niskalainen

Idag tar jag, 27 år, 11 månader och fem dagar gammal, ut min första sjukdag från jobbet som inte är en karensdag. Anledningen? En jävligt närgången typ som jag valt att kalla Orvar. Hjärnan har halverat sin kapacitet på grund av snor och halsmandlarna har ersatts av ett par golfbollar som är i så dåligt skick att de inte ens skulle gå att putta ner i ett hål om hålet så hade storleken av Grand Canyon och man stod precis vid kanten.

Och ja. Jag tycker fruktansvärt synd om mig själv.

Igår gick jag hem ifrån jobbet vid ett och sanningen är väl att jag inte borde ha gått till jobbet alls till att börja med. Visst är det bra att man trivs på jobbet och att man inte vill att eleverna ska stå där och förlora en ensemblelektion för att läraren plötsligt blivit sjuk, men jag kommer nog inte göra om det. Gå till jobbet sjuk alltså. Men det gnager liksom inombords att vara hemma för att man är förkyld. Var och varannan person är förkyld, så även jag (även om jag varit kärnfrisk sen vi började ta D-vitamintillskott i början av december) så man undrar ju om det är legitimt att vara hemma på grund av förkylning. Men jo, när det handlar om Orvar är det jävligt legitimt.

Nu har jag fått spy ut lite galla över min oerhört besvärliga hälsosituation, och dessutom köpte jag ett nytt batteri till min macbook pro igår så nu kan jag kanske okynnesblogga oavsett var i lägenheten jag ligger och kurerar mig.