niskalainen

Jag kan inte rekommendera att man skjuter upp kurering av sjuk kropp. Inte heller att man förtränger att man är sjuk genom att fylla all sin vakna tid med jobb, plugg och andra aktiviteter. För när det väl blir dags för kurering så blir det en smärtsam upplevelse.

Lite som gårdagen när vi skulle sjunga med Kammarkören på Wei Wei-konserten i Studio Acusticum. För er som inte vet så är Wei Wei Kinas svar på Madonna. Hon bor en del i sthlm där hon kan vara anonym men när hon är i Kina har hon typ 7 livvakter runt sig. Den här konserten skulle sändas via mobilnätet till typ 200 miljoner kineser så jag ville verkligen verkligen inte få en hostattack under konserten. Därför inhandlades hostmedicin vid 16-tiden och när klockan var 21 och vi skulle dra ner en sväng på 1906 för att svalka halsarna med öl så hade jag hunnit få i mig en hel dagsdos. På fem timmar. Jag kände att jag hade ordentlig huvudvärk så jag tog en Panodil. Sen läste jag bipackssedeln på hostmedicinen: "Vanliga biverkningar: huvudvärk och dåsighet". Huvudvärken var ju ett faktum redan såväl som dåsigheten. Kändes som att benen skulle vika när som helst.

Här någonstans kan man tänka att jag la ner ölplanerna och gick hem? Nope. Efter tre klunkar öl kändes min tunga som betong och jag kunde inte riktigt prata normalt. Skrev även lite skumma sms som jag glömde bort strax efteråt och kände att jag var på väg att nå ett helt nytt universum av flamsighet. Tänkte att en cappuccino skulle hjälpa. Jag trodde allvarligt att koffeinet på något magiskt sätt skulle neutralisera min sjuka kropp som hade ådrorna fulla av hostmedicin, panodil och 0.5 l starköl. Jag trodde faktiskt det. Men det hände inget mer än att jag konstaterade att jag mådde riktigt jävla pissdåligt och gick hem med Ann-Sofie.

Alltså, jag känner mig så himla ynklig. Ska spendera kvällen i soffan och bli frisk. Har hört att chips är bra för sånt.