niskalainen

Jag är fortfarande som en rishög. Med den här hostan kan jag nog lätt tas för en rökare som rökt typ 30 år (fast jag är 28). Jag återgick till jobbet i onsdags men så här i backspegeln kan jag väl säga att det var lite tidigt. Nu börjar varje dag med en ipren och så går jag och lägger mig sjukt tidigt, typ när Greta somnat. Fast igår orkade jag se film och somnade inte förrän vid halv elva - major breakthrough (stavas det så?)! Gretisen blev smittad av mig men hon blev frisk igen efter typ tre dagar och William är fortfarande frisk vilket jag uppskattar oerhört mycket. Då kan jag vara vissen med gott samvete för jag är rätt död när jag kommer hem från jobbet på kvällen.
 
Ja just ja. Jag och William blev kära i Loreen efter hennes helt fantastiska framträdande i melodifestivalen i lördags. Hoppas hon vinner hela skiten.
Men Marie Serneholts låt, vad gjorde den där? Den kan bara inte ha varit en av de 32 bästa bland typ tretusen bidrag, tror de vi som tittar är lite dumma i huvudet eller?

Jag är fortfarande hemma från jobbet. Nånstans hade jag tänkt att jag skulle vara frisk idag, måndag och allt. Men icke. Ser på FB att fler verkar hamna i influensans kölvatten, idag är även Greta snorig även om hon verkar rätt pigg än så länge.

Ja, roligare än så här blir inte det här blogginlägget faktiskt.

....blir innehållet för denna makalöst hisnande kväll i spänningens tecken. William är iväg och spelar ett tretimmarsgig, Greta sover och jag är MYCKET rastlös efter att bara skrotat runt i min influensamundering de senaste dryga två dygnen. Jag. är. så. less. på. mig. själv. just. nu.

Men den här glassen var väldigt god.

Det är häftigt det här med att jobba på dagarna och se hur William och Gretas relation får växa till. De hittar sina rutiner, sina sätt att göra grejer på och jag får komma hem och mötas av en tjej som jag plötsligt tycker har växt bara sen jag såg henne dagen innan. Eftersom jag ofta går hemifrån nån gång efter sju på morgonen och Greta gärna sover till åtta, halv nio på morgnarna så är det inte ofta jag hinner umgås med henne nånting på morgonen. Så fort jag kommer hem från jobbet ammar vi, och sen rullar kvällen på tills hon somnar vid halv åtta, åtta. Vi äter middag tillsammans (oftast, är jag hemma senare än halv sex så har hon redan ätit), gosar, leker, kvällsfikar, ammar lite till och borstar tänderna. Kvällarna går oerhört fort och jag riktigt njuter på helgerna när jag får chans att gå upp med henne och få en massa fler timmar tillsammans, och göra sånt vi tidigare gjorde varje dag då när jag var den föräldralediga. Typ byta morgonblöja, äta frukost ihop, läsa massa böcker och så vidare.

Amningen nattetid är inte lika intensiv som den var första veckan, precis som jag räknat med. Och jag trivs oerhört bra på jobbet. Det är så kul att undervisa och jag älskar kontakten med eleverna. Det är som att jag fått en nytändning i mitt yrke (även om jag inte hade hunnit jobba mer än drygt en termin innan jag fick Greta så jag var inte direkt gammal i gemet innan heller...). Kollegorna är jättetrevliga och det är verkligen roligt att gå till jobbet, även om den här veckan och förra var oerhört intensiv med nästan enbart undervisning i min 87,5% tjänst.

Om jag glömt nämna vad jag jobbar med så är jag musiklärare och sångpedagog. Lämpligt nog är min älskade make just precis det, så nu vikarierar jag för honom under tiden han är föräldraledig på ett estetprogram på ett gymnasium här i Umeå. Nästa vecka kommer det vanliga schemat igång så då kommer jag få in lite planeringstid också, det ska bli skönt. Dessutom slutar jag 11:30 på torsdagar och då är tanken att jag ska hinna jobba med lite andra grejer så jag fyller ut mina procent lite. Renskrivning av noter, massagekunder (boka!boka!) och lite körvikariat står på agendan, dessutom ska jag lägga undan en timme i veckan till att skriva musik. Det är ett löfte till mig själv.

Idag tar jag, 27 år, 11 månader och fem dagar gammal, ut min första sjukdag från jobbet som inte är en karensdag. Anledningen? En jävligt närgången typ som jag valt att kalla Orvar. Hjärnan har halverat sin kapacitet på grund av snor och halsmandlarna har ersatts av ett par golfbollar som är i så dåligt skick att de inte ens skulle gå att putta ner i ett hål om hålet så hade storleken av Grand Canyon och man stod precis vid kanten.

Och ja. Jag tycker fruktansvärt synd om mig själv.

Igår gick jag hem ifrån jobbet vid ett och sanningen är väl att jag inte borde ha gått till jobbet alls till att börja med. Visst är det bra att man trivs på jobbet och att man inte vill att eleverna ska stå där och förlora en ensemblelektion för att läraren plötsligt blivit sjuk, men jag kommer nog inte göra om det. Gå till jobbet sjuk alltså. Men det gnager liksom inombords att vara hemma för att man är förkyld. Var och varannan person är förkyld, så även jag (även om jag varit kärnfrisk sen vi började ta D-vitamintillskott i början av december) så man undrar ju om det är legitimt att vara hemma på grund av förkylning. Men jo, när det handlar om Orvar är det jävligt legitimt.

Nu har jag fått spy ut lite galla över min oerhört besvärliga hälsosituation, och dessutom köpte jag ett nytt batteri till min macbook pro igår så nu kan jag kanske okynnesblogga oavsett var i lägenheten jag ligger och kurerar mig.

...men till dess bjuder jag på en bild från 2011. Det här är från 6 augusti, alltså min och Williams bröllopsdag. Klockan är sent på kvällen, middagen är över och festen är i full gång. Jag sitter och pratar med långväga musikhögskolevänner. Och Greta, var befinner hon sig? Sovandes i den hemmasydda kortsjalen förstås. Matchade mig utmärkt, möjligtvis stod hörselkåporna ut lite men det var ju liveband för tusan.

Idag har jag varit i stallet hela dagen och häng med på en långtur. Den skulle blivit inställd eftersom det fallit åtskilliga dectimeter tung snö under natten men så hade vi inte sett mailet utan befann oss på plats, då valde de som bokat turen att ändå sticka ut fast vi inte skulle kunna rida den planerade rundan. Grillningen som skulle bli en paus i turen fick bli på gården när vi kommit tillbaka helt enkelt. Det var sååå vackert! Helt vitt, överallt.

För nån vecka sen satte jag igång med mina piller igen, pms:en var i antågande. Den här gången satt biverkningarna i lite längre än de två dagarna förra gången men igår kände jag äntligen energin rinna till igen. Däremot sover jag illa på nätterna, vaknar upp i vargtimmen och har väldigt svårt att somna om. Det verkar inte tabletterna hjälpa mot den här gången... Jag har inga jobbiga tankar utan det är mer tröttheten som slår till och gör att jag knappt orkar planera någonting. Beviset på att det blivit bättre igår var att jag lyckades eliminera tvätten som väntat i tvättkorgen alldeles för länge... När man tvättar kläder man glömt att man själv eller barnet hade har det gått för lång tid sen sist.

Jag väljer mellan att pränta ner någon av dessa formuleringar på ett papper:

Du granne som gillar musik:
Kul, det gör vi också! Däremot känns Mio, min Mio-titellåten skallrandes i sovrumsväggen strax efter kl.07:00 lite sisådär.

eller

Musikälskande granne!
Vi delar ett intresse, nämligen musik! En tidig helgmorgon inom snar framtid kommer Ebba Grön skallra från vår sovrumsvägg, den som vi delar med dig.

eller

Du granne som spelade Mio min Mio, En helt ny värld och Havet är djupt liiiite för högt, liiiite för tidigt imorse:
Tack! Jag har haft Mio min Mio-låten i huvudet hela dan och är bara glad att det av de tre låtarna var just den som fastnade.


Just nu lutar jag mest åt andra formuleringen men jag tar gärna emot synpunkter och förslag. Hon vet vilka vi är eftersom vi sa åt henne ett par gånger i somras att sluta spela hög musik i sovrummet efter tio på kvällarna.

Idag promenerade jag ner på stan med Greta sovandes på min rygg i sjalen. Inget nytt under solen. MEN! Väl nere på stan blev vi stoppade av en kille på cykel som berättade att hans syrra hade en fyramånaders och han skulle fixa present till sitt syskonbarn. Han tyckte att "det där" (sjalen) såg himla spännande ut! Åh, jag blev så exalterad att jag började staka mig på orden och i huvudet snurrade massa information som jag snabbt försökte sortera in i en priolista. Vad hände med tiden då man alltid hade papper och penna på sig för att ge information till främlingar?? Till slut blev prion som följer.

Tanken: Jag ska försöka få denna man att komma ihåg följande (och jag måste få det att låta lätt så han inte blir avskräckt):

• Vävd långsjal (funkar bättre att googla än "det där")
• sjalbarn.se

Jag tycker själv jag lyckades skapa en lagom kort faktabas till den här cyklisten. Hoppas han cyklade hem och googlade!

Till den person som bor här, är 188 cm lång med mörkt hår och skägg:

Om det i fortsättningen blir för varmt i sovrummet på natten, skulle du kunna byta till ett svalare täcke istället för att ställa upp balkongdörren så jag slipper ligga kall och frusen och halvt utan täcke (eftersom någon liten individ vid alla nattens tusentals amningstillfällen passar på att flytta lite på det där jobbiga som ligger ivägen för hennes mamma) och undra om det blåste in så mycket luft från våra fönster förra vintern också?

När jag lyssnar på en favvolåt Spotify, Greta spelar på sin lilla keyboard som låter högt för sin storlek och William tar ut Annie Lennox-låtar på mitt, jag repeterar mitt elpiano, vem får då backa tror ni?

Två veckor efter att Greta kom till världen hade jag gått ner 18 kg av totalt 20 uppgångna kilon. Sen fortsatte det liksom, de första veckorna hemma satt jag bara och kämpade mig igenom mjölkstas och smärtsam amning följt av handpumpande så då gick det inte ner så mycket mat i magen. Det i kombo med amningen gjorde nog sitt till och sen drog promenerandet igång på allvar. Sen följde ju sexmånadersstrecket då amningen verkligen började göra sitt till på kilona och så nån månad efter det började halvmaratonträningen. Tre löpträningspass i veckan låter inte mycket men sånt kan verkligen förändra kroppen, iallafall om det handlar om att nå upp till lite längre distanser. Inte någonstans har jag gjort något medvetet för att gå ner i vikt eftersom 1. Jag ammar ju, och 2. Jag har gått ner ändå.

Jag vet inte vad jag väger i skrivande stund men sist jag vägde mig var det 7 kg mindre än när jag var på inskrivning i v.14. Utan några uppoffringar, utan några viktnedgångsmål och genom att bara göra det jag tycker är roligt - springa lite (tills för en månad sen.) och promenera. Och tänk, här har jag gått runt hela livet tills för några år sen och tänkt, som så många andra kvinnor i min närhet, att jag har viktproblem och lite för stor kropp. Det är ett helt annat inlägg som kommer snart, men det kräver lite mer tankegång innan jag skriver det för det är så oerhört svårt att skriva vettigt om vikt och självkänsla. Det var tillräckligt svårt att bestämma mig för att det är lika okej att skriva om sin vikt och kropp även när det handlar om viktnedgång och nöjdhet med kroppen som om det hade handlat om viktuppgång och missnöjdhet med kroppen.

Men kontentan i det här inlägget är att det här har ju resulterat i att jag gått runt i för stora och väldigt slitna kläder i en massa månader. Hål i samtliga par byxor och tröjor som sitter okej när de är just precis nytvättade om jag har tur.
Men nu, nu har jag en ny garderob. Rätt storlek på jeansen, fina tröjor som är hela och rena och jag behöver inte shoppa kläder igen på ett år hoppas jag. Det känns på ett helt annat sätt att sätta på sig jeans som man inte behöver dra upp vartannat steg man går och det känns fantastiskt att kunna gömma undan H&M-amningstunikan till nästa graviditet...

Jag vet inte vad en psykiater gör egentligen men jag har tid med en om tjugo minuter. W behöver alltid uppsöka dass efter frukost så nu sitter han där men vad han inte vet är att hans fru sitter och har samma, lite smått (underdrift) akuta behov. Vi har inte två badrum, rubriken var ett rent önsketänkande i det avseendet.

Ni ser, jag bloggar bara bajs i brist på annat.

Senast jag köpte kläder var i mars (om man bortser från bröllopsklänningen jag köpte i maj då, och det anser jag att jag får göra eftersom jag inte använder den nu). Då köpte jag en amningströja för 149:- och två par jeans för 99:-/styck på H&M. Om jag inte minns fel så bjöd mamma mig på ett av de plaggen. Ett par av de jeansen har nu hål (surprise) och joinar därför resten av mina byxor/kläder i garderoben som är A. För stora och B. Har hål.

Anledningen till det här är att vi sparat på dagar första året så att William ska ha kvar sina dagar. På det sättet kan han vara hemma tio månader med Greta, alltså januari-oktober nästa år. Då börjar hon förskola lagom till 2-årsdagen och William får förmånen att vara hemma med henne i fyra årstider, nästan ett helt år. Helt självvalt med trasiga och för stora kläder alltså eftersom min man inte drar in storkovan med en nästanhundraprocentig lärartjänst.

Men så var vi ju och jobbade i helgen vilket gav lite klirr även i min egen kassa. Jag lovade mig själv att köpa nya kläder för en del av de pengarna så i eftermiddag ska vi ut och handla lite, William, Greta och jag. Åt mig. Redan igår började jag reka och hittade en skitsnygg body och en skitsnygg jumpsuit. I storlek 80 givetvis... ;-) (Greta går inte heller runt i sprojlans kläder. Hon har en generös garderob full av snygga, begagnade kläder som är hela och i rätt storlek).

Jag vill bara gå in på nån webshop och beställa hem kläder alt. gå till typ myrornas. När blev det så? Vad hände med de fem åren i piteå då varje fredagkväll föranleddes av ett besök på systemet och sen ett litet klädinköp på Gina tricot (behöver jag nämna att varenda tjej på kåren hade samma eller liknande kläder på sig sen, haha)?

Mode och heminredning. Mina två akilleshälar.

Om en timme är det dags att vikariera och ha körlektion ute på strömbäck. Lalalalaaaaa! Greta somnade för ett tag sen efter vårt besök på mariakyrkans öppet hus (där vi dagen till ära hade en alldeles nykläckt, färsk bebis placerad i sele på mammas mage. Hur kan någon vara så liten?) där Greta som vanligt frossade i leverpastejssmörgåsar. Jag vill så gärna ha leverpastej åt henne här hemma eftersom hon älskar det men det är ju bara massa skit i de man köper så tills vidare blir det en torsdagslyx för unga fröken. Kanske jag ska kolla med Gretas farmor, KRAV-nötköttsuppfödaren, om möjligheten att fixa lite hemmagjord lyxpastej..? I allafall, leverpastejssmörgåsar i all ära men sångstunden var det roligaste. Greta satt inte i mitt knä, oh nej inte det dammiga knäet inte, hon satt på första parkett rakt framför sångledaren som spelade gitarr. Och diggade. Dansade. Klappade på knäna. Njöt. Gullunge.


Och apropå det där med min eventuella PMDS så ringde min läkare häromdagen och berättade att just ni jobbar det en psykiater på min vårdcentral så hon har bokat in mig på ett möte med denna nu på måndag. Wonderbar att bli tagen på allvar!

Den här helgen är fantastisk. Solig och skön, och så där krispigt höstkylig. Igår var vi ute i Gullmark hos Gretas farmor och farfar. Efter middagen lämnade vi William där eftersom han skulle på garagefesten i bygdeå (årets händelse om jag förstått det hela rätt) och åkte hem. Greta somnade i bilen och fortsatte sova när vi kom hem så lördagskvällen spenderade jag iklädd mjukisbyxor i soffan. Stickandes med en kopp rooibuste som sällskap. Gick och la mig 22:30. Ljuv lördag.

Idag ska vi möta upp Dijana och hennes son Nemo för ett besök på Folkkök. Det är ett ställe dit man kan gå på söndagar och äta veganskt käk för 25 spänn, idag är det libanesiskt tema och jag älskar libanesiskt så det ska bli smarrigt som tusan!

Imorgon är det Umemaran här i Umeå och de har även en halvmara samma dag. Klart jag anmälde mig. Så imorgon kl.11 får ni skicka hejarop för då startar jag!

(Med reservation för dåligt, alltså riktigt dåligt väder. För jag har inga långbeningar att springa i och så viktigt är det inte att jag riskerar att vakna förkyld på Gretas födelsedag på söndag. Men om jag springer vill jag verkligen komma under två timmar den här gången. Sex minuter snabbare än stockholm klarar jag väl eftersom jag inte hade sprungit på tre veckor innan det loppet...)

Det var ju tur att jag råkar ha pms, ont i halsen och att det regnar ute samtidigt som det är kanelbullens dag! Då måste jag ju äta minst fyra.