niskalainen

Vilka dagar. I fredags kväll ramlade Greta som sagt ur vår säng och i helgen var hon dundertrött och kändes varm. Ingen av våra två värdelösa termometrar (som kan pendla mellan 36 och 38 på två efterföljande mätningar) visade någon feber men hon var riktigt slö så vi struntade i siffrorna. I måndags åkte vi, på inrådan av barnmottagningen, till akuten för att utesluta hjärnskakning eftersom vi inte såg hur hon föll och där träffade vi en jättetrevlig läkare som undersökte en nöjd Greta som visade sig vara helt symptomfri från hjärnskakning. Skönt! Greta verkade gilla läkaren för hon var mest nyfiken och grät inte när han förutsatte att hon skulle börja gråta. Hon grät inte alls, tittade bara på honom intensivt. (Läkaren berättade för övrigt att när hans dotter ramlade ur barnvagnen första gången ringde han runt i panik till alla han kom på innan han till slut kom på att han var läkare och började undersöka dottern istället).

Men måndag och tisdag har hon fortfarande varit inte varit sig själv, hon har inte velat amma särskilt mycket och gråtit mycket och ofta, otröstligt. Igår eftermiddag kändes hon inte så varm längre men hon började hon bli rödflammig på bröstet och i ansiktet och detta utvecklades så småningom till knottror. Imorse verkade hon lite piggare men knottrorna består och vi tror det är tredagarsfebern hon har haft, tack vare kloka familjelivsvänner med barn sedan tidigare och därmed massa värdefull erfarenhet :-)

Så nu hoppas vi att vårt hjärta ska bli frisk och kry, det verkar ju vara på rätt väg om knottrorna dykt upp för som jag förstått det gör dem det mot slutet när febern drar bort. Men det har varit påfrestande att vara mamma, särskilt när hon är så otröstlig och inte ens vill amma - det som annars brukar vara första hjälpen vid tröstlöshet. Man vill ju så gärna hjälpa och veta exakt vad problemet är så man kan rätta till det, men ibland kanske man gör bäst i att bara vara en varm famn att gråta i tills det känns bättre. Det kan ju dessutom vara 9-månadersseparationsfasen som är på G, och då är det inte lätt att vara bebis har man förstått.

På nätterna har hon iallafall ätit som vanligt och idag gick det bra att amma i knäet på förmiddagen när hon fick sitta upp vänd mot mig istället för att halvliggandes luta huvudet mot min arm. Det gäller att hänga med...