niskalainen

Det är nog det läskigaste och mest otäcka jag kan föreställa mig. Att en eller flera människor kan ta livet av fullständigt oskyldiga människor och helt utan förvarning. Jag tänker på och lider med alla de som är kvar. Hur många hundra, tusen, hundratusen människor går idag runt med en sorg som inte är av denna värld för att de förlorade någon igår. En släkting, en vän, en släktings vän, en väns släkting, en väns vän, någon som lider av ett minne som var begravt men som nu dyker upp, någon bekants begravda minne som dyker upp och så vidare. Så oerhört många människor blir anhöriga när en enda människa får sätta livet till, och nu. 85 döda på Utöya, än så länge. Och så bomben.

Det är av såna här anledningar som jag har ett behov av en tro. Ett behov av att få tro att de som satte livet till finns på en annan plats, att de kan kommunicera och trösta sina anhöriga som är kvar på jorden och att de kommer få ses igen. En tro som tillåter mig själv att dämpa rädslan för att mista någon av mina anhöriga. Det är fullständigt obegripligt för mig att sätta mig in i deras situation och det enda jag kan göra är att gråta.

Det är så lockande att känna hat men hat föder bara ondska, sån som vi fick se igår. Världen blöder och kan bara plåstras om med kärlek.



Glöm inte heller torkan.