niskalainen

I lördags sken solen från en klarblå himmel och jag var pepp på att springa halvmara. Jag kände mig verkligen stark konditionsmässigt och tog det lugnt i början, vi var ca 100 som startade kl.11 och jag lät folk springa förbi mig under den första kilometern (det är extra svårt när motionärer och tävlare startar samtidigt, vilken rusning det blir! Men det ger sig ganska snabbt) . Tog det verkligen lugnt tyckte jag men när jag tittade på klockan hade jag inte tagit det fullt så lugnt som jag tänkt. Så jag sänkte tempot ett snäpp till och det var det fler som gjorde. Efter fem kilometer ökade jag lite igen och hittade en liten klunga som passade mig tempomässigt. Jag hade så mycket kraft!

Men sen vid åtta kilometer började jag känna en bekant och orande molande värk vid vänster knä. "Löparknä - skit!", tänkte jag. Sänkte tempot lite och kände efter vad som hände med smärtan. Den blev värre. Gick i uppförsbackarna. Vid 10 km stannade jag och stretchade ut löparknämusklerna ordentligt vilket har hjälpt tidigare men det var försent. Jag satte igång i luuuugn jogg och tänkte typ "jaja, jag kan kanske jogga i mål iallafall". Efter typ en halv kilometer kändes det som om jag hade ett par knivar i knäet varpå jag vände tillbaka till närmaste funktionärer och avbröt loppet. Jag fick skjuts tillbaka till Tegs centralskola av en snäll man som stod parkerad där för att heja på sin son som sprang maraton, han hade själv sprungit flera maraton och var ett bra stöd just den där första stunden då jag var så besviken över att ha behövt avbryta.

Nu på torsdag har jag fått tid hos en sjukgymnast på Rehab center Norr som jag mailade när jag kom hem i lördags. Jag ska verkligen ta tag i det här på riktigt nu, bygga upp muskulaturen och slippa löparknän i fortsättningen. Så det var bara bra det som hände i lördags egentligen - i slutändan.