niskalainen

Men jag har haft en underbar löprunda i Gullmark. Målet enligt programmet var 14 km på 90-92 minuter men det blev 16 km på 90 minuter. Knäet samarbetade och trots att benen kändes tunga efter fredagens intervaller och det här var min längsta löprunda någonsin i mitt liv och en del av rundan var helt ny för mig så sprang jag på 5:40 min/km. Jag är mycket, mycket nöjd. Det här bådar gott inför 17 september.

Tack för mig!

Imorse blev William bortrövad av sina vänner, svensexatime liksom. Han har varit lite orolig att det inte ska bli någon svensexa och jag har spelat så oberörd jag bara kunnat. Har inte ens planerat in något med honom inför idag för jag ville inte att han skulle ana något så den här dagen har han kunnat hitta på vilken skit som helst egentligen. Fast jag har fått avstyra spelningar åt honom bakom hans rygg... ;-)

Jag och Greta har hängt på stan med svägerskorna Mija och Mimma, väldigt trevligt häng måste jag säga. Det var toppenväder och vi fick till och med se ett tvättäkta brudpar som fotograferades i parken vi var i. Spännande! När jag kom hem var jag bara tvungen att prova klänningen, det känns som att det är nu eller aldrig. Har ju inte provat den sen jag köpte den i maj men den passar fortfarande och det är ju bra.

Nu på kvällen gick jag ut i skogen bakom huset med Greta och plockade massa, massa hallon! Det bästa är att jag bara plockade från de få buskar som hade mognat och det är massa buskar fulla med hallonkart kvar som kommer vara redo om någon vecka. Najs! Fyllde på med lite blåbär på vägen hem också så frukosten imorgon kommer bli extra god.

Nu sover Greta och jag ska bestämma mig för om jag ska lägga mig i hängstolen och läsa bok eller se någon film. Men först - kissa. Sen kan inget gå fel.

Åtminstone från bloggande. Vi har en hel del att stå i inför bröllop och allt så det här med bloggande får ligga lite efter. Men det passar bra, få har väl tid att läsa ändå ;-) Efteråt drar vi iväg och vandrar, vi måste ju visa Greta lite fjäll för tusan! Så sista halvan av augusti när vi kommit hem lär det bli mer aktivitet här igen.

Imorgon kan man se vädret i tiodygnsprognosen för nästa lördag...ååååh så spännande! Fast det lär ju ändras typ varje dag men ändå... Dam-dam-da-daaa, dam-daaa-da-dam...

...att grannen ovanför har ett välfungerande sexliv. Men det är klart att det gråa, regniga vädret liksom inbjuder till det.

Ella. Några specifika kännetecken:

• Bästa vän
• Gudmor till mitt barn
• Stöttepelare i livet
• Brudtärna på mitt bröllop om två veckor
• Kan möjligtvis ha en trasig iPhone
• Kan möjligtvis ha en fungerande iPhone, i såna fall med flera sms och missade samtal från mig och i såna fall även ett tillhörande dåligt samvete över att inte besvara dessa (fast jag tror mer på trasig iPhone faktiskt)
• Driver en fantastisk blogg

Har du sett eller hört något om denna kära vän till mig som jag saknar oerhört? Let me know!

Det är nog det läskigaste och mest otäcka jag kan föreställa mig. Att en eller flera människor kan ta livet av fullständigt oskyldiga människor och helt utan förvarning. Jag tänker på och lider med alla de som är kvar. Hur många hundra, tusen, hundratusen människor går idag runt med en sorg som inte är av denna värld för att de förlorade någon igår. En släkting, en vän, en släktings vän, en väns släkting, en väns vän, någon som lider av ett minne som var begravt men som nu dyker upp, någon bekants begravda minne som dyker upp och så vidare. Så oerhört många människor blir anhöriga när en enda människa får sätta livet till, och nu. 85 döda på Utöya, än så länge. Och så bomben.

Det är av såna här anledningar som jag har ett behov av en tro. Ett behov av att få tro att de som satte livet till finns på en annan plats, att de kan kommunicera och trösta sina anhöriga som är kvar på jorden och att de kommer få ses igen. En tro som tillåter mig själv att dämpa rädslan för att mista någon av mina anhöriga. Det är fullständigt obegripligt för mig att sätta mig in i deras situation och det enda jag kan göra är att gråta.

Det är så lockande att känna hat men hat föder bara ondska, sån som vi fick se igår. Världen blöder och kan bara plåstras om med kärlek.



Glöm inte heller torkan.

...när man går ut för att plocka blåbär, hittar blåbär och dessutom följer en okänd stig och hittar hallonbuskar - massa hallonbuskar! Nu blir det kvällsfika, jag är gräsänka och Greta har somnat (det syns kanske) så jag ska riktigt sträcka ut benen i soffan.

Och jag menar det verkligen. Jag presenterar vår lägenhets soligaste platser kl. 19:55:

Jo, idag var det dags igen. På något mystiskt sätt bytte jag riktning på dagens löptur i sista stund  och svängde höger istället för vänster och bestämde mig i och med detta för att springa runt Nydalasjön. Allt som allt en runda på ca 10 km och jag var betydligt mer laddad idag än i tisdags. Efter ett par, tre kilometer känner jag ett välbekant knip i magtrakten och det blir bara värre tills jag befinner mig i det där stadiet att det är lika långt att fortsätta som att vända och jag bestämmer mig för att fortsätta. Precis när det börjar knipa till ordentligt så jag tvingas att gå för att magen ska lugna ner sig och jag ska slippa bajsa på mig, råkar jag befinna mig på en sträcka som inte har några toaletter. Annars är Nydalasjön toppen på det sättet, massa bad/fiske/grillplatser och toaletter på flera av dessa ställen.

Jag lyckas dock bita ihop, plockar och tuggar i mig några blåbär på ett par ställen (1. Behöver inte avslöja mitt bajsnödiga tillstånd för människor jag möter utan har en fullgod anledning att stå på huk ändå. 2. Har fått för mig att färska blåbär verkar förstoppande till skillnad mot tillagade blåbär som verkar lösande. Lite sent nu kanske men jag är desperat och förresten kan det lika gärna vara tvärtom.) innan jag fortsätter med riktning mot Kärleksviken där närmsta toalett ska finnas. Jag rusar in på toa och släpper alla spärrar och fortsätter därefter min löptur.

500 meter efter Kärleksvikens toalett kunde jag dock inte springa mer utan fick ta sikte på Dödmansvikens toalett som inte var så långt fram. Än en gång rusade jag in på toa.

Nu befann jag mig på slutet av Nydalasjöns runda och slappnade av. Det gick jättebra att springa! En bit. När jag närmade mig badplatsen och därmed bara hade en kilometer kvar hem så blev det bråttom. Igen. Jag sprang (i sinnet, jag fick dock gå i verkligheten för att lyckas knipa) in på omklädningsrumstoaletten och släppte alla spärrar för tredje gången den här löprundan. Tredje gången!

Något är verkligen inte okej i min mage.

Igår skulle jag ut och springa. 8 kilometer i luuuugnt tempo hägrade men det blev inte ett enda rätt. Jag kände mig väldigt trött precis innan men tänkte att det var mitt omotiverade jag som gjorde mig hypokondrisk. Jo, tjena.

Efter att efter några hundra meter ha sprungit och småfisit som en häst i trav så blev det kaos i magen efter en kilometer. Bruna bönor i en cementblandare ungefär, fast i min mage. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag befann mig tjugo meter från en damtoalett när detta hände (tänk om jag bestämt mig för att springa vid bräntberget istället för nydala??) och rusade in där med världens diarré. Mumma.Och av någon anledning (varför gör man så här mot sig själv?) fortsatte jag därefter min löptur upp i spåret, trött, kallsvettig och i total obalans. Någonstans tänkte jag att jag fortfarande var hypokondrisk. Man måste väl kunna jogga med diarré?

Ett par hundra meter senare tänkte jag att jo, jag kan kanske ta mig runt men frågan är om jag inte kommer svimma på vägen och jag som glömt mobilen och allt. Så jag vände hem igen, gick i lugnt takt med cementblandaren igång. Ett par diarréattacker till väntade mig när jag kom hem och fortfarande känns inte magen helt okej. Undrar om det är magsjuka eller något jag ätit, jag hoppas på det sistnämnda men jag fattar bara inte vad det skulle ha varit.

Åh, vad skönt det känns att ha delat med mig av det här.

Tänk att det här med nuet är så himla svårt, vem kan inte skriva under på det? Förnuftigt kan jag säga att nu är nu - då och sen existerar inte. Men vad betyder det egentligen? Vad innebär det att leva i nuet, att vara i stunden?

Jag försöker förklara det för mig själv och det ser ut ungefär så här:

(Men säg inget.)

Efter gårdagens gråa konstantum har äntligen himmlen blivit blå igen och temperaturen har stigit. Jag tog en promenad med Greta igår kväll just när himmelen började spricka upp, det kan vara den vackraste stunden som finns när allt regn ligger kvar på blad och gräs och solen liksom får allt att gnistra. Vi tog en sväng förbi fårhagen nedanför Bräntberget och hur reagerade Greta på fåren? Likadant som hon gör när jag eller William försöker bräka som ett får - med skratt. Hon fnittrade sig igenom hela fårhagebesöket som ni kan höra på filmen nedanför.

Igår hade vi fikabesök av Anders, Erika och deras tvillingar Frans och Alma. Det var verkligen längesen vi sågs och hjälp vad Frans och Alma har växt! En till som växer är Erika, hon kom in i hallen igår med en helt ljuvlig bebismage och det är inte klokt vad imponerande det är att de får tre barn på mindre än 1 1/2 år - då är man gjord av ett särskilt virke tror jag. :-) Greta tyckte Alma var himla mysig att klappa på medans Frans var den där tokroliga saken som bara for dit han ville och Greta skrattade gott åt honom vid ett par tillfällen.

I torsdags for vi iväg och kollade in bygdegården där bröllopsfesten ska äga rum, bara för att få ta en sista titt innan vi kommer dit och dukar och sånt. Efter det åkte vi till Emmelie, Parre, Måns och William och åt grillat ute på deras altan i den härliga kvällssolen. Kvällen innebar gosegos från pojkarna Måns och William till Greta men även bajskalas för Greta och massa babbel med Emmelie, tänk att timmarna har en förmåga att bara försvinna när vi ses? Vad Parre och William gjorde har jag ingen aning om men William var också väldigt glad när vi åkte hem (inte glad att åka hem, utan glad över kvällen... ;-) ) så något kul måste de ju ha haft för sig där nere på nedervåningen. Måste bara länka till Emmelies inlägg om torsdagskvällen, läs särskilt Williams (alltså deras 4-åriga William, inte min 30-åriga) gulliga kommentar på slutet här.

Idag for William till Gunnarn för att trubadura och dj:a, det innebär att han är borta tills imorgon. När William for gick jag och Greta iväg till Lisa och Felicia och fikade en sväng men nu är jag alltså solokvistsgräsänka i soffan och Greta ligger och sover på sängen. Vädret är riktigt grått och det är med gott samvete jag kan ägna mig åt att stanna inomhus och bara vara.

Numera äter Greta det mesta med sina fingrar, det lossade när hon blev 8 månader och vågade kavla upp ärmarna (nåja) och hugga tag i käket med händer och fingrar. Så nu behöver vi inte "byta sked" längre, varken med fast föda eller mer flytande som gröt, yoghurt eller fil. Hon tar för sig själv och är hon riktigt nöjd med maten kan det gå i en rasande fart, tro mig.

Så vi bjuder på ett par filmer för er som är BLW/och/eller/Greta-intresserade!

Först ut är frukostgrötfilmen:



Sen kommer en lunchfilm då det serverades potatismos, rårivna morötter, creme frashe och tofu:



Och så avslutningsvis en film från en liten skojstund på golvet då Gretisen tuggade på en äppelbåt:

Vänta nu, hur blev min sovmorgon HANS sovmorgon???

Igår var vi ute och käkade på Restaurang Ängen med Jenny och Chrille, det var gott och tack vare att de glömde bort två öl och en hummus i vår beställning så bjöd de på det sen och sånt gillar vi. Dessutom kom hummusen ut för sent så jag orkade inte äta upp den vilket innebar att det fanns massa smarrig hummus att njuta av för mig och Greta till frukost imorse. Efteråt drog vi hem till oss och frossade i chokladglass och spelade chicago, jag hade flyt men det gick inte hela vägen tyvärr och jag slutade på en andra plats. William slutade ändå på en imponerande sistaplats med en 1(1) poäng. Nånstans mellan de där ölen han drack och vattnet jag drack så blev min sovmorgon efter tre dagars jobbmorgnar HANS sovmorgon. Vad hände? Men jag måste ändå erkänna att det var väldigt mysigt att få ha Greta nu på morgonen när William haft henne tre morgnar på raken, även om just den här morgonen började kl.06 och vi kom i säng vid halv ett igår... Men hon är frisk nu iallafall! :-) Som tur var somnade Greta om efter frukost och mys vid halv nio och då kröp jag ner i sängen med henne igen.

Nu pysslar jag med lite bröllopsfix, vi har en fet att-göra-lista och det är bara drygt tre veckor kvar nu. Bruden hade visst glömt beställa brudbukett men det är fixat nu. Pust.
En sväng runt nydala kanske?

Vilka dagar. I fredags kväll ramlade Greta som sagt ur vår säng och i helgen var hon dundertrött och kändes varm. Ingen av våra två värdelösa termometrar (som kan pendla mellan 36 och 38 på två efterföljande mätningar) visade någon feber men hon var riktigt slö så vi struntade i siffrorna. I måndags åkte vi, på inrådan av barnmottagningen, till akuten för att utesluta hjärnskakning eftersom vi inte såg hur hon föll och där träffade vi en jättetrevlig läkare som undersökte en nöjd Greta som visade sig vara helt symptomfri från hjärnskakning. Skönt! Greta verkade gilla läkaren för hon var mest nyfiken och grät inte när han förutsatte att hon skulle börja gråta. Hon grät inte alls, tittade bara på honom intensivt. (Läkaren berättade för övrigt att när hans dotter ramlade ur barnvagnen första gången ringde han runt i panik till alla han kom på innan han till slut kom på att han var läkare och började undersöka dottern istället).

Men måndag och tisdag har hon fortfarande varit inte varit sig själv, hon har inte velat amma särskilt mycket och gråtit mycket och ofta, otröstligt. Igår eftermiddag kändes hon inte så varm längre men hon började hon bli rödflammig på bröstet och i ansiktet och detta utvecklades så småningom till knottror. Imorse verkade hon lite piggare men knottrorna består och vi tror det är tredagarsfebern hon har haft, tack vare kloka familjelivsvänner med barn sedan tidigare och därmed massa värdefull erfarenhet :-)

Så nu hoppas vi att vårt hjärta ska bli frisk och kry, det verkar ju vara på rätt väg om knottrorna dykt upp för som jag förstått det gör dem det mot slutet när febern drar bort. Men det har varit påfrestande att vara mamma, särskilt när hon är så otröstlig och inte ens vill amma - det som annars brukar vara första hjälpen vid tröstlöshet. Man vill ju så gärna hjälpa och veta exakt vad problemet är så man kan rätta till det, men ibland kanske man gör bäst i att bara vara en varm famn att gråta i tills det känns bättre. Det kan ju dessutom vara 9-månadersseparationsfasen som är på G, och då är det inte lätt att vara bebis har man förstått.

På nätterna har hon iallafall ätit som vanligt och idag gick det bra att amma i knäet på förmiddagen när hon fick sitta upp vänd mot mig istället för att halvliggandes luta huvudet mot min arm. Det gäller att hänga med...

Mamman:



Pappan:

Idag, 9/7 blev vår tös 9 månader. Yes! Tyvärr verkade hon inte tycka det var så himla spännande eftersom hon varit vissen sen igår kväll. Dessutom avslutade hon sena 8-månaderstimmen med att ramla ner från sängen så våra hjärtan höll på att flyga igenom halsgroparna och ut på väggen bakom. Fy, säger jag bara. Kan man ha koppel på sitt barn tills hon blir 14 och därefter anlita bodyguard? Får man något avdrag för sånt? Det kan spara staten massor av pengar, fast de pengarna skulle nog istället gå till psykisk behandling av dessa barn och deras men för livet som de, när de kommit in i vuxen ålder, inser att föräldrarnas överdrivna oro skapat.

Iallafall så började dagen med att hon var på toppenhumör och svalde sin havregrynsgröt med päron och kokos (innehåll: Vatten (ur kran), havregryn (ur påse i skafferiet), päron (ur fruktkorgen) och kokos (saltåkvarns påse kokosflingor, även denna från skafferiet)...) med hull och hår. Sen sov hon. Sen vaknade hon till. Och så sov hon. Sen vaknade hon till, eftermiddag nu och picknick i gräset utanför porten med ett mammagäng och deras bebisar och en väldigt gnällig Greta som var hemskt otillfreds. Till slut sov hon (de tre bebisarna som var kvar somnade i symbios, antagligen så att ingen skulle bli utanför). Sen var hon vaken, åt lite grekisk yoghurt och var glad. Daddade på lite och verkade nöjd med livet. Glansen i ögonen återkom. Ja, ni fattar. Mer sömn än vakenhet och hon är glödhet så något stämmer inte helt.

Är det första du säger "Men vilken fin klänning/tröja/mössa du har på dig!"?
Eller kanske "OJ vilken tuff keps du har!"?

Lady Dahmer skriver ett bra inlägg om det här (och länkar även till en mycket läsvärd text om samma ämne).

Jag har funderat ett bra tag på det där och jobbar verkligen på att inte direkt slänga fram dem där bedömningskomplimangerna utan fokusera på något annat istället. Personligen har jag slängt fram dem tidigare för att jag inte kommit på något annat att säga, det är liksom kutym att man ska berätta hur fina barn är eller fint de ritat eller vilket fint sandslott de gjort och vad duuuuktiga de varit som gjort det. Man ska till och med säga hur duuuuktiga de är som sitter/står/går/äter/bajsar/äter igen/hoppar upp och ner osv. när man istället kan fokusera på att glädjas åt hur härligt det ser ut att sitta själv eller hur roligt barnet verkar tycka det är att rita, eller berätta att det verkligen ser roligt ut att göra såna där sandslott.

Jesper Juul skriver otroligt klokt om våra vanor (ovanor) att ständigt bedöma våra och andras barn utan att de bett om det och det var när jag läste hans bok "Ditt kompetenta barn" (läs! läs! läs!) som de här tankarna i huvudet äntligen fick riktiga formuleringar.

Jag vill inte att Greta ska springa fram till mig och fråga om hennes teckning var fin, jag vill att hon ska känna att jag delar hennes glädje när hon ritar. Jag vill inte att hon ska äta för att vara duktig utan för att hon är hungrig och tycker om mat. Jag vill inte att hon ska ha klänning för att andra ska säga "åååååh vilken liten prinsessa du är i den där fiiiina, fiiiina klänningen!" utan för att hon valt att ha den, helt enkelt. Hon gillar väl den där klänningen och då tar hon på sig den, antar jag?

Nu kanske någon tänker att barn måste få beröm! Barn måste ju få höra hur duktiga de är!
Men det är inte när man säger "vad duktig du är" som man bidrar till att ge barn självkänsla. Nej, det är då man lär dem att det ens går att fråga en sak som "är jag duktig nu?". Att en sån fråga ens kan spela roll. Och så är hjulet igång.

Är det inte viktigare att de (och vi, det gäller oss när vi är vuxna också!) blir respekterade och sedda för de vi är? Att någon eller några i ens närhet ser att just den här aktiviteten eller grejen gillar jag. Gör mig glad. Trivs jag med. Och de här människorna ser det och delar de känslorna med mig. Shit vad najs.

Vi är så många som vandrar runt i den här världen och är osäkra på vad andra tycker och tänker om oss, om vi ser tjocka ut i de här byxorna eller om vi gjort dåligt ifrån oss eftersom ingen (INGEN!) kommit fram och sagt "vad duuuuktig du var som fixade det där". Först när den kommentaren kommer kan vi svara med ett jantelagiskt "äsch då, jag hade inget annat för mig" och trivas med livet igen för nu har nån sagt till mig att jag var duktig. Vi har helt enkelt inte självkänsla nog att tro på vårt eget värde och vi blir och är vad Jesper Juul kallar "utifrånstyrda".

Vi har ju lärt oss från babyvaggan att andra människor bedömer hur vi ser ut och vad vi gör och andra människor verkar bli så himla glada när vi är just duktiga och fina. Gråt, ilska och andra fula känslor ska gå över så snabbt som möjligt helst, för det verkar de här andra människorna som bedömer oss tycka illa om att man visar.
Jag vill verkligen försöka bidra till att Greta blir så lite utifrånstyrd som möjligt. Vad är fel på inifrånstyrd?

Jag slutade äta kött när jag var 16 år, alltså för 11 år sen. Det var en protest mot djurhållning under framför allt djurtransporter. Jag fortsatte äta mjölk och äggprodukter men efter ett år började jag äta fisk och skaldjur igen eftersom jag älskar sushi och hade svårt att känna att det var värt att hålla mig borta från den... För ett par år sen började jag äta kyckling igen eftersom jag varit så sugen på det länge men det har varit ett konstant dåligt samvete för är det nån industri som är riktigt sjuk så måste det ju vara kycklingindustrin. Något enormt fel måste det ju vara när man kan sälja kött så billigt och jag vill inte veta allt de gör med fågeln för att lyckas med det. Så från och med ett par månader tillbaka äter jag endast KRAV-kyckling. Den kostar sisådär 98 kr kilot eller nåt i den stilen och en hel fågel väger ett par kilo så det blir inte så ofta (en gång hittills) och det tycker jag är helt rätt, alltså att det inte blir så ofta och att den faktiskt kostar det den är värd.

På sistone har jag dessutom blivit väldigt förtjust i bönor av alla de slag vilket jag verkligen inte varit tidigare, och färska örter. Den kombinationen ihop med diverse råvaror verkar gå att variera in i det oändliga. Så nu vill jag inte äta så mycket fisk heller och det känns bra, jag tvingas vara mer kreativ.

Min fästman och blivande make (det låter som två personer men de är en och samma) är en riktig köttis. Hans föräldrar föder upp kravmärkta köttdjur och han är van vid att äta kött. Mycket kött. Ofta. Men han har inget emot att vi äter en hel del vegetariskt eller fisk, tvärtom har han börjat efterlysa "väldigt vegetariska veckor" och det är ju trevligt för han var väldigt ifrågasättande om min kosthållning när vi träffades för snart fyra år sen (jag däremot ifrågasatte inte honom eftersom jag tyckte väldigt mycket om kött när jag åt det och inte på något sätt är intresserad av att lägga energi på att "omvända" någon). Men nu är det alltså bättre och jag förstår varför.

Häromveckan satt jag nämligen och lyssnade på ett samtal mellan William och några, minns inte om det var en vän eller flera (läser ni/du? Minns ni?) men det handlade iallafall om köttkoma. Köttkoma? Inget jag har något minne av iallafall men jag frågade William om det och ja, tydligen kan ni som äter kött få köttkoma och det är väl därför ni pratar om att man känner sig så lätt i kroppen när man ätit vegetariskt. Lätt i kroppen är inget jag känner av direkt, jag är väl van. För mig är det istället begreppet matkoma (eller paltkoma eftersom jag bott i piteå) som kan bli aktuellt när jag proppat i mig för mycket mat eller gottis.

Men om ni får köttkoma och känner er tunga när ni äter kött så kan ni ju äta kött mer sällan (som William numera gör och flera av mina vänner)? Typ som när man blir alldeles jäst av en pizza men det gör inget för pizza äter man kanske inte direkt varje dag. Många äter kött flera gånger om dagen, en onödig skinkskiva (SALT och inte så mycket annat) på morgonmackan, köttbullar (njae, tveksamt om de är hemtrillade på äkta råvaror) till lunch och sen kan det bli en köttbit till middag. Fascinerande, fascinerande.


Ja, så mycket mer ville jag inte skriva egentligen mer än att jag har en sjuuuuukt god middag på G :-)

Här kommer veckans matsedel, den har lite sommarbetoning:

Torsdag: Våfflor med creme fraishe, stenbitsrom och hackad lök
Fredag: Tabbouleh, köttfärsspett (åt köttisen)/halloumi och champinjoner (åt mig), avokado- och fetaoströra
Lördag: Wiliam: spelar på bröllop och äter därmed bröllopsmiddag. Jag:Gräsänka (lyxpizza kanske?)
Söndag: Grillat! Flintastek, potatis och beasås åt köttisen, grönsaksspett, marinerad tofu, avocado- och fetaoströra och potatis åt mig.
Måndag: Quinoasallad med tonfisk
Tisdag: Kidneybönsburgare, rotfrukter i ugn och tzatziki
Onsdag: Broccoli- och ädelostpaj, sallad

Greta står inte med men hon äter det vi äter, även kött.

På söndag ska jag till Tavelsjö. I Tavelsjö ligger ett islandshäststall som heter Islandshästcentrum Norr. De söker medryttare till sina verksamhetshästar samt turledare.

Jag mailade dem igår. Skrev att jag är ringrostig men skrev med ett kortfattat cv ur ett islandshästperspektiv.

Jag fick svar.

Jag ska dit på söndag.

Åååååh, vad jag saknat hästarna och nu är de på väg tillbaka in i mitt liv!

Så här ser annonsen för medryttare ut, ni som känner mig - visst är det jag?

Detta är en ypperlig chans för dig som älskar islandshästar, redan har flerårig erfarenhet och kunskap inom islandshästridning , och besitter en stark vilja och ambition att utveckla både dig själv och våra hästar. För dig som gillar turridning finns också möjlighet till arbete som turledare på någon av våra turer."

Igår kväll kom vi hem igen, bilfärden gick verkligen jättebra. Tänk vilken skillnad det är att åka bil 67 mil med en drygt åtta och en halv månader gammal bebis med två tänder på väg och att åka 67 mil med en nästan nio månader gammal bebis som har fått de två tänderna. Som natt och dag, gott folk. Som natt och dag.

... så att jag inte skulle ana MÖHIPPAN som jag fick igår! AAaaaaahhh var överraskad jag blev och idag är jag överfylld av tacksamhet, kärlek och glädje över dessa fantastiska människor jag har i mitt liv. Att så många var inblandade och att ni känner mig så himla väl att jag fick en oförglömlig dag igår är ju bara helt fantastiskt.

Ni som varit med på det här, i stort eller litet, knappt eller massivt - TACK!
Idag har jag sjuuuuk träningsvärk men jag är fortfarande ren... ;-)

Det var längesen jag var vaken tills morgontidningen dimper ner i brevinkastet...