niskalainen

En sån här gråmulen dag är det säkert det bästa att ägna sig åt.

Idag har det varit helt fantastiskt underbart soligt höstväder. Greta har varit väldigt snorig men pigg som sjutton, pratar på och kryper omkring som bara den. Dessutom verkar det nya vara att stå och gunga med händer och fötter i backen, det händer grejer med balansen minsann.

Jag hade en härlig 16-kilometers löptur i höstsolen. Här är några bilder från sträckan längs Umeälven:

Efter kvällens löptur (4 km upp/nedvärmning och 6X500 m intervaller, gick för övrigt galant ikväll) ställde jag mig som vanligt utanför porten och stretchade. Plötsligt fångar jag upp en rörelse i ögonvrån, en monoton fram- och tillbakarörelse på bild. Platt-TV. Stor. Granne på bottenvåning med vardagsrum mot gården tittar på porr. Iiiinte särskilt hemligt när typ 44 tum kvinnolår i märklig vinkel med ett tillhörande ansikte i fjärran tornar upp sig om man råkar slänga en blick åt det hållet.

Men, han tittade inte. Eller det vet jag inte egentligen. Han (55+, normalt svennigt utseende) gick liksom runt i lägenheten och... fixade. Ni vet, sådär som man kan göra med tv:n på. Stöka undan lite i köket, hänga upp nån handduk i badrummet, vattna nån blomma. Då och då stannade han till i dörröppningen och slängde en blick mot tv:n. Det såg ut som om han hade på Rapport och drogs till något intressant nyhetsinslag som han inte ville missa. Sen fortsatte han med sina bestyr.

Ja hörrni, vad säger man. Jag stod mest och fnissade för mig själv när jag stretchade och längtade efter att ventilera med William (som hade sett samma sak häromdagen).

Jag har aldrig varit så här trött tidigare, någonsin. Jag antar att jag numera officiellt sett är förälder.

Dessutom verkar det inte bli någon halvmara på lördag om jag inte plötsligt skulle bli superfrisk typ imorgon. Men då får jag mer tid med familjen nere i Åkersberga och det är ju inte heller helt fel.

Imorgon kör jag ner med Greta och jag vet i gudarnas om vi kommer hinna fram innan det är natt, inte om det är som det varit ställt idag iallafall.

Ja, jag är bitter. Och trött.

Det här med adhd och andra bokstavskombinationer. För vems skull ställs diagnosen? Jag blir så himla ledsen när jag hör om att barn med adhd nekas full sjukförsäkring. Jag är inte tillräckligt insatt i själva sakfrågan för att skriva mer om det men jag blir bara ledsen. Är det inte för människans skull som diagnosen sätts? Har inte barn och vuxna haft kombinationer av bokstäver i alla tider? Men diagnosen kanske har uppkommit mer för samhällets skull, så att vi ska klara av att hantera olikheter trots våra snäva normer?

Ur artikeln:

"Länsförsäkringar vill inte kommentera det enskilda fallet. Men Johan Negert, medicinsk riskbedömningsansvarig på bolaget, säger att man bedömer varje fall individuellt. Och när det gäller adhd kan vara svårt att avgöra framtida risker. Bland annat har barn med adhd större risk att få depression än andra barn, enligt Johan Negert."

Vad jag vet så finns det väl en hel del andra grejer under ett barns uppväxt som kan orsaka depression? Jag har lite svårt för kommentarer i stil med att man bedömer varje fall individuellt men samtidigt tittar på risken med gruppen. Vad betyder det liksom?

Vi bor i en trea och det lilla sovrummet har ett bra tag varit musik- och skräprum. Från början var det musik- och arbetsrum men sen blev skrivbordet överfullt och i takt med att Greta växte ur sina kläder så eskalerade till att gälla även golv och allt däremellan. Dessutom har folk övernattat i oredan, stackars människor (förlåt Ella!).

Men så i tisdags, ni vet den där extremregniga dagen då jag var en superduktig mamma som tog ut min dotter i skogen med devisen "inga dåliga kläder, bara dåligt väder, tjo och tjim!", så fick jag ett plötsligt tokryck och ordnade till det där.

HURRA HURRA HURRA!!!

Idag är det inte bara min älskade makes 29-årsdag (ja, jag vet att det inte är hans riktiga ålder men nu har han bett att få gå neråt i ålder i år och det är hans födelsedag så hans ord är min lag) utan det är även fyra år sen vi skulle haft vår första dejt.

Då fyllde W år en onsdag och fredagen innan hade vi setts (jaja, hånglat) på en efterfest efter kick-offen på musikhögskolan i Piteå. Jag var nykter, W smakade snus och öl. Detta resulterade i lite sms:ande (jag tog tydligen hans nummer innan jag gick från efterfesten vilket var konstigt eftersom det var han som tog mitt) och vi bestämde att vi skulle ta en dejt på onsdagen. På tisdagen kommer ett sms i stil med "oj då, jag kom visst på att jag fyller år imorgon. Om du vill kan vi ändå ta den där dejten men annars kan du komma hit på födelsedagsfika". Jag vill ju inte hindra en människa från att fira sin födelsedag så jag skrev att vi kunde ta dejten en annan gång och istället gick jag och min kompis Venla på hans födelsedagsfika. Ett par såna där djupfrysta tårtor bjöds det på och vi gav honom ett par ölglas och pizzatallrikar i födelsedagspresent. Det var tider det.

Nu till några frågor:

• Vem glömmer bort sin födelsedag?
• Vem gifter sig med någon som glömmer bort sin egen födelsedag...
• ...OCH skaffat barn med honom?

På första frågan: William. På andra och tredje frågan: jag! För att jag älskar dig älskling! Puss och grattis!

Först vill jag tacka för de fina kommentarerna som droppat in på sistone, snacka om peptalk!

Nu till något jag velat skriva om länge, sen jag fick barn tror jag:

Här i världen ska man vara glad. Nöjd, glad, lycklig, peppad, ambitiös, energisk, pigg är alla "egenskaper" som är ganska så sköna att känna själv och lätta att vara omkring som medmänniska. Jag har tänkt så mycket på det här med "fula" känslor; sorg, bitterhet, självömkan, ilska och säkert några till. De är jobbiga att känna och det är jobbigare att vara omkring någon med dessa känslor. Om någon plötsligt är ledsen och gråter vill jag trösta. Jag vill nästan desperat rädda den här personen ur den känslan, lyfta fram allt som är bra och försöka rikta den andra människans fokus på det. Varför? För att jag på riktigt tror att hon då bums kommer glömma sorgen och må bättre? Eller är det för att jag själv inte står ut med mig själv i samvaron med den här personens gråt, ilska eller vad det nu är hon känner.

För mig är det ofta det sistnämnda. Det är av egoistiska skäl jag sätter igång stora trösttröskan eftersom det är jobbigt och det krävs övning att bara vara och låta en människa gå all in i t.ex. sin bitterhet. Men jag tror också att det är bra att göra det ibland. Jag kan själv känna otroligt intensiv självömkan, bitterhet, ilska eller sorg då och då och jag kan känna skam över det eftersom känslan är ful och himla dålig och den bara måste bort så fort som möjligt! Men jag försöker erkänna och acceptera känslan (haha, funkar bra ibland och...sisådär andra gånger) den relativt korta stund den är hos mig. Och jag vill kunna lyssna - verkligen lyssna - på någon i min närhet som är ledsen, arg eller bitter utan att först och främst försöka ta bort eller byta ut känslan hon har. Det är yin och yang, två sidor av samma mynt och därmed lika värdefulla och viktiga känslor. Eller?

En människa som är råbitter över livet en måndag oroar mig inte ett uns jämfört med en människa som ständigt är glad. Då börjar jag undra hur det står till där innanför skyltfönstret egentligen, för en konsekvent känsla kan vara bland det mest oroväckande som finns.

De här sakerna blev viktiga för mig när jag fick barn och började fundera över tröst när Greta blir ledsen. Vad är tröst och är det viktigaste med tröst alltid att lyckas få henne glad? Om jag nu skulle lyckas torka tårarna på henne och få henne jättepepp med en handvändning, kan jag verkligen vara säker på att jag har tröstat? Jag har inte lyssnat och vet fortfarande inte vad som pågår där inne.

Jag kan själv bli skogstokig vissa gånger någon ska sätta igång och prata om allt positivt i livet med detsamma jag yttrar att jag har en dag då jag bara ser svart. Jag vill få berätta hur jag känner i lugn och ro, inte höra hur rätt eller fel jag har som känner så. Det händer ofta, eller hur? Jag blir lika skogstokig om jag är glad över någonting och berättar det för någon som genast börjar berätta hur dåligt det där är, kommer gå eller hur tråkigt det låter. Tänk om det hände lika ofta... För en känsla, även en flyktig sådan, är sann när den är även om den i efterhand kan verka helt ologisk. Så jag rannsakade mig själv, läste kloka ord (t.ex. av Jesper Juul) och kom fram till att tröst för mig ska innebära att lyssna på Gretas känslor utan att värdera. Och inte bara när det gäller Greta förstås!

Det blev sen så logiskt att prata om samma sak med min man. När vi fastnar i diskussioner och inte kommer vidare så är det inte för att vi är oöverens i frågan (den har vi lämnat för längesen) utan för att någon av oss eller båda är så upptagna med att ta åt oss personligen av vad den andre sagt att vi inte klarar av att lyssna på vad den andre verkligen försöker förmedla. Så vi har kommit överens om att försöka bejaka varandras känslor bättre, så gott vi kan och så ofta vi kan. Ibland lyckas vi, ibland går det åt skogen. Det är som det är ;-)

De senaste veckorna har jag haft lätt att vakna under den berömda vargtimmen. Då är det svårt att somna om och mina tankar far all världens väg. Väldigt ofta hamnar jag i skamvrån, jag skäms eller får dåligt samvete över situationer som varit där jag med största sannolikhet är den enda av de inblandade som ser mig själv som ett problem. Jag kan undra om någon tog illa upp över något jag sa, om jag skrattade för högt, om jag misslyckades med att göra mig förstådd i nån snurrig tankegång så att det jag sa helt missuppfattades, om jag varit för lite närvarande som mamma under dagen, om jag varit för lite närvarande som partner under dagen, om jag varit en dålig vän som inte hört av mig på länge, om jag skulle vara en hälsosammare människa om jag slutade dricka kaffe (????) om jag är fejk som sångerska och aldrig kommer sjunga inför folk igen och så vidare, och så vidare.

Det är verkligen inte roliga grejer. Sen kan de liksom sitta kvar lite som klister på kroppen under dagen.

Hur gör man för att komma ut ur det här egentligen?

Klockan är inte ens 09:00 och vi har redan stigit upp, det har bytts blöjor, ätits frukost, torkat av bebis och omgivning och inte nog med det - jag är inne på min andra kopp kaffe.

När hände det här senast? Tio, halv elva har klockan varit de senaste veckorna när vi kommit så här långt. Så vad var skillnaden? Ja, vad ska jag säga mer än att så mycket som Greta ammat i natt är det inte konstigt av att jag vaknade av att hon gnällde när hon låg i nerkissade lakan på grund av en tokfull blöja. Skönt att hon är snabb på att säga till.

Jodå, vi har fast telefon. För mig är det viktigt av någon anledning, jag gillar tanken på att internet och mobilen kan braka samtidigt men jag kan ändå bli nådd. Jag gillar att kunna stänga av mobilen på kvällen när jag ska sova och veta att OM det skulle hända något och nån behöver nå oss så GÅR det.

Men nu har den trådlösa lagt av. Det gör inget, den fick jag med mig från mitt gamla samboförhållande och det är skönt att den visade sig vara lika ohållbar (med lite fysisk uppmuntran från en tiomånaders) som allt annat i den relationen.

Så då har vi fått byta telefon, äntligen! :-) Låt mig presentera:

Nu heter jag äntligen mitt nya efternamn! Hämtade hem ett personbevis och jodå, där stod det klart och tydligt. Men det här att blogga som niskalainen då, som är baserat på mitt efternamn före detta efternamn och numera mellannamn Niska, kanske är lite passé? Jag har funderat på wordpress, det verkar coolt. Men orka. Så jag stannar här ett tag till :-)

Här hemma startade sjukstugan i söndags när William började låta misstänkt täppt i näsan. Igår drabbades Greta, snoret började rinna men hon var pigg som vanligt och vi var till och med iväg till Jenny och Chrille på kvällen så William kunde vara hemma och kurera sig i sängen med gott samvete. När vi kom hem därifrån var det inte riktigt lika trevligt för vår skrutta, snoret bara rann och rann och satte sig till slut som en kork hos henne. Stackarn, hon kunde inte somna alls. Det tar ett tag att ställa om sig till att andas med munnen om man är van vid att ha napp eller bröst i munnen när man somnar samtidigt som man andas med näsan. Vid halv elva knöt jag upp en skrikandes älskling (Greta) i sjalen och började vandra lägenheten runt. Hon skrek, sov, råkade andas ner snor, skrek, sov, andades ner snor osv i nån timme. Jag föreslog William att lägga sig i lilla sovrummet istället om han ville kunna sova och sen bredde jag och Greta ut oss i sängen, läste bok och ammade tills den värsta täppan lossade och Greta kunde somna. Natten har varit lindrigare än jag trodde, hon har mest ammat och sovit, vaknat och skrikit till ett par gånger men snabbt kommit till ro igen. Men hon har rört sig mycket, så det var bra att vi hade 180 cm för oss själva.

Nu ska jag hålla tummarna för att jag slipper bli sjuk men det känns som att det är en ren utopi att hoppas på. Men om jag blir sjuk, vem ska då ta hand om mina älsklingar?

Det var länge sen Greta vaknade så här tidigt, 06:30. Hade det inte varit för att det var dags att fylla en bajsblöja då så hade vi nog fått sova ett tag till. Eftersom vi vaknade när William vaknade så skjutsade vi honom till jobbet vilket innebar att jag fick köra bil i morgonrusningen för första gången på evigheter. Ingen trevlig upplevelse ens här i Umeå.

På en 30-sträcka utanför en skola, ett dagis och en vårdcentral hade jag en stor svart hyundai i baken som hade så bråttom att hon inte klarade av att läsa de där stora, runda skyltarna med siffror på som vi bilförare egentligen ska förhålla oss till. Så fort det blev 50, ca 150 meter före en korsning där vi på vår väg har väjningsplikt, körde hon om. Och några sekunder senare försöker den vita wolksvagen efter oss köra om också.

Idioter!

Är ni så dumma i huvudet att ni kör om precis strax före  en t-korsning med väjningsplikt, på en 50-sträcka, precis utanför en skola?? Har ni så lite hjärnrens i huvudet att ni inte ens kan läsa en hastighetsskylt?? Eller inse att det är ERT EGET FEL att ni körde hemifrån för sent och INTE MITT FEL som inser att det finns massa goda skäl till att det är 30 på just den sträckan, SÄRSKILT den tiden på morgonen! Det kan ju faktiskt hända olyckor!

Jag vet precis hur det känns att vara stressad i trafiken men man får ju faktiskt lära sig ta sitt eget ansvar att man har sig själv att skylla om man kört hemifrån senare än man borde. Det är ju ingen idé att ta igen tid i trafiken, det vet väl vem som helst som kört bil ett tag??

Så, nu har jag fått ur mig det och kan kanske släppa det (även om jag ägnade större resterande delen av bilfärden åt att knåpa ihop en arg insändare till VK i huvudet.).

Pepp. Pepp. Pepp. Pepp. Pepp.

Men först middag.

Då och då hör man dem, rasistiska uttalanden från icke-rasistiska personer. Detta att de som fäller kommentarerna verkligen inte är rasister ("alltså, inte för att vara rasist, men..." eller den om möjligt ännu mindre självmedvetna "alltså, jag är verkligen inte rasist, men...") gör det tydligen okej att fälla just dessa kommentarer. För är man inte rasist kan inte uttalandet heller vara rasistiskt, eller?

JO! Det är fortfarande ett rasistiskt uttalande! Och samma uttalande används i högsta grad av rasister runt om i världen, även om de säkerligen tar bort de där första orden "alltså, inte för att vara rasist...". Jag blir så FÖRBANNAD och RÄDD när jag hör de här uttalandena från folk runt omkring mig. Överallt annars verkar vi benägna att radera ut våra fördomar, vi vill verkligen inte ha (och många av oss jobbar aktivt bort) fördomar om tjocka, smala, blonda, brunetter, hennafärgade i batikkjolar, arbetslösa, rökare, religösa, akademiker, tatuerade, nudister osv.
Men när det kommer till invandrare så är det tydligen okej att dra alla över en kam, så länge man själv påpekar att man verkligen inte är rasist.

Det är när vi hör rasistiska uttalanden som vi måste reagera, SÄRSKILT om de kommer från så kallade "icke-rasister". För det borde vara lätt för dem att låta bli att snacka sån där dynga då om de inte ens ÄR rasister. Eller? Så ta upp det, så fort ni hör det. För det är verkligen inte okej och jag vill inte höra en annars så klipsk människa säga skit som att "de där" måste ha nån gen som gör att de lättare begår brott.

Rasism föder rasism, oavsett om vi säger att vi är rasister eller inte.

Men jag har haft en underbar löprunda i Gullmark. Målet enligt programmet var 14 km på 90-92 minuter men det blev 16 km på 90 minuter. Knäet samarbetade och trots att benen kändes tunga efter fredagens intervaller och det här var min längsta löprunda någonsin i mitt liv och en del av rundan var helt ny för mig så sprang jag på 5:40 min/km. Jag är mycket, mycket nöjd. Det här bådar gott inför 17 september.

Tack för mig!

Imorse blev William bortrövad av sina vänner, svensexatime liksom. Han har varit lite orolig att det inte ska bli någon svensexa och jag har spelat så oberörd jag bara kunnat. Har inte ens planerat in något med honom inför idag för jag ville inte att han skulle ana något så den här dagen har han kunnat hitta på vilken skit som helst egentligen. Fast jag har fått avstyra spelningar åt honom bakom hans rygg... ;-)

Jag och Greta har hängt på stan med svägerskorna Mija och Mimma, väldigt trevligt häng måste jag säga. Det var toppenväder och vi fick till och med se ett tvättäkta brudpar som fotograferades i parken vi var i. Spännande! När jag kom hem var jag bara tvungen att prova klänningen, det känns som att det är nu eller aldrig. Har ju inte provat den sen jag köpte den i maj men den passar fortfarande och det är ju bra.

Nu på kvällen gick jag ut i skogen bakom huset med Greta och plockade massa, massa hallon! Det bästa är att jag bara plockade från de få buskar som hade mognat och det är massa buskar fulla med hallonkart kvar som kommer vara redo om någon vecka. Najs! Fyllde på med lite blåbär på vägen hem också så frukosten imorgon kommer bli extra god.

Nu sover Greta och jag ska bestämma mig för om jag ska lägga mig i hängstolen och läsa bok eller se någon film. Men först - kissa. Sen kan inget gå fel.

Åtminstone från bloggande. Vi har en hel del att stå i inför bröllop och allt så det här med bloggande får ligga lite efter. Men det passar bra, få har väl tid att läsa ändå ;-) Efteråt drar vi iväg och vandrar, vi måste ju visa Greta lite fjäll för tusan! Så sista halvan av augusti när vi kommit hem lär det bli mer aktivitet här igen.

Imorgon kan man se vädret i tiodygnsprognosen för nästa lördag...ååååh så spännande! Fast det lär ju ändras typ varje dag men ändå... Dam-dam-da-daaa, dam-daaa-da-dam...