lättare om alla auditionerande är sig själva, med lite trubbiga eller spetsiga kanter, mjuka eller hårda, galna eller mjäkiga. Så som man är helt enkelt. Och någonstans skiter vi i vad andra tänker så fort vi har riktigt roligt.

Men visst, jag har helt klart gjort värre auditions och det här var en bra träning för mig. Jag sjöng en 1 1/2-minutsversion av Louise Hoffstens "Never Gonna Be Your Lady". Nu får vi se om det blir någon call back, de har satt upp lapparna på skolan nu men eftersom jag är hemma så får jag kolla upp den informationen imorgon bitti.

På vägen hem köpte jag kaffe, ett paket ekologiskt fair trade kaffe som faktiskt inte var det dyraste i butiken. Jag tänkte att det var intressant att berätta det som avslutning på det här inlägget men nu när jag läser det fattar jag inte vad jag tänkte. Jaja, jag gillar kaffe. Så är det bara.

Nu ska jag ta och gå och sova men först läsa lite bok i ljuset av mitt barrdoftande värmeljus.

I Boston är klockan 23:04.

Hej vänner!

Här kommer en sammanfattning av den första vårterminsveckan på Berklee College of Music i Boston, 2009:

Måndag 19 januari:

Helgdag. Martin Luther King Jr Day, vilket precis som alla andra helgdagar som infaller på måndagar i usa innebär längre öppetider i affärerna och mer shopping åt folket. Just den här dagen var nog resdag för de människor som skulle till Washington på tisdagen.

Tisdag 20 januari:

Jag besöker för första gången ett amerikanskt sjukhus. En väldigt okomplicerad historia, visserligen har inte räkningen kommit än men vaccinationssprutor kostar pengar i Sverige också så jag hoppas på en inte allt för stor prisskillnad på den fronten. Senare får jag veta att delstaten Massachusetts tydligen är ett föredöme inom sjukvården i USA, det hade jag ingen aning om. Men det förklarar smidigheten.

När jag promenerar till skolan är det fullt av människor på gatorna med ett gemensamt mål - att hinna in på en bar, kyrka eller annan plats med storbildsskärm och delta i the Inauguration Celebration. Gåendes på Boylston Street 11:15 am inser jag att det är en historisk dag och jag är där. Gåshud vandrar över kroppen. Det dallrar i luften. Jag kommer in i Students Activities Center (the SAC) och där finns det två storbildsskärmar och en enorm Obama-cake. Det är fullt av studenter och personal där och tillsammans applåderar vi, hurrar, skrattar och torkar diskret bort tårar i ögonvrårna. Vi får gratis koppar med texten: Berklee College of Music Inauguration Celebration Januari 20th, 2009.

Onsdag 21 januari:

Jag börjar 9:10 på onsdagar, inte 10:10, vilket jag bittert fick erfara. Sångläraren dök inte upp på utsatt tid heller, så dagen höll på att bli skrot tills jag träffade min arrangeringslärare. Han ser ut som Yoda i Stjärnornas Krig, ett väldigt speciellt möte.

Torsdag 22 januari:

Jag har gehör i en kyrka. Det kan låta konstigt, men det är det inte. Vi är ju inte i själva kyrkosalen utan mer på sidan om, eller backstage om man så vill. Det är högt i tak och vi är många. Alla är bra. Läraren är bra. Det finns heltäckningsmatta förstås. Mindre bra.

Fredag 23 januari:

Jag har alla mina lektioner, från klockan 9-16. Första hela skoldagen på veckan kan man säga. Harmoniläraren på morgonen är humorfri vid första anblicken, men visst finns det något jävlar anamma i honom därinne. Vi är inte många i klassen och en av tjejerna är från Japan och kan ingen engelska. Hon spelar in lektionen så någon ska kunna översätta den åt henne sedan och jag får skriva upp läxan åt henne så den privata översättaren ska kunna, precis, översätta.
Och jag som tyckte engelskan kunde vara lite tjorvig i början.

Fredagkvällen var en lugn historia, Anneli kom hem med munkar från Dunkin' Donuts. Det var smarrigt.

Lördag 24 januari:

Jag hade sånglektion och det var en väldigt positiv upplevelse. Jag är nöjd över mitt val att byta lärare.
Det var även Johannas födelsedag. Fest på stället där hon jobbar i vanliga fall, vi åt och drack och dansade. Sista bussen gick inte så jag och Anneli delade en taxi med två personer som skulle åt samma håll. Det var kallt och mina strumpbyxor hade gått sönder så de var kasserade sen en timme tillbaka.

Söndag 25 januari:

Annelis flyttdag. Helt plötsligt har jag väldigt mycket plats i rummet igen, det ser helt fel ut. Jag ägnade dagen åt att bekämpa John Blund och att titta på NCIS. En bra dag, allt som allt förutom att kaffet tog slut på lördagen.


Men nu är det ny vecka, nya tag och ny energi som gäller. Samt att köpa kaffe.

Jag har haft en ihärdig uppvaktare hela dagen, han har bara inte kunnat lämna mig ifred. Jag som hade planer för den här söndagen, storstilade planer som att plugga, öva sång, träna och läsa i lugn och ro. Men min beundrare kunde bara inte hålla sig borta.

John Blund. Vilken jävel.

Att hålla ögonlocken närmare ögonbrynen än kindbenen har varit min huvudansträngning de senaste 12 timmarna. Jag har inte fått något vettigt gjort någonstans. Som tur är så är det söndag. Som tur är så börjar jag inte förrän 16 imorgon, så jag hinner både öva och förbereda mig innan dess. På kvällen är det nämligen auditiondags till Singers Showcase som äger rum varje termin. Förra terminen sket jag i att auditionera, det kändes inte roligt och när man är vuxen kan man faktiskt välja bort såna saker. Så jag gjorde det. I år känns det faktiskt kul, jag ser fram emot att ställa mig där framför en jury och sjunga i 90 sekunder.

Här i Boston är klockan 22:31 så jag känner mig lugn och trygg med att jag kommer ha mer energi imorgon än idag. Men tills jag vaknar ska jag ge hän åt min uppvaktare och falla handlöst in i hans madrasserade armar.

Men jag är trött. Och fascinerad över vuxna människor utan ansvarskänsla.

Nej, nej. Jag har inte gått upp än. Det har inte Anneli heller. Vi har dock gått och lagt oss, för över två timmar sen till och med. Dock så intogs vardagsrummet av efterfestande rumskompisar och deras vänner för en sisådär en och en halv timme sen, och sen dess har vi flera gånger sagt till de att dämpa sig, sänka musiken, tänka på att vi ligger vägg i vägg och sover, sluta röka inomhus, nej det går INTE bra att stå en meter ifrån den öppna balkongdörren och röka - gå ut!, få säga till Johanna att det inte är så att jag försöker förstöra hennes födelsedag (som tog slut för fyra timmar sen) utan att jag och anneli bara vill sova och att de ska respektera det genom att kanske ha en lägre möjlig volym på musiken och inte prata som att det är mitt på dagen....jag och anneli har dessutom använt ett gäng svenska svordomar riktade till sällskapet i vardagsrummet och för ett tag sen gav vi upp att försöka somna.

Tur det, för nu är det latinoparty nr.1 i vardagsrummet.

Tydligen är förfest inte så hippt här i Boston, jag vet inte hur det är i resten av USA, istället är efterfest obligatoriskt. Och eftersom alla har rumskompisar så innebär ju det att någon alltid måste bli störd av efterfesten och av någon anledning är det ofta efterfest i just den här lägenheten. Jag gillar verkligen mina rumskompisar jättemycket men när Johanna börjar säga "snälla. det är ju min födelsedag, du känner ju mig, du vet att jag inte brukar ha efterfester" så börjar jag undra om hon verkligen bara fyller 24 eller om det går att bli senil i extrem förtid. Är det någon som aldrig haft efterfest här är det jag. Och därmed basta.

Nu är klockan tjugo över fyra och de har börjat nå någon slags kulm där ute i lägenheten. Förhoppningsvis däckar de snart. Då ska jag upp tidigt och vara riktigt högljudd när jag gör frukost, diska och grejja så de inte får sova någonting. Människan fick möjligheten att hämnas för att bruka den.

Jag är nog inte den piggaste människan på planeten just för tillfället. KLockan är halv tolv och frukosten är intagen. Ska skypa william när jag skrivit in det här inlägget och klockan 14 har jag sånglektion. Min rumskompis Johanna fyller år idag så ikväll är det fest på baren där hon jobbar. Anneli hr fått ett rum tio minuter härifrån  med T:n vilket känns lite sorgligt för jag har liksom vant mig vid att ha henne här.

Ja, det var mina första tankar efter frukost det.

Godnatt nu då.

Behöver jag säga mer?


Anneli kom hem med 4 donuts från dunkin' donuts...


..så vi äter hälften hälften.

Middag någon?

Godmorgon. Idag ringde klockan otroligt jobbigt nog kl.07:00. Det är därför jag sitter här kvart i åtta på morgonen med blåbär i gröten och kaffe i muggen, för att hålla mig vaken till fyra i eftermiddag. Eller helst till halv fem eftersom jag då hinner hem innan jag somnar. Sen väntar ju faktiskt helg till måndag kl.16, så vem är jag att klaga. Varje vecka, hela terminen dessutom. Jag gillar det här med att sätta schemat själv.

På schemat står det harmonilära, trumlab (yes!), ensemble, lunch och groove writing. Det blir en bra dag det här.

I förrgår beställde jag en te på starbucks. Det tog 10 minuter och en påminnelse innan den kom så jag fick en kupong med en ursäkt. Dessutom stod det att starbucks bjuder på nästa beställning, så idag var det dags att utnyttja kupongen till något dyrt och syndigt. Det blev en espresso truffel. Jag vet inte riktigt vad det var, något med varm choklad, espresso och vispgrädde fast med mer kaffebitterhet än chokladsöthet. Rätt god faktiskt. Inget jag skulle betala för men ändå. Det handlar ju bara om att jag uppskattar mitt hemmapressade, nästan gratiskaffe med mjölk i framför underliga espresso och lattevarianter.

Hade min första studio recording voice lab idag också, vilken soft kurs alltså. Vi jobbar i studion varje vecka, så det är bara att passa på att ta med egna låtar och spela in så vips! har man fått en liten demo att ta med sig hem till sverige och skicka runt. Bandet som spelar består av duktiga och trevliga musiker och läraren är kanon.

Här är han:


Vilket flyt alltså. Jag har alla kurser jag kan drömma om den här terminen. Härligt flyt.

Kan också meddela att klassrummet jag inte hade någon aning om var det låg faktiskt ligger i kyrkan bakom Berklee. Det låter konstigt men de har klassrum där, lite backstage från själva kyrkosalen om man så säger. Högt i tak är det, annars märker man inte att det är något som är annorlunda.

Nu är klockan strax över nio på morgonen och jag ska ta mig iväg till skolan. Har gehör i en lokal jag aldrig hört talas om, så det gäller att komma i tid för att hinna fråga någon var det ligger. Dagen innebär lektioner 10-13, sen är det ett möte inför Singers Showcase som man kan göra audition till på måndag om man känner för det. Bra träning som man säger.

Hejdå

På fredag har jag första lektionen i kursen Drumset for non-percussionists. Det ska bli underbart. Jag tror jag kommer hitta mig själv. Förhoppningsvis kommer jag skriva läckrare beats i musiken jag skapar än jag själv kan spela, men jag ska ha så ruskigt kul på den där kursen alltså. Jag ska spela hårt. Med manligt könsorgan brukar man säga, men jag ska spela med klyfta. Hårt. Yes.

Läraren heter Tony "Thunder" Smith. Vad kan gå fel då?

Om jag skulle vara en karaktär i en Astrid Lindgrenberättelse så skulle det vara jag. Klant-Linda. Jag skulle vara en effektiv tjej som betalade i klantighet, precis som jag berättade för Anneli igår.

Vi kom nämligen in på ämnet matlagning eftersom Anneli gjorde pannkakor till middag. Anneli meddelade att hon är pannkaksnazist, vilket innebär att hon vill eliminera världens alla dåliga pannkakor som enligt henne är de som är för gräddade, nästan brända. Hon har väldigt svårt att överlåta pannkaksgräddandet i andra händer så hon gör det helst själv. Jag förstår denna kloka kvinna precis, jag har väldigt svårt att se på när folk är långsamma i köket eller gör saker i fel ordning.

En gång var jag på nyårsmiddag som hölls hos en tjej som jag inte kände alls, jag var bihang på min kära vän Clas-Göran och hennes dåvarande pojkvän. När vi kommer dit, i ett flådigt hus i Danderyyyyd, står värdinnan och kokar ris. Istället för att inse det praktiska med riskokning, när det kokat upp lägger man på ett lock och sänker värmen och gör något annat i 20 minuter, så står människan och rör i riset som kokar på alldeles för hög värme. Där står hon och rör och rör och rör och det gör ont in i min märg. Jag var tvungen att gå ut därifrån för att minska risken att förolämpa värdinnan och när jag kommer tillbaka efter en kvart står hon där.

Och rör och rör och rör.

Jisses.

Mina närmsta känner till den sidan hos mig. De vet att jag hellre hackar grönsaker själv så det blir "rätt" storlek och mängd, samt går snabbt och effektivt. Jag kan slänga åt dem varsitt glas vin eller något annat som gör deras starkaste hand upptagen så de inte får för sig att hjälpa till.

Som tur är så är min fästman en liten köksnazist själv, så vi två ihop i köket är väldigt lyckat även om vi ibland kan tycka att den andra har fel när det gäller något. Men vi är effektiva, diskar undan eftersom och har samma effektiva ordning att göra saker på.


Hursomhelst, för att komma till saken så sa Anneli (som alltså också är snabb och effektiv i köket) att jag nog till och med var snabbare i köket än henne och jag sa att det är något jag får betala för i klantighet då och då.

Fem minuter senare spiller jag ut varm mjölk på golvet, inte mycket men ändå. Klantigt.

Och i morse, när jag var så stolt över att ha nästan två timmar på mig, så inser jag att jag har tagit fel på tiden till min första lektion. En timme fel. Åt helt fel håll. Lektionen som jag var säker på började 10:10 började 9:10. Klantigt. När jag kommer på detta är det 20 minuter kvar tills lektionen börjar, den riktiga lektionen alltså, så det var ju kört att hinna på den.

Tur att det är första veckan, då är man ursäktad för det mesta.