niskalainen

Det är nog det läskigaste och mest otäcka jag kan föreställa mig. Att en eller flera människor kan ta livet av fullständigt oskyldiga människor och helt utan förvarning. Jag tänker på och lider med alla de som är kvar. Hur många hundra, tusen, hundratusen människor går idag runt med en sorg som inte är av denna värld för att de förlorade någon igår. En släkting, en vän, en släktings vän, en väns släkting, en väns vän, någon som lider av ett minne som var begravt men som nu dyker upp, någon bekants begravda minne som dyker upp och så vidare. Så oerhört många människor blir anhöriga när en enda människa får sätta livet till, och nu. 85 döda på Utöya, än så länge. Och så bomben.

Det är av såna här anledningar som jag har ett behov av en tro. Ett behov av att få tro att de som satte livet till finns på en annan plats, att de kan kommunicera och trösta sina anhöriga som är kvar på jorden och att de kommer få ses igen. En tro som tillåter mig själv att dämpa rädslan för att mista någon av mina anhöriga. Det är fullständigt obegripligt för mig att sätta mig in i deras situation och det enda jag kan göra är att gråta.

Det är så lockande att känna hat men hat föder bara ondska, sån som vi fick se igår. Världen blöder och kan bara plåstras om med kärlek.



Glöm inte heller torkan.

...när man går ut för att plocka blåbär, hittar blåbär och dessutom följer en okänd stig och hittar hallonbuskar - massa hallonbuskar! Nu blir det kvällsfika, jag är gräsänka och Greta har somnat (det syns kanske) så jag ska riktigt sträcka ut benen i soffan.

Och jag menar det verkligen. Jag presenterar vår lägenhets soligaste platser kl. 19:55:

Jo, idag var det dags igen. På något mystiskt sätt bytte jag riktning på dagens löptur i sista stund  och svängde höger istället för vänster och bestämde mig i och med detta för att springa runt Nydalasjön. Allt som allt en runda på ca 10 km och jag var betydligt mer laddad idag än i tisdags. Efter ett par, tre kilometer känner jag ett välbekant knip i magtrakten och det blir bara värre tills jag befinner mig i det där stadiet att det är lika långt att fortsätta som att vända och jag bestämmer mig för att fortsätta. Precis när det börjar knipa till ordentligt så jag tvingas att gå för att magen ska lugna ner sig och jag ska slippa bajsa på mig, råkar jag befinna mig på en sträcka som inte har några toaletter. Annars är Nydalasjön toppen på det sättet, massa bad/fiske/grillplatser och toaletter på flera av dessa ställen.

Jag lyckas dock bita ihop, plockar och tuggar i mig några blåbär på ett par ställen (1. Behöver inte avslöja mitt bajsnödiga tillstånd för människor jag möter utan har en fullgod anledning att stå på huk ändå. 2. Har fått för mig att färska blåbär verkar förstoppande till skillnad mot tillagade blåbär som verkar lösande. Lite sent nu kanske men jag är desperat och förresten kan det lika gärna vara tvärtom.) innan jag fortsätter med riktning mot Kärleksviken där närmsta toalett ska finnas. Jag rusar in på toa och släpper alla spärrar och fortsätter därefter min löptur.

500 meter efter Kärleksvikens toalett kunde jag dock inte springa mer utan fick ta sikte på Dödmansvikens toalett som inte var så långt fram. Än en gång rusade jag in på toa.

Nu befann jag mig på slutet av Nydalasjöns runda och slappnade av. Det gick jättebra att springa! En bit. När jag närmade mig badplatsen och därmed bara hade en kilometer kvar hem så blev det bråttom. Igen. Jag sprang (i sinnet, jag fick dock gå i verkligheten för att lyckas knipa) in på omklädningsrumstoaletten och släppte alla spärrar för tredje gången den här löprundan. Tredje gången!

Något är verkligen inte okej i min mage.

Igår skulle jag ut och springa. 8 kilometer i luuuugnt tempo hägrade men det blev inte ett enda rätt. Jag kände mig väldigt trött precis innan men tänkte att det var mitt omotiverade jag som gjorde mig hypokondrisk. Jo, tjena.

Efter att efter några hundra meter ha sprungit och småfisit som en häst i trav så blev det kaos i magen efter en kilometer. Bruna bönor i en cementblandare ungefär, fast i min mage. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag befann mig tjugo meter från en damtoalett när detta hände (tänk om jag bestämt mig för att springa vid bräntberget istället för nydala??) och rusade in där med världens diarré. Mumma.Och av någon anledning (varför gör man så här mot sig själv?) fortsatte jag därefter min löptur upp i spåret, trött, kallsvettig och i total obalans. Någonstans tänkte jag att jag fortfarande var hypokondrisk. Man måste väl kunna jogga med diarré?

Ett par hundra meter senare tänkte jag att jo, jag kan kanske ta mig runt men frågan är om jag inte kommer svimma på vägen och jag som glömt mobilen och allt. Så jag vände hem igen, gick i lugnt takt med cementblandaren igång. Ett par diarréattacker till väntade mig när jag kom hem och fortfarande känns inte magen helt okej. Undrar om det är magsjuka eller något jag ätit, jag hoppas på det sistnämnda men jag fattar bara inte vad det skulle ha varit.

Åh, vad skönt det känns att ha delat med mig av det här.

(Men säg inget.)

Igår hade vi fikabesök av Anders, Erika och deras tvillingar Frans och Alma. Det var verkligen längesen vi sågs och hjälp vad Frans och Alma har växt! En till som växer är Erika, hon kom in i hallen igår med en helt ljuvlig bebismage och det är inte klokt vad imponerande det är att de får tre barn på mindre än 1 1/2 år - då är man gjord av ett särskilt virke tror jag. :-) Greta tyckte Alma var himla mysig att klappa på medans Frans var den där tokroliga saken som bara for dit han ville och Greta skrattade gott åt honom vid ett par tillfällen.

I torsdags for vi iväg och kollade in bygdegården där bröllopsfesten ska äga rum, bara för att få ta en sista titt innan vi kommer dit och dukar och sånt. Efter det åkte vi till Emmelie, Parre, Måns och William och åt grillat ute på deras altan i den härliga kvällssolen. Kvällen innebar gosegos från pojkarna Måns och William till Greta men även bajskalas för Greta och massa babbel med Emmelie, tänk att timmarna har en förmåga att bara försvinna när vi ses? Vad Parre och William gjorde har jag ingen aning om men William var också väldigt glad när vi åkte hem (inte glad att åka hem, utan glad över kvällen... ;-) ) så något kul måste de ju ha haft för sig där nere på nedervåningen. Måste bara länka till Emmelies inlägg om torsdagskvällen, läs särskilt Williams (alltså deras 4-åriga William, inte min 30-åriga) gulliga kommentar på slutet här.

Idag for William till Gunnarn för att trubadura och dj:a, det innebär att han är borta tills imorgon. När William for gick jag och Greta iväg till Lisa och Felicia och fikade en sväng men nu är jag alltså solokvistsgräsänka i soffan och Greta ligger och sover på sängen. Vädret är riktigt grått och det är med gott samvete jag kan ägna mig åt att stanna inomhus och bara vara.

Vänta nu, hur blev min sovmorgon HANS sovmorgon???

Igår var vi ute och käkade på Restaurang Ängen med Jenny och Chrille, det var gott och tack vare att de glömde bort två öl och en hummus i vår beställning så bjöd de på det sen och sånt gillar vi. Dessutom kom hummusen ut för sent så jag orkade inte äta upp den vilket innebar att det fanns massa smarrig hummus att njuta av för mig och Greta till frukost imorse. Efteråt drog vi hem till oss och frossade i chokladglass och spelade chicago, jag hade flyt men det gick inte hela vägen tyvärr och jag slutade på en andra plats. William slutade ändå på en imponerande sistaplats med en 1(1) poäng. Nånstans mellan de där ölen han drack och vattnet jag drack så blev min sovmorgon efter tre dagars jobbmorgnar HANS sovmorgon. Vad hände? Men jag måste ändå erkänna att det var väldigt mysigt att få ha Greta nu på morgonen när William haft henne tre morgnar på raken, även om just den här morgonen började kl.06 och vi kom i säng vid halv ett igår... Men hon är frisk nu iallafall! :-) Som tur var somnade Greta om efter frukost och mys vid halv nio och då kröp jag ner i sängen med henne igen.

Nu pysslar jag med lite bröllopsfix, vi har en fet att-göra-lista och det är bara drygt tre veckor kvar nu. Bruden hade visst glömt beställa brudbukett men det är fixat nu. Pust.
En sväng runt nydala kanske?

På söndag ska jag till Tavelsjö. I Tavelsjö ligger ett islandshäststall som heter Islandshästcentrum Norr. De söker medryttare till sina verksamhetshästar samt turledare.

Jag mailade dem igår. Skrev att jag är ringrostig men skrev med ett kortfattat cv ur ett islandshästperspektiv.

Jag fick svar.

Jag ska dit på söndag.

Åååååh, vad jag saknat hästarna och nu är de på väg tillbaka in i mitt liv!

Så här ser annonsen för medryttare ut, ni som känner mig - visst är det jag?

Detta är en ypperlig chans för dig som älskar islandshästar, redan har flerårig erfarenhet och kunskap inom islandshästridning , och besitter en stark vilja och ambition att utveckla både dig själv och våra hästar. För dig som gillar turridning finns också möjlighet till arbete som turledare på någon av våra turer."

Igår kväll kom vi hem igen, bilfärden gick verkligen jättebra. Tänk vilken skillnad det är att åka bil 67 mil med en drygt åtta och en halv månader gammal bebis med två tänder på väg och att åka 67 mil med en nästan nio månader gammal bebis som har fått de två tänderna. Som natt och dag, gott folk. Som natt och dag.

Jag skulle så hiiiimla gärna vilja lägga upp en bild på honom men jag beskriver istället (det är nämligen väldigt spännande för mig, jag har aldrig sett William på en förstasemesterdagen-dag förut):

• Kalsonger
• Vitt linne
• Skrotar runt
• Kollar Spartacus på datorn
• Körde en dryg minuts plankan för ett tag sen, antagligen för att med gott samvete kunna gå tillbaka till att
• skrota runt.

Han ser så avslappnad ut, jag tror min fästman är skapt för semester. Tur vi är lärare båda två så vi får en del av den varan.

Från gårdagens löprunda:

Igår hade jag en fantastisk löprunda på 13 km. Jag har märkt att min kropp tycks komma över en spärr efter 5 km då allt känns bra i kroppen och det bara flyter och så var det även igår. Jag sprang till Nydalaspåret, tog 10 km-rundan där för första gången (njöt bland annat av att springa över myrar på spångbrädor och ha sällskap av en hare i skogen) och sprang en liten omväg hem igen. Jag lyckades hålla nere tempot i spåret trots att det brukar gå upp om jag springer en runda för första gången där jag inte har några riktmärken att förhålla mig till.

När jag var klar hade jag mycket kvar att ge, jag hade kunnat springa 8 km till utan problem kändes det som. Fantastiskt.

Dubbelvikt och gråtandes ringde jag sjukvårdsupplysningen för att kolla hur länge de här smärtorna ska hålla i sig och om det är normalt att ha så starka smärtor bara på ena sidan. Japp, det gör ont i 2-3 dagar sa hon och jag kunde alltså avboka mina planer att åka till akuten och be dem dra ut skiten. Jag som tagit min dagsranson ipren packade in mig och greta i bilen och drog till ica (fortfarande dubbelvikt och gråtandes) för att köpa alvedon. En timme senare kände jag alvedonens verkan och den sitter fortfarande i. Jag hade gärna gått och lagt mig där när det kändes bra om det inte vore för att min älskade, kära, underbara dotter är suuuuperpigg och glad och fortfarande hur vaken som helst. Hon som knappt sovit idag och som annars brukar sova mellan 20-21 på kvällen, visst måste det väl ändå hänga ihop med att jag är superspänd i kroppen?

Jag vet att det här är värsta klagarinlägget men jag har verkligen inget annat att tillföra den här fredagkvällen.

...är det så spännande att vara uppe en fredagkväll med mamma? :-)

Greta sover och jag skulle gärna göra detsamma om det inte vore för att det gör alldeles för ont efter spiralinsättningen för att jag ska kunna somna. Tro mig, jag har försökt. Det är främst i vänster sida smärtan befinner sig och det går ner lite i benet då och då. Googla sånt här ska man ju inte eftersom internet är världens skräckläsning men jag kunde inte låta bli. Tydligen kan spiralen hamna fel, till exempel på grund av sneda höfter, och det är ju inte så bra. Men flera skriver att smärtan varit som värst första dygnet och sen avtagit och slutligen försvunnit inom tre dagar - jag hoppas jag ingår i den gruppen.

Det jobbiga är att jag visste att jag skulle få ont. Jag som knappt kan använda tampong för att det irriterar för mycket. Så vi får väl se om det här är något min kropp tänker gå med på. Hur jag ska lyckas få någon sömn i natt är för mig ett mysterium, dagsdosen ipren 400 är fullbrukad sedan tre timmar tillbaka.


Nu ska jag försöka stå upp rakt tillräckligt länge för att lyckas baka bullar.

Är det en bil? Är det ett flygplan? Är det en fågel?

Nej, det är kopparspiralen jag fått insatt idag på förmiddagen. Aj så förbannat jävla ont jag har. Hoppas det är värt det.

efter en 7,4 km runda i spåret i den ljuvliga eftermiddagssolen, intag av lax och färskpotatis samt lite gullegosande i soffan med Greta drar vi vidare på nya upptåg. Tydligen ska en ny bärsjal i mitt namn finnas att hämta ut på coop och därefter har jag hört ryktas att vittervägen bjuder på vän och fika :-)

William? Han ska ha slappkväll och bli FRISK!

Jag mår bra, förutom att jag är lite stressad inombords. Nu har dock sömnen förbättrats avsevärt de senaste nätterna och det underlättar ju allt. Sms:ade Ella och fick svaret:

Kan stressklumpen ha med det faktum att ni ska gifta er om en och en halv månad att göra?

Nu Ella, begriper jag ingenting. Eller...jo... Det ligger nog en hel del i det faktiskt.


Gaaaaaaaaaahhh! :-)

Ut och spring.


Efter två veckors förkylning och därmed vila från halvmaraprogrammet är det dags att hoppa upp på hästen igen. Jag hade tänkt fixa nåt bra upplägg för att komma in i programmet igen men nu tänker jag mer - äh, skitsamma. Jag låtsas att inget hänt och kör på dagens program. Jag är stark. Jag är grym. Jag har kondis. Jag kan.