Lyckopiller
Jag var på vårdcentralen i tisdags och fick antidepressivt mot min pmds. När man tar serotoninhöjande tabletter mot depressiv pms så behöver man ingen upptrappning eller nedtrappning, de verkar omedelbart och man äter de bara när pms:en sätter igång, och varje dag tills mensens första dag (7-12 dagar före mens står det på mitt paket). Så nästa månad gör man samma sak, och månaden efter det och så vidare. Jag har ätit de i tre dagar nu eftersom jag ska ha mens i början av nästa vecka och min pms drog igång förra veckan redan (dagbok is da shit). Nu känner jag inte av några hemska tankar, jag känner att jag orkar planera för framtiden om så bara för några dagar framåt, jag orkar träffa folk och jag får inga raseriutbrott eller självmordstankar. Att föra dagbok har också hjälpt, jag har varit medveten om var i menscykeln jag befunnit mig och har snabbt satt ord på mina känslor. Då har jag också kunnat vara rak med William och förklara läget så han kan stötta mig. Världen har slutat "vibrera" runt omkring mig när jag har en lugn stund över och nu kan jag sitta här hemma ensam utan att tvunget sysselsätta mig med massa saker för att stå ut under tiden W är på stan med Greta.
Jag är så himla glad att ha fått hjälp med det här. Idag känner jag inte av biverkningarna nämnvärt. De biverkningar jag märkt av mest de första dagarna är muntorrhet, illamående och dåsighet men idag är det alltså mycket bättre även på den fronten.
Jag är så himla glad att ha fått hjälp med det här. Idag känner jag inte av biverkningarna nämnvärt. De biverkningar jag märkt av mest de första dagarna är muntorrhet, illamående och dåsighet men idag är det alltså mycket bättre även på den fronten.
Kommentarer
Postat av: Emma - bitar av mitt liv
Vad härligt att du mår bättre! :-) Skönt att effekten kom så snabbt.
Postat av: Familjen Toad
Hurra vad skönt!
Postat av: Jonna
Härligt att verkar ha blivit tagen på allvar!
Postat av: Linda
Jag blev verkligen glatt överraskad av att bli tagen på allvar. Läkaren var jättebra och det var skönt att få berätta hur det är och liksom inse att man behöver tydligen inte gå runt och må så utan det är rätt att be om hjälp.
Trackback