niskalainen

Är det första du säger "Men vilken fin klänning/tröja/mössa du har på dig!"?
Eller kanske "OJ vilken tuff keps du har!"?

Lady Dahmer skriver ett bra inlägg om det här (och länkar även till en mycket läsvärd text om samma ämne).

Jag har funderat ett bra tag på det där och jobbar verkligen på att inte direkt slänga fram dem där bedömningskomplimangerna utan fokusera på något annat istället. Personligen har jag slängt fram dem tidigare för att jag inte kommit på något annat att säga, det är liksom kutym att man ska berätta hur fina barn är eller fint de ritat eller vilket fint sandslott de gjort och vad duuuuktiga de varit som gjort det. Man ska till och med säga hur duuuuktiga de är som sitter/står/går/äter/bajsar/äter igen/hoppar upp och ner osv. när man istället kan fokusera på att glädjas åt hur härligt det ser ut att sitta själv eller hur roligt barnet verkar tycka det är att rita, eller berätta att det verkligen ser roligt ut att göra såna där sandslott.

Jesper Juul skriver otroligt klokt om våra vanor (ovanor) att ständigt bedöma våra och andras barn utan att de bett om det och det var när jag läste hans bok "Ditt kompetenta barn" (läs! läs! läs!) som de här tankarna i huvudet äntligen fick riktiga formuleringar.

Jag vill inte att Greta ska springa fram till mig och fråga om hennes teckning var fin, jag vill att hon ska känna att jag delar hennes glädje när hon ritar. Jag vill inte att hon ska äta för att vara duktig utan för att hon är hungrig och tycker om mat. Jag vill inte att hon ska ha klänning för att andra ska säga "åååååh vilken liten prinsessa du är i den där fiiiina, fiiiina klänningen!" utan för att hon valt att ha den, helt enkelt. Hon gillar väl den där klänningen och då tar hon på sig den, antar jag?

Nu kanske någon tänker att barn måste få beröm! Barn måste ju få höra hur duktiga de är!
Men det är inte när man säger "vad duktig du är" som man bidrar till att ge barn självkänsla. Nej, det är då man lär dem att det ens går att fråga en sak som "är jag duktig nu?". Att en sån fråga ens kan spela roll. Och så är hjulet igång.

Är det inte viktigare att de (och vi, det gäller oss när vi är vuxna också!) blir respekterade och sedda för de vi är? Att någon eller några i ens närhet ser att just den här aktiviteten eller grejen gillar jag. Gör mig glad. Trivs jag med. Och de här människorna ser det och delar de känslorna med mig. Shit vad najs.

Vi är så många som vandrar runt i den här världen och är osäkra på vad andra tycker och tänker om oss, om vi ser tjocka ut i de här byxorna eller om vi gjort dåligt ifrån oss eftersom ingen (INGEN!) kommit fram och sagt "vad duuuuktig du var som fixade det där". Först när den kommentaren kommer kan vi svara med ett jantelagiskt "äsch då, jag hade inget annat för mig" och trivas med livet igen för nu har nån sagt till mig att jag var duktig. Vi har helt enkelt inte självkänsla nog att tro på vårt eget värde och vi blir och är vad Jesper Juul kallar "utifrånstyrda".

Vi har ju lärt oss från babyvaggan att andra människor bedömer hur vi ser ut och vad vi gör och andra människor verkar bli så himla glada när vi är just duktiga och fina. Gråt, ilska och andra fula känslor ska gå över så snabbt som möjligt helst, för det verkar de här andra människorna som bedömer oss tycka illa om att man visar.
Jag vill verkligen försöka bidra till att Greta blir så lite utifrånstyrd som möjligt. Vad är fel på inifrånstyrd?